Vraket av Curtiss P-40 efter plundring och sabotage. Bild: YouTube.

Jakub Perka, en tjänsteman vid ett polskt oljebolag, gjorde en fantastisk upptäckt under en kartläggning av en avlägsen del av Sahara: en Curtiss P-40.

Planet, som är av amerikanskt fabrikat men tillhörde RAF, ska ha kraschat i juni 1942. Mycket tyder på att piloten, som tros ha varit den 24-årige Dennis Copping, överlevde kraschen och försökte ta sig till närmaste civilisation. Tyvärr lyckades han inte utan är saknad i strid sedan 1942.

Brittiska myndigheter och RAF-museet i Hendon informerades om fyndet i mars. Sedan dess har vraket utsatts för plundring och sabotage. Det är fortfarande oklart vad som kommer att hända med flygplanet.

På YouTube kan du se filmklipp av fyndet!

På Sword Beach stormade nära tvåhundra franska kommandosoldater i land mot Oustrieham. De var en liten men symboliskt viktig del i den allierade styrka som skulle befria Frankrike från den tyska ockupationen.

Text: Karl-Gunnar Norén
Från Militär Historia nr 5/2012

I invasionsflottan som under natten 5–6 juni styrde mot Normandies kust stångade sig två LCI landstigningsfarkoster med franska kommandosoldater fram i den grova sjön. De leddes av örlogskapten Philippe Kieffer som imponerad av de brittiska kommandostyrkorna fått tillstånd att sätta upp en fransk motsvarighet i England. De knappt 180 fransmännen var inför invasionen integrerade i brittiska 4. commando. De var alla frivilliga och noggrant utvalda, hade hårdtränat för uppgiften och memorerat gator och byggnader i Ouistreham, och gjort klart för sig hur det tyska försvaret skulle bekämpas. Varje man visste gruppens uppgift, och den skulle genomföras till varje pris.

Ouistreham längst österut på invasionskusten var en mycket starkt utbyggd ställning. Uppgiften att erövra ställningen och omedelbart därefter hålla flanken mot anfallande tyska styrkor var avgörande för hela invasionen. Inom några timmar kunde tyskarna sätta in 21. pansardivisionen och 12. SS pansardivisionen och det krävdes elitförband för att stå emot dem.

Männen i 4. commando hade befunnit sig i sina fartyg sedan den sista dagen i maj och den värsta fienden hittills hade varit sjösjukan. Nu kom krigets verklighet upp alldeles intill dem då tre tyska torpedbåtar klockan 05.30 den 6 juni dök upp ur rökslöjan och avlossade sina torpeder. De missade fransmännens fartyg men träffade den norska jagaren Svenner. Hon bröts i två delar och sjönk hundra meter från fransmännens fartyg.

Med början klockan 07.31 landsteg de franska kommandosoldaterna på Swordstrandens Red Queen-sektor. För de franska kommando­soldaterna som levt i exil medan familjerna stannat i Frankrike var en otålig väntan över. Nu skulle de, tillsammans med franska flygare och matroser, delta i befrielsen av sitt eget land.

Då Frankrike efter Tysklands framgångsrika offensiv våren 1940 begärde vapenstillestånd klövs nationen i tre delar. Den första och största med Paris och den strategiskt viktiga Atlantkusten ockuperades av Tyskland. Resten av Frankrike administrerades från den lilla kurorten Vichy. Den franske överbefälhavaren, marskalken Philippe Pétain, ställde sig här i spetsen för en tyskvänlig lydregering som även behöll kontrollen över de flesta av Frankrikes kolonier samt den mycket betydelsefulla franska flottan. Det tredje Frankrike bestod av ett fåtal kolonier samt fransmän i exil, men även den växande motståndsrörelsen i hemlandet räknades hit. Från England gjorde sig general Charles de Gaulle till en samlande kraft för Forces Françaises Libres, de fria franska styrkorna. Dessa från början ganska blygsamma enheter växte till att i juni 1944 omfatta omkring 400 000 man i armé, flygvapen och flotta.

