Fredriksborgs fästning från vattnet: Bild: Jonas Borg/Statens fastighetsverk.

Från den 28 juni kan man äta och bo på försvarsborgen Fredriksborg på Värmdö i Stockholms skärgård. Fästningen, som tillsammans med Rindö redutt och Oscar-Fredriksborg utgjorde Stockholms starkaste försvar mot ryssarna, har efter omsorgsfull renovering omvandlats till Fredriksborg Hotell & Restaurang.

- Resultatet av renoveringen är fantastisk. Vi känner stor glädje och stolthet över att få arbeta och välkomna våra gäster till en unik miljö. Till Fredriksborg ska man komma för att äta gott, sova gott eller bara ha det gott. Vår önskan är att våra gäster ska uppleva kvalitet och omsorg i en kulturmiljö som berättar en spännande del av Sveriges historia, säger Eva Persson, VD Fredriksborg Hotell & Restaurang.

Den första försvarsborgen vid Oxdjupet på Värmdö kom till redan på 1710-talet för att skydda inloppet till Stockholm. Fästningen Fredriksborg, med sitt runda tegeltorn, strandverk och kringbyggnader var då den stod klar 1735 en av Europas modernaste. Den fick sitt namn efter kung Fredrik den 1.
På 1800-talet ansågs Fredriksborgs fästning ha tjänat ut sin roll. Fästningen förföll och ersattes av Vaxholms kastell.

Renoveringen av Fredriksborgs fästning har genomförts av Statens fastighetsverk i nära samarbete med arkitekt Sven Ahlsén, slottsarkitekt för Stockholms äldre befästningar.

De tre skånska kavalleriregementena har anor från 1600- och 1700-talen och har framgångsrikt deltagit i de svenska krigen sedan dess. I nio slag har de bidragit till segern – från Lund 1676 till Bornhöft 1813.

Text: Jan Anderson
Från Militär Historia nr 6/2013

Behovet av att kunna kontrollera befolkningen i den nya provinsen Skåne ledde till att kung Karl X Gustav den 21 maj 1658 uppdrog åt generalguvernör Stenbock att ”utan anståndh eller dröjsmål oppretta ett ordinarie Cavallerie uti Christian stadz lehn om 12 Compagnier ryttare, hwarthera a Etthundrade tiugufemb gemehne förutan Officerarne.”

Regementets förste chef blev Erik Leijonhufwud och det samlades inledningsvis under namnet Skånska ryttarne. Det blev senare Skånska husarregementet K 5, det första av tre skånska kavalleriregementen. Redan i januari 1659 efterträddes Leijonhufwud av överste Georg Henrik Lybecker. Det regemente han formerade såg inledningsvis flera olika nationaliteter i sina led.

Uppsättandet gick långsamt beroende på att skåningar inte fick rekryteras (en bestämmelse som stod kvar till 1698) och främst de krigsvana tyska ryttarna var inte nöjda med de förmåner som erbjöds. De var vana att ”rekvirera” vad de behövde och därmed växte konflikterna med den bofasta befolkningen till allt större problem. I oroligheterna mellan de utländska ryttarna och lokalbefolkningen uppstod ett långvarigt missnöje som födde en motståndsrörelse. Från början opererade reguljära friskytteförband i Skåne, men snart dök det upp ett flertal laglösa grupperingar och rövargäng. För att slippa skilja på de olika förbanden/banditgängen, kallades de alla av svenskarna för snapphanar. De ansågs fredlösa och sorterade därmed inte under den tidens krigslagar. De Skånska ryttarnas första ”krigsuppgift” blev att jaga inhemska snapphanar och samtidigt behandla en misstänksam befolkning med vänlighet och respekt.

Som allierad med Frankrike förband sig Sverige 1674 att skicka militär trupp mot Brandenburg om kurfurstendömet ingrep i fransk-nederländska kriget. När så skedde överfördes fyra kompanier av Lybeckers ryttare och bildade tillsammans med fyra småländska ryttarkompanier ett hopsatt regemente. Det kom att delta i hela kriget mot Brandenburg som pågick till 1679. Illa ledda, dåligt utrustade och övade tågade de svenska förbanden, nästan ursäktande sig, från svenska Pommern ner mot Berlin. De Skånska ryttarna passerade Wittstock men med sju mil till Berlin blev det stopp. Här, utanför den lilla staden Fehrbellin, kom det i juni 1675 till en mindre fäktning och efter nederlaget fann svenskarna det för gott att återvända mot Pommern. Denna lilla fördröjningsstrid där båda sidor förlorade cirka 500 man i döda och sårade basunerades av kurfursten Fredrik Vilhelm ut som en fullständig seger över ”de oövervinneliga svenskarna” och blev de facto såväl grunden till kungariket Preussen som starten på det skånska kriget.

Krigsförklaringen från Danmark kom den 2 september 1675 och i Sverige gjordes nu allt för att öka arméns och då främst kavalleriets numerär. Rekryteringstrummorna ljöd över hela riket. I Småland lyckades den åldrade generalguvernören Pontus Fredrik De la Gardie att på nytt samla ”Gamble och förlofvade” ryttare från Karl X Gustavs dagar. Med löfte om skattefrihet och tillstånd att plundra danska trossen kunde han den 1 juli 1676 skriva kontrakt med fyra skvadroner. De kom att kallas Ramsvärds regemente till häst efter sin förste chef och blev senare Skånska dragonregementet K 6.

