Den preussiska drillen gav Fredrik den store snabba och lättrörliga trupper. Med en okuvlig anfallslusta tog han sig an större fiendestyrkor  – och gick ofta segrande ur striden.

Text: Thomas Roth
Från Militär Historia nr 7/2010

”Andra länder har en armé – i Preussen är det en armé som har ett land.” Så lät det när Fredrik II 1740 tog över Preussens krona. Han ärvde en starkt centraliserad statsapparat där krigskommissariatet var det viktigaste ämbetsverket, armén bestod av 83 000 man och ansågs vara Europas mest välövade. Samtidigt var Preussen en utvecklad, merkantilistiskt inriktad och frisinnad rättsstat.
Fredrik II var en bildad person; vidsynt, liberal och musikalisk. Han umgicks med filosofen Voltaire, men kunde också vara ofattbart grym. Han fördömde helhjärtat kriget och ansåg det vara fel att gjuta soldatens blod om inte övertygande anledning fanns, samtidigt som han förde anfallskrig av politiskt mycket tveksamma skäl, endast för att utveckla Preussens makt. Fredrik II författade själv ett antal militära verk där han beskrev sin uppfattning om både strategi och taktik, och hans tankegångar är därför väl dokumenterade.

Fredrik II grep omedelbart efter trontillträdet chansen att utvidga Preussen och stärka sin position genom att invadera Schlesien i samband med den österrikiske kejsaren Karl VI:s död. Kriget pågick till 1748 och när freden slöts hade Fredrik tillskansat sig hela Schlesien.
Fredsperioden blev inte lång. Kejsarinnan Maria Teresia samlade en koalition av stormakter för att återta Schlesien, men Fredrik förekom henne genom att anfalla Sachsen 1756. Det blev starten för sjuårskriget.

Fredrik den store förde en expansiv utrikespolitik, och Preussen var i krig i nästan hälften av hans regeringsår. Bild: IBL.

När det inleddes hade Fredrik utökat sin armé till nära 145 000 man rekryterade dels genom ett slags värnpliktssystem, dels genom värvning. Vid krigets slut hade truppernas storlek ökat till nära 200 000 man, trots att Preussen förlorat inte mindre än 180 000 i döda och sårade samt 63 000 tillfångatagna enbart till Österrike. Ett preussiskt regemente förlorade sammanlagt 4 500 man, vilket innebär att det blivit utplånat tre gånger om.
En av förklaringarna till de höga förlusterna var att Fredrik var en av historiens mest anfallsglada fältherrar. Han försökte alltid gå offensivt till väga och hotade med att ”låta avskeda varje officer som väntar på att bli anfallen, istället för att själv gå till attack”. Han ansåg att ”hela slagkraften hos våra soldater ligger i anfallet”. Den preussiska drillen, det ständiga övandet som fick soldaterna att uppträda som robotar på slagfältet, har det skrivits mycket om. Drillen, som var hård och brutal, var dock bara ett medel för att uppnå ett bestämt syfte, nämligen att uppnå största möjliga rörlighet och snabbhet vid eldgivning.

I början av sin karriär litade Fredrik mer på bajonettens anfallskraft än på kulan, men han ändrade sig. Han skrev själv att ”en preussisk bataljon är ett rörligt batteri. Snabbheten vid omladdningen är sådan att den kan skjuta tre gånger när fienden skjuter en salva. Det ger oss ett övertag med tre mot ett.” Det preussiska infanteriet hade tidigare manövrerat i fyra led men Fredrik minskade dem till tre. På så sätt blev bataljonerna mer lättmanövrerade utan att eldkraften minskades på något avgörande sätt. På grund av den ökade bristen på soldater under de senare krigsåren, blev man tvungen att minska formationen till två led.

Fredriks strävan efter överlägsenhet i eldkraft ledde till att han utvecklade det lättrörliga hästanspända artilleriet. Han var även en anhängare till haubitsen som kunde beskjuta mål utom synhåll. Den österrikiska taktiken gick nämligen ofta ut på att dölja sina egna grupperingar bakom höjdsträckningar. Fredrik utnyttjade själv terrängens fördelar skickligt, till exempel för dolda förflyttningar med överlägsen snabbhet mot fiendens rygg och flanker. Den inövade snabbheten skulle också användas för omgruppering och anfall innan fienden hann ändra front. Därmed bildades den sneda slagordning som han blivit berömd för och beskrev på följande sätt:

Man drar tillbaka ena flygeln, bort från fienden, och stärker den andra som ska anfalla. Med den senare slår man till i flanken på en av fiendens flyglar. En armé på 100 000 man tagen i flanken kan på mycket kort tid besegras av 30 000. Fördelarna med detta arrangemang är:
1. En liten styrka kan angripa en mycket större
2. Man anfaller fienden på en vital punkt
3. Om man blir slagen har man endast förbrukat en mindre del av sin armé och har kvar de övriga två tredjedelarna som är utvilade och raska och som kan täcka reträtten.

Under första schlesiska kriget (1740–42) visade det sig snabbt att det preussiska kavalleriet inte höll måttet. Framför allt var det för långsamt och ridskickligheten för dålig. Fredrik gjorde stora ansträngningar att modernisera kavalleriet och sände ut en strid ström av order och instruktioner. Större snabbhet i rörelserna övades och en ny taktik utvecklades. Kavalleriet skulle sättas in mot fiendens flanker och rygg, spaningsverksamheten underströks och förbud mot att använda eldhandvapen infördes.

Preussiska grenadjärer stormar österrikiska ställningar under slaget vid Leuthen 1757. BIld: IBL.

Efter österrikiskt mönster infördes lätt kavalleri – husarer. På kort tid blev det preussiska kavalleriet en välövad organisation under framgångsrika generaler som Seydlitz och Zeiten. Till skillnad från vad som var fallet vid infanteriet, lyckades Seydlitz utbilda sina soldater utan hjälp av kroppsstraff. Vid infanteriet kom piskan ofta till användning, medan den avskaffades nästan helt vid kavalleriet.
Ett truppslag som däremot inte utvecklades särskilt mycket var det lätta infanteriet. Fredrik tycks inte ha insett nyttan med soldater som stred i öppna formationer. Någon särskild taktik för sådana förband fanns knappast, men utvecklades efter Fredriks död.

Fredrik var noggrann med att understryka att det var fiendens armé som måste vara det huvudsakliga objektet för de egna truppernas uppmärksamhet. Städer och fästningar var av mindre betydelse så länge som fienden fortfarande disponerade obesegrade trupper i fält. Underhållstjänsten var dock grundläggande. ”Vid uppsättandet av en armé bör man först tänka på att ordna matfrågan”, ansåg han.
En annan viktig faktor var kårandan. Soldaterna skulle vara övertygade om att ”vi är bättre än de”. Drill och disciplin var ett viktigt medel för att uppnå detta men det krävdes också uppmuntran, omhändertagande och inte minst segrar. En pålitlig och erfaren underofficerskår byggdes upp av veteraner som befordrades ur soldaternas led. Officerarnas kåranda var särskilt viktig och Fredrik prioriterade adelsmännen. De icke-adliga officerarna rensades mer eller mindre ut, 1786 var de bara 700 i en kår som totalt räknade 7 000 officerare.

I nästan alla slag var Fredrik underlägsen i antal; under sjuårskriget stod nästan hela Europa i vapen mot honom. När han, som vid Kolin 1757, angrep en överlägsen styrka i en stark ställning, kunde han inte göra det omöjliga. Men segrarna vid Rossbach och Leuthen samma år visade att hans metoder var riktiga och båda blev stora taktiska triumfer.
Napoleon ansåg att Leuthen var ett mästerstycke av ”rörlighet, manöver och beslutsamhet” och att bara detta slag ensamt var nog för att göra Fredrik odödlig. Trots att slaget var en stor taktisk framgång och att Breslau erövrades fem dagar senare blev det dock inte strategiskt avgörande. Kriget varade i ytterligare fem år och Preussen måste kämpa mot en större övermakt än någonsin. Ryssarna ockuperade till och med Berlin en tid 1759, men Fredrik lyckades avvärja ett nederlag genom sitt mod och segrarna vid Zorndorf 1758, Liegnitz 1760 och Torgau 1760. Ryssland bytte sida 1762 och i freden i Hubertsburg följande år behöll Preussen Schlesien, en av de största varaktiga erövringarna som någonsin gjorts i Europa.

Grunddragen i Fredrik den stores fältherrekonst var alltså vilja till offensiv, att anfalla först och därmed dominera slagfältet. Medlet var det drillade, lättmanövrerade infanteriet med hög eldhastighet och det offensiva kavalleriet. Bägge truppslagen stöddes av ett väl samordnat artilleri. Taktiken gick ut på anfall mot fiendens flank och rygg, bland annat med hjälp av den sneda slagordningen. Allting stöddes av en väl fungerande underhållstjänst, en beslutsam ordergivning och befälhavare som var väl insatta i fältherrens tankesätt och avsikter. Inte minst var kårandan och självförtroendet väl utvecklat bland såväl officerare som soldater.
Problemet med den preussiska staten och armén var att de var uppbyggda kring Fredrik II:s mycket starka person. Brorsonen som efterträdde honom var inte mannen att axla bördan och det var heller inte brorsonens efterträdare. Den preussiska armén stelnade i sin formalism och besegrades av Napoleon 1806. Men det är en helt annan historia.
Det finns en rik flora av historier och anekdoter kring ”Der Alte Fritz”. En av dem berättar att kungen natten före ett slag hade beordrat vad vi idag skulle ha kallat ljud- och ljusdisciplin. Likväl ser han ett tänt ljus i ett tält och undersöker saken. Han hittar en officer och frågar honom vad han gör. Officeren svarar att han skriver brev till sin fru. ”Bra”, säger kungen, ”då kan ni tillägga att ni blir skjuten i gryningen!”

Thomas Roth är historiker, 1:e intendent vid Armémuseum och ledamot av Kungliga Krigs­vetenskapsakademien.

I augusti 1914 stod de tyska trupperna utanför Paris. Den franske generalen Joseph Joffres kallblodighet, samt tyska misstag, ledde till den avgörande segern vid Marne.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 6/2010

Sensommaren 1914 vilade det ett enormt tryck på den franske överbefälhavaren, general Joseph Joffre. De allierade retirerade längs hela västfronten. Tyskarna närmade sig Paris samtidigt som de utmattade franska arméerna och den brittiska expeditionskåren (BEF) retirerade under stora påfrestningar för soldaterna som tvingades till ändlösa marscher i det varma vädret. I den avgörande riktningen norr om Paris blev det närmast en kapplöpning med dagsmarscher på upp till 50 kilometer mellan retirerande allierade och förföljande tyska förband. Det såg onekligen mörkt ut för Joffre och för de allierade.

Joseph Joffre föddes 1852 i franska Pyrenéerna och var äldst i en syskonskara av elva barn. Familjen var småborgerlig, fadern producerade vinfat. Ingenjörsofficeren Joffres militära karriär präglades av lugn effektivitet. Han arbetade huvudsakligen med befästningar och järnvägar. Joffre studerade inte på den prestigefyllda militärakademin Saint-Cyr men väl på den tekniska École Polytechnique 1869. Under belägringen av Paris 1870 kommenderade han ett batteri artilleripjäser.
Från år 1885 tjänstgjorde han i de franska kolonierna. Joffre var kompanichef på Formosa (nuvarande Taiwan) och i Franska Indokina, major i Sudan och Timbuktu, stabsofficer på krigsministeriets järnvägsbyrå, lärare i artilleri­skolan, fortifikationsofficer på Madagaskar 1900–05, brigadgeneral 1902, divisionsgeneral 1905, armékårschef 1908, inspektör för militärläroverken och chef för kustförsvaret samt medlem av Högsta krigsrådet 1910.

Joffre hade inte genomgått högre stabsutbildning. Ingenjörstrupperna brukade inte heller producera aspiranter till högre befälsposter. Han utnämndes till generalstabschef 1911 efter att den franska regeringen hade ratat två andra kandidater. Joffre hade fördelen av att inte ha några monarkistiska, klerikala eller andra komprometterande förbindelser. Den massive och stormagade generalen i sin illasittande uniform såg närmast ut som en jultomte. Han var ofranskt tystlåten och orubbligt lugn, men bakom den lugna fasaden fanns ett skarpt intellekt. Vid krigsutbrottet blev han 1914 fransk överbefälhavare.
Sedan fronten stelnat i ett skyttegravskrig ledde Joffre den franska arméns misslyckade offensiver vid Artois och Champagne 1915 samt det heroiska försvaret av Verdun 1916. Efter den misslyckade offensiven vid Somme avlöstes han i december 1916 och utnämndes till regeringens tekniske rådgivare. Joffre begärde då avsked men utnämndes i stället till marskalk, en värdighet som återupprättades för honom. Han skickades sedan på uppdrag till USA och Japan. Joffre dog 1931.