Forces Françaises Libres upphörde formellt den 1 augusti 1943 då de slogs samman med tidigare Vichytrogna förband i Afrika. Dessa hade bytt sida på hösten 1942 när det tyska motståndet i Nord­afrika brutit samman. Den nya armén fick namnet Armée Française de la Libération.

Den övergripande uppgiften för 4. commando var att tillsammans med sin brigad förena sig med den brittiska 6. luftburna divisionen efter att de kämpat ned motståndet vid stranden. Tillsammans skulle de hålla den vänstra flanken av de allierades brohuvud under invasionen.

Med fransmännen i spetsen skulle 4. commando slå ut det starkt befästa Riva Bella-kasinot i Oustrieham och artilleribatterierna framför det, samt oskadliggöra den högsta tyska observationsbunkern på hela Atlantvallen. Den var med sex våningar nära 16 meter hög och hade avståndsinstrument med 40 kilometers räckvidd. Därifrån leddes eldgivningen för batterierna som försvarade Orne och Caen­kanalen. Bunkern användes också som högkvarter för den tyska kustförsvarsledningen.

I Ouistreham rådde ingen särskild beredskap, och soldaterna i den tyska 716. infanteridivisionen sov antagligen ganska gott tidigt på morgonen den 6 juni. Stormen som härjat flera dagar hade bedarrat framåt kvällen den 5 juni, men havet var fortfarande upprört. Den otillåtna, smala träspången över det breda diket på baksidan av kasinot låg kvar.

Soldaterna i denna statiska division var äldre tyskar och sovjetiska krigsfångar som fått välja mellan fortsatt fångenskap eller att anmäla sig som ”frivillig”. Stridsvärdet varierade, men divisionen skulle göra hårt motstånd. Flyende trupp får stora förluster och tyska soldater som övergeav sin post utan order arkebuserades senast dagen efter. Men några skulle ha tur, en del av öst­bataljonernas soldater skulle för andra gången bli krigsfångar, nu hos de allierade.

3. infanteridivisionen hade gått i land på Red Queen-avsnittet före fransmännen. De hade inte helt kunnat eliminera strandhindren och den ena av de franska landstigningsfarkosterna, LCI 523, kraschade in i ett av dem och kom inte längre. Men vattnet var inte djupare än att soldaterna ändå kunde ta sig iland via smala och svajiga ramper på båda sidor om bogen. För LCI 527 gick det sämre. Hennes propeller slogs sönder mot ett hinder och ramperna förstördes av direktträffar. Soldaterna fick under eldgivning istället debarkera via nät som slängdes ut längs sidorna. Det gick långsamt, somliga soldater var så otåliga att de hoppade rakt ner i vattnet och vadade iland, en osäker manöver med en 40 kilos ryggsäck, vapen i händerna och fickorna fulla av ammunition.

Vare sig fransmännen debarkerade direkt på stranden eller vadade sista biten fick de se samma fruktansvärda syn, unga grabbar ur den första anfallsvågen låg döda eller sårade i vattnet eller uppe på stranden, där många försökt gräva skydd mot den mördande elden hellre än att fortsätta.

De brittiska och franska kommandosoldaterna var lite äldre och framför allt bättre tränade; de visste att det var självmord att stanna medan att fortsätta kunde betyda överlevnad, trots att detta alternativ verkade farligare. Nu rusade de framåt genom de öppningar som sprängts i taggtrådshindren och vidare över minfältet och äntligen, äntligen kunde de som klarat gatloppet vika av mot vänster in bakom de första byggnaderna i Ouistreham.

114 man plus sex anknutna brittiska signalister och sjukvårdare nådde samlingspunkten. 63 fransmän hade antingen stupat eller sårats så svårt att de inte kunde ta sig vidare. Här bytte många ut sina stålhjälmar mot de gröna baskrar som var kommandotruppernas signum, om de inte gjort det redan innan (som en av få arméenheter kunde kommandosoldaterna välja själva).