De svenska ryttarförbanden hade alltsedan Gustav II Adolfs dagar övats i att tillämpa ett aggressivt anfallssätt. Hjullåspistolerna fick avfyras först när man kunde se ”det hvijta af fiendens öga”. Därefter drogs värjorna och man utnyttjade kraften i framridningen för att ”medh gevalt uthi deras esquadroner sig intränga”. Det fientliga rytteriet hade således att möta ett våldsamt angrepp där svenskarna red an i sporrsträck, avfyrade sina pistoler först på närstridsavstånd och sedan högg in med sina värjor.

När kriget bröt ut var Sveriges stridskrafter delade. De i Tyskland stående kunde inte tas hem och de få som fanns i Skåne kunde intet göra för att förhindra den danska landstigningen som skedde på Råå söder om Helsingborg den 29 juli 1676. Snart hade hela Skåne utom Malmö intagits.

I oktober mönstrade kungen sin armé vid Hamneda strax söder om Ljungby för att gå till motoffensiv. Totalt nära 15 000 man hade man lyckats få under vapen. I hären stod Ramsvärd med sina 342 ärrade kämpar. En samtida hävdatecknare skrev om dessa ryttare att: ”de snarare väckte undran – än beundran”. Snart skulle de emellertid visa sin skärpa och duglighet.

I den våldsamma kraftmätningen norr om Lund den 4 december 1676 deltog Ramsvärds regemente. Genom sjukdomar och deserteringar hade numerären minskat till en skvadron om 120 man på två kompanier. Dessa var placerade på högra flygeln i bakre träffen som inledningsvis drev danskarna på flykt. Ett av kompanierna var med i kungens förföljning upp till Kävlingeån en halvmil norr om staden. Där stannade Ramsvärd kvar med ett detachement för att förhindra att danskarna återvände.

Under tiden var danskarna framgångsrika, särskilt på sin högra flygel, och svenskarna retirerade mot Lund. Strax norr om staden stod striden och vägde innan merparten av det svenska kavalleriet återvände från Kävlingeån och bakifrån hotade danskarna. De nu trängda danska förbanden led stora förluster i den avgörande striden på fälten söder om Vallkärra kyrka och resterna av den danska hären flydde mot Landskrona.

Lybeckers ryttare, vars ena halva var fast i Pommern, var sedan tidigare beordrade till skydd av underhålls­transporterna från Sverige och jagade snapphanar i norra Skåne. Två skvadroner anslöt sig till den svenska armén först den 9 december. Skånska kriget såg ännu ett stort fältslag året därpå. Den 12 juli bröt den svenska armén upp från Herre­vadskloster. I en närmast olidlig sommarvärme gick marschen de drygt fyra milen söderut mot Landskrona. Man visste att danskarna stod på en höjd nordost om staden. Fredagen den 13:e låg man stilla i sitt läger ett par mil utanför Landskrona. Dagen ägnades åt rekognoscering, förberedelser och vila. Den korta och ljumma sommarnatten bjöd inte på någon sömn. I det första gryningsljuset startade framryckningen mot fienden. Ramsvärds ryttare nämns inte i Ordres de bataille. Sannolikt var det reducerade regementet instucket i något av regementena på högerflygeln. Att de deltog styrks av kungens egenhändigt underskrivna anvisningar för utbetalning om 424 daler silvermynt till underofficerare och meniga vid Ramsvärds regemente för deras ”wählförhållanden uthi Landskrona slag”.

Lybeckers Skånska ryttare hade fått sin plats längst ut i vänstra flygelns första träffen. Flygeln, med totalt fjorton skvadroner, anfördes av överbefälhavaren, fältmarskalk Simon Helmfeldt.

Med gryningen kom också värmen tillbaka. Ryttarna oroade sig för hur de och deras hästar skulle få vatten under dagen. Så red man fram, ordnade sina linjer, kontrollerade pistolerna, kände att värjan satt rätt och svettades i alla lager av kläder som skulle hindra skott och hugg. En obarmhärtig sol brände redan nu och klockan var nästan nio när plötsligt artillerielden började. De dova knallarna fick ett uppbåd om närmare 4 000 bönder från Småland att sluta sina led på höjden bakom de svenska linjerna. I svackan framför dem dånade salvorna, men ännu nådde inte kulorna. Så blåstes det ”Framåt” och hela vänsterflygeln började röra sig. Man hade knappt hunnit halvvägs ner i svackan förrän danska högerflygeln attackerade. Så brakade man samman. Inledningsvis i en någorlunda ordnad linje, men snart stod det klart att övermakten var för stor. Hotet att bli kringrända växte sig allt större. Helmfeldt kom under sin häst och blev dödad. Man pressades bakåt och ställ­företrädaren, general Johan Benedictus von Schönleben, gjorde allt för att ordna linjerna igen då han blev tillfångatagen. Lybeckers ryttare kämpade mot övermakten och mot paniken. Men drevs alltmer bakåt.

Då skar plötsligt ett våldsamt oväsen genom stridens larm och gny. I denna dammiga förvirring byttes plötsligt rädslan mot förvåning och osäkerhet. Allt bromsades upp. Bondeuppbådet, som med förskräckelse konstaterat att striden kom allt närmare, fruktade nu att bli överridna av egna ryttare och sedan ställda mot den danska anstormningen. De upphävde ett genomträngande tjut, klapprade med sina träskostövlar, bankade på trummor och viftade med häradsflaggor, liar, grepar och påkar. Danskarna hejdade sig i tron att det är den bakom Tirupshöjden dolda svenska reserven som nu gått till anfall. Detta var tillräckligt för att gjuta nytt mod i de utmattade svenska förbanden. Man slöt leden och gick på nytt till anfall. Detta upprättade inte bara anseendet hos kavalleriet, utan fick också danskarna att fly stridsfältet. Förföljningen avbröts först sedan de kommit in under Landskronafästningens kanoner.