Inför första världskriget hade den franska armén en bra moral och ett utmärkt lätt fältartilleri. Den största nackdelen var ett envist fasthållande vid en offensiv doktrin. Den ryske militärattachén återger i sina memoarer en rapport han skrev om den franska arméns höst­manöver 1906:

Trupperna presterade marscher på upp till 40 kilometer under ihållande övningsstrider. I Ryssland skulle man för länge sedan ha avbrutit övningarna. Det var ohyggligt hett och sommaruniformer fanns inte. Trots detta utförde infanteristerna i uniformer med kappor – visserligen med uppknäppta kragar – förflyttningar utan minsta försening och utan en enda eftersläntrare. Under de få pauserna stannade kolonnerna på dikesrenar och rastade stående. Man trodde inte sina ögon när man såg dessa små oansenliga rödbyxade infanterister. Det märktes att de redan från ungdomen hade god fysisk trim. […]
Rysk-japanska kriget gjorde slut på de gamla reglementen och ordningarna överallt utom i Frankrike. ”Titta”, sade den österrikiske militärattachén till mig när vi i kikare följde de franska divisionernas attack när de gick till anfall som små ormar på öppna fält. ”Hade ni lika lätt kunnat räkna de japanska kompanierna vid Liaoyang skulle ni säkert ha vunnit det slaget.” […]
En fransk general sade i artig ton till oss att ”den franska armén kommer aldrig att gräva löpgravar. Den kommer alltid att resolut gå till attack och aldrig nedlåta sig till enbart försvar”. Det var år 1906. Våra stackars förbundna hade därmed sackat efter tiotals år i sina militära doktriner. En månad före världskrigets utbrott sattes en fransk kavalleriofficer i arrest för att han under en övning låtit sin skvadron syssla med att gräva löpgravar.

Kombinationen av att till varje pris vilja återerövra Alsace-Lorraine (Elsass-Lothringen på tyska) som Frankrike förlorat i kriget 1870–71 och övertygelsen att ett krig skulle bli kort ledde fransmännen till en offensiv strategi. I plan XVII, som lanserades 1913, kraftsamlade Joffre tre arméer för en offensiv österut. Trots att fransmännen räknade med en tysk invasion genom Belgien avdelades bara en armé mot detta hot i norr. En anledning till att Joffre inte ville förstärka fronten mot Belgien var att man i så fall skulle försvaga de franska anfallsstyrkorna. Dessa var nu placerade rakt i vägen för den bästa och kortaste tyska framryckningsvägen in i Frankrike via Verdun. Där hade fransmännen även byggt ett antal fort.

Den franska krigsplanläggningen spelade tyskarna och deras Schlieffenplan i händerna. Den berömda planen hade initierats av den tyske generalstabschefen Alfred von Schlieffen. I en väldig omfattning skulle huvuddelen av den tyska armén rycka fram mot Paris. Av manöverskäl inkluderades att anfalla det neutrala Belgien, Luxemburg och Holland (som dock ströks senare). Motståndarna skulle nedkämpas i ”förintelseslag” och fälttåget skulle klaras av på sex veckor, likt det segerrika fälttåget mot Frankrike 1870. Endast en tiondel av armén skulle inledningsvis skydda Tyskland i öster mot en rysk invasion.

När den tyska offensiven mot Paris vek av österut kom Joffres tillfälle att hejda den. Två nyligen uppsatta regementen (6 000 soldater) kördes ut till fronten i taxibilar för att sedan anfalla den tyska armén i flanken. Bild: Roger Violett/IBL.

Schlieffen efterträddes av general Helmuth von Moltke den yngre 1905. Han var brorson till den betydlig mer berömde Helmuth von Moltke som ledde den preussiska armén under 1800-talet och framstod som en förebild för alla generalstabschefer.

Desto längre österut de tre franska arméerna som utgjorde Joffres anfallsstyrkor lyckades avancera, desto enklare skulle den tyska omfattningen genom Belgien slå till bakom fransmännen. I det franska högkvarteret underskattades det tyska hotet då man felaktigt bedömde att den tyska armén var för svag för en större omfattningsoperation.
I själva verket underskattade fransmännen den tyska arméns styrka med runt 30 procent då tyskarna vid mobiliseringen även kallade in och utnyttjade sina reservister.

Resultatet av de båda ländernas krigsplanläggning blev att den franska och den tyska armén utdelade var sin högersving mot sin motståndares svagare vänstra flank. Den brittiska expeditionskåren som skickades till Frankrike under befäl av fältmarskalk sir John French var så liten att den av Joffre inte tilldelades någon särskild uppgift. Den betraktades som en reserv.
Efter krigsutbrott och mobilisering anföll två franska arméer österut mellan Metz och Schweiz för att återerövra Alsace-Lorraine. De första dygnen gick framryckningen bra och soldaterna ur 1. och 2. armén hälsades välkomna av en entusiastisk civilbefolkning. Huvudanfallet inleddes den 14 augusti. Försvaret utgjordes av tyska 6. och 7. armén som inledningsvis planenligt retirerade. Tack var något så modernt som flygspaning hade tyskarna god kännedom om den franska framryckningen. Den 20 augusti blossade striderna upp när fransmännen på inövat manér stormade fram mot det tyska försvaret som grupperats på lättförsvarade skogklädda höjder.

I franska infanterireglementen hade man slagit fast att det egna infanteriet skulle hinna rusa fram 50 meter på 20 sekunder innan fienden hann öppna eld. Det visade sig vara fel. Försvarsgrupperade tyska soldater öppnade eld på bara halva den tiden och de franska soldaterna stupade i tusental. På några platser drog sig tyskarna marginellt tillbaka samtidigt som fransmännen betalade ett ohyggligt pris för motsvarande marginella framryckningar.

De franska motgångarna i Alsace-Lorraine innebar frestelser för tyskarna att gå till motanfall. Men enligt Schlieffenplanen skulle fransmännen här tillåtas avancera österut. Det var ett klassiskt ledningsdilemma mellan att å ena sidan hålla sig till uppgjorda planer som verkade fungera och å andra sidan att utnyttja uppkomna fördelaktiga lägen. Moltke tvekade i tre dygn innan han gav de båda arméerna tillstånd till att gå till offensiv. Dessa anfall kastade inledningsvis tillbaka fransmännen. En fransk officer i 2. armén beskrev reträtten:

I en by blev det kaos med infanterister, artillerister med sina klumpiga vagnar, underhållsförband och eleganta bilar med snobbiga stabsofficerare. Alla möttes huller om buller utan att veta vad de skulle göra eller ta vägen.

Längre norrut anföll fransmännen även mot Ardennerna och mot Belgien. Även dessa offensiver hejdades. Striderna mellan den 20 och den 23 augusti kallades gemensamt för ”slaget om gränserna”. För Frankrike var de förlustrika anfallen en katastrof. Drygt 200 000 soldater och 4 700 officerare stupade, sårades eller rapporterades saknade. Det utgjorde runt 25 procent av hela den franska armén. Den division som drabbades värst var 3. kolonialdivisionen i 4. armén som förlorade 11 000 av 15 000 man – 73 procents förluster.
Löjtnant Charles de Gaulle tillhörde 33. infanteriregementet. Han fick en kula i benet när hans förband skulle rycka fram och försvara en bro över floden Meuse. Senare skrev han:

Våra rådande doktriner krossades helt av den tyska eldkraften. Samtidigt försvann allas illusioner ur vilka man försökte finna kraft och gick upp i rök … Mellan den 20 och 23 augusti förvandlades en känsla av säkerhet till en hemsk rädsla.

De allierade retirerade nu längs hela fronten. Norr­ifrån backade fransmännen hem mot Paris med en h­astighet av upp till 50 kilometer om dagen,  med förföljande tyska förband i hälarna. Franska och brittiska förband som försökte hejda tyskarna tvingades tillbaka. Det började se mörkt ut för de allierade. Tyskarna hotade inte bara Paris utan även järnvägslinjer som var nödvändiga för arméernas försörjning och vitala industriområden. Regeringen lämnade Paris och flyttade till Bordeaux och det franska högkvarteret omgrupperades bakåt två gånger.

I december 1916 utnämndes Joffre till marskalk. Han var den förste att få titeln sedan 1870. Bilden visar Joffres marskalkstav. Bild: RMN/IBL.

Vad som höll på att utvecklas till en tysk seger spolierades delvis av deras egna ledningsmisstag. Moltke ledde operationerna från sitt högkvarter i Luxemburg, 30 mil bakom täterna på den viktiga 1. armén. Kombinationen av långa avstånd till underlydande förband och opålitliga sambandsmedel innebar att Moltke och hans stab efterhand blev allt mera osäkra på vad som egentligen hände vid fronten. Dessutom försvagade Moltke den högra flygeln – dels avdelade han förband för att belägra Antwerpen, dels föranledde det ryska hotet honom att den 25 augusti skicka iväg två armékårer österut till Ostpreussen. Det skulle visa sig vara en ödesdiger kraftsplittring.

Enligt Schlieffenplanen skulle 1. armén längst ut på högerflygeln rycka fram väster om Paris, vilket dock resurserna knappast räckte till för. Att gå öster om Paris var enklare. Dessutom trodde chefen för 1. armén, general Alexander von Kluck, att de för tyskarna försvunna britterna var slagna och han missbedömde var fransmännens västra flank fanns. Den utgjordes av den nyorganiserade franska 6. armén. Kluck ville genomföra ett flankanfall mot franska 5. armén som han visste befann sig öster om Paris. Utan att invänta Moltkes tillstånd beordrade han därför den 30 augusti sin armé att svänga österut. I stället för att utgöra ett flankhot mot de allierade exponerades nu hans egen armés flanker. Klucks framryckning innebar också att han bröt mot Moltkes order att skydda tyska 2. arméns flank när det uppstod en lucka mellan dessa båda arméer.

Till skillnad från Moltke klarade Joffre av pressen. När hopplösheten spred sig i de franska styrkorna bibehöll Joffre sitt lugn och sin analytiska förmåga. Han besökte dagligen underlydande chefer för att lyssna av läget. Joffre avskedade generaler som inte höll måttet på löpande band och ersatte dem med nya chefer som visat att de klarade av krigets påfrestningar. Två arméchefer, tio kårchefer och 37 divisionschefer byttes ut. Disciplinen skärptes när Joffre av regeringen fick tillstånd att låta armén verkställa dödsdomar redan 24 timmar efter domslut i en krigsrätt.
På den allierade sidan innebar reträtterna att läget paradoxalt nog började se bättre ut. Tack vare tillförsel av reserver och att förband omgrupperades från Alsace-Lorraine skapades två helt nya arméer, 6. armén sattes in norr om Paris och 9. armén längre österut. Dessutom förstärktes Paris svaga garnison. Genom dessa åtgärder lyckades Joffre täppa till luckorna i de allierades front och skapa en viss numerär överlägsenhet i kraftsamlingsriktningen norr om Paris. Jämfört med tyskarna hade de allierade en bättre lägesuppfattning. Flygplan och kavallerispaning upptäckte Klucks riktningsändring den 3 september. Två dagar senare anföll franska 6. armén Klucks 1. armén i flanken. Delar av de franska förstärkningarna, två regementen om 6 000 man, kördes i rekvirerade taxibilar från Paris till fronten i skytteltrafik. Det var en av de första trupptransporterna med motorfordon.

Den brittiska expeditionskåren hade retirerat till sydost om Paris för att återhämtas. General Joffre besökte det brittiska högkvarteret och vädjade personligen till French att BEF skulle delta i en motoffensiv. En brittisk samverkansofficer beskrev mötet:

Med sin lågmälda, dova och klanglösa röst började Joffre förklara läget och tyska 1. arméns riktningsändring. Han tackade britterna för deras effektiva flygspaning. Tack vare den hade han kunnat utveckla sin plan på säkra underrättelser om motståndarna. Vi tittade på French. Flera officerare var beredda att översätta Joffres franska men French visade att han förstod.
Joffre utvecklade sin plan. Med några få gester förklarade han hur han avsåg utnyttja franska 5. och  6. armén. Vi såg framför oss det väldiga slagfält som han manade fram bilden av. Ett slagfält över vilka armékårerna rörde sig som invecklade mekanismer, dragna av den magnet som hans vilja utgjorde, tills de föll in på sina förutbestämda platser. […] Han fick tyskarna att framstå som om de blint marscherade mot sitt öde. Deras stora och dammiga kolonner gick mot ett stup som de skulle störta ut för.
Han förutsade dag för dag vad som skulle hända. Det var historien om segern vid Marne som vi hörde och vi trodde fullt och fast på hans ord. Spänningen i rummet steg. Joffre talade om nödvändigheten att agera snabbt, de kommande 24 timmarna var avgörande och detta tillfälle skulle aldrig återkomma. Han beskrev de order som de franska förbanden fått. Nu var det slut med att retirera, de som inte kunde avancera skulle dö där de stod. Ingen fick ge upp så mycket som en meter mark. […]
Joffre talade nu om britterna. Hans plan var helt beroende av deras samverkan. Han bad om denna i ytterst vältaliga och högtravande ordalag. Han ville att britterna skulle satsa allt. Sedan vände han sig direkt till French med en rörande och hart när oemotståndlig vädjan. Han knäppte händerna så hårt att knogarna vitnade och sade: ”herr marskalk, det är Frankrike som vädjar till er.”

French lovade att britterna skulle göra allt som stod i deras makt att hjälpa fransmännen. Den 6 september gick de allierade till allmän offensiv. Tyskarna lyckades hejda anfallen vid floden Qurcq till priset av att luckan mellan deras 1. och 2. armé vidgades. Mot denna lucka ryckte efterhand delar av både brittiska BEF och franska 5. armén fram.
För att reda ut läget vid den hotade högerflygeln skickade Moltke den 7 september iväg sin underrättelsechef, överstelöjtnant i generalstaben Richard Hentsch, för att träffa de olika armécheferna. Innan Hentsch lämnade högkvarteret fick han av Moltke muntligen vittgående befogenheter att agera. I det tyska generalstabssystemet var detta ingenting ovanligt. Vid 2. armén var chefen, general Karl von Bülow, oroad över sitt och Klucks utsatta läge och föreslog en reträtt, vilket Hentsch sanktionerade. Bülows reträtt tvingade övriga arméchefer att följa efter.
I en allmän reträtt drog sig tyskarna den 10–12 september drygt 60 kilometer tillbaka till floden Aisne. De tröttkörda allierade förbanden orkade inte följa efter.

