Gustav II Adolf – Segrade med ny taktik

 

Gustav II Adolf

Som sjuttonåring ärvde Gustav II Adolf Sveriges tron, en illa rustad armé och tre krig. När kungen dog tjugo år senare hyllades han som en av krigföringens stora förnyare.

Text: Claes-Göran Isacson
Från Militär Historia nr 3/2010

I december 1611 besteg den sjuttonårige Gustav Adolf tronen. Det var en svår roll han tog över. Han övertog tre krig – mot Danmark, Polen och Ryssland.  Det farligaste av dessa krig var det danska anfallet i södra Sverige, det så kallade Kalmarkriget. Gustav Adolf deltog i operationerna vid sin faders sida och kriget avslutades 1613 under Gustav II Adolfs andra år som kung med den för Sverige hårda freden i Knäred. Kriget mot Ryssland, det så kallade ingermanländska kriget, avslutades med freden i Stolbova 1617. Det var en oerhörd framgång för Gustav II Adolf och Sverige vars ansträngda ekonomi förstärktes av ett stort krigsskadestånd. Efter ett sexårigt stillestånd fortsatte kriget med Polen 1617 och kom med växlande krigslycka att fortsätta till 1629.

Gustav II Adolfs utveckling från ung soldat till en av Europas främsta fältherrar var resultatet av studier av äldre fältherrars erfarenheter och egna erfarenheter. Han lärde sig också av de misstag hans far gjorde i slaget vid Kirkholm 1605, ett nederlag som inte bara berodde på att arméns utrustning var bristfällig utan också på att Karls taktik och ledning var dålig.

Som prins hade den begåvade Gustav II Adolf fått en gedigen utbildning, bland annat lärde han sig tala fem främmande språk. Även militärhistoria var ett viktigt ämne för en blivande kung. Främsta förebilden var den holländske fältherren Moritz av Nassau som framgångsrikt utvecklat nya metoder i krig mot Spanien, landet som länge dominerat krigskonsten.
Utmaningen var att möta spanjorernas stora och täta formationer, så kallade tertior. I dessa stod drygt 1 000 pikenerare tätt tillsammans, formerade med 40 man i bredd och 30 leds djup. På hörnen stod formationer med musketerare. Fördelen var stötkraften rakt fram, nackdelen var att de var svåra att manövrera. Under Moritz av Nassau utvecklade holländarna mindre och flexiblare formationer, vilket även påverkade spanjorerna och de katolska förbanden i Tyskland som började experimentera med mindre förband i den eviga militära taktikanpassningen.

Gustav II Adolf insåg att mycket behövde göras för att öka svenska arméns slagkraft. Först och främst gällde det att öka arméns storlek. Gustav II Adolf ålade kyrkan att lägga upp mantalslängder för att få fram stridsdugliga män i åldern sexton till 60 år. På basis av dessa mantalslängder skrevs soldaterna och båtsmännen för flottan ut. Satsningen på en nationell armé uteslöt dock inte värvning av utländska soldater. Detta var helt enkelt nödvändigt med tanke på den stora avgången av deserterade, döda och sjuka soldater, varav de sistnämnda var flest. Under det 30-åriga kriget blev därför antalet inhyrda legosoldater efterhand fler än de ”svenska” soldaterna.

Gustav II Adolf ledde ofta själv sitt kavalleri från främsta linjen, bland annat under slaget vid Breitenfeld. Målning från 1634 av Jan Maertszen de Jonghe.

Med en större tillgång på inhemska soldater följde en ny organisation av armén. Den nya administrativa enheten blev landsregementena, vilka kom att bestå av 3 264 man fördelade på tolv kompanier på vardera 272 man. Gustav II Adolf beslöt att sätta upp sex sådana regementen i Sverige med en total personalstyrka på 13 056 man samt två i Finland, totalt 19 584 man. Till dessa kom värvade ryttare indelade i sex svenska och fyra finska kompanier samt tre ur adelns rusttjänst, sammanlagt 13 kompanier om vardera 250 man, totalt 3 250 man. Reformerna underlättades av en samtidigt framväxande effektiv svensk statsförvaltning som kunde mobilisera rikets resurser.
Ytterligare organisationsarbete genomfördes för att öka rörligheten på slagfältet. Landsregementena bröts för operativ tjänst ner till fältregementen bestående av 1 176 man fördelade på åtta kompanier om 147 man, befälet om 21 man inräknat. Antalet befälspersoner hade därigenom växt markant vilket ökade förbandens stridsvärde. Av de meniga var 54 pikenerare och 72 musketerare, vilket innebar en ökad eldkraft. Valet att organisera lite mindre förband i kombination med en större befälstäthet blev lyckosamt.