Striden varade i närmare tjugo timmar. De svenska förlusterna räknades till 2 000 i sårade och döda. 600 av dessa var ryttare. Danskarna förlorade 3 000. Hur många som dog av värmeslag är obekant.

Tiden efter skånska kriget blev lugn för de skånska regementena. Allt bättre ordnades det med boställen, torp och hemman och indelningsverket började få effekt på rekryteringen. Inom skvadronerna hade man möte en dag i månaden och årligen i augusti samlades regementet till fjorton dagars mönstring, kontroll och exercis.

Karl XI efterträddes av sin unge son Karl XII 1697. Det stora nordiska kriget startade år 1700 med krigsförklaringar av Fredrik IV av Danmark-Norge och kung August av kurfurstendömet Sachsen tillika arvkung till Polen samt strax därefter tsar Peter av Ryssland. Detta krig skulle sluta först tre år efter att Karl XII stupat vid Fredrikshald den 30 november 1718. Under alla dessa år följde de två skånska kavalleriregementena sin kung. De marscherade kors och tvärs genom Polen i en ständig jakt på ett avgörande.

Sedan Augusts armé besegrats slöts fred med Polen och Sachsen i Altranstädt strax norr om Leipzig. Efter ett år av uppladdning och förstärkningar där inte minst de nya rekryterna från Sverige och anskaffade hästar övades, var det dags för uppbrott. En fiende återstod – tsar Peter.

Det ryska fälttåget 1708–09 blev ett misslyckande. Kylan och den brända jordens taktik fick den svårt prövade svenska armén att till slut vika av söderut mot det rikare Ukraina. I Poltava kom så det förkrossande nederlaget som följdes av kapitulationen vid Perevolotjna i juni 1709. Båda de skånska kavalleriregementena fördes in i en fångenskap varifrån endast några få skulle återvända. Bland de cirka tretusen soldater som tillsammans med Karl XII och hetmanen Mazepa lyckades fly mot det avlägsna turkiska gränsfästet Bender följde tvåhundra från det som nu kallades Södra skånska kavalleriregementet, tidigare Ramsvärds regemente och det blivande K 6. De utgjorde konungens vakt, men skulle inte få återse fosterjorden.

Sedan Karl XII från Bender återvänt till Sverige planlade han de fälttåg mot Norge som 1716 respektive 1718 var tänkta att återställa balansen i Norden. De återuppsatta skånska ryttarregementena följde honom. När budet kom att kungen stupat vid Fredrikshald den 30 november 1718 stod de båda skånska regementena vid Glommen beredda att ta Christiania. All offensiv upphörde. Order gavs om omedelbart återtåg och i januari 1719 var alla ryttarna tillbaka på sina rusthåll.

Tiden efter Karl XII fylldes av långa perioder av fred, uppbyggnad, utbildning och återhämtning. Politiska strider och intriger i hovet fördes långt från Skåne. Alliansen med Frankrike bestod emellertid och i mitten av århundradet drogs man på nytt in i ett oväntat krig. Det pommerska kriget, även kallat sjuårskriget, utkämpades mot Fredrik den stores Preussen. Tidigt stod det klart att tiden galopperat från det tunga skånska kavalleriet. Man mötte ett preussiskt kavalleri som uppträdde i små, lättmanövrerade enheter och som opererade djupt inne bakom fronten. De förorsakade stor förvirring och skada på staber och trossförband.

Ett sådant kavalleri måste mötas på lika villkor och Krigsstyrelsen ingick därför avtal den 17 december 1757 med kapten Fredrik Ulrik Putbus att på Rügen uppsätta en husarkår om tvåhundra ryttare som skulle bli Kronprinsens husarregemente K 7, det tredje och sista av de skånska kavalleriregementena. Redan året därpå hade detta lätta kavalleri växt till ettusen man för att under kriget uppgå till 1 600 som mest.

Efter pommerska krigets slut 1762 förlades det sammanslagna regementet till städerna i det svenska Pommern och skulle förbli ”ett beständigt tyskt förband med passevolanshushållning”. I detta underhållssystem åtog sig befälet att mot ersättning svara för förbandets rekrytering och utrustning, och även anskaffningen av hästar.

Slutet på frihetstiden och början av 1800-talet blev dramatiska decennier för det unga husarregementet. Regementet kallades hem till det egentliga Sverige år 1772. Efter Gustav III:s revolution förlades det som kustvakt mot Danmark. En något udda krigsuppgift fick de skånska kavalleristerna när regementena deltog i Gustav III:s ryska krig (1788–90) ombord på flottans linjeskepp som förstärkningsmanskap. Där var deras främsta uppgift att äntra fientliga fartyg samtidigt som de skulle förhindra att de egna skeppen äntrades. De skulle också bistå fartygens artillerister ombord. De skånska kavalleristerna deltog både i Viborgska gatloppet och slaget vid Svensksund (läs mer om de slagen i nästa nummer av Militär Historia).

Två av de tre skånska regementena deltog i den historiska exercisen på Kvidinge hed den 28 maj 1810. Karl XIII:s nyutnämnde arvprins Karl August mönstrade då de skånska förbanden på sin ”Eriksgata” runt landet. Skånska husarregementets (K 5) exercisskvadron och de Mörnerska husarerna (blivande Kronprinsens husarer K 7) skulle rida ut en attack och kronprinsen anvisades en plats vid sidan. Plötsligt såg man att han inte kunde hålla sin häst, han tappade såväl tygel som stigbyglar och strax därpå föll han baklänges av hästen och dog. Sex månader senare passerade den blivande kronprinsen Jean Baptiste Bernadotte samma plats.