Marne var ett stort och avgörande slag, totalt deltog 900 000 tyska, 980 000 franska och 100 000 brittiska soldater i striderna. Slaget innebar att den tyska Schlieffenplanen misslyckades när Moltke överlät åt underlydande att i samverkan fatta ett för Tyskland krigsavgörande beslut. Det var inte så den tyska ledningsfilosofin – den så kallade uppdragstaktiken – var tänkt att fungera. När tyskarna inte segrade vid Marne utan retirerade hamnade de fortsättningsvis i ett förödande tvåfrontskrig. Hade Joffre frågat sina underlydande chefer med ansvar för sina hårt slitna förband efter deras åsikter är det svårt att tro att de allierade hade gått till motanfall och vunnit.
Joffre segrade därför att han i de inledande motgångarna förblev kallblodig. Genom att de allierade opererade på de inre linjerna lyckades han samla sina retirerande förband. Vid Marne fanns dessa arméer på rätt plats vid rätt tidpunkt. Joffre lyckades vända vad som såg ut att bli ett allierat nederlag till en avgörande framgång. Därmed räddade han också Frankrike. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.

Boktips ★ Augusti 1914 (1963) av Barbara Tuchman ★ Paths of Glory – The French Army 1914–18 (2003) av Anthony Clayton.

Med inspiration från tyskarnas rörliga krigföring ledde Moshe Dayan Israel till seger i tre krig mot grannstaterna. Självständiga brigader och utrymme för improvisation lade grunden till framgångarna.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 5/2010

När Egypten sommaren 1956 tog över kontrollen och nationaliserade Suezkanalen förberedde Israel tillsammans med Frankrike och Storbritannien ett anfallskrig mot Egypten. Det bröt ut i oktober och i Sinai anföll israelerna med en stridsvagns-, två mekaniserade, en fallskärms- och sex infanteribrigader. En fallskärmsbataljon luftlandsattes i det viktiga Mitlapasset, 50 kilometer öster om Suezkanalen. Egypten tvingades samtidigt möta ett franskt-brittiskt invasionsföretag mot Port Said vid Suezkanalen.
På bara hundra timmar vann israelerna en stor seger i Sinai. Israelerna genomförde ett veritabelt blixtkrig trots att en stor del av deras utrustning var från andra världs­kriget. Särskilt pansarförbanden visade sig vara framgångsrika. I rörlig krigföring var israelerna helt överlägsna sina egyptiska motståndare. En israelisk officer beskrev det som att spela schack mot en motståndare som bara gjorde ett drag när man själv gjorde två. Ansvarig för planering och genomförandet av de framgångsrika operationerna i Sinai var Israels generalstabschef, generalmajor Moshe Dayan.

De israeliska brigaderna agerade självständigt och improviserade när det uppstod nya lägen med en minimal styrning från högkvarteret. Brigaderna var beordrade att självständigt lösa sina uppgifter utan hänsyn till sidoförbandens verksamhet. Dayan skrev i sin dagbok:
Jag kan peka på Suezkanalen och säga till befälhavaren för ett förband: ”Där är ditt mål och där är din framryckningsväg. Anropa inte mig under striden för att få fler soldater, mer vapen eller fler fordon. Du har redan fått allt vi kan tilldela dig – det finns inget mer. Signalera hela tiden hur framryckningen går. Du måste nå Suez på 48 timmar”.

Systemet med uppdragsinriktade order och avsaknaden av någon strategisk reserv frigjorde Dayan. Under pågående krig ägnade han huvuddelen av sin tid åt att besöka olika chefer. Missnöjd med några förbands anfall lät han också omgående avlösa två brigadchefer.
I efteranalyserna underströks dock behovet av en bättre samordning. Israeliska förband hade vid flera tillfällen anfallit för tidigt eller för sent, vådabeskjutit varandra eller anfallits av eget flyg. Jämfört med egyptiernas passivitet var israelernas ”organiserade ledningskaos” dock klart överlägset.
Redan som ung var Dayan van vid ansvar, samtidigt som han var en mästare på att undvika detsamma när så krävdes. Han var en född ledare men återgäldade sällan den uppskattning andra gav honom. Dayan var inte bara en skicklig militär ledare, han var också en expert på intriger och politik. När det behövdes kunde han vara fullkomligt hänsynslös. Samtidigt uppskattade han och skrev även själv poesi.
Dayan föddes 1915 på en judisk kibbutz i Palestina som då styrdes av Turkiet. Hans militära karriär började under det arabiska upproret mot britterna (1936–39) som styrde Palestina efter första världskriget. Britterna behövde judar med lokalkännedom för att bekämpa det arabiska upproret och Dayan lärde sig mycket om gerillakrig. När upproret ebbade ut arresterade britterna Dayan då Haganah, den judiska milisen som han tillhörde, förklarades vara olaglig. Dayan dömdes för olaga vapeninnehav och hamnade i fängelse.

Inför britternas invasion i Libanon och Syrien 1941 frigavs Dayan. De brittiska styrkorna behövde åter­igen judar med lokalkännedom som dessutom talade arabiska. Dayan sårades och förlorade sitt vänstra öga när hans förband anföll en fransk polisstation i Libanon.
I kriget mot arabstaterna 1947–49, i samband med att Israel grundades, spelade Dayan en aktiv roll. Inledningsvis ledde han en bataljon som försvarade Jordandalen. Senare blev han chef för en pansarbataljon.
I juni 1948 förflyttades han till Jerusalem där han utnämndes till kommendant. Att han gick med på att överlämna halva staden till Jordanien gynnade hans karriär. Dayan stöttades av Israels förste premiärminister David Ben-Gurion, och Shimon Peres (som senare också blev premiärminister). Dayans karriär gick brant uppåt och 1953 utnämndes han till generalstabschef. I denna befattning planerade han offensiven mot Suez 1956. Bland annat var han i Frankrike där han tillsammans med britter och fransmän deltog i en gemensam planläggning av det kommande kriget.

Israeliska Centurion-stridsvagnar utanför Beersheba vid Västbanken under sexdagarskriget 1967. Den öppna och lättöverskådliga ökenterrängen gynnade strid med pansarförband. Bild: IBL.

Efter kriget 1956 avgick Dayan som generalstabschef och blev i stället politiker för arbetarpartiet och jordbruksminister 1959–64. För att studera modern krigföring besökte han sedan Vietnam där han lär ha följt med US Marines på patrulluppdrag. När krigsrisken ökade i Mellanöstern och arabländernas stridskrafter drogs samman mot Israels gränser sommaren 1967 utnämndes den populäre Dayan till försvarsminister efter veckor av politiska förhandlingar. Den 5 juni, tre dagar efter att han börjat på sin nya befattning, bröt kriget ut. Dayan kom att leda något han själv inte varit med om att planera.
Sexdagarskriget 1967 inleddes med att israelerna slog till först. Numerärt var de israeliska stridskrafterna underlägsna sina motståndare, men de hade ett kvalitativt övertag. Redan på krigets första dag erövrade israelerna luftherra­väldet genom framgångsrika flyganfall mot egyptiska, jordanska och syriska flygbaser. I Sinai bröt tre israeliska divisioner igenom försvarande egyptiska förband, vilka slogs sönder när de retirerade och utsattes för israeliska flyganfall.

Endast den första dagens israeliska framryckning var planerad. Resten av kriget improviserade israelerna. Den högre stab som ledde anfallet i Sinai fastställde gränser och fördelade flygunderstöd. Den taktiska planeringen överläts åt divisionerna, vilket var en förutsättning för den rörliga krigföring som gav israelerna segern. Egyptierna förlorade drygt 10 000 man och 700 stridsvagnar (egyptierna medgav att deras förband i Sinai förlorade 80 procent av sin utrustning). De israeliska förlusterna i Sinai uppgick till 1 300 man stupade och sårade samt 61 förstörda stridsvagnar.
Som försvarsminister var det Dayans ansvar att besluta vem som fick bekämpa vilken fiende och, kanske viktigast – när man skulle avbryta striderna. Han övervakade personligen striderna runt Jerusalem den 5–7 juni. Han sanktionerade att israeliska fallskärmstrupper fick erövra den arabiska halvan av Jerusalem, inklusive den gamla staden och den för judarna viktiga klagomuren. Från Golanhöjderna besköt syriskt artilleri judiska bosättningar vilket fick såväl generalstaben som medlemmar i regeringen att kräva israeliska flyganfall. Dayan vägrade, han var orolig för att det i så fall skulle kunna provocera någon form av motreaktion från Sovjetunionen som var arabländernas viktigaste vapenleverantör. När Egypten accepterade en överenskommelse om eldupphör ändrade sig Dayan. Utan att informera vare sig premiärministern eller generalstabschefen gav han den 8 juni armén order att anfalla och erövra Golanhöjderna vilket han efteråt kom att kritiseras för.

De israeliska framgångarna i sexdagarskriget hade flera orsaker. Särskilt den inledande flygoffensiven byggde till stora delar på överraskning. Den israeliska ledningen på alla nivåer var flexibel och dynamisk. De bättre utbildade israeliska soldaterna var skickligare på att utnyttja komplicerade vapensystem jämfört med arabiska yrkessoldater. En bra utbildning innebar också att israelerna åstadkom en högre grad av samverkan.
Israelernas överlägsna sätt att utnyttja inte minst pansarförband slog dock delvis tillbaka på dem själva. Tendenser att övervärdera stridsvagnar och undervärdera behovet av samverkan mellan pansar, artilleri och infanteri skulle straffa sig i nästa krig. Militärer i Västeuropa tenderade att undervärdera de sovjetiska vapen och utrustning som araberna använde. Ryska observatörer däremot fann inte några större tekniska brister eller principiella fel utan såg det mera som att utrustningen hade misskötts.

Under Dayans ledning förändrades de israeliska stridskrafternas karaktär efter sexdagarskriget. Med hjälp av ett massivt inflöde av amerikanska vapen och utrustning förvandlades Israels stridskrafter till en högteknologisk krigsmakt.
Som en följd av detta ändrades även organisationen och efter mycket debatt övergick den israeliska armén till en fast divisionsorganisation. Detta innebar samtidigt att det blev svårare för högre staber att fördela reserver när de mindre brigaderna utgjorde organisatoriska klossar i de större divisionerna. Dessutom skulle de ockuperade områdena Sinai, Gazaremsan och Västbanken administreras av israelisk militär. För att kompensera de relativt svaga israeliska markförbanden längs Suezkanalen sanktionerade Dayan att israeliskt flyg uppträdde offensivt. I april 1970 ledde detta till att några rysktillverkade flygplan i egyptisk tjänst sköts ner. Detta ökade spänningen till Sovjetunionen som hade talrika instruktörer i de egyptiska stridskrafterna.

Moshe Dayan och en bandagerad Ariel Sharon 1973. Yom Kippur-kriget slutade med seger på slagfältet, men vid konferensbordet fick Israel se sig besegrat och hemmaopinionen var så pass kritisk att Dayan och premiärministern Golda Meir tvingades avgå. Bild: IBL.

De militära framgångarna under tidigare krig fick israelerna att undervärdera sina arabiska motståndare. Den israeliska underrättelsetjänsten varnade sin regering för fientliga truppsammandragningar vid gränserna under hösten 1973 men premiärminister Golda Meir ville inte slå till först som man gjorde 1967. Den israeliska regeringen varnades också av USA för att inleda ett anfall. När Egypten och Syrien överraskande anföll hamnade Israel i en mycket besvärlig efterhands- och tvåfrontssituation. Angriparna valde medvetet att anfalla den 6 oktober på Yom Kippur, den viktigaste religiösa judiska högtiden. De bedömde korrekt att den israeliska beredskapen skulle vara låg. För Israel var Syriens anfall mot Golanhöjderna det största hotet på kort sikt och därför kraftsamlade israelerna inledningsvis där. I Sinai anföll egyptierna över Suezkanalen. Israeliska motanfall med stridsvagnsförband utan artilleriunderstöd ledde till onödiga förluster. Israelerna överraskades av att de egyptiska förbanden disponerade pansarvärnsrobotar, vilket tvingade dem på defensiven.

På Golanhöjderna fanns inget israeliskt manöverutrymme. Två pansarbrigader med totalt 177 stridsvagnar försvarade sig desperat mot syriska förband som anföll i vågor med totalt 800 stridsvagnar. Efter fyra dagars strider körde den syriska offensiven slutligen fast. Israeliska förstärkningar gick sedan till motanfall och drev dem tillbaka. Mot bättre vetande frångick egyptierna sin ursprungligen defensiva plan och gick den 14 oktober till offensiv i Sinai för att avlasta de hårt pressade syrierna. Därmed lämnade de sitt fasta luftförsvar längs Suezkanalen.
I ett större pansarslag tillfogade israelerna egyptierna ett stort nederlag. Därefter gick israelerna till motoffensiv och anföll två dagar senare själva över Suezkanalen, vilket ledde till att egyptiska 3. armén blev innesluten. Den 24 oktober avbröts kriget, Israel hade vunnit igen. Jämfört med tidigare krig var de arabiska förbanden inledningsvis effektivare. Men trots att israelerna blev närmast totalt överraskade lyckades de återta initiativet. Det förekom dock israeliska misstag. Särskilt på Sinaifronten präglades de inledande israeliska insatserna av förvirring och friktioner.

Ett ledningsproblem var att israeliska generaler som lämnat aktiv tjänst ofta placerades som divisionschefer i reserven. Vid mobilisering blev därmed yngre generaler chefer över äldre kollegor. Den 9 oktober gick den kontroversielle Ariel Sharon, som var divisionschef, förbi sin högre, men i ålder yngre, armékårschef och begärde direkt av högkvarteret att mot givna order få fortsätta sin framryckning och anfalla. Då anfallet dessutom misslyckades begärde den förbigångne armékårschefen att Sharon skulle avsättas. Detta var dock politiskt omöjligt.