På samlingsplatsen gjorde sig både britter och fransmän sig redo för nästa viktiga moment. De tunga ryggsäckarna med allt som behövdes för den fortsatta framryckningen längs kanalen lades av för bättre rörlighet i den kommande striden. Befälen kontrollerade vilka som nått platsen och reorganiserade sina grupper. Samtidigt skyddade små grupper med Bren-kulsprutor samlingsplatsen mot tyska motanfall. Här bakom husraden var det nästan overkligt tyst efter kaoset nyss, nu bortom det värsta stridslarmet kunde man prata med vanlig samtalston.

Före avfärden från South­ampton hade brigad­chefen överste Dawson i sann interallierad anda beslutat att framryckningen mot kasinot skulle ske med fransmännen i täten, ledda av kapten Kieffer. Detta blev mycket uppskattat. Nu blev kommandosoldaterna de första fransmännen att befria sitt land.

Hälften av fransmännen, under löjtnant Alex Lofi, avancerade längs den bakre huvudgatan, den väg man tränat så omsorgsfullt veckorna innan avfärden. De hade tur och passerade flera obemannade kulspruteställningar, men innan de kom fram till sitt mål råkade de in i svår granatkastarbeskjutning som ytterligare decimerade styrkan. Strax därpå låg det kraftigt förstärkta kasinot rakt framför dem, en byggnad omgiven av väl maskerade skyttegravar och stridsvagnsdiken.

Lofi grupperade på botten­våningarna i husen intill och öppnade eld med alla vapen, inklusive några Vickers GO flygplanskulsprutor med mycket hög eldhastighet och PIAT raketgevär, en brittisk motsvarighet till bazooka fast utan bakblås. Dessa vapen fick svag effekt mot kasinot men fungerade bättre mot ställningarna utanför. Fransmännen försökte sig på en attack som slogs tillbaka.

Kapten Kieffer med den andra franska truppen närmade sig kasinot bakifrån, tills de stötte på en betongvägg – ett stridsvagnshinder som inte upptäckts på flygfoton innan invasionen och som därför inte övats. Muren blev mest till nackdel för kasinots försvarare eftersom den dolde de anfallande, och genom en trång öppning kunde Kieffers män pressa sig igenom. Också de grupperade och öppnade eld. Försvararna svarade med eldgivning från en 88 millimeters kanon som fullständigt raserade ett hus – som fransmännen precis lämnat.

Den brittisk-franska attacken mattades av men kasinot var fortfarande intakt. Då dök en fransk gendarm upp, veteran från första världskriget, och erbjöd sig att visa var tyskarnas telefonkablar mellan observationsbunkern och batterierna löpte. Några man följde honom och efter lite grävande var tyskarnas förbindelser brutna.

Kieffer var missnöjd med läget. Lofi och hans män hölls nere av den fientliga eldgivningen, själv planerade han att försöka sig på en attack, då han över radion uppfattade att några brittiska amfibiestridsvagnar som rensat stranden nu var på väg in i Oustrieham. Kieffer tog sig snabbt till dem och återkom inte långt därefter triumferande, uppsutten på en stridsvagn. Han dirigerade själv dess eldgivning mot kasinots försvar, varpå de fientliga kanonerna tystades. Kommandosoldaterna stormade in och rensade upp. Inom en halvtimme var kasinot erövrat och kommandogruppens tolv första fångar inräknade.

Nästa uppgift för kommandot var att återgå till samlingsplatsen, ta på de tunga ryggsäckarna och rycka fram längs Caenkanalen. Under konstant eldgivning tog fransmän och britter sig över broarna till Ornes östra strand och marscherade de 15 kilometrerna upp till byn Hauger där man klockan 21.30 uppnådde kontakt med den 6. luftlandsatta divisionen. Utan denna förstärkning skulle divisionen ha hamnat i ett mycket kritiskt läge. Nu grupperade franska och brittiska kommandosoldater i och runt byn, grävde skytte­gravar i omedelbar kontakt med fienden och strax efter midnatt var invasionens vänstra flankskydd säkrat. Det skulle ta fyra dagar innan kommandosoldaterna fick tillfälle att vila. Fransmännens förluster var 21 stupade och 93 sårade, inklusive Kieffer som sårats två gånger.