Det hade nu gått 180 år sedan Gustav II Adolf förbjöd kavalleriet att använda sina pistoler vid anfall. Så mycket annat hade inte ändrats i uppträdandet och det var ännu det tunga kavalleriet – dragonerna och karabinjärerna – som skulle fälla avgörandet på stridsfältet. Husarerna var avsedda för ”det lilla kriget”, det som utspelades mellan de avgörande fältslagen.

De Mörnerska husarerna var lätt beväpnade och övades för att nyttjas som flankörer, det vill säga som för- eller eftertrupp. Vanlig var också den farliga tjänsten som spanare mellan egna förband och fienden. Inte sällan tjänstgjorde de även som skyddstrupp för artilleriet. De kunde också ställas upp bakom opålitliga eller vankelmodiga förband. Mer avancerad var uppgiften att utföra skenanfall och då fienden väl var slagen kunde husarerna sättas in för förföljning och fullbordande av segern. Till allt detta kom tjänstgöring som ordonnanser, livvakter, kurirer och hedersvakter.

Med den nye kronprinsen, Karl Johan, lierade sig Sverige mot Napoleon. För de skånska regementena innebar detta att de under 1813 överfördes till Tyskland. Som chef för Nordarmén kunde Karl Johan hålla tillbaka de svenska förbanden till dess ett avgörande mot ”ärkefienden” Danmark erbjöds. Så skedde i december 1813 då Napoleon tvingats till reträtt.

I fäktningen vid Bornhöft den 7 december 1813 deltog samtliga skånska kavalleri­regementen. Segern tillskrivs de Mörnerska husarerna och visst är det märkligt att ett regemente som övats för helt andra uppgifter, är det som fällde avgörandet i den sista strid som svenska regementen utkämpat på den europeiska kontinenten. Genom sin djärva och oväntade kavalleriattack på det danska arriärgardet bidrog regementet starkt till segern och den fred som slöts i Kiel i januari 1814 där Sverige erhöll Norge i utbyte mot Pommern.

Försvarsbeslutet 1925 innebar bland annat att de tre skånska kavalleriregementena reducerades och slogs samman till Skånska kavalleriregementet K 2 om fem skvadroner. När detta regemente slutgiltigt drogs in 1952 överfördes ryttartraditionerna till pansarförbandet P 2 i Hässleholm. Detta, Skånska dragonregementet P 2, lades ner år 2000 och alltsedan dess förs traditionerna för det en gång så stolta skånska kavalleriet av Skånes enda kvarvarande förband, Södra skånska regementet P 7 på Revingehed. Befäl och anställda soldater skriver fortsättningen på landets militära historia, just nu från Afghanistan. De har, likt sina beridna föregångare, att möta inhemska gerillasoldater och behandla en ibland misstänksam befolkning med vänlighet och respekt. De fortsätter därmed traditionen som började år 1658.

Jan Anderson är pensionerad överstelöjtnant och ordförande i K2-stiftelsen.

BOKTIPS ★ Den sista striden (2004) av Thomas Sörensen ★ Skånska Kavalleriregementet 1658–1928 (1928) av Max Schürer von Waldheim ★ Kungl. Skånska Kavalleriregementet (1936) utgiven av generalstabens krigshistoriska avdelning.

Världen är full av platser man aldrig kommer att hinna besöka. Rent fysiskt, det vill säga. Internet ger oss nämligen möjlighet att göra virtuella besök lite varstans. På detta sätt kan man till exempel ströva bland statyerna i Feldherrenhalle i Wien, studera ett diorama på Kairos militärmuseum eller nagelfara utvalda föremål från Musée de l’Armée i Paris.

Faktum är att mycket av det som museernas webbplatser erbjuder gör sig bättre i datorn än i verkligheten. Att till exempel studera foton, se på video eller läsa utställningstexter är bra mycket bekvämare i hemmets trygga vrå. Webbinformationen gör det också lättare att förbereda sig inför museibesöken så att all uppmärksamhet kan riktas mot föremål, modeller och miljöer när man väl är där.

Den enklaste formen av virtuellt museum är foto- och föremålskataloger med beskrivande text. Ett ypperligt exempel är det svenska Digitalt Museum där åtta museer från nätverket Vårt militärhistoriska arv har lagt upp tusentals foton och föremål.

Även video och andra former av multimedia blir allt vanligare, inte minst så kallade virtuella besök (kallas bl.a. virtual tour eller panorama) där man kan ta sig från rum till rum i museet och se sig om i alla riktningar. Den absoluta favoriten i vår lilla undersökning är utställningen Aircraft cockpits hos National Museum of the US Airforce. Här kan man t.ex. placera sig i sittbrunnen på ett SPAD XIII eller vid sidokulsprutan på en B-24D Liberator och granska varenda mutter. Fascinerande!

Att hitta de virtuella upplevelserna är inte svårt. Antingen utgår man från Wikipedias kategori Military and war museums och botaniserar sig igenom listan. Eller så googlar man på t.ex. ”virtual museum military”. Tänk på att delar av materialet ofta inte är översatt till engelska och att det finns mer att hämta om man plockar fram skolfranskan och -tyskan.