I stället skickades en äldre general till Sinai som högkvarterets representant för att förstärka armékårsstaben. Även denne irriterade sig på den stridbare Sharon och krävde att han skulle avsättas. I ett pressat högkvarter svarade Dayan och generalstabschefen David Elazar att generalerna på Sinaifronten fick klara ut sina mellanhavanden själva och fortsätta kriget (Sharon var som hårdför försvarsminister senare ansvarig för Israels invasion i södra Libanon 1982).
Förlusterna visade återigen på en påfallande stor skillnad. Israel förlorade 1 fartyg, 103 flygplan, 840 stridsvagnar (varav cirka hälften kunde repareras eftersom israelerna erövrade stridsområdet) och cirka 11 500 man stupade och sårade. De sammanlagda arabiska förlusterna uppgick till 15 fartyg, 447 flygplan, 2 500 stridsvagnar och 28 000 man stupade och sårade.

Men trots segern upplevdes det överraskande angreppet och kriget 1973 som chockartat i Israel. Den tidigare känslan av överlägsenhet försvann, liksom förtroendet för den högsta militära och politiska ledningen. En regeringskommission utpekade generalstabschefen Elazar som huvudansvarig för begångna misstag och han tvingades avgå. Dayans ansvar utreddes inte men den allmänna opinionen upprördes över att den politiska ledningen skyllde ifrån sig varpå även premiärminister Golda Meir och Dayan avgick.
I maj 1977 bad den nye premiärministern Menachem Begin att Dayan skulle bli utrikesmister i hans höger­regering. I denna befattning spelade Dayan en framträdande roll i den amerikanske presidenten Jimmy Carters Camp David-förhandlingar som resulterade i fred med Egypten 1979. Senare samma år avgick Dayan i protest mot Israels annekteringspolitik i de erövrade områdena. Han varnade Begin för att intervenera i Libanon och slapp uppleva detta. Sjuk i cancer dog Dayan 1981; året därpå invaderade Israel södra Libanon.

Israels upprepade militära framgångar under Dayans ledning berodde på en överlägsen förmåga i rörlig och offensiv krigföring. Israelernas sätt att föra krig påminde mycket om tyskarnas blixtkrig.
Förutsättningarna för detta var israelernas allmänt höga utbildningsnivå som möjliggjorde initiativ och samverkan på alla nivåer. Under Dayans ledning vann de israeliska stridskrafterna tre krig mot numerärt överlägsna fiender.
Det gör honom till en av historiens mest framgångsrika militära ledare. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia. Artikeln är en bearbetad version av ett kapitel i hans bok Militär ledning (2001).

BOKTIPS ★ Command in War (1985) av Martin van Creveld ★ Six Days of War (2003) av Michael Oren ★ The Yom Kippur War (2005) av Abraham Rabinovich.

Du hittar en utförligare version av denna artikel, med informativa kartor, bilder och faktarutor, i Militär Historia nr 5/2010.

När Saladin gick in i Jerusalem var det höjdpunkten på en krigarbana som lyftes av en tillfällighet. Han utnyttjade sina chanser skickligt och lade under sig Syrien och Egypten – och gick till historien som de kristna korsfararnas överman.

Text: Oskar Sjöström
Från Militär Historia nr 4/2010

1137 föddes en kurdisk pojke vid namn Yusuf i Tikrit vid Tigris i nuvarande Irak. För eftervärlden skulle han bli känd som Salah ad-Din, ”den fromme”, ett namn som västerländska krönikörer sedermera förvrängt till Saladin. Hans levnadsöde framstår som ett av de mest dramatiska i den arabiska historien och han kom att lämna ett djupt avtryck som en bland världshistoriens främsta statsmän och fältherrar.
Under 1100-talet var Mellanöstern en högst våldsam och kaotisk region, plågad av krig och motsättningar. Islam var splittrat i två så kallade kalifat, det fatimidiska i Kairo (shia) och det abbasidiska i Bagdad (sunni). Kaliferna, vars forna makt vilat på föreställningen att de var Guds ställföreträdare på jorden, hade vid den här tiden förlorat sitt politiska inflytande och var degraderade till religiösa symbolfigurer för de stormän och legosoldater som innehade den verkliga makten.

Några tydliga gränser existerade inte mellan de olika rikena och ofta underhölls arméerna genom att driva in livsmedel från ett grannterritorium. Systemet innebar ett mer eller mindre permanent tillstånd av krig och småstrider med en politisk situation som närmast kan liknas vid anarki.
De militära styrkorna var sällan permanenta och bestod så gott som uteslutande av inhyrda legosoldater – ofta av främmande ursprung – som alla män med maktambitioner var beroende av. En inhyrd krigsherre och dennes soldater, som i första hand tillgodosåg sina egna intressen, kunde dock innebära en oberäknelig faktor eller till och med ett hot för sina arbetsgivare. Kulturen medgav att legosoldaterna bytte sida vid militära motgångar och ibland hände det att krigsfolket själva övertog makten i den stat som anställt dem.

Som son till den ryktbare krigarhövdingen Najm ad-Din Ayyub kom Saladin att växa upp under den förvirrade maktkampen i Syrien i början av 1100-talet, där atabegen av Mosul, Imad ad-Din Zengi, genom militära framgångar gjort sin dynasti – zengiderna – dominerande.
Zengidernas framgångar byggde på en kombination av militär styrka och religiösa stridsmotiv. Genom att göra sig till fanbärare för ett enat sunnitiskt islam lyckades de få ett viktigt ideologiskt stöd från den abbasidiske kalifen, som hoppades kunna avsätta sin rival, den fatimidiske kalifen i Kairo. Zengi hade också proklamerat heligt krig – jihad – mot de kristna korsfararna vilket gav honom ett utbrett stöd bland prästerskapet och gav fälttågen en religiöst motiverad legitimitet. För att kunna besegra korsfararna, deklarerades det, måste araberna först enas under zengidernas styre.

Även i samtida Europa vann Saladin stor berömmelse. Bild från 1400-talet.

De kristna korstågen hade påbörjats i slutet av 1000-­talet. Ursprungligen hade initiativet kommit från den byzantinske kejsaren Alexios I, som med alla krafter verkade för ett bekämpande av islam och återerövring av förlorade områden i Mindre Asien. När de egna krafterna varit otillräckliga för denna strävan hade Alexios vädjat om stöd hos de europeiska kungahusen. Med påvlig sanktion hade det första korståget trummats samman, vilket omfattade någonstans mellan 50 000 och 100 000 personer, de flesta franker och normander.
På grund av den politiska splittringen i regionen hade korståget inte mött något samlat militärt motstånd och så gott som hela den syriska kusten, från Armenien i norr till Akabaviken i Röda havet i söder, kunde snabbt erövras.
När Jerusalem intogs 1099 utropades ett kungadöme som inbegrep dagens Israel, Palestina och Libanon. Sammanhållningen bland korsfararna var dock långtifrån god och mer eller mindre självständiga stater uppstod i de erövrade områdena i norr: grevskapen Edessa och Tripoli samt furstendömet Antiokia.

Korstågen, och den skoningslöshet med vilken de kristna trupperna for fram – bland annat hade stora delar av Jerusalems civilbefolkning, kvinnor, barn och gamla inräknade, massakrerats i och med intagandet – orsakade inte oväntat starka reaktioner bland muslimerna. Högljudda krav på islamsk enhet och vedergällning blev snabbt ett gångbart politiskt redskap för skarpsynta arabiska ledare som utnyttjade det heliga krigets rättfärdighet för att bedriva krig även inom den muslimska världen.

När Zengi återerövrade Edessa från korsfararna 1144 innebar det framför allt att hans egen maktställning konsoliderades i förhållande till hans rivalers. Samtidigt med dessa händelser växte Saladin upp i Damaskus. Uppgifterna om hans barn- och ungdomstid är ytterst sparsamma, men livet vid sin fars sida måste ibland ha inneburit vissa farligheter. Det är till exempel troligt att han upplevde den kristna belägringen av Damaskus 1148 som inträffade under det andra korståget.

Som son till en högättad krigare fick Saladin en obligatorisk militär utbildning som skulle förbereda honom för en ledarroll. Ridning, bågskytte, jakt och hästpolo hörde till de idrotter som han tidigt fick utöva. Saladins fostran innehöll även en gedigen boklig bildning i såväl världsliga som andliga ämnen och det sägs att han i unga år ska ha lockats mer av en akademisk karriär än en militär. På sin omgivning imponerade han med sina djupa kunskaper i bland annat historia och teologi.

Studierna stärkte den unge Saladins muslimska identitet och formade honom till en ledargestalt. Samtidigt var han aldrig avsedd att spela någon stor politisk roll. Det var istället en serie av oförutsedda tillfälligheter som kom att bana vägen för hans sensationella levnadsöde.
När Saladin var 26 år gammal drog han för första gången ut i krig. Hans farbror, Asad ad-Din Shirkhu, hade som överbefälhavare för en armé beordrats på en expedition till Egypten. Officiellt var Shirkhu utsänd av Zengis son, Nur ad-Din, för att hjälpa den avsatte visiren Shawar att ta tillbaka makten, men det egentliga motivet var att störta det fatimidiska kalifatet och knyta Egypten till zengidernas maktsfär. Saladin avtågade som en relativt okänd officer av medelrang, vars enda merit var hans släktband till arméchefen. Äventyret skulle dock bli början på en hissnande karriär inom storpolitiken.

Fälttågen i Egypten, som blev tre och kom att pågå 1164–1169, är ett träffande exempel på hur periodens stridigheter kunde gestalta sig och hur realpolitiska bedömningar ofta överskuggade abstrakta religiösa principer. Efter att ha återinsatt Shawar som visir började det stå klart vilka Nur ad-Dins verkliga avsikter med fälttåget var eftersom Shirkhu vägrade att lämna landet. Shawar slöt då en allians med den kristne kungen Amalrik I av Jerusalem i ett försök att köra bort sin allierade.
Striderna som följde blev bittra och Saladin fick möjligheten att utmärka sig vid ett flertal tillfällen, bland annat i segern vid Babain utanför Kairo 1167. Shawars misslyckade försök att driva ut zengiderna ledde till hans död och Shirkhu utropades, som seden bjöd, till ny storvisir i sin motståndares ställe.

Shirkhus bana som visir av Egypten blev dock inte långvarig. Endast två månader efter sitt tillträde avled han i en magsjukdom. Dödsfallet ledde till ett oväntat händelseförlopp. Arméns högsta dignitärer hade svårt att enas kring vem som skulle efterträda Shirkhu och slutligen föll valet på Saladin då hans obetydliga rang innebar att han inte skulle skänkas alltför stor makt. Troligen ansåg man att den unge och oerfarne Saladin skulle bli lätt att manipulera.
Saladin kom dock snabbt att överraska omvärlden och kunde tillgodoräkna sig en militär framgång när Amalrik, som våren 1169 invaderat Egypten, tvingades avbryta fälttåget sedan pest brutit ut i det kristna lägret.

Korsriddare lägger ner sina vapen för Saladin efter slaget vid Hattin.

Det farligaste hotet mot Saladins liv och ställning var den nya relationen till Nur ad-Din eftersom hans nyvunna ställning innebar ett potentiellt hot mot Nur ad-Dins egna aspirationer på Egypten. Saladin blev därför tvungen att föra en försiktig balanspolitik. Gjorde han sig för egenmäktig eller visade sig för svag var risken överhängande att Nur ad-Din skulle låta avsätta eller mörda honom. Sådan var den politiska verkligheten.

Saladin medverkade således till att införa det abbasidiska kalifatet i Egypten 1171, vilket skedde genom en rad strategiska mord, bland annat troligen mordet på den unge kalifen al-Adid. Härmed utplånades den fatimidiska dynastin för gott. När han beordrades att delta i Nur ad-Dins angrepp mot korsfararrikena kort därefter ingrep Saladin dock med stor försiktighet eftersom han var rädd att inte bli tillåten att återvända till Egypten när han väl tågat därifrån.

Det skulle visa sig att han hade fog för sin oro. Nur ad-Din upplevde Saladins tilltagande självständighet som hotfull och började planera en invasion av Egypten för att göra sig av med honom. Medan Nur ad-Dins trupper samlades i Syrien avled han dock plötsligt våren 1174 och tronen övergick till hans 11-årige son, As-Salih. Ett par månader senare avled även Amalrik och därmed hade Saladins två främsta motståndare plötsligt lämnat den politiska scenen. Händelseutvecklingen ledde till ett nytt skede i Saladins liv.
Nur ad-Dins död orsakade ett maktvakuum i Syrien där flera rivaliserande fraktioner råkade i fejd med varandra. Saladin beslutade sig för att handla snabbt. Istället för att invänta resultatet av stridigheterna grep han själv in i dem och tågade till Syrien i spetsen för en mindre armé. Saladins styrkor mötte splittrade och försvagade försvarare och kunde inta några strategiska fästningar samt besegrade en zengidisk här vid Orentesfloden i april 1175. Segrarna resulterade i att han utropades till sultan över både Syrien och Egypten av den abbasidiske kalifen.
Även om detta innebar en stor framgång hade Saladin inte lyckats med målsättningen att underkuva hela Syrien. Hårdnackade motståndsfickor höll ännu ut, främst den befästa staden Aleppo samt zengidernas huvudstad, Mosul.