Träspången som glömts kvar utanför kasinot? Den hade fransmännen god nytta av under stormningen. Att ta sig ner i och upp ur ett brett dike kostar människoliv.

I invasionen deltog en hel flottilj franska örlogsfartyg, vilket var en medveten gest av det allierade högkvarteret. De franska och brittiska flottorna behövde en gemensam uppgift eftersom de hade ett smärtsamt minne att kurera. Då Churchill efter Frankrikes nederlag 1940 fruktade att Hitler skulle ta över den franska flottan ställde han ett ultimatum: Överlämna fartygen till oss, annars skjuter vi dem i sank. De franska amiralerna valde det senare, och under striden som följde sänktes åtskilliga fartyg och 1 300 franska sjömän miste livet.

Den lätta kryssaren Georges Leygues undkom att sänkas av britterna utanför Algeriet i april 1940. I november 1942 anslöt hon med resten av Vichyflottan till Storbritannien. Nu svarade Georges Leygues tillsammans med sitt systerfartyg Montcalm för viktig artilleribeskjutning mot de tyska befästningarna ovanför Omahastranden, samtidigt som fregatterna Escarmouche, Aventure och korvetten Roselys eskorterade den amerikanska 5. kårens landstigningsfarkoster in mot stranden.

Det utmönstrade slagskeppet Courbet från 1911 var det fartyg som förde Kieffer till England och hans kommandouppgift. Nu var Courbet, fylld med betong, sänkt som vågbrytare med hela sitt artilleri intakt i Mulberryhamnen utanför Arromanches och kunde beskjuta de tyska ställningarna. Tyskarna fick henne på hjärnan. Trots att hon redan stod stadigt på botten torpederades, bombades och besköts slagskeppet gång på gång, och några dagar senare meddelades den tyska allmänheten triumferande i radiosändningar att ”det franska slagskeppet Courbet blivit allvarligt skadat och drivit iland”.

För de fria franska styrkorna och för de Gaulle var det oerhört viktigt att man fick delta i invasionen. General Eisenhower hade redan före Dagen D lovat de Gaulle att franska soldater skulle få vara de första in i Paris om man lyckades ta sig i land den 6 juni. I förlängningen hägrade ett fritt Frankrike och de Gaulles fjärde republik som ett västallierat land. Nu kämpade, om än i små styrkor, franska soldater, sjömän och piloter i de allierade styrkorna för att befria sitt land.

Dessutom hade den franska motståndsrörelsen gjort omfattande sabotageinsatser mot de tyska kommunikationslinjerna bakom Normandiefronten, som försinkade tyska reserver och försvårade underhållstransporterna.

Karl-Gunnar Norén är militärhistorisk författare och har skrivit flera böcker om andra världskriget.

BOKTIPS ★ Slaget om Normandie (2002) av Karl-Gunnar Norén ★ The Fight­ing Fourth – No. 4 Commando at war 1940–45 (2010) av James Dunning ★ The struggle for Europe (1952) av Chester Wilmot.

Tøjhusmuseet ligger på Slotsholmen i Köpenhamn.

Förra veckan varslades två av Tøjhusmuseets fyra fastanställda forskare om uppsägning. Varslingen sammanfaller med en ny strategiplan för Statens Forsvarshistoriske Museum, där Tøjhusmuseet ingår. Enligt den nya planen ska museet satsa mer på upplevelser och ökade besökssiffror.

Danska historiker såväl som anställda på museet hävdar att en så drastisk nedskärning av erfaren personal skulle medföra en oersättlig kunskapsförlust och att museet framöver inte skulle kunna leva upp till sina skyldigheter inom historieforskning.

I ett brev till kulturministeriet kritiserar Tøjhusmuseets samlade medarbetarstab beslutet och understryker att det sätter museets framtida förvaltning av Danmarks militärhistoriska kulturarv på spel.