Militär Historia tipsar om följande:

National Museum of the US Air Force

Digitalt museum

Australian War Memorial

Deutsches Historisches Museum

Egyptian National Military Museum

Heeresgeschichtliches Museum, Wien

Musée de l’Armée, Paris

Under första världskriget byggde Ryssland tio befästningar på Åland, vilket var i strid mot landskapets demilitariserade status. Den ryska närvaron vållade stor oro i Sverige och ledde till den så kallade Ålandsfrågan - en konflikt mellan Sverige och Finland om Ålands politiska tillhörighet. Den 13 februari 1918 skickades pansarskeppet HMS Thor (på bilden) och två andra fartyg till Åland för att evakuera de ålandsbor som ville bli svenska medborgare till Sverige.

Nästan år har hundra år förflutit sedan första världskriget bröt ut. För Europa medförde kriget en omfattande politisk, ekonomisk och territoriell omvälvning.
Trots att Sverige inte deltog fick konflikten både direkta och indirekta återverkningar för landet. Svenska fartyg sänktes, frivilliga deltog på flera krigsskådeplatser, en hård ransonering drabbade allmänheten, Ålandsfrågan skapade diplomatisk oro och efter fredsslutet skördade spanska sjukan många offer även i Sverige.

Hur uppmärksammar man hundraårsminnet för ett sådant krig på ett aktuellt och relevant sätt? Pontus Rudberg och Martin Skoog, bägge knutna till Armémuseum, erhöll 2011 ett stipendium från Delegationen för militärhistorisk forskning för ett projekt med denna frågeställning. Torsdagen den 16 maj presenterar de resultatet av sin forskning i vårterminens sista öppna seminarium på Försvarshögskolan i Stockholm.

Läs mer på www.fhs.se

Få vapensystem har blivit så mytomspunna som den tyska 88-millimeterskanonen – luftvärnskanonen som blivit mer omskriven som pansar­värnsvapen. Trots avgörande insatser i ökenkriget och på östfronten har dess överlägsenhet ofta överdrivits.

Text: Christer Bergström
Från Militär Historia nr 5/2013

Onsdagen den 27 maj 1942 slog ökenräven Erwin Rommel till mot brittiska 8. armén i östra Libyen. Trots en brittisk överlägsenhet med 630 stridsvagnar mot 320 tyska och 240 italienska lätta stridsvagnar valde Rommel att gå till anfall. Hans plan var att genom ett överraskningsanfall kringgå de brittiska försvarsställningarna söderifrån och slå till rakt mot hamnstaden Tobruk. Det innebar en framstöt nio mil norrut, bakom de starka brittiska ställningarna i väster.

Det var en operation som balanserade på den tunna gräns mellan genialitet och dumdristighet som var så typisk för Rommel. Han chansade på att hans motståndare, general Neil Ritchie, inte skulle ha gjort det Rommel själv skulle ha gjort i dennes ställe – grupperat starka pansarreserver i öster. Men här tog Rommel grundligt miste. Genom Ultra, som avkodade tyska radiomeddelanden, var Ritchie förvarnad om sin motståndares planer.

Några timmar senare befann sig såväl Rommels planer som hela Afrikakåren i ett tillstånd av fullkomligt kaos. Ritchies 8. armé hade inte bara slagit till mot Rommels underhållsförband utan även satt in ett stort antal av den amerikanska medeltunga stridsvagnen Lee/Grant, som med sin 75 mm kanon var vida överlägsen samtliga stridsvagnar i Afrikakåren.

Angripna av starka formationer av brittiska stridsvagnar flydde de tysk-italienska underhållsstyrkorna i panik. Mitt i detta virrvarr av retirerande fordon, och med fientliga stridsvagnar bara ett par kilometer bort, befann sig general Rommel själv. I denna stund var Afrikakåren och dess ryktbare chef nära att fångas in och oskadliggöras av Ritchies pansar. Det kunde mycket väl ha slutat så om det inte varit för överste Alwin Wolz, chefen för tyska luftvärnsregemente 135.

Wolz lyckades bland de flyende fordonen få stopp på ett halvdussin fordonsdragna 88 mm luftvärnskanoner. Dessa gick hastigt i eldställning.

”Feuer frei!” (fri eldgivning), ropade Wolz och 88:orna gav eld. På 1 500 meters avstånd blev de första brittiska stridsvagnarna träffade och fattade eld. Detta fick det brittiska anfallet att tillfälligt stanna upp.

Nu ingrep general Walter Nehring, en av Rommels kår­chefer. Han beordrade Wolz att bilda en ”luftvärnsfront” mot de brittiska stridsvagnarna. Inom kort grupperades sexton 88 mm luftvärnskanoner i en U-form österut. När de brittiska pansarförbanden på nytt försökte gå till anfall möttes de av en förödande eldgivning. På kvällen markerade två dussin rökpelare lika många förstörda brittiska stridsvagnar. Inte bara Afrikakåren, utan hela Rommels offensiv var räddad. I flera dagar höll luftvärnskanonerna tillbaka de brittiska stridsvagnarna. Till slut lyckades Rommel bryta igenom och nå tillbaka till de egna linjerna i väster, och snart kunde hans Pansararmé Afrika åter gå till anfall.

Den 21 juni 1942 föll Tobruk med 30 000 allierade krigsfångar som resultat, och en månad senare stod Rommels trupper vid el-Alamein. Detta var höjdpunkten på Erwin Rommels militära karriär. Grundläggande för denna enastående militära framgång var de tunga luftvärnskanoner som ingripit i markstriderna.