Saladins välde var redan en otymplig sammansättning som innebar enorma svårigheter att administrera. Flera år gick åt till att stävja inre motsättningar, samtidigt pågick ständiga stridigheter med de kristna vilket försvårade kampen om det syriska herraväldet.
På hösten 1177 hade Saladin själv varit nära att tillfångatas när han med en liten trupp överraskats av korsriddarna vid Tell Jezer, men han hade undkommit på en snabbfotad kamel. Först efter att ha besegrat en stor korsriddararmé under Balduin IV två gånger på sommaren 1179 fick Saladin en respit för att återigen koncentrera sig på makt­övertagandet i Syrien.

Efter att ha samlat trupper från Egypten tågade han våren 1182 in i Mesopotamien för att krossa Mosulväldet. As-Salih hade avlidit i slutet av 1181 och därför var motståndet försvagat. När fred slöts 1186 sträckte sig Saladins rike ända från Eufrat till Nilen – ett betydligt större rike än Nur ad-Din hade härskat över.
Saladin koncentrerade nu sina krafter på det heliga kriget mot korsfararna. Kristna anfall mot muslimska köpmän och karavaner mer eller mindre tvingade fram en motoffensiv från Saladins sida, vars förtroende bland undersåtarna till stor del byggde på hans framgång i det rättfärdiga kriget, jihad. Saladin förberedde därför en invasion av Palestina för att erövra Jerusalem.

Den 4 juli 1187 besegrade Saladin kungen av Jerusalem, Guy av Lusignan vid Hattin. Nederlaget blev förödande och kostade de kristna tusentals stupade och tillfångatagna. Bland troféerna återfanns det ”heliga korset”, en relik som förts med ut i striden och som enligt legenden bestod av delar från det kors som Jesus hade avrättats på. I oktober samma år erövrade Saladin Jerusalem och staden skulle aldrig återerövras av de kristna. Saladin, som även intog de viktiga orterna Akko och Ashkelon, hade nu nått kulmen av sina framgångar och av korsfararriket återstod endast kuststaden Tyros, som Saladin aldrig skulle lyckas betvinga.
Jerusalems fall skickade chockvågor genom Europa. Tre europeiska härskare, kejsaren Fredrik Barbarossa, kung Filip August av Frankrike och kung Rickard Lejonhjärta trummade ihop det så kallade tredje korståget för att undsätta Jerusalem och försöka återvinna de förlorade områdena.
Korsfararna återtog Akko på sommaren 1191 och kung Rickard besegrade Saladin i ett stort slag utanför Arsuf samma höst vilket ledde till att staden Jaffa föll i korsfararnas händer. Striderna utkämpades på bägge sidor med stor bitterhet och motgångarna tvingade Saladin att ingå ett fredsavtal 1192, där han avstod kuststräckan mellan Jaffa och Antioka till de kristna, men behöll Palestina och Jerusalem.

Efter fredsavtalet drog sig Saladin tillbaka till Damaskus, den stad som han under hela livet hade refererat till som sin hemstad. På våren 1193 insjuknade han i feber och avled kort därefter.
Som väntat orsakade Saladins död genast politiskt kaos i hans imperium som delades upp mellan hans 17 söner och andra släktingar. Hans ättlingar kallade sig för ayyubider, en dynasti som kom att bestå långt in på 1300-talet.
Muslimska historiker har av tradition beskrivit Saladin som en stor hjälte och i länder som Irak och Syrien hyllas han fortfarande. Saladins påstådda rättskaffenhet och ridderlighet förlänade honom ett gott rykte även bland hans kristna motståndare, inklusive Richard Lejonhjärta. Saladin är fortfarande en förebild för vissa muslimer i en kamp mot Israel och USA som i retoriken liknas vid då­tidens kristna korsriddare. ★

Oskar Sjöström är doktorand i historia vid Stockholms universitet och museilärare på Armémuseum.

BOKTIPS ★ Saladin (2009) av A R Azzam ★ Saladin – the politics of the holy war (1982) av M C Lyons och D E P Jackson ★ Warriors of God – Richard the Lionheart and Saladin in the Third crusade (2001) av J. Reston.

Som sjuttonåring ärvde Gustav II Adolf Sveriges tron, en illa rustad armé och tre krig. När kungen dog tjugo år senare hyllades han som en av krigföringens stora förnyare.

Text: Claes-Göran Isacson
Från Militär Historia nr 3/2010

I december 1611 besteg den sjuttonårige Gustav Adolf tronen. Det var en svår roll han tog över. Han övertog tre krig – mot Danmark, Polen och Ryssland.  Det farligaste av dessa krig var det danska anfallet i södra Sverige, det så kallade Kalmarkriget. Gustav Adolf deltog i operationerna vid sin faders sida och kriget avslutades 1613 under Gustav II Adolfs andra år som kung med den för Sverige hårda freden i Knäred. Kriget mot Ryssland, det så kallade ingermanländska kriget, avslutades med freden i Stolbova 1617. Det var en oerhörd framgång för Gustav II Adolf och Sverige vars ansträngda ekonomi förstärktes av ett stort krigsskadestånd. Efter ett sexårigt stillestånd fortsatte kriget med Polen 1617 och kom med växlande krigslycka att fortsätta till 1629.

Gustav II Adolfs utveckling från ung soldat till en av Europas främsta fältherrar var resultatet av studier av äldre fältherrars erfarenheter och egna erfarenheter. Han lärde sig också av de misstag hans far gjorde i slaget vid Kirkholm 1605, ett nederlag som inte bara berodde på att arméns utrustning var bristfällig utan också på att Karls taktik och ledning var dålig.

Som prins hade den begåvade Gustav II Adolf fått en gedigen utbildning, bland annat lärde han sig tala fem främmande språk. Även militärhistoria var ett viktigt ämne för en blivande kung. Främsta förebilden var den holländske fältherren Moritz av Nassau som framgångsrikt utvecklat nya metoder i krig mot Spanien, landet som länge dominerat krigskonsten.
Utmaningen var att möta spanjorernas stora och täta formationer, så kallade tertior. I dessa stod drygt 1 000 pikenerare tätt tillsammans, formerade med 40 man i bredd och 30 leds djup. På hörnen stod formationer med musketerare. Fördelen var stötkraften rakt fram, nackdelen var att de var svåra att manövrera. Under Moritz av Nassau utvecklade holländarna mindre och flexiblare formationer, vilket även påverkade spanjorerna och de katolska förbanden i Tyskland som började experimentera med mindre förband i den eviga militära taktikanpassningen.

Gustav II Adolf insåg att mycket behövde göras för att öka svenska arméns slagkraft. Först och främst gällde det att öka arméns storlek. Gustav II Adolf ålade kyrkan att lägga upp mantalslängder för att få fram stridsdugliga män i åldern sexton till 60 år. På basis av dessa mantalslängder skrevs soldaterna och båtsmännen för flottan ut. Satsningen på en nationell armé uteslöt dock inte värvning av utländska soldater. Detta var helt enkelt nödvändigt med tanke på den stora avgången av deserterade, döda och sjuka soldater, varav de sistnämnda var flest. Under det 30-åriga kriget blev därför antalet inhyrda legosoldater efterhand fler än de ”svenska” soldaterna.

Gustav II Adolf ledde ofta själv sitt kavalleri från främsta linjen, bland annat under slaget vid Breitenfeld. Målning från 1634 av Jan Maertszen de Jonghe.

Med en större tillgång på inhemska soldater följde en ny organisation av armén. Den nya administrativa enheten blev landsregementena, vilka kom att bestå av 3 264 man fördelade på tolv kompanier på vardera 272 man. Gustav II Adolf beslöt att sätta upp sex sådana regementen i Sverige med en total personalstyrka på 13 056 man samt två i Finland, totalt 19 584 man. Till dessa kom värvade ryttare indelade i sex svenska och fyra finska kompanier samt tre ur adelns rusttjänst, sammanlagt 13 kompanier om vardera 250 man, totalt 3 250 man. Reformerna underlättades av en samtidigt framväxande effektiv svensk statsförvaltning som kunde mobilisera rikets resurser.
Ytterligare organisationsarbete genomfördes för att öka rörligheten på slagfältet. Landsregementena bröts för operativ tjänst ner till fältregementen bestående av 1 176 man fördelade på åtta kompanier om 147 man, befälet om 21 man inräknat. Antalet befälspersoner hade därigenom växt markant vilket ökade förbandens stridsvärde. Av de meniga var 54 pikenerare och 72 musketerare, vilket innebar en ökad eldkraft. Valet att organisera lite mindre förband i kombination med en större befälstäthet blev lyckosamt.

Fyra kompanier bildade en skvadron på 588 man (benämningen skvadron kom först senare att användas inom kavalleriet, inom armén ersattes då benämningen skvadron med bataljon) Gustav II Adolf insåg snart att en skvadron inte kunde uträtta mycket självständigt så fyra skvadroner kom att bilda den snart så kända svenska brigaden på 2 352 man. Brigaderna benämndes efter den färg som huvudsakligen användes i soldaternas klädsel. Den gula brigaden bestod av två svenska skvadroner, vilka fungerade som kungens livgarde, samt två tyska skvadroner, den gröna brigaden av skottar och den blå huvudsakligen av tyskar. I äldre historieskrivning brukar Gustav II Adolf tillskrivas att svenskarna var först med att införa uniformer vilket är fel, det var en tidsanda.
Tack vare reformerna och utskrivningarna i Sverige och Finland kombinerat med en ökad värvning av utländskt krigsfolk var Sverige i början av 30-åriga kriget en verklig militär stormakt med bra förband. De lättrörliga brigaderna kunde snabbt utföra en frontändring. De formerades i strid på två linjer, där bakre linjens brigader stod för hålen mellan den främre linjens brigader.

På brigadernas flanker var rytteriet formerat och bland ryttarna stod musketerare. Under anfallet red ryttarna, som nu av kostnadsskäl enbart hade kvar bröstharnesket och hjälmen av den tidigare så tunga beklädnaden, sakta på sina ihärdiga och ponnystora hästar för att skyttarna skulle hinna med i början av attacken. Under framryckningen gav regementskanonerna eld på nära håll med druvhagel och skrot. På cirka 50 meters avstånd från fienden gick första ledet musketerare ner i knästående ställning, andra ledet böjde sig över sina kamrater, det tredje ledet stod upprätt och så gav samtliga salveld på order.

Fienden fick en förödande eldchock. Under den tid som det tog för att ladda om musköterna anföll kavalleriet i fyrsprång med värjan i hand. Ett sådant kavallerianfall var effektivare än den gamla taktiken, med den så kallade karakollen. Det var en piruett där led efter led av ryttare red fram, avlossade sina pistoler och red tillbaka till sista ledet, laddade om pistolerna och red fram igen. Effekten var ringa.
Det var bättre att kavalleriet red chock likt riddarna före dem. På så sätt utnyttjades eld och rörelse effektivt. Strävan efter eldkraft innebar också att andelen musketerare ökade och pikenerarna blev färre.
Gustav II Adolf anpassade också artilleriet till sin strävan efter större rörlighet. De tyngsta och kanonerna, 32- pundiga, 24-pundiga och 16-pundiga, fördes inte med på de snabba framryckningarna. Det gjorde däremot de lättare kanonerna, 12-pundiga, 6-pundiga och 3-pundiga, även de med aktningsvärd vikt. Exempelvis vägde en tolvpundares eldrör 1,7 ton och hela kanonen med lavett omkring 3,4 ton. Det krävdes ett dussin hästar för att dra kanonen, dock med en hastighet som understeg infanteriets marschtakt.

Med pund menades kanonkulans vikt. En tolvpundares kula vägde 6 kilo. Mätt i centimeter var tolvpundarens kaliber 12,2 centimeter. De 3-pundiga kanonerna, så kallade regementskanoner, var relativt lättrörliga med sin vikt på knappt ett ton och en kaliber på 7,7 centimeter. Hur långt en kanon kunde skjuta var relativt ointressant då möjligheten att träffa ett avlägset mål på 500–600 meter var liten då spridningen var stor. I stället användes 3-pundarna framför allt på korta avstånd där de hade en fruktansvärd effekt när den drygt 1,5 kilo tunga kulan slog in i de fientliga soldatleden.

Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632. Målning från 1855 av Carl Wahlbom.

Med en stående standardiserad här kunde vapentillförseln göras enhetlig för de olika vapenslagen. Detta krävde en inhemsk vapenindustri bland annat i Eskilstuna, där muskötpipor, karbinpipor, snapplås, stormhattar, bössor, pistoler, värjor och svärd tillverkades. Blanka vapen tillverkades dessutom på flera andra orter i landet. Kanonerna tillverkades huvudsakligen vid Åkers Styckebruk. Gustav II Adolf satte sig noggrant in i vapentillverkningen. Man experimenterade med korta eldrör för att minska vikten och med de så kallade läderkanonerna.

Deras eldrör tillverkades av tunn koppar omslutet av järnband och överdraget med läder. Kanonerna var mycket lätta att föra med marscherande trupp men blev bara efter några skott så upphettade att de inte kunde användas och de utgick ur artilleriets organisation redan 1631.

Gustav II Adolf lade ner mycket arbete på att höja andan och stridsmoralen i krigsmakten och detta lyckades han väl med. Sträng lydnad rådde för alla och brott mot krigstukten straffades hårt. Plundring och våld mot civilbefolkningen tolererades inte, ej heller spel, dryckenskap och utsvävningar. Regementens tältpredikant förrättade varje morgon och kväll offentlig bön och höll däremellan ett öga på soldaternas uppträdande.
Gustav II Adolf vinnlade sig om att försöka skaffa soldaterna så bra kvarter som möjligt och såg till att så gott det gick sörja för deras hälsa och underhåll. Personliga initiativ uppmuntrades och belönades. Över huvud taget var relationerna mellan truppen och kungen goda och han var själv uppskattad för sina omsorger. Tyvärr försvann den goda svenska disciplinen snabbt, soldaterna brutaliserades, andelen legosoldater ökade så efter kungens död var svenskarna inte bättre än sina motståndare i detta för civilbefolkningen mycket brutala krig.