Michael Clemmesen, pensionerad brigadgeneral och ordförande för Dansk Militærhistorisk Kommission uttrycker sig med lite andra ord på sin blogg: ”Museets ledning har med sin plan valt att tävla med Tivoli och Bakken – och att paketera kastrationen av alla andra områden i tidernas värsta förvaltnings-skitsnack.”

Körning med stridsvagn m/42 på Militärhistorisk dag 2011.

Stridsvagnar, soldater, vapenutställning och ”äkta” ärtsoppa står på programmet när Beredskapsmuseet i Djuramossa bjuder in till Militärhistorisk dag torsdagen den 17 maj.

Museet utlovar en hel del hemliga nyheter såväl som återseende med gamla favoriter som stridsvagnen ”Gittan” – den enda enda stridsvagn m/42 i originalskick som rullar i Sverige.

Militärhistorisk Dag arrangeras tillsammans med SMB, Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Program och hålltider hittar du på www.beredskapsmuseet.com

Karta över slaget vid Gadebusch 9 December 1712.

Kunglig Älvsborgs Regemente utmärkte sig vid slaget vid Gadebusch 1712, då svenska styrkor under ledning av Magnus Stenbock segrade över en kombinerad dansk-sachsisk armé. Med anledning av 300-årsminnet av slaget arrangerar Kunglig Älvsborgs Regementes Kamratförening en historisk sommarresa i Magnus Stenbocks spår. Resan inkluderar besök på udden Arkona, där Stenbocks armé landsteg 14 september 1712, och staden Wismar där svenska armén slog läger.
Resans höjdpunkt blir ett besök på slagfältet Wakenstedt vid Gadebusch, där uppvisningar och historiska spel utlovas.

Kontakta Kunglig Älvsborgs Regementes Kamratförening för ytterligare information.

Östasiatiska museet
Här arrangeras visningar bland japanska samurajer, kinesiska schamankungar och bödlar från blodig bronsålder.
www.varldskulturmuseerna.se/ostasiatiskamuseet

Historiska museet
En guidad visning genom utställningen Sveriges historia ger nya perspektiv på makt och maktutövande, lyfter fram kvinnors inflytande och berättar om minoritetsgruppers villkor. Varje århundrade, från 1000-talet och framåt, gestaltas i dramatiska scener.
www.historiska.se

Judiska museet i Stockholm
Lär dig mer om hur Sverige förhöll sig under andra världskriget på Judiska museets visningar I krigets skugga och Sveriges roll under Förintelsen och Raoul Wallenbergs insatser för de ungerska judarna.
www.judiska-museet.se

Hela programmet för Kulturnatt Stockholm 2012 hittar du på www.kultur.stockholm.se

Tre romerska legioner skickades in i de germanska skogarna för att utföra en bestraffningsaktion mot primitiva barbarer. Några dagar senare kom ett fåtal nedbrutna legionärer tillbaka – överlevande från ett av de värsta nederlagen i Roms historia.

Text: Rasmus Kjærbye Petersen
Från Militär Historia nr 4/2012

År 9 efter Kristus stod romerska riket nära höjdpunkten av sin styrka och makt. Fyrtio år tidigare hade en lång period av blodiga inbördeskrig avslutats och riket hade enats under sin första kejsare, Augustus. Kejsar Augustus, som under sin långa regeringsperiod hade skapat fred och välstånd i sitt rike, hade nu börjat rikta blicken mot områden utanför riktets gränser.

Sedan Augustus adoptivfar Julius Caesars erövring av Gallien på 50-talet f Kr hade Rhen fungerat som rikets nordvästra gräns. Vid ett par tillfällen korsade dock Caesar även Rhen med sin armé för att sätta sig i respekt bland germanerna, och romerska expeditioner på flodens östra strand hade fortsatt. År 4 e Kr skickade Augustus sin svärson Tiberius Claudius Nero över floden för att besegra områdets germanska stammar. Det var tänkt som det sista steget på vägen till en utvidgning av romarrikets gräns till floden Weser och upprättandet av en ny romersk provins.

