Amerikanska inbördeskriget
I täta kolonner och med vajande fanor beordrades soldaterna att marschera rakt mot fiendeelden. Den framgångsrika taktiken från Napoleontiden upprepades under amerikanska inbördeskriget – nu med förödande resultat.
Text: Jonas Björkqvist
Från Militär Historia nr 9/2010
Det amerikanska inbördeskriget är ett av de första moderna krig som utkämpats. Tekniska innovationer togs i bruk inom de flesta områden: Räfflade eldrör innebar längre räckvidd och högre precision för både artilleri och eldhandvapen och gav tillsammans med snabbskjutande repetergevär ökad eldkraft. Ångfartyg med propellerdrift, sjöminor och bepansrade fartyg utrustade med kanontorn ökade slagkraften till sjöss. Tåg möjliggjorde snabba truppförflyttningar och telegrafen underlättade kommunikationen mellan de olika frontavsnitten. De tekniska nyheterna förändrade förutsättningarna på slagfältet, vilket man länge hade svårt att inse. Ödesdigra förluster blev resultatet för dem som inte anpassade sig.
Det amerikanska inbördeskriget bröt ut 1861, året efter att Abraham Lincoln valts till USA:s president. Han ville bevara unionen till varje pris, även med militära medel.
I södern befarade man att Lincoln skulle inskränka delstaternas självständighet och avskaffa slaveriet, som stod för en betydande del av arbetsinsatsen i de sydliga jordbruken. Elva sydstater bröt sig loss ur unionen (USA) och ingick efterhand i en egen överstatlig sammanslutning, Amerikas konfedererade stater (CSA), vilket blev startskottet till inbördeskriget.
USA:s militära styrkor var vid krigsutbrottet mycket små med tanke på landets storlek och folkmängd, runt 30 miljoner invånare varav fyra miljoner var slavar. I unionens tjänst fanns endast 10 000 soldater och sjömän och bara fyra generaler, alla överåriga och olämpliga att föra befäl i fält eller i strid. Väldigt få av de tjänstgörande officerarna hade någon reell stridserfarenhet och då bara från kriget med Mexico femton år tidigare.
Det fanns därför ett skriande behov av att stärka militären på båda sidor, både personellt och materiellt. En hastig upprustning påbörjades, frivilliga soldater rekryterades och vapen köptes in. Nordstaterna hade ett försprång i vapentillverkningen eftersom huvuddelen av den industriella kraften fanns där.
Det militära tänkandet hade dock inte hängt med i eldhandvapnens utveckling. Det var mindre än femtio år sedan slaget vid Waterloo och taktiken från de stora fältslagen under Napoleonkrigen var fortfarande förhärskande. Att koncentrera många soldater på en liten yta för att kunna utöva en fungerande stridsledning och för att kunna samla den egna eldkraften utgjorde grundidén. Soldaterna förväntades ladda om stående för att sedan avge eld i salvor; nackdelen var att de täta formationerna av män var lätta mål. Att avgöra striden i fiendens närhet, gärna med bajonett var idealet.
I inledningsskedet formades två huvudoperationsområden, ett östligt runt de två huvudstäderna Washington och Richmond och ett västligt intill och längs Mississippiflodens sträckning.
Det fanns flera orsaker till att kriget blev långvarigt. Ingen av sidorna var förberedd, allt måste improviseras. Den terräng där striderna utkämpades var oftast svåröverskådlig vildmark. Slagen var vanligen en serie av sammandrabbningar allteftersom man lyckades få fram förbanden. Ovanan att manövrera större enheter och de omfattande förlusterna bidrog till det kaos som karakteriserade slagen, särskilt i början av kriget. På båda sidor var regementet den vanligaste taktiska enheten. Full fältstyrka var 1 000 man indelade i tio kompanier, något som sällan förekom i fält.
Det första stora slaget utkämpades vid Bull Run där två oövade arméer ställdes mot varandra. I Gettysburg och Franklin stod slag där de tekniska landvinningarna på något sätt blev avgörande för taktiken på slagfältet – eller borde blivit det. ★
Jonas Björkqvist är major och lärare vid Försvarshögskolans krigsvetenskapliga avdelning i Stockholm.