Den tyska 88 mm kanonen är utan tvekan den mest kända artilleripjäsen i andra världskriget, förmodligen i hela krigshistorien. Den användes med stor framgång i ett flertal roller – som luftvärn, som pansarvärn och även som konventionellt artilleri. Just på grund av dess stora framgångar omges 88:an, som den kort och gott kom att kallas, av åtskilliga myter och legender.

Till att börja med är dess användning mot stridsvagnar – trots att den ursprungligen tillverkades som en ren luftvärnskanon – intimt förknippad med Erwin Rommel. Men som vi sett skedde den kanske mest avgörande insatsen av 88:or i markstrid i Nordafrika på initiativ inte av Rommel, utan av ett par av dennes underställda officerare. Rommel använde dock 88:or med stor framgång genom hela ökenkriget. Under de brittiska anfallen i både juni och november 1941 hade 88:or använda mot brittiska stridsvagnar spelat en mycket viktig roll.

Under större delen av ökenkriget utgjorde tunga luftvärnskanoner det största hotet mot de brittiska medeltunga stridsvagnarna, enligt vad brittiska stridsrapporter meddelar. Vid ett tillfälle observerade britterna en utdragen kolonn om 35 tyska stridsvagnar, som kunde ha utplånas genom ett flankanfall av en dold brittisk pansarstyrka. Men den brittiske befälhavaren vägrade att gå till anfall då det visade sig att tyskarna grupperat ”en bataljon 88 mm kanoner” i samma område.

Även om britterna tillskrev den berömda 88:an äran för allt detta, utgjorde 88:orna bara en del av de tunga luftvärnskanoner som axelmakterna använde i markstriderna i Nordafrika. Exempelvis förfogade Afrikakåren i maj 1942 även över 117 erövrade sovjetiska 76,2 mm pansarvärnskanoner – som i likhet med 88:an kunde slå ut en Lee/Grant frontalt på tvåtusen meters avstånd.

Rommel själv hade satt in 88 mm luftvärnskanoner redan under invasionen i väster i maj 1940, när hans 7. pansardivision vid ett tillfälle utsattes för ett brittiskt motanfall. När det visade sig att de brittiska Matilda-stridsvagnarna inte kunde bekämpas av Rommels lättare beväpnade stridsvagnar beordrade Rommel sin divisions luftvärn att ingripa. Dess 88:or svarade för merparten av de 35 brittiska stridsvagnar som förstördes, vilket avgjorde slaget till tyskarnas fördel.

Men Rommel var ingalunda först med att använda 88:an i markstrider. Redan under spanska inbördeskriget 1936–39 hade den tyska Kondorlegionen upptäckt hur effektiv pjäsen var mot bunkrar och stridsvagnar. En tysk general skrev en rapport om detta, vilket gav generaler som Rommel idén att använda den mot kraftigare bepansrade brittiska och franska stridsvagnar.

Den ursprungliga idén kom dock från Erhard Milch, som i början av första världskriget tjänstgjorde i det tyska artilleriet. När han senare överfördes till flyget tog han med sig sina observationer att tyska 75 mm luftvärnspjäser svarat för merparten av de utslagna allierade stridsvagnarna i Flandern. När Milch tjugo år senare tjänstgjorde som statssekreterare i det tyska luftfartsministeriet kunde han ge det tyska flygvapnets luftvärn i uppdrag att förbereda sig på bekämpning av stridsvagnar.

Uppfattningen av 88:an som en och samma pjäs härstammar förmodligen från allierade skildringar från kriget, men är inte heller helt korrekt. En legend som odlats med särskild förkärlek i Sverige är att den första 88:an skulle ha varit en svensk konstruktion. Faktum är att den tyska vapentillverkaren Krupp på 1920-talet skickade en grupp ingenjörer till svenska Bofors för att där utveckla ett nytt koncept för tunga luftvärnskanoner. Detta hängde samman med de restriktioner i fråga om att utveckla nya artilleripjäser som Tyskland ålagts enligt Versaillesfreden efter första världskriget. Med svenska myndigheters och Bofors benägna bistånd kunde tyska och svenska ingenjörer i Bofors ta fram en pjäs med 75 mm kaliber. Den tyska militären var dock inte nöjd med denna, utan ville ha en pjäs av kaliber 88 mm, som var standard i den tyska marinen.

År 1928 var prototypen för den sedermera så berömda 88:an färdig. Denna gick tillbaka på den 88 mm luftvärnskanon L 45 som Krupp utvecklat redan under första världskriget. Fem år senare, när Hitler kommit till makten i Tyskland, inleddes serieproduktionen hos firma Krupp i Essen. Denna kanon fick beteckningen FlaK 18 – Flieger­abwehrkanone 18.

FlaK 18 var en av de första i den nya generationen av tunga luftvärnskanoner som kunde bekämpa fientliga flygplan på de allra högsta flyghöjderna. Monterad på en korsformad lavett kunde den dessutom skjuta horisonten runt (i likhet med den tidiga L 45). Genom ett halvautomatiskt laddsystem kunde den komma upp i en eldhastighet på omkring tjugo granater i minuten, vilket vid den tiden var bättre än hos andra motsvarande vapen.

Den tidiga luftvärnskanonen, FlaK 18, var försedd med en enklare form av kalkylator (pjäsdator) som försåg skytten med tre skjutvärden: avstånd och elevation (vinkel) till målet samt inställning av granatens luftbrisad. Dessa värden presenterades i skyttens sikte som tre lysande cirklar. Skyttens uppgift var att genom sitt riktarbete sammanföra dessa tre cirklar på målet och därefter avfyra pjäsen.