Augustus gav i uppdrag åt den högättade Publius Quinctilius Varus att bygga upp och utveckla den nya germanska provinsen. Varus var en guvernör av den gamla skolan som redan hade innehaft samma ämbete i Afrika och Syrien, båda två gamla provinser som kuvats grundligt av den romerska övermakten. Där hade Varus kunnat ägna sig åt alla romerska stormäns favoritsysselsättning: göra sig rik på provinsens bekostnad. Nu tänkte han fortsätta med det i Germanien. Där hade människorna emellertid ännu inte lärt sig att Roms makt var total och betvingande och att man inte hade något annat val än att foga sig i den romerske guvernörens skatteindrivning och godtyckliga domar.

I september år 9 var Varus och hans tre legioner – sjuttonde, artonde och nittonde – på väg från sommarlägret nära den nya gränsen vid Weser mot vintervistet i närheten av Rhen. Under marschen kom det rapporter om att ett uppror hade brutit ut bland de lokala stammarna. Varus bestämde sig för att agera snabbt och slå ner upproret med sina legioner. För överraskningsmomentets skull ville han marschera genom ett för romarna okänt skogsområde, Teutoburgerskogen.

Varus hade ingen aning om att han och hans legioner gick sitt öde till mötes. Rapporterna om upproret var falska. De ingick i en omsorgsfullt gillrad fälla som tänkts ut av en förrädare i Varus egen stab.

Förrädaren var Arminius, en german med romerskt medborgarskap och med romersk rang. Munken Martin Luther lade fram idén att det var en latiniserad form av det tyska namnet Hermann. Som barn hade Arminius skickats som gisslan till Rom, där han fick romersk utbildning och militär träning. Han stred på romersk sida under erövringen av den nya germanska provinsen och hade sedan dess varit en av Varus mest betrodda mannar.

Vi vet inte om det var någon specifik händelse som fick Arminius att vända sig mot sina tidigare vapenbröder, om han alltid hade varit en patriot som nu tog tillfället i akt att befria sitt folk från det främmande herraväldet eller om han var en ambitiös politiker som såg en möjlighet att samla de splittrade germanska stammarna under sin ledning mot en gemensam fiende. Oavsett vilket hans motiv var ledde han nu medvetet Varus legioner i döden.

Arminius kände sitt offer väl. Han visste att den romerska legionen var i det närmaste oövervinnelig i formation på ett öppet slagfält. Ett frontalangrepp mot en sådan styrka, även med en övermakt av modiga men oorganiserade germanska krigare, skulle vara som att springa rakt in i en motorsåg. Därför hade Arminius valt en tid, en plats och en taktik som minimerade den romerska arméns styrkor, maximerade dess svagheter och gav germanerna bästa möjliga förutsättningar. Liksom så många andra, både tidigare och senare i historien, som har ställts mot en teknologiskt och organisatoriskt överlägsen motståndare valde Arminius att använda sig av gerillataktik.

De beridna germanska hjälptrupperna, som Arminius ledde, var den romerska arméns spejare och hade god lokalkännedom. Följaktligen hade de alla möjligheter att leda Varus längs en rutt som lämpade sig för bakhåll. När Arminius hade fört romarna djupt in i Teutoburgerskogen bad han Varus om tillåtelse att lämna kolonnen. Han ville samla de lojala lokala stammarna och förmå dem att bistå legionerna, sa han. Varus lät honom rida iväg – raka vägen till den stora styrkan av germaner som låg och lurpassade på romarna.

Slaget i Teutoburgerskogen var inte bara ett slag, utan en mängd olika bakhåll av varierande omfattning utspridda längs den romerska kolonnen, som i de täta, stiglösa skogarna hade blivit farligt långt utdragen (15–20 kilometer, enligt moderna uppskattningar). Till och med vädret tycktes vara emot romarna. Ett häftigt regn gjorde marken lerig och svårframkomlig, medan nedfallna trädgrenar skapade oordning i leden.