Gustav II Adolf var en karismatisk ledare. Han hade en organisatorisk och analytisk förmåga kopplad till en förmåga att bedöma och värdera en motståndares planer på slagfältet. Han kunde snabbt åtgärda en ny situation och hålla huvudet kallt i svåra stunder.
Gustav II Adolf var dessutom modig och deltog i främs­ta linjen under fälttågens alla slag. Han sårades i slagen vid Danzig och Dirschau och stupade den 6 november 1632 vid Lützen. Männen såg att kungen utsatte sig för samma faror som de själva vilket gjorde att de troget följde honom. Hans förmåga som fältherre vilade inte på att han skapade ett nytt system, andra före honom hade redan påbörjat det.
Gustav II Adolfs storhet låg i att han var den förste som verkligen fick detta att fungera. ”Lejonet från Norden” var segerrik med en lojal och effektiv krigsmakt som med den nya taktiken kunde motstå och besegra större fientliga arméer. Gustav II Adolf fick äran av den nya krigföringen som präglade det 30-åriga kriget. Därför betraktas han som den förste moderne fältherren. ★

Claes-Göran Isacson är militärhistoriker och författare.

Boktips ★ Gustaf II Adolf –  Minnesskrift på 300-årsdagen av slaget vid Lützen (1932) utarbetad av Generalstabens krigshistoriska avdelning ★ Feltherrer fra Alexander den Store til Norman Schwarzkopf (2004) av Esben Mønster-Kjær.

Alexander föddes 356 f Kr och växte upp i en miljö där den homeriska föreställningen om personlig ära och ryktbarhet härskade. Under hela sitt liv försökte han efterlikna sina hjältar, den mytomspunne krigaren Akilles och hjälten Herakles. Och han lyckades. När väl det mäktiga perserriket var krossat låg världen öppen.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 2/2010

Alexander blev kung över Makedonien, hegemon över de grekiska stadsstaterna, farao och gud i Egypten, envåldshärskare i Asien och herre över rajorna i Indien. Under slutet av sitt liv hade han till och med planer på erövringar ända bort till Atlanten.
Alexanders segrar vilade på den makedoniska armén – dåtidens främsta krigsmaskin. Den var ett arv från hans far, kung Filip II. Antalet soldater i armén utökades kraftigt redan under Filips tid, från 10 600 till 27 300 man. Systematisk träning hade införts och krigstjänsten blev en heltidssysselsättning som genererade lön.
Fotsoldaten, som kallades hoplit, hade ett nytt vapen, sarissan, ett omkring fem meter långt träspjut med ett 50 centimeters skarpslipat metallblad i spetsen. Sarissan vägde sex kilo. Som skydd bar soldaten hjälm, kyller av läder och metall samt benskenor och en rund konvex sköld, aspis, av trä med järnbeslag. Skölden var 60 centimeter i diameter, hängde i en axelrem och var försedd med handtag.

Det tunga infanteriets stridsformation var falangen. Denna var sannolikt indelad i enheter om 256 man, 16 rader med 16 soldater i varje. En vältränad sådan syntagma förmådde utföra både snabba och komplicerade rörelser. Soldaterna kunde ställas upp i blockformation eller formeras som en djup kil. De kunde antingen placeras brett med ett avstånd på 1,8 meter mellan varandra eller mycket tätt med skölden i ryggen på den framförvarande, allt beroende på situationen.

Staty av Alexander funnen i Turkiet. Bild: IBL

När den kompakta makedoniska falangen gick till anfall med nedfällda sarissor i de fem första leden utgjorde den tveklöst en skrämmande syn. Falangens styrka var dess stötkraft. Nackdelen var att den var känslig för flankanfall, något som först romarna lyckades utnyttja långt senare. En viktig taktisk förändring var att det makedoniska rytteriet fick en större roll. Det tunga kavalleriets anfall bringade oreda i fiendens linjer som sedan vräktes över ända av falangerna.

Den hästburne krigaren hade hjälm, bröstharnesk av brons och benskenor. På fötterna bars sandaler. Han var beväpnad med ett svärd och en lans som var kortare än sarissan. Det var inte alldeles lätt att hålla balansen på hästen – stigbyglarna hade ännu inte uppfunnits och sadlarna var ytterst rudimentära. Jämfört med medeltidens riddare var därför det makedoniska kavalleriets stötkraft begränsad, men enligt källorna ändå tillräcklig mot det motstånd som fanns.

Elitkavalleristerna hetairoi, ”de beridna kamratkrigarna”, var indelade i åtta skvadroner om 225 man. Den kungliga skvadronen hade särskilt hög status och bestod av 300 ryttare. Senare under Alexanders regeringstid omorganiserades kamratkrigarna.
Alexander lärde sig krigaryrket genom att delta i sin fars fälttåg. Efter att Filip II mördats ordnade Alexander så att han utsågs till efterträdare. Och sedan han slagit ner ett uppror i Grekland vände han sig mot dåtidens supermakt – det kolossala persiska imperiet under storkonungen Dareios III. Det är på detta makalösa erövringståg som Alexander den stores berömmelse vilar.

I maj 334 f Kr steg Alexander ombord på den triere (grekiskt stridsfartyg) som skulle ta honom över Hellesponten och utmana det persiska väldet. Vid landstigningen visade Alexander prov på sin propagandatalang. Han gav medvetet sin landstigning en air av dramatik. När skeppet närmade sig stranden vid Troja kastade han sitt spjut mot land. Strax därefter hoppade han i full vapenrustning iland som förste man. Med spjutet nedborrat i marken på den asiatiska sidan markerade den makedoniske kungen att han var Asiens legitime härskare. Genom denna akt ville han göra klart för alla att han fått Asien av gudarna i spjutvunnet pris.

Hur såg han då ut, den snart 22-årige härföraren? Alexander var kortvuxen, sannolikt strax under 170 centimeter, men muskulös och med god fysik. Det vågiga ljusbruna håret räckte nästan ned till axlarna och var struket bakåt med mittbena. Han hade polisonger men inte skägg, till skillnad från många av sina samtida.
Sammantaget ger Alexanders fysiska attribut en inte helt smickrande bild av hans utseende. Få i samtiden torde ha betraktat honom som stilig. Han var ljushyad (vit hy var ett tecken på kvinnlighet), inte särskilt lång, sned i halsen och talade med en hes och skärande röst. Vidare hade han vattniga ögon, pannan var hårt rynkad och hans uppsyn har beskrivits som skrämmande. Många blev därför besvikna på hans yttre när de för första gången mötte honom. De hade en helt annan bild av hur en kung skulle se ut.

Trots detta kom Alexanders yttre med tiden att utgöra själva sinnebilden för en härskare. För att förstå varför måste vi beakta den tidens föreställningsvärld som var starkt präglad av den grekiska mytologin och Homeros. Där kopplas maskulinitet och hjältemod ofta ihop med lejon. Herakles och Akilles var arketypiska lejonmän, så även Alexander. Han var inte vilken vanlig makedonisk kraftkarl eller krigarkung som helst. Alexander såg sig som den nye Akilles och många i hans omgivning delade den synen. Därför kunde han medvetet bryta mot traditionerna utan att riskera att betraktas som omanlig.

Alexander invaderade Perserriket med en överväldigande invasionshär på 48 100 man. Det var en kolossal styrka jämfört med tidigare grekiska arméer. Krigarstaten Spartas här brukade exempelvis bara i undantagsfall vara så stor som 10 000 man. De välutbildade makedoniska avdelningarna på 12 000 infanterister och 1 800 kavallerister hade förstärkts med kontingenter från de allierade staterna. Dessutom hade 5 000 legosoldater värvats ur det överskott av krigare som nu stod utan arbete efter de grekiska krigens slut. Armén var indelad utifrån territoriell hemvist och stamtillhörighet, ett förfarande som beskrivs redan i Iliaden.

Krigshärens styrka utgjordes mycket av att den var välövad och bra ledd. Pålitliga officerare säkerställde att soldaterna följde dem, vilket var en förutsättning för att Alexander skulle kunna utnyttja uppkomna situationer på stridsfältet och manövrera förbanden. Med armén följde också en stab av lärda män. De hade till uppgift att samla information om marschrutterna, finna lämpliga lägerplatser och mäta dagsmarscherna. Vidare fanns det veten­skapsmän som skulle studera och analysera terrängen, folkslagen de stötte på, växter och djur. Med Alexander reste även en historiker vars uppgift var att skildra kriget på ett sätt som imponerade på hemmaopinionen. Denne ”propagandaministers” alster sändes hem till Grekland och Makedonien allteftersom fälttåget fortskred.

Som ledare var Alexander oersättlig. Så mycket av den makedoniska arméns styrka byggde på hans personliga närvaro och karisma och så mycket av de underkuvade folkens fruktan var knuten till hans namn. Samtidigt ville han vara en hjälte. Alexander tvekade inte att ge sig in i kamp man mot man. I stridens hetta gav han prov på stort personligt mod, men hans våghalsighet satte också hela fälttåget på spel.
Sällan har ett krigsföretag av den här storleken varit så beroende av en enda man. Skulle han stupa var inte bara invasionen av Asien i fara utan även det makedoniska kungahuset eftersom han ännu inte valt att gifta sig och skaffa en arvinge.

Alexander besegrade perserna upprepade gånger. Först vid Granikos 334 f Kr och året därpå vid Issos. Exemplen på hans kallblodighet och mod är många. Inför slaget vid Gaugamela 331 f Kr var han så förtröstansfull att han lugnt låg och sov i sitt tält på morgonen alltmedan härarna gjorde sig beredda till strid ute på slagfältet. Först efter upprepade försök lyckades livvakterna väcka honom.

Alexander hade utmärkta ledaregenskaper. Han var omvittnat skicklig på att motivera och uppmuntra sina män. Vid ett tillfälle stapplade en genomfrusen soldat, som gått vilse, in i makedoniernas läger. Alexander reste sig då snabbt från sin stol vid den värmande elden och gav plats åt den halvt medvetslöse mannen. När soldaten återfick sansen blev han skräckslagen – han satt ju på tronstolen! Alexander log. ”Soldat”, sade han, ”förstår du hur mycket bättre ni makedonier har det under er kung än vad perserna har? Skulle de ha satt sig på kungens tron skulle det ha inneburit döden – för dig innebar det livet.”
Asienfälttåget blev oerhört framgångsrikt. Territorium efter territorium lades under makedoniskt styre. Men allteftersom tiden gick hopades problemen. Framgångarna steg Alexander åt huvudet, den unge kungen blev alltmer misstänksam mot sina närmaste män och hans alkoholkonsumtion närmade sig rekordhöjder.

Alexander har blivit förebild för många fältherrar, men själv strävade han efter att efterlikna mytologiska hjältar. Målning från tidigt 1700-tal föreställande Alexander vid Akilles grav. Bild: IBL

De makedoniska veteranerna började tappa förtroendet för sin ledare. De var till exempel skeptiska till kungens försök att åstadkomma jämlikhet mellan dem och de underkuvade folkslagen. Hela kontingenter med utlänningar togs upp i Alexanders armé.
Många av Alexanders officerare var också förbittrade över att han anammade persiska seder. Särskilt löjligt och motbjudande fann de övertagandet av det persiska bruket att kasta sig platt till marken inför härskaren. Men allvarligast var att de makedoniska och grekiska soldaterna med tiden började tröttna på det till synes ändlösa krigsföretaget. De ville hem. De tyckte att det räckte med att ha erövrat det persiska imperiet. Men deras kung hade större ambitioner: han ville lägga hela världen under sig.

I ett försök att motverka missnöjesyttringar införde Alexander systematisk granskning av soldaternas brev. Det är så vitt vi vet första gången i världshistorien som militär brevcensur tillämpats. Alla som skrev hem och uttryckte kritik mot kungen samlades i ett särskilt förband, omnämnt som ”disciplinkompaniet”. Förbandet ålades särskilt betungande uppgifter.
Flera gånger i slutet av det långa erövringståget kom missnöjet i öppen dager och myteri hotade, men Alexander lyckades alltid krångla sig ur knipan. När armén nådde fram till Hyfasis, en biflod till Indus, hade dock soldaterna fått nog. Monsunregnen hade då vräkt ner i 70 dagar och stämningen i armén hade nått botten. Kläderna var blöta och trasiga och vapnen rostade. Pytonormar, kobror och enorma boaormar bidrog inte heller till någon trivsel.

I leden fanns veteraner som hade varit med ända sedan krigståget mot Asien inleddes åtta år tidigare. De hade marscherat mer än 1 800 mil och enligt de ”officiella” siffrorna dödat åtminstone 750 000 asiater.
När nu Alexander ville att de skulle korsa floden och marschera vidare österut mot nya fiender utbröt myteri. Manskapet vägrade att följa sin härförare. Istället för att erövra hela Indien tvingades Alexander att dra sig tillbaka och marschera hemåt söderut längs Indus.

Det var tydligt att han tappat greppet. Efter Hyfasismyteriet hade han allt svårare att motivera manskapet. De hade tänkt sig en stillsam hemfärd på floden och förstod inte meningen med alla raider. Vid ett tillfälle skulle en fästning stormas men anfallsstyrkan förhöll sig passiv. Då Alexander såg att manskapet medvetet förhalade framryckningen, grep han en stormstege, reste den mot en jordvall och klättrade upp hukande under skölden. Tre män följde honom upp på krönet. Genast inleddes en intensiv strid med försvararna. Nu blev emellertid elitstyrkan skölddrabanterna, hypaspisterna, oroliga för kungens säkerhet och började klättra upp, dock alltför många på samma gång, vilket gjorde att stegen knäcktes av tyngden.