Då det visade sig att det långa eldröret på 88:an snabbt blev överhettat på grund av den höga eldhastigheten, modifierades pjäsen så att den försågs med två utbytbara delar till eldrör. Dessutom utrustades den med en pansarsköld och en ny och kraftigare lavett. Den sistnämnda var försedd med stödben som kunde fällas ned så att pjäsen kunde avfyras medan den ännu stod på sin hjulvagn.

Dessa modifikationer började produceras från 1936, och den nya 88:an fick beteckningen FlaK 36. Denna och FlaK 18 var dock i stort sett identiska – den enda skillnaden var att pjäser med det större lavettkors 36 kallades FlaK 36, medan de som monterats på lavettkors 18 kallades FlaK 18.

Från 1930-talet och under hela andra världskriget förblev 88:an den absolut viktigaste tunga luftvärnspjäsen i det tyska flygvapnets luftvärn. Av 2 618 tunga pjäser i september 1939 svarade 88:orna för omkring 2 500. Vid det laget hade en förbättrad siktanordning tagits fram, och de pjäser som försågs med denna fick beteckningen FlaK 37. I princip var det dock fortfarande samma kanon.

De tyska 88 mm FlaK 18/36/37 spelade en viktig roll i markstriderna inte bara i Frankrike 1940 och Nordafrika 1941–43, utan även på östfronten. När Hitler gick till anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 mötte tyskarna kraftigt bepansrade sovjetiska stridsvagnar av typerna T-34 och KV som deras egna stridsvagnar och pansarvärnskanoner inte kunde rå på förrän på mycket kort håll. Under några av de första sammandrabbningarna med dessa pansarmonster blev 88:orna tyskarnas räddning.

Men även här finns det en mytbildning kring 88:an. Uppgifter i ryska arkiv visar att högst en tjugondel av alla T-34-förluster 1941–42 orsakades av 88 mm kanoner. Huvuddelen av förlusterna berodde på att otillräckligt tränade sovjetiska stridsvagnsbesättningar helt enkelt inte förstod att till fullo utnyttja de taktiska fördelarna av sina vagnars bättre bepansring, utan manövrerade till positioner där mindre tyska pansarvärnskanoner kunde slå ut dem på nära håll.

Under tiden utvecklades helt nya 88 mm kanoner. Den första av dessa, försedd med ett 158 cm längre eldrör, togs fram av firma Rheinmetall och fick beteckningen FlaK 41/L 74. Beteckningen L 74 innebär att eldrörets längd var 74 gånger längre än kalibern (74 x 88 mm = 6 512 mm). Med denna, som för första gången togs i bruk under striderna i Tunisien i början av 1943, kunde tyskarna beskjuta fientliga flygplan på upp till 12 000 meters höjd. Den kunde också slå igenom 127 mm pansar på 2 000 meters avstånd – vilket de tidigare 88:orna inte kunde förrän på omkring 1 200 meters håll. Men på grund av dess komplexitet blev bara drygt 400 tillverkade åren 1943–44.

Under tiden tog Krupp fram ytterligare en ny 88 mm kanon, PaK 43 (Panzerabwehrkanone 43) – den första ”egentliga” 88 mm pansarvärnskanonen. Denna L 71-kanon sattes för första gången in i strid monterad på pansarvärnskanonvagnar under slaget om Kursk på östfronten i juli 1943. PaK 43 kunde slå igenom 153 mm pansar i 30 graders frontlutning på 2 000 meters håll, och var således kapabel att slå ut även de kraftigast bepansrade av fiendens stridsvagnar på stort avstånd. Sammanlagt tillverkades under kriget 3 500 PaK 43, flertalet av dessa som fordonsdragna pansarvärnskanoner.

En annan 88 mm kanon var stridsvagnskanonen KwK 36 (Kampfwagenkanone 36). Denna hade samma längd som Flak 36 och använde samma granater, men var försedd med en elektrisk avfyrning. Denna kanon togs huvudsakligen fram för att monteras i de nya Tigerstridsvagnarna. När Tigern sattes in i strid för första gången – på östfronten i slutet av 1942 – hade tyskarna en stridsvagn som utklassade varje stridsvagn på motståndarsidan. Detta tunga monster kombinerade en mycket kraftig bepansring med eldkraften hos den fruktade 88:an. Tigervagnarna organiserades i tunga pansarbataljoner. En av dessa, schwere Panzer-Abteilung 503, rapporterades mellan den 5 juli och 17 augusti 1943 ha slagit ut 389 sovjetiska stridsvagnar eller stormkanonvagnar och 265 pansarvärnskanoner mot en egen förlust av endast ett tiotal egna vagnar. PaK 43 byggdes i en modifierad form – KwK 43 – in i Tiger II, Königstiger, som sattes in i Normandie i juli 1944. KwK 43 var försedd med samma slags mynningsbroms och rekylbroms som de senaste PaK 43:orna utrustats med. Skillnaden mellan denna stridsvagnskanon och den första FlaK 18 var nu ganska långt.

En bataljon Königstiger ur Waffen-SS gjorde en uppseendeväckande insats under Ardenneroffensiven i december 1944, men vid det laget lämnade utbildningsnivån hos de nya stridsvagnsbesättningarna mycket i övrigt att önska. Flera Königstigrar blev stående sönderkörda längs framryckningsvägarna. Några slogs ut när de ställdes mot mångfaldigt överlägsna grupper av amerikanska Shermanvagnar, och flera fick överges på grund av bränslebrist.