De romerska legionärerna var med andra ord redan trötta och modlösa när en grupp vrålande germaner plötsligt dök upp ur buskagen och överöste dem med spjut och andra kastvapen. Romarnas stora sköldar var genomblöta av regn och därför tunga och ineffektiva. Och ofta fanns det varken tid eller plats – eller tillräckligt fast mark under fötterna – för att inta normala stridsformationer. Om romarna trots allt lyckades forma en stridslinje retirerade dessutom bara germanerna. Om romarna i stället hade problem drog germanerna sina svärd och gick i närstrid efter att ha kastat sina spjut mot dem. I strid man mot man, då legionärerna inte kunde ge understöd åt varandra, hade de germanska krigarna betydligt bättre förutsättningar. Efter ett hastigt påkommande blodigt kaos av virvlande yxor och svärd drog sig germanerna tillbaka igen innan ytterligare romare hann undsätta sina kamrater. Sedan gjorde de sig redo att slå till igen någon annanstans vid ett senare tillfälle.

Germanernas upprepade blixtanfall var visserligen plågsamma för den romerska armén, men än så länge utgjorde de ingen akut fara. Varus beslöt att upprätta ett befäst läger för natten i den mån terrängen tillät. Där kunde han samla trupperna och göra upp planer inför morgondagen. Det viktigaste var att ta sig ut ur skogen – ut på öppen mark, där den romerska legionen hörde hemma. Så snart solen gick upp bakom de grå molnen satte armén kurs mot närmaste skogsbryn. Varus gav order om att trängens vagnar skulle brännas för att legionärerna inte skulle sinkas. Därmed förlorade armén även sina förnödenheter. Återigen utsattes marschen för blixtanfall, men den här gången lyckades romarna upprätthålla bättre ordning. Till slut tog sig den illa åtgångna romerska armén ut ur skogen och formerade sig på en äng.

Nu var situationen den omvända, ansåg Varus. Men till hans stora besvikelse kom ingen segerrusig germansk armé utrusande mot dem ur skogen. Arminius höll klokt nog tillbaka sina krigare. De romerska legionerna var fortfarande en farlig fiende som han inte hade råd att möta på deras egna villkor.

Varus befann sig nu i ett knepigt läge. Han hade inte längre några förnödenheter, så hans armé kunde inte stanna kvar särskilt länge. Men det gick inte att ta sig tillbaka till den lilla smula av romersk civilisation som provinsen utgjorde utan att passera genom Teutoburgerskogen. Snart måste de regnvåta, nervösa legionärerna återigen bege sig in i skogen, där mardrömmen fortsatte.

Arminius och germanerna hade kanske inte räknat med mycket mer än att tillfoga romarna ett smärre nederlag med sina nålstyng. Under de två första dagarna hade de emellertid lyckats mycket väl, och när romarna nu åter marscherade in i skogen kunde de vålla dem ännu mer skada. Nyheten spred sig snabbt och andra germanska krigare, som tidigare hade hållit sig utanför, kände lukten av blod och anslöt sig till Arminius. För Arminius, vars styrka hela tiden växte, öppnade sig nu möjligheten att inte bara tillfoga romarna ett förödmjukande nederlag, utan att helt utplåna dem. Därför planerade han att lägga sina trupper i ett samlat, jättelikt bakhåll för hela den romerska armén.

Länge visste man inte exakt var någonstans det berömda slaget ägde rum. Men på 1980-talet gjorde en grupp arkeologer på en plats kallad Kalkriese, utanför Osnabrück, stora fynd av romerska vapen och utrustning. Över 5 000 föremål hittades, och även spår av en fästningsvall. Därför antar man att Kalkriese var platsen där det avgörande slaget mellan Arminius och Varus stod.

Slagfältet var ett smalt stycke jord mellan en skog och en mosse, som romarna troligtvis valde för att det var den bästa marschrutten. I så fall drog Arminius återigen nytta av sin romerska träning. Han förutsåg nämligen att romarna skulle välja just den vägen och gav sina krigare order om att gräva en vall längs skogen. Bakom denna fältbefästning kunde hans stora styrka ostört attackera romarna med kastvapen längs hela kolonnens längd.