Istället för att kravla tillbaka på utsidan hoppade Alexander ned från vallen in i borgen. Strax följde de tre andra efter. Med ryggen mot vallen försvarade de sig framgångsrikt med hjälp av svärd och stenar mot de attackerande indierna.
Kungen hann bland annat med att hugga ihjäl deras anförare innan han själv träffades av en pil i bröstet och föll ihop. Samtidigt med blodet sägs luft ha trängt ut ur såret – kanhända blev ena lungan punkterad. För att skydda sin härskare ställde sig en av soldaterna och höll Alexanders sköld över honom.

Under flera dagar svävade Alexander mellan liv och död. Men redan efter en vecka tvingade han sig upp ur sjuklägret och visade sig för trupperna.
”När han nu återigen sågs sitta på sin häst, ropade hela hären och klappade i händerna så att det ekade från stränderna och skogsgläntorna i närheten”, berättar den antike historieskrivaren Arrianos. ”Då han närmade sig sitt tält satt han av, så att man även kunde se honom gå till fots. Soldaterna kom då fram från alla håll, och en del av dem vidrörde hans händer, andra hans knän eller hans kläder. Somliga kom bara för att få se honom på nära håll, och drog sig tillbaka sedan de lyckönskat honom. Några kastade band över honom, andra blommor”.

Händelsen bekräftade vad soldaterna länge hade haft på känn: deras kung hade övermänskliga krafter. Men även en gudalik gestalt som Alexander har sina begränsningar. Två och ett halvt år senare avled den store härföraren under mystiska omständigheter i Babylon. Han hade då drygt en månad kvar till sin 33-årsdag.
Generationer av militärer har studerat Alexanders fälttåg och bataljer. Det är mycket som imponerar: samverkan mellan fotfolk och rytteri, disciplinen i den makedoniska armén och inte minst logistiken.

En rad stora fältherrar har låtit sig inspireras av Alexander. När den legendariske karthagiske härföraren Hannibal en gång tillfrågades av den nästan lika berömde romerske generalen Scipio Africanus vem han rankade som världens genom tiderna störste fältherre svarade han Alexander.
Det tidiga 1700-talets främsta befälhavare, hertigen av Marlborough och Eugen av Savojen, prisade också hans krigföring. Filosofkungen och härföraren Fredrik den store av Preussen hörde till beundrarna och diskuterade Alexander i sin brevväxling med Voltaire. Napoleon framhävde hans strategiska begåvning och följde hans exempel att invadera Egypten.

Alexander möter Dareios på slagfältet. Golvmosaik från Pompeji som föreställer antingen slaget vid Issos eller Gaugamela. Bild: IBL

Krigsteoretiker har alltid hyllat Alexander. I sin bok Dell’arte della guerra (Om krigets konst), som utkom 1521, framhäver Niccolò Machiavelli Alexanders utomordentliga ledarskap och taktiska förmåga. Carl von Clausewitz, 1800-talets mest inflytelserike krigsteoretiker, räknade honom och hans armé som en av de allra främsta. Den brittiske militärhistorikern J F C Fuller (1878–1966) karakteriserade Alexander som ett geni som strateg, taktiker och ledare.
Den nutide kollegan John Keegan är dock inte lika översvallande i bedömningen av Alexander som strateg och resultaten av hans fälttåg: ”Efter sig lämnade Alexander en rad ytligt helleniserade vasallstater som ›vilade på osäker grund›.”

I modern tid har militära tänkare framför allt betonat Alexanders rörliga krigföring. Exempelvis kan man se tyskarnas blixtkrig i inledningsskedet av andra världskriget som en sentida tillämpning av hans idéer.
Utan tvekan är Alexanders bredd oöverträffad. Han behärskade allt: fältslag, belägringar, gerillakrigföring, snabba truppförflyttningar och logistik. Ledarskapet, planeringsskickligheten, det kyliga sinnelaget i krissituationer och improvisationsförmågan var enastående.
Vidare hade han en stor psykologisk insiktsfullhet; inte bara vad gällde fiendens nästa manöver utan även beträffande de egna officerarna och soldaterna. Helt följdriktigt hör Alexander till den fåtaliga skara fältherrar som aldrig förlorat en drabbning.
Förutom hans skarpa intelligens, energi och goda fysik var självförtroendet hans största tillgång. Ingenting tycks ha förefallit omöjligt för honom, ingen fara var för skrämmande, ingen utmaning för svår. Han betraktade sig själv som oövervinnelig och lyckades också övertyga sina trupper om det. Hela hans gärning präglas av enorm djärvhet.

Med sin exempellöst starka armé lyckades Alexander bringa det persiska imperiet på fall. Den ursprungliga panhellenska hämndaktionen mot perserna för oförrätter begångna 150 år tidigare var bara ett svepskäl för honom. Drivkrafterna var i högsta grad personliga. Han var på jakt efter ära och ryktbarhet, och strävade inte bara efter att överträffa sin far Filip utan även sina mytologiska förebilder Akilles, Herakles och Dionysos. Och i det lyckades han, åtminstone enligt egen uppfattning.

Men priset var högt. Hans ärelystnad kostade hundratusentals människor livet och orsakade ofantligt lidande. Erövringarna var för honom inte ett medel utan ett mål i sig. Han utnyttjade folket och armén för sina egna syften. Ett ögonvittne noterade att Alexander ”var en ytterst våldsam man utan respekt för mänskligt liv”. Alexanders styre var en terrorregim – det fick hans egna män likaväl som de underkuvade folken erfara.

Motstånd bemöttes med skoningslösa repressalier och Alexander spred fasa med sitt namn över hela regionen. Detta gällde även egna förband som misskötte sig. Som straff för att hans soldater hade plundrat utan tillstånd lät Alexander avrätta var tionde man av 6 000 soldater – en bestraffningsmetod som sedermera även praktiserades av romarna och då kallades decimering.
Han övertog inte bara det persiska väldets rikedomar utan även dess strategiska problem. Liksom i de kinesiska och romerska imperierna hotades gränserna ständigt. Alexander försökte lösa problemen genom att oavbrutet utöka sitt landinnehav och i preventivt syfte underkuva alla folk för att på så sätt skapa säkerhet.
Men det var ett jagande efter vind. Fienderna ville aldrig ta slut. Så snart ett folk var tvingat till lydnad, dök en ny motståndare upp. Till sist fick de egna trupperna nog och gjorde myteri. I många fall blossade revolter upp så fort han dragit vidare och följaktligen kollapsade imperiet när han dog. Att hans välde blev så kortlivat berodde bland annat att på att det inte fanns någon självklar efterträdare, vilket ledde till 40 år av inbördeskrig mellan hans generaler.

Eftervärlden har alltid fängslats av Alexander. Romarna gav honom det ärofulla tillnamnet ”den store”, något han själv aldrig kallade sig. När Julius Caesar fick se en staty av Alexander i Spanien suckade han tungt och beklagade sig. Han tyckte att han ännu inte gjort något minnesvärt ”fast han var i den ålder då Alexander redan erövrat hela världen”.

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia. Artikeln bygger på Bengt Liljegrens bok Alexander den store (2006) med benäget bistånd av författaren.

BOKTIPS ★ Alexander the Great’s Art of Strategy (2004) av Partha Bose ★ Alexander the Great (1974) av Robin Lane Fox.

Napoleons militära begåvning och många segrar på slagfältet gör honom till en av världshistoriens största fältherrar. Det skulle ta 20 år innan Napoleons motståndare, genom att i mångt och mycket kopiera hans krigskonst, slutligen beseglade den franske kejsarens öde vid Waterloo.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 1/2010

Napoleon Bonaparte (1769–1821) föddes på Korsika samma år som ön blev fransk, hans modersmål var därför italienska. Som tioåring skickades Napoleon till fastlandet för militärutbildning. År 1784 kom han till krigsskolan i Paris och utnämndes året därpå till underlöjtnant vid artilleriet.
Napoleon fick stor nytta av sin militära begåvning under den franska revolutionen, vilket banade väg för hans kometliknande karriär. Han blev general 1793, chef för inrikesarmén 1795 och efter att ha slagit ner ett rojalistiskt uppror i Paris chef för den franska armén i Italien 1796. Det följande fälttåget var framgångsrikt och etablerade honom som Frankrikes ”starke man”.
År 1799 genomförde han en militärkupp som gjorde honom till förste konsul (av tre). Efter ytterligare segrar mot Österrike blev han förste konsul på livstid 1802 och lät efter en folkomröstning utropa sig till fransk kejsare 1804.

Med sina ambitioner och sin intellektuella kapacitet dominerade Napoleon sin samtid som ingen annan. Han arbetade nästan alltid, ibland flera dygn i sträck. Han slet ut sina adjutanter och sekreterare, själv klarade han sig med små korta stunder av vila och sov aldrig mer än fyra timmar per dygn. Napoleon hade en oerhörd förmåga att koncentrera sig och snabbt byta fokus.
Han hade ett närmast fotografiskt minne och imponerande detaljkunskap. När en av arméns sju armékårer kommit på villovägar under uppmarschen mot Österrike 1805 kom Napoleon ihåg var förbandet skulle vara dygn för dygn fortare än de förbluffade stabsofficerarna hann slå upp detaljerna i den skrivna marschordern.

Han utövade en närmast hypnotisk makt över människor han mötte. Napoleon var väl medveten om sin förmåga och utnyttjade den systematiskt. Ofta var en genomträngande blick från hans gråa ögon nog för att han skulle bli åtlydd. En fransk general vittnade om att: ”jag fruktade varken Gud eller djävulen men jag kunde skälva som ett barn när jag träffade honom.” Napoleons förmåga att aldrig glömma ett ansikte fick gamla soldater att känna sig speciella när kejsaren kände igen dem.
När det gällde militära förhållanden hade Napoleon kännedom ner till minsta detalj. Han kunde skryta med att han som artillerist visste hur man gjorde krut, göt eldrören, tillverkade lavetterna och sköt med kanonerna. Somligt kunde han däremot inte; som landkrabba förstod han sig inte på sjökriget. Ofta överlät han taktiska beslut åt sina underlydande chefer, vilket för det mesta var en klok prioritering.

Napoleons råd till en fransk general 1804 hur man blir en framgångsrik fältherre sammanfattar väl hans egen roll: ”Förmågan att kraftsamla, ett aktivt och rörligt uppträdande och viljan att avgöra. Döden betyder ingenting men att leva besegrad är att dö varje dag.”

Slaget vid Austerlitz klockan fyra på eftermiddagen den 2 december. De franska trupperna hade då intagit Pratzen-höjden som dominerade slagfältet och kunde skjuta ner på de ryska styrkorna. Napoleon är avbildad ovan i grå rock på en vit häst. Målning av Jean Antoine Fort Siméon (1793-1861). Bild: IBL

Flera nya faktorer utmärkte den franska armén som Napoleon formades i och förändrade. Genom att införa allmän värnplikt – levée en masse – 1793 när den nya republiken hotades av yttre fiender kunde Frankrike mobilisera större styrkor än sina motståndare. Storleken på de arméer som Frankrikes fiender mobiliserade begränsades däremot mera av disponibla krigskassor.
Den numerära överlägsenhet som detta medförde innebar att franska generaler kunde kosta på sig att slåss oftare och mera offensivt, förlusterna kunde man ersätta. Detta förändrades efterhand som krigsåren gick. Samtidigt som Frankrikes fiender ständigt ökade i antal blev de franska förlusterna allt mera kännbara. Till sist hann nyutbildningen inte ersätta de ständigt ökande förlusterna och då minskade kvalitén i den franska armén.

På den taktiska nivån utvecklade fransmännen kolonntaktik, lätt infanteri och artilleri. Genom att frångå lineärtaktiken och återinföra de djupgrupperade kolonnerna uppnåddes flera fördelar. Kolonnerna lämpade sig för en offensiv taktik och kunde lättare bryta igenom motståndarnas linjer. Samtidigt medgav kolonnerna ett högre tempo, även med mindre tränade soldater, och de var lättare att manövrera, till och med i besvärlig terräng.

På slagfälten spelade artilleriet ofta en avgörande roll och orsakade också de största förlusterna. Det redan utmärkta franska artilleriet vidareutvecklades av Napoleon, själv i grunden artillerist. Både den taktiska rörligheten och den tekniska eldhastigheten förbättrades. En ofta tillämpad taktik var att kraftsamla artilleriet i ett grande batterie för att på någon avgörande plats koncent-rera elden och skjuta en bräsch i motståndarnas linjer.
Kavalleriet utnyttjades på flera olika sätt. Mellan fältslagen användes det till spaning och för att skydda egna förband mot fientlig spaning. På slagfälten var den bästa taktiken att kraftsamlat anfalla fientligt infanteri sedan detta decimerats av förluster. Kavalleri var särskilt effektivt vid förföljning. Så småningom kopierades denna kavalleritaktik av Napoleons motståndare samtidigt som det franska kavalleriets kvalité sjönk på grund av ihållande förluster.

Det gällde att samordna de tre olika truppslagen på stridsfältet. Sattes kavalleriet in för tidigt, innan fienden var reducerad, uteblev ofta effekten. Artilleribeskjutning som inte följdes upp med anfall ledde inte till något avgörande. Infanteri som uppträdde ensamt utan stöd av de två andra truppslagen hade svårt att hävda sig om fienden kunde samordna sina olika truppslag. Samordning krävde kommunikation, som var bristfällig med rapportryttare om inte chefen själv gav order. Den klassiska krigskonstens största problem var ledning och länge var det fransmännen som klarade detta bäst.
Napoleon utvecklade nya och överlägsna koncept avseende ledning och organisation. Redan före revolutionen var den franska armén indelad i divisioner (en infanteridivision bestod av cirka 8 000 man och ett antal artilleribatterier). När armén blev större behövdes en ny indelning. År 1800 började divisionerna sättas samman i armékårer på order av Napoleon. I en armékår ingick normalt två till fyra infanteridivisioner, en brigad eller en division med kavalleri och kårartilleriförband, sammanlagt 20 000–30 000 man.