Fyra kompanier bildade en skvadron på 588 man (benämningen skvadron kom först senare att användas inom kavalleriet, inom armén ersattes då benämningen skvadron med bataljon) Gustav II Adolf insåg snart att en skvadron inte kunde uträtta mycket självständigt så fyra skvadroner kom att bilda den snart så kända svenska brigaden på 2 352 man. Brigaderna benämndes efter den färg som huvudsakligen användes i soldaternas klädsel. Den gula brigaden bestod av två svenska skvadroner, vilka fungerade som kungens livgarde, samt två tyska skvadroner, den gröna brigaden av skottar och den blå huvudsakligen av tyskar. I äldre historieskrivning brukar Gustav II Adolf tillskrivas att svenskarna var först med att införa uniformer vilket är fel, det var en tidsanda.
Tack vare reformerna och utskrivningarna i Sverige och Finland kombinerat med en ökad värvning av utländskt krigsfolk var Sverige i början av 30-åriga kriget en verklig militär stormakt med bra förband. De lättrörliga brigaderna kunde snabbt utföra en frontändring. De formerades i strid på två linjer, där bakre linjens brigader stod för hålen mellan den främre linjens brigader.

På brigadernas flanker var rytteriet formerat och bland ryttarna stod musketerare. Under anfallet red ryttarna, som nu av kostnadsskäl enbart hade kvar bröstharnesket och hjälmen av den tidigare så tunga beklädnaden, sakta på sina ihärdiga och ponnystora hästar för att skyttarna skulle hinna med i början av attacken. Under framryckningen gav regementskanonerna eld på nära håll med druvhagel och skrot. På cirka 50 meters avstånd från fienden gick första ledet musketerare ner i knästående ställning, andra ledet böjde sig över sina kamrater, det tredje ledet stod upprätt och så gav samtliga salveld på order.

Fienden fick en förödande eldchock. Under den tid som det tog för att ladda om musköterna anföll kavalleriet i fyrsprång med värjan i hand. Ett sådant kavallerianfall var effektivare än den gamla taktiken, med den så kallade karakollen. Det var en piruett där led efter led av ryttare red fram, avlossade sina pistoler och red tillbaka till sista ledet, laddade om pistolerna och red fram igen. Effekten var ringa.
Det var bättre att kavalleriet red chock likt riddarna före dem. På så sätt utnyttjades eld och rörelse effektivt. Strävan efter eldkraft innebar också att andelen musketerare ökade och pikenerarna blev färre.
Gustav II Adolf anpassade också artilleriet till sin strävan efter större rörlighet. De tyngsta och kanonerna, 32- pundiga, 24-pundiga och 16-pundiga, fördes inte med på de snabba framryckningarna. Det gjorde däremot de lättare kanonerna, 12-pundiga, 6-pundiga och 3-pundiga, även de med aktningsvärd vikt. Exempelvis vägde en tolvpundares eldrör 1,7 ton och hela kanonen med lavett omkring 3,4 ton. Det krävdes ett dussin hästar för att dra kanonen, dock med en hastighet som understeg infanteriets marschtakt.

Med pund menades kanonkulans vikt. En tolvpundares kula vägde 6 kilo. Mätt i centimeter var tolvpundarens kaliber 12,2 centimeter. De 3-pundiga kanonerna, så kallade regementskanoner, var relativt lättrörliga med sin vikt på knappt ett ton och en kaliber på 7,7 centimeter. Hur långt en kanon kunde skjuta var relativt ointressant då möjligheten att träffa ett avlägset mål på 500–600 meter var liten då spridningen var stor. I stället användes 3-pundarna framför allt på korta avstånd där de hade en fruktansvärd effekt när den drygt 1,5 kilo tunga kulan slog in i de fientliga soldatleden.

Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632. Målning från 1855 av Carl Wahlbom.

Med en stående standardiserad här kunde vapentillförseln göras enhetlig för de olika vapenslagen. Detta krävde en inhemsk vapenindustri bland annat i Eskilstuna, där muskötpipor, karbinpipor, snapplås, stormhattar, bössor, pistoler, värjor och svärd tillverkades. Blanka vapen tillverkades dessutom på flera andra orter i landet. Kanonerna tillverkades huvudsakligen vid Åkers Styckebruk. Gustav II Adolf satte sig noggrant in i vapentillverkningen. Man experimenterade med korta eldrör för att minska vikten och med de så kallade läderkanonerna.