Romarna gjorde ett försök att storma den germanska ställningen, men drevs tillbaka. Hela armén befann sig nu i upplösningstillstånd. Några av Varus högsta officerare började fly med sitt kavalleri och lämnade fotfolket åt sitt öde.

Nu gav Arminius order om det sista anfallet. Germanerna tog sina vapen, klättrade över vallen och kastade sig över de slutkörda legionärerna. Det var inte så mycket ett slag som ett blodbad. Arkeologerna har i stort sett enbart hittat romerska vapen vid Kalkriese. Varus och hans närmaste officerare, som redan var sårade efter de många striderna, valde att begå självmord. Ytterst få romare lyckades ta sig ur häxkitteln.

När nyheten nådde Rom blev det ett hårt slag för kejsar Augustus. Källorna berättar att den gamle mannen gick omkring som i ett töcken, försummade sitt yttre och då och då slog pannan i väggen och utbrast: ”Varus, Varus! Ge mig mina legioner tillbaka!”

Tre legioner hade gått förlorade och därmed även tre fälttecken, de berömda romerska örnarna. Det var en förödmjukelse som Rom inte kunde tolerera. Efter Augustus död år 14 beordrade den nye kejsaren Tiberius sin brorson Nero Claudius Drusus att leda en ny armé in i området, krossa upprorsmakarna och återföra de förlorade fälttecknen. Drusus vann flera segrar över Arminius och stammarna som hade utplånat Varus och lyckades även komma över två fälttecken (det tredje skaffade kejsar Claudius senare tillbaka). För sin prestation fick Drusus hedersnamnet Germanicus.

Germanicus segrar kunde emellertid inte dölja det faktum att Rom var djupt traumatiserat efter Teutoburgerskogen. Siffrorna 17, 18 och 19 betraktades som olycksbådande och användes aldrig mer som beteckning för romerska legioner. Augustus beslöt att låta anlägga ett antal fort längs Rhen och rekommenderade sina efterträdare att låta floden förbli romerska rikets nordvästgräns. Efter det att Germanicus genom sin kampanj uppnått ”en ärofull fred” drog sig romarna tillbaka från sin germanska provins för att aldrig återvända. Världens mäktigaste stat hade stoppats av ett folk som man hade betraktat som primitiva barbarer. H

Rasmus Kjaerbye Petersen är historiker och frilansskribent.

BOKTIPS ★ Teutoburg Forest AD 9 – The Destruction of Varus and His Legions (2011) av Michael McNally ★ Teutoburgerskogen – slaget som stoppade Rom (2004) av Peter S Wells.

WEBBTIPS ★ Stiftelsen Kalkriese: www.kalkriese-varusschlacht.de

Ursaaben tillverkades 1947 och ägdes av Saab ända fram till 2012 då företaget försattes i konkurs. Bild: Flygvapenmuseum.

Under 1930-talets andra hälft präglades världen av hotet om ett nytt världskrig. Inte minst i Sverige växte behovet av ett starkt försvar och det svenska försvaret kunde inte förlita sig på att få köpa stridsflygplan från andra länder eftersom de i tillfälle av krig skulle behöva sina flygplan själva. År 1937 bildades därför Svenska Aeroplan Aktiebolaget – Saab, vars enda uppgift var att tillverka stridsflygplan till flygvapnet.

Den 3 april öppnar Flygvapenmuseum i Linköping sin nya utställning Saab 75 år, som blickar tillbaka på försvarsföretaget Saab:s historia. I utställningen visas bland annat museets 12 Saabflygplan tillsammans med reklamfilmer och bildmaterial för Saabprodukter från 40-, 50- och 60-talet. Under april månad visas dessutom den handgjorda prototypen av Saabs första personbil, Ursaaben, som byggdes och premiärvisades i Linköping 1946 innan tillverkningen flyttades till Trollhättan.

Utöver utställningen har Flygvapenmuseum producerat en audioguide om sina Saabflygplan.

Läs mer om utställningen på www.flygvapenmuseum.se