Denna omorganisation visade sig synnerligen effektiv. Varje armékår var en liten ”egen armé” som kunde lösa självständiga uppgifter då den var sammansatt av infanteri, kavalleri och artilleri. Ofta opererade kårerna av framkomlighets- och underhållsskäl på knappt en dagsmarschs avstånd ifrån varandra. Genom att kårerna var ungefär jämnstarka, och därför utbytbara, kunde de lätt överta varandras uppgifter. Detta hände ofta och innebar en ökad flexibilitet.

Kårernas exakta sammansättning ändrades ofta, både på grund av nya uppgifter och för att hålla fienden i ovisshet. Genom armékårernas storlek och styrka riskerade man inte att överlägsna fientliga förband skulle hinna nedkämpa en ensam kår innan hjälp hann fram. En kår kunde även i svåra lägen klara sig en dag eller två vilket var tillräckligt för att hinna omgruppera andra kårer till aktuellt område som förstärkning.

Värjan Napoleon bar under slaget vid Austerlitz. Bild: IBL

I det gamla lineära systemet var officerarnas främsta uppgift att få soldaterna att slåss efter att först ha grupperat dem på rätt plats. Högre befäl hade i praktiken begränsade möjligheter att påverka striden när den väl satt igång. Den nya franska ledningsindelningen förändrade detta. Franska befälhavare kunde koncentrera sig på sin egen ledningsnivå. Som högste chef behövde Napoleon inte reglera detaljer. Efter att ha lagt upp övergripande planer och fått igång verksamheten kunde han följa upp läget och ägna sig åt viktiga förändringar. Hur hans order skulle verkställas överlät han åt kårcheferna. Dessa kunde i sin tur delegera mycket ner till sina underlydande divisionschefer.

Detta medförde att den franska armén kunde operera snabbare än sina motståndare. Med den nya indelningen i armékårer förändrades krigföringen. Av ledningsskäl hade man tidigare varit tvingade att koncentrera sina förband i en huvudstyrka. Nu kunde de självständiga kårerna spridas ut. Samtidigt innebar den nya ledningsnivån i kombination med kolonntaktiken helt andra möjligheter att sätta in reserver och därmed möjligheten att fälla ett avgörande.
Napoleons kanske mest spektakulära seger är ett exempel på hur det nya systemet fungerade. Mot en jämnstark rysk-österrikisk armé utnyttjade Napoleon skickligt sina armékårer i ”Trekejsarslaget” (kallat så därför att Rysslands, Österrikes och Frankrikes kejsare var närvarande) vid Austerlitz den 2 december 1805.

För att leda sina armékårer var Napoleon den förste att införa modernt stabsarbete och befattningen stabschef. Det förekom inga tekniska nyheter i det franska ledningssystemet. Det var organisationen och sättet ledningen genomfördes på som var det revolutionerande. Med hjälp av sitt högkvarter kunde Napoleon delegera beslut ned till kår- och divisionsnivåerna vilket medförde ett högre tempo i de franska operationerna.

Genom att Napoleon själv var överbefälhavare förkortades alla beslutsprocesser. Ledningsstrukturen var skräddarsydd för att passa honom. Oftast fungerade ledningen från högkvarteret till kårerna utmärkt vilket resulterade i många segrar och framgångsrika fälttåg.
För att kunna utöva sitt befäl hade Napoleon ett högkvarter som följde honom i fält. Detta utgjordes 1805 av tre delar: kejsarens mobila hov – Maison, generalstaben – État Major de l´Armée och en administrativ avdelning. Detaljorganisationen ändrades kontinuerligt och högkvarteret blev efterhand allt större. Alla funktioner var dessutom dubblerade eftersom Napoleon arbetade 20 timmar per dygn.

Generalstaben under stabschefen marskalk Berthier ansvarade för att kopiera och överlämna order inom armén. Order till kårer med viktiga uppgifter författade Napoleon själv. Övriga formulerades av staben. Vidare skulle staben föra lägeskartor och hålla rätt på läget vid alla egna förband samt svara för alla rutinorder inom armén. Enskilda stabsmedlemmar fick inte sända ut direktiv i eget namn, allt skulle gå via stabschefen.

Underrättelser kom till Napoleon från olika delar av högkvarteret. En av det mobila hovets avdelningar ansvarade för strategisk underrättelsetjänst. Informationen kom bland annat från spioner och från tidningar insamlade på motståndarsidan. På den operativa nivån sammanställde generalstaben rapporter från egen kavallerispaning om fiendens grupperingar. En annan avdelning inom staben svarade för fångförhör. Dessutom hade Napoleon särskilt utvalda ordonnansofficerare som han själv skickade på uppdrag och som rapporterade direkt till honom.

I högkvarteret upprättades efter varje omgruppering en ny arbetsplats åt Napoleon. I något rum på ett slott eller i ett stabstält lades lägeskartor ut. På dessa markerades fiendens och egna förband. De senare kompletterades med rapporter från kårstaberna. Order skrevs, kopierades och skickades iväg med kurirer och ordonnansofficerare. Napoleon nöjde sig vanligen med några timmars sömn på oregelbundna tider och staben arbetade ofta i fackelsken på natten för att få ut order i tid.

En brist i det franska ledningssystemet var bristen på metod. Napoleon gav order till kårerna i den ordning han tyckte det var viktigt och sidoförbanden orienterades lite slumpvis och efterhand som det råkade passa honom. Detta kunde i stridens hetta leda till att kårerna fick motsägelsefulla order från Napoleon och staben via stabschefen Berthier. Denna brist på metodiskt stabsarbete uppvägdes å andra sidan vanligtvis av Napoleons skicklighet att improvisera och utnyttja uppkomna situationer.
Att beslutsfattandet koncentrerades till Napoleon utgjorde också i sig en begränsning. Trots sin omvittnat stora arbetskapacitet kunde kejsaren bara hantera en viss mängd information. Armén var beroende av Napoleons fysiska och psykiska kapacitet. När han gjorde felbedömningar uppstod förvirring och problem. Detta gällde även när kårcheferna underlät att till högkvarteret rapportera sina lägen vilket förekom.
Att sådant inträffar är å andra sidan helt naturligt i krig och länge fungerade den franska ledningen effektivt. Först under fälttåget 1813–14 började ledningskapaciteten försämras, främst på grund av det stora antalet förband och långa avstånd mellan förbanden och högkvarteret. Det franska ledningssystemet var påfallande personfixerat.

Napoleon föredrog avgörande fältslag framför tids- och resurskrävande belägringar. Med större arméer kunde han både binda inneslutna motståndare och söka avgöranden. Dessutom underlättades underhållstjänsten av det höga franska tempot i operationerna. Förbanden hann – eller behövde – helt enkelt inte konsumera alla traktens tillgångar innan de drog vidare (jämför med de förödande plundringarna i Tyskland under trettioåriga kriget 1618-48 som förödde landet). Inför förflyttningar rekvirerades förnödenheter och tjänster i förväg.
Dessutom var Europa nu mera tättbefolkat vilket ökade tillgängligheten på lokala förnödenheter. Franska förband spreds medvetet ut under marscher just för att kunna leva på traktens tillgångar eftersom den franska trossen lätt hamnade på efterkälken under de snabba förflyttningarna. Att fransmännen kunde lita på sina relativt självständigt uppträdande förband berodde mycket på de franska truppernas goda moral.

Napoleon ansåg att talang för krigskonst var en strategisk resurs som skulle döljas och skrev: ”Man bör inte strida med samma motståndare för ofta ty då lär han sig krigskonsten.” Han formulerade därför aldrig någon komplett teori om krig. Detta berodde dels på hans medvetna vilja att dölja sina avsikter och dels på att Napoleon var mera praktiskt än teoretiskt lagd. Det är Napoleons agerande som eftervärlden kunnat studera. Ur hans omfattande korrespondens finns dock en del tankar nedtecknade. Ett exempel från 1797 lyder:  ”Det finns många bra generaler i Europa, men de har för många mål. Jag har bara ett mål: fiendens huvudstyrka. Den försöker jag krossa, övertygad om att mindre viktiga problem sedan löser sig själva.”

Detta är kärnpunkten i vad som kallas ”direkt strategi”, som kan sammanfattas i att kraftsamla mot fiendens huvudstyrka och att söka avgörande på det viktigaste operationsområdet. Napoleon syftade längre med sina militära operationer jämfört med tidigare krig. Målen var inte begränsade utan syftade till att erövra hela länder och förändra Europas karta. Därför upplevdes Napoleon och krigen av sin samtid som hänsynslösa.
Ett motdrag mot Napoleons omfattande erövringsförsök blev att nationalismen växte fram som en viktig politisk kraft. Den viktiga moraliska kraften hos trupperna var något Napoleon själv kommenterade med att: ”moralen förhåller sig till styrkan som tre till ett.”
Indelningen i armékårer och de allt fler förbandens sammanlagda numerär gav operativa konsekvenser och skapade en ny dimension i krigföringen. Tidigare kunde Napoleon trots kårindelningen kontrollera det mesta av slagfältet. När arméerna växte i storlek var detta inte längre möjligt. Vid Austerlitz kommenderade Napoleon drygt 70 000 man, vid den franska segern mot österrikarna vid Wagram 1809 mer än 185 000 man.

Napoleon tar emot Österrikes kejsare Frans II efter slaget vid Austerlitz. I den efterföljande freden fick Österrike lämna ifrån sig stora landområden, och det Tysk-romerska riket upplöstes och ersattes med det franskvänliga Rhenförbundet. Målning av Antoine-Jean Gros (1771-1835). Bild: IBL

Under 1809 års fälttåg kunde varken Napoleon eller den österrikiska befälhavaren överblicka sina styrkor. Det blev nödvändigt låta underlydande chefer operera självständigt. Tidigare avgjordes fälttågen när huvudstyrkorna drabbade samman. Nu opererade kårerna enligt en övergripande operationsplan inom ett större geografiskt område. Fälttåget avgjordes inte av ett slag utan av flera. Segrar och nederlag berodde mycket på kårchefernas kompetens.
Härigenom skapades en operativ dimension mellan överbefälhavaren och de taktiska cheferna. Om man med ett modernt krig inte avser teknisk nivå utan ser till ledningsnivåerna, utgör Napoleons krig mot Österrike 1809 det första moderna kriget.

Napoleons mål var att avgöra krig med korta fälttåg och avgörande fältslag. Fälttågen var noga förberedda med uppmarschplaner för de olika armékårerna. Tempot i de franska operationerna överraskade ofta motståndarna. Vid förberedelserna inför anfallet mot Österrike 1805 marscherade La Grande Armée på 200 000 man med all utrustning från Engelska kanalen till Rhen på fyra veckor och grupperades längs en front på över 20 mil mellan Strasbourg och Mainz.
Napoleon strävade efter att variera sina slag och fälttåg för att hans motståndare så länge som möjligt skulle vara osäkra på hans avsikter. Han försökte ofta manövrera sina armékårer så att han delade motståndarna eller hotade deras underhållslinjer. Härigenom tvingade han dem att slåss från ett dåligt utgångsläge.

Taktiskt föredrog Napoleon att anfalla och att kraftsamla sina vapensystem. Vid Wagram 1809 understöddes ett franskt anfall av 102 artilleripjäser. Kavalleri sattes in i avgörande skeden som mot ryssarna vid Eylau 1807. Efterhand som motståndarna lärde sig och delvis kopierade de franska metoderna hårdnade dock motståndet.
Slutligen besegrades Napoleon vid Waterloo den 18 juni 1815. I detta avgörande slag anföll fransmännen hela dagen och ansatte hårt en brittisk armé under hertigen av Wellington. Striderna böljade fram och tillbaka i allt mer desperata franska och brittiska anfall och motanfall och slaget framstår som ovanligt kaotiskt. Till skillnad från så många tidigare framgångsrika operationer gjorde Napoleon flera misstag vid Waterloo. Han tillät för många fel hos sina underlydande kårchefer, fel som han under tidigare fälttåg brukade rätta till. Vidare saknade han sin duglige stabschef, marskalk Berthier, vilket bidrog till missuppfattningar och oklar fransk ordergivning.

Det har framförts att Napoleon var sjuk och utarbetad. Före och under slaget visade han tidvis brist på handlingskraft och han lät flera tillfällen gå förlorade. Inte minst viktigt underskattade han sina motståndare som vid Waterloo visade prov på att de lärt sig av Napoleons revolutionerande krigskonst.
Napoleons militära begåvning och de resultat han uppnådde gör honom till en av krigshistoriens allra största fältherrar. Samtidigt var han naturligtvis både fruktad och hatad av sina motståndare. Först efter 20 år av krig och efter att ha kopierat mycket av det franska systemet, lyckades Napoleons motståndare till sist slutgiltigt besegra honom.
Man bör dock komma ihåg att när Napoleons främste motståndare, hertigen av Wellington som segrade vid Waterloo, fick frågan vem han ansåg vara tidernas störste härförare svarade han: ”oavsett om det gäller forntid, nutid eller alla tider så är det Napoleon.”

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia. Artikeln är en bearbetad version av ett kapitel ur hans bok Krigföring, från Austerlitz till Bagdad (2005).

BOKTIPS ★ The Campaigns of Napoleon (1993) av David Chandler.