I Militär Historia nr 9/2010 kan du få ytterligare insikt i det amerikanska inbördeskriget med fördjupande artiklar om slagen vid Bull Run, Gettysburg och Franklin.
Senaste kommentarerna
13 Kommentarer
2010-09-09
13:12:44
Har läst General Longstreets From Manassas to Appomattox och en del annat. Får intrycket att tekniken ligger före taktiken oftast. Inbördeskriget är en av de intressantaste konflikter som man kan studera.Studerar man en del amerikanska hemsidor verkar konflikten pågå än.
2010-09-21
01:24:27
Det var en mycket intressant och läsvärd artikel men jag har en liten förfrågan. Jag håller just nu på med Historia B och frågar därför om det finns någon bra litteratur som kan ge ett svar på frågan varför Frankrike, Österrike och Preussen inte tog lärdomarna från inbördeskriget till sig utan fortsatte att använda sig av föråldrad taktik.
2010-09-21
09:07:09
Bra fråga Jonny.
Rent allmänt berodde det på att de professionella (och ofta snobbiga) europeiska officerarna helt enkelt inte ville ta till sig amerikanska erfarenheter eftersom kriget där huvudsakligen utkämpades av frivilliga och amatörer. Dessutom var det så att Preussen nästan samtidigt utkämpade två segerrika krig (mot Danmark 1864 och mot Österrike 1866) vilket ganska naturligt tyvärr hade en större påverkan. I litteratur om den preussiska generalstaben berörs detta dock bara i förbigående.
Med vänliga hälsningar
Marco Smedberg
2010-09-21
13:54:32
Rörande frågan varför man var så långsam att dra de rimliga slutsatserna av lärdomarna från amerikanska inbördeskriget och framåt till andra världskriget har jag diskuterat saken med Magnus Perlestam. I Alf W Johanssons bok Europas Krig tar man även upp frågan ganska omfattande.
Den bästa förklaringen är förmodligen det psykologiska fenomen som kallas "kognitiv dissonans". När den information vi får verkar leda till obehagliga slutsatser tenderar vi att försöka bortförklara eller bagatellisera informationen.
De slutsatser som amerikanska inbördeskriget pockade på var obehagliga för det militära etablissemanget.
1. Trupper bör uppträda spridda för att inte bli lätta mål (vilket gör att beslut måste decentraliseras och befälhavarna förlorar mycket av sin kontroll).
2. Naturfärgade uniformer är önskvärt (fult och tråkigt).
3. Defensiven är tydligt starkare än offensiven (fodrar försiktigt beteende i en kultur där mod och handlingskraft är honnörsord).
4. Också enklare fältbefästningar är svåra hinder för den anfallande (tråkigt, smutsigt och hårt grävande).
Därtill kommer att stora organisationer alltid uppvisar ett visst motstånd mot förändringar, något som redan Machiavelli konstaterar.
Det militära etablissemanget kom därför med ursäkter till varför den amerikanska erfarenheten inte var relevant för västra och centrala Europa.
Man ansåg att frivilligförbanden och milisförbanden inte kudne jämföras med Europas tränade trupper. Fronten var väldigt lång och avstånden väldigt stora med europeiska mått mätt.
Slutsatser från amerikanska inbördeskriget som inte var obekväma, exempelvis vikten av järnvägar, kunde man enklare ta till sig. Detta var tvärtom en trevlis slutsats eftersom militären kunde kräva inflytande över vad som annars var en civil sektor. Likaså kunde man ta till sig erfarenheterna från Preussens krig där offensivt uppträdande ofta tydligt hade lönat sig (dock blundade man för att det ofta var frågan om offensivt uppträdande på det operativa planet och defensivt på det taktiska).
Sensemaker
2010-10-12
13:32:40
Tusen tack för all hjälp. Det slutade med en inlämnad B-uppsats, ett MVG och en fråga från min lärare om jag inte funderat på att läsa vidare på högskola. Faktiskt inte, med hus och barn är det inte så lätt men jag har fått något att fundera på i alla fall.
Oavsett hur det slutar, ett extra tack till Sensemaker för tipset om Alf W Johanssons bok Europas Krig - vilken lite pärla den boken var.