När amerikanerna den 3 januari 1945 gick till anfall mot tyska ställningar utanför Bastogne, blev de emellertid mötta av två Königstigrar från Wehrmachts schwere Panzer-Abteilung 503. Dessa slog ut mellan 15 och 20 Sherman och avvärjde hela det amerikanska anfallet utan att någon enda av de egna vagnarna gick förlorade.

Königstiger må ha varit överlägsen allt vad de allierade hade att sätta upp i stridsvagnsväg, men att tyskarnas 88:or ska ha varit lika överlägsna alla luftvärns- eller pansarvärnskanoner på motståndarsidan är en myt. I själva verket förfogade Tysklands motståndare över pjäser som var lika bra och i vissa fall till och med bättre än tyskarnas 88:or: den brittiska 17-pundaren, den amerikanska 90 mm M1/M2 och den sovjetiska 85 mm M1939.

Det revolutionerande med den tyska FlaK 18/36/37 var den tyska metoden att sätta in den i stor skala i markstrider. Under Ardenneroffensiven vintern 1944–45 kom den också till stor användning som reguljärt artilleri, och svarade för en stor andel av de amerikanska förlusterna under detta blodiga vinterslag.

Gamla 88 mm kanoner bidrog på ett avgörande vis till att bromsa in Pattons motoffensiv i Ardennerna, något som gjorde att tyska 5. pansararmén kunde dra sig tillbaka utan att bli avskuren. Detta sista stora vinterslag bidrog därigenom ytterligare till mytbildningen kring 88:an. Man kan knappast träffa någon amerikansk veteran från Ardennerslaget som inte med respekt i rösten talar om tyskarnas fruktade 88:or.

Insatsen av FlaK-88:orna i markstriderna gjorde ett så stort intryck på de allierade att användningen av dessa pjäser för deras ursprungliga uppgift, luftvärn, kommit lite i skymundan. Fram till krigsslutet tillverkade Tyskland 26 000 tunga luftvärnspjäser – alltså sådana som hade en räckvidd på över 5 000 meters höjd, där de allierade tunga bombplanen opererade. Av dessa utgjorde FlaK 18/36/37 omkring 80 procent.

Nästan hälften av alla amerikanska fyrmotoriga bombflygplan som sköts ned i Europa under andra världskriget föll offer för luftvärn. Flertalet av dessa sköts ned av 88 mm kanoner. Därtill skadsköt luftvärnet mer än 26 000 fyrmotoriga allierade bombplan mellan augusti 1942 och juni 1944, och många av dessa blev därefter ett lätt byte för tyskt jaktflyg. Utöver den rena skadeverkan på fientliga flygplan hade det tyska luftvärnet effekten att de hindrade de allierade bombflygarna från att fälla sina bomber med precision.

Sammantaget var de olika tyska 88 mm kanonerna ett av andra världskrigets mest effektiva vapen. Det berodde förvisso på vapnets effektivitet, men denna utökades av tyskarnas kreativa sätt att använda sina luftvärnspjäser. Detta utgör grunden till mytbildningen kring den berömda 88:an.

Christer Bergström har skrivit ett tjugotal internationellt lovordade böcker om andra världskriget, flertalet på engelska. Hans kommande bok ges ut på svenska i år och handlar om Ardenneroffensiven 1944–45.

BOKTIPS: 88 mm Classic Weapons – The Flak/PaK 8.8cm (1998) av Chris Ellis ★ 88 mm FlaK 18/36/37/41 and PaK 43 1936–45 (2002) av John Norris.

Bild från sa-kuva.fi.

Liksom flera andra statliga verk runt om i världen har den finska försvarsmakten lanserat ett öppet digitalt bildarkiv. Arkivet innehåller 160 000 högupplösta bilder från andra världskriget sett från den finska sidan.

Se arkivet här: sa-kuva.fi

I morse släcktes de sista glöderna på Frihedsmuseet i Köpenhamn. Byggnaderna har skadats så allvarligt att de troligen måste rivas, men museets digra samlingar av föremål från och om ockupationen och motståndskampen i Danmark under åren 1940-1945 har räddats undan eldsvådan.

I nuläget är det ovisst om Frihedsmuseet ska flyttas till nya lokaler eller återuppbyggas på samma plats. Enligt Danmarks kulturminister Marianne Jelved står det dock fast att museet ska återetableras på ett eller annat sätt.

Branden började i Frihedsmuseets café, men det är ännu oklart hur den uppstod.

Utgrävning i Srebrenica 1996.

På Balkanhalvön är Srebrenicamassakern fortfarande ett oavslutat kapitel som väcker starka känslor hos områdets olika etniska grupper. Arbetet med att hitta och identifiera alla de 8 000 muslimer som dödades i juli 1995 pågår fortfarande. Varje år på årsdagen av massakern hålls en massbegravning vid Potocari begravningsplats nära Srebrenica.

Även i resten av världen är Srebrenicamassakern ett känsligt ämne eftersom staden under Bosnienkriget utropades till säker zon och stod under FN:s skydd. Massakern har klassificerats som folkmord i internationell domstol och anses vara en av de värsta krigsförbrytelser som ägt rum i Europa sedan andra världskrigets slut.

2010 röstade serbiska parlament igenom en resolution som fördömde Srebrenicamassakern, ett beslut som bemöttes med motstånd på många håll i Serbien. Men nu har landets president gått ut med en officiell ursäkt.

– Jag knäfaller och ber om förlåtelse å Serbiens vägnar för brotten som begicks i Srebrenica, sade Nicolic Tomislav i en intervju som kommer att sändas i bosnisk tv. Han använde dock inte ordet folkmord om massakern.

Du som missade Militär Historias artikel om kriget i Bosnien kan läsa den här.