Deras eldrör tillverkades av tunn koppar omslutet av järnband och överdraget med läder. Kanonerna var mycket lätta att föra med marscherande trupp men blev bara efter några skott så upphettade att de inte kunde användas och de utgick ur artilleriets organisation redan 1631.

Gustav II Adolf lade ner mycket arbete på att höja andan och stridsmoralen i krigsmakten och detta lyckades han väl med. Sträng lydnad rådde för alla och brott mot krigstukten straffades hårt. Plundring och våld mot civilbefolkningen tolererades inte, ej heller spel, dryckenskap och utsvävningar. Regementens tältpredikant förrättade varje morgon och kväll offentlig bön och höll däremellan ett öga på soldaternas uppträdande.
Gustav II Adolf vinnlade sig om att försöka skaffa soldaterna så bra kvarter som möjligt och såg till att så gott det gick sörja för deras hälsa och underhåll. Personliga initiativ uppmuntrades och belönades. Över huvud taget var relationerna mellan truppen och kungen goda och han var själv uppskattad för sina omsorger. Tyvärr försvann den goda svenska disciplinen snabbt, soldaterna brutaliserades, andelen legosoldater ökade så efter kungens död var svenskarna inte bättre än sina motståndare i detta för civilbefolkningen mycket brutala krig.

Gustav II Adolf var en karismatisk ledare. Han hade en organisatorisk och analytisk förmåga kopplad till en förmåga att bedöma och värdera en motståndares planer på slagfältet. Han kunde snabbt åtgärda en ny situation och hålla huvudet kallt i svåra stunder.
Gustav II Adolf var dessutom modig och deltog i främs­ta linjen under fälttågens alla slag. Han sårades i slagen vid Danzig och Dirschau och stupade den 6 november 1632 vid Lützen. Männen såg att kungen utsatte sig för samma faror som de själva vilket gjorde att de troget följde honom. Hans förmåga som fältherre vilade inte på att han skapade ett nytt system, andra före honom hade redan påbörjat det.
Gustav II Adolfs storhet låg i att han var den förste som verkligen fick detta att fungera. ”Lejonet från Norden” var segerrik med en lojal och effektiv krigsmakt som med den nya taktiken kunde motstå och besegra större fientliga arméer. Gustav II Adolf fick äran av den nya krigföringen som präglade det 30-åriga kriget. Därför betraktas han som den förste moderne fältherren. ★

Claes-Göran Isacson är militärhistoriker och författare.

BoktipsGustaf II Adolf –  Minnesskrift på 300-årsdagen av slaget vid Lützen (1932) utarbetad av Generalstabens krigshistoriska avdelning ★ Feltherrer fra Alexander den Store til Norman Schwarzkopf (2004) av Esben Mønster-Kjær.

 
 
 

11 Kommentarer

 
  1. [...] Material till provet. Posted on 23 september, 2010 by adjunktohlsson Jag började med att visa denna intro lektioen. Sen tittade vi på Musklernas tid. Vi fortsatte med rom ant lekt 1. Jag visade sen bilder från Teutoburgerskogen, rom teutoburger och Teutobergerwald. Sen gjorde ni ett litet grupparbete, och jag har fått in två redovisningar, Äldre+kav elevredovisn och BORGAR2. Krutet gjorde jag fritt från minnet, där får ni fråga en kompis. Ni läste också en artikel i Militärhistoria som du hittar här. [...]

     
  2. jag
    2011-01-19
    10:36:36

    men när sdog han?????♥♥♥

     
  3. Alle T
    2011-03-05
    12:55:00

    As bra har glömmt bökerna i skolan och protjekt arbetet ska var klart på tisdag

     
  4. teo
    2011-03-27
    20:26:22

    När föddes gurra killen????!!

     
  5. jag
    2011-03-27
    20:32:32

    Hur påverkade hans historien?

     
  6. ANONYM
    2011-12-14
    15:30:24

    alla som undrar så kan jag svara på era frågor

    han dog 1631 6 november
    Han föddes 9 december år 1594

     
  7. hitler
    2012-10-16
    20:49:28

    haha har glömt böckerna i skolan har stort prov imorn på detta så ganska bra att plugga här!

     
  8. [...] [...]

     
  9. Marianne Andersson
    2013-01-04
    17:45:41

    För min del, så har jag lärt mig att han dog 1632 - dock samma datum!

     
  10. millie siebing
    2013-01-27
    20:22:06

    hur dog han? i vilket krig?

     
  11. Thor
    2013-09-24
    14:38:13

    Hjältekonungen dog den 6 november 1632 i samband med slaget vid Lützen.

     
 

Skriv en kommentar

 




XHTML: Du kan använda dessa taggarna:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>