Med vänliga hälsningar
Jonny
2011-02-27
18:57:20
Syd & Nord var två helt olika sidor som hade olika åsikter men min fråga är, nord var emot slaveriet medan syd utnyttjade det så mycket som möjligt. Men vad skiljde sig åt syd och nord egentligen? Bara slaveriet eller?
2011-04-13
09:21:40
Ett enkelt och bra svar på Amez fråga hittade jag på sajten http://skolarbete.nu/skolarbeten/det-amerikanska-inbordeskriget/
Redan på 1770-talet var det stora skillnader mellan nord och syd i Amerika. Den allra största skillnaden mellan dessa två delar, var näringslivet, alltså hur folk levde och försörjde sig. I de norra delstaterna fanns det små jordbruk, och det fanns många som ägnade sig åt handel och sjöfart. I norr låg också alla de stora städerna. I syd hade man inte några industrier som man hade i norr, och det klagade många sydstatare på.
Nästan allt som de sydliga staterna använde kom från norr. Böckerna som de läste var tryckta i norr, alla redskap som de vuxna människorna använde i syd var gjorda i norr, mediciner och alla leksaker kom från norr. Men en stor industri som folket i syd hade var bomullsodlingen. Där fanns det också stora plantage där man odlade tobak, och tillsammans med bomullen sålde man det till stora delar av Europa. 75% av värdens bomull kom från sydstaterna.
En till viktig skillnad mellan nord och syd, var arbetskraften som man använde till de olika industrierna. I norr hade man vanliga amerikanska medborgare medan de sydliga staterna fick sin arbetskraft från slavar som kom från Afrika. Man använde inte bara slavarna till skördning av bomull utan också till hushåll där de arbetade som drängar eller pigor. Nordstaterna var väldigt emot sydstaternas slavdriveri och slavhandel. Många familjer splittrades p.g.a. att man sålde slavarna till olika rika män runt om i sydstaterna. Men sydstaterna sa att det var omöjligt att avskaffa handeln därför att det bara var “negrer” som kunde arbeta vid bomullsodlingar.
En tredje stor skillnad mellan dessa två delar var att de hade olika idéer om ekonomin i landet. I norr ville man bl.a. att man skulle sätta höga tullar på varor som man importerade, därför att man inte ville ha konkurrens utifrån. Det här ville absolut inte sydstaterna, därför att de nästan bara odlade bomull och inte hade någon annan industri. De var tvungna att importera nästan allt av sitt livsmedel.
Efter dessa händelser hade det bildats två stora partier i USA.
Nordstaterna hette republikaner och de var emot slaveriet, och de ville ha tullar. Sydstaterna hette demokraterna och de vill ha kvar slaveriet men inte några tullar. Demokraterna, det folk som levde i de sydliga delarna av Amerika, var ett av de två stora partierna. De hade vunnit alla presidentval ända sedan den första presidenten, George Washington.
Men 1860 blev det andra bullar när Abraham Lincoln valdes till Amerikas 16:de president genom tiderna. När Lincoln blev president var det också för första gången som en republikan vann ett presidentval.
2011-04-26
15:27:23
Jonny Arvidsson, ska börja skriva mitt Historia B arbete nu och undrade om man kunde komma i kontakt med dig för lite hjälp?
Mvh Linus
2011-05-09
11:55:04
Jodå Linus, det ska gå bra. Hör av dig på adressen re_volvo@yahoo.com så ska jag se vad jag kan göra.
2011-05-18
17:38:54
Blev klar för några veckor sen, men tack ändå för visat intresse Jonny!
Mvh Linus
2011-10-13
21:59:07
Hej,
Jag håller just på att skapa en hemsida om amerikanska inbördeskriget com bland annat innehåller en del information om den politiska utvecklingen fram till kriget, speciellt kring Abraham Lincoln osv.
Sidan är under uppbyggnad men det tillkommer nya delar i princip varje vecka. Titta gärna in och kommentera i gästboken om ni har tips och idéer. Sidan finns på www.amerikanskainbordeskriget.com
2011-12-04
19:52:09
adams var väl inte syd?
eller har jag fel
2012-02-15
16:13:09
Tom, vilken Adams menar du?
mvh Peter