Text: Tony Ingesson
Från Militär Historia nr 12/2011

Morgonen den 5 juni 1967 låg fallskärmsjägaren Yonathan ”Yoni” Netanyahu i en skyddsgrop täckt av ett kamouflagenät och skrev ett brev till sin fästmö: ”I fjärran kan jag höra dånet från bomber; Gud hjälpe våra stridsvagnsbesättningar som nu befinner sig under planen.” Han plockade den närmsta blomma han kunde nå och lade den i kuvertet. Yoni hade lämnat armén i januari samma år och sett fram emot att ägna sig åt studier och civilt liv. Tillsammans med större delen av den vapenföra manliga befolkningen utgjorde han även som civil ryggraden i Israels försvar och hade nu blivit mobiliserad för det kommande kriget.

Timmarna innan Yoni skrev sina rader stod den första israeliska anfallsvågen beredd. Israel hade beslutat sig för att inte invänta det stundande anfallet från Egypten, Syrien, Irak och Jordanien, som inlett en blockad av det livsviktiga Tiran­sundet och börjat samla trupper längs gränserna. Ett enormt ansvar vilade på soldaternas axlar denna morgon: Israels ledning hade beslutat att riskera allt på antagandet att anfall är bästa försvar. Landet stod inför en stark numerär övermakt, dess fiender förberedde ett massivt anfall, som israelerna fruktade skulle utplåna deras stat.

Israels enda hopp stod nu till försvarsstyrkorna, IDF. En armé bestående av huvudsakligen värnpliktiga, mobiliserade ur en befolkning mind­re än hälften av Sveriges, i ett land som då hade en yta motsvarande två tredjedelar av Småland, utrustade med en brokig samling föråldrad och modifierad materiel. De skulle nu möta fientliga arméer rustade med mängder av moderna sovjetiska vapen.

IDF bildades kort efter Israels självständighetsförklaring 1948 av milisförband som bar omkring på gamla eller hemmagjorda vapen, knappt någon hade en uniform värd namnet. De första förbanden hade stark sammanhållning medan formell disciplin inte var något som prioriterades så länge uppgifterna blev lösta. Värnplikten var basen för hela organisationen.

Yoni ryckte in den 10 augusti 1964, och till en början visste han i likhet med sina kamrater inte var han skulle fullgöra denna tid. De värnpliktiga placerades inte i samband med mönstring, utan delades upp i olika grupper efter deras bedömda färdigheter och förmågor, och skickades sedan till en förberedande utbildningsenhet. Under sina första veckor där hade de möjlighet att ansöka om placering i olika truppslag. Yoni erbjöds möjligheten att söka till den prestigefyllda utbildningen till stridspilot, men avstod eftersom han inte ville binda upp sig på ett flerårigt frivilligkontrakt. Istället sökte han sig till fallskärmstrupperna.

En månad efter inryckningen skrev Yoni till sina föräldrar och bröder att han lärt sig vad det hårda livet i armén innebar. Dagar fyllda av hård fysisk träning varvades med nattliga snabbmarscher, som ofta förlängdes efterhand som soldaterna nådde de fastslagna målen. Israe­liska arméns värnpliktsförband var under denna tid huvudsakligen förlagda i tält, men även dessa kunde soldaterna kommenderas att putsa och rengöra under långa, sömnlösa nätter.

En ovanligt kreativ form av straff­övning drabbade Yonis förband några veckor efter att han överförts till fallskärmstrupperna. Hans enhet hade infunnit sig tio sekunder för sent till en uppställning och de tvingades därför upprepa hela dagens program en gång till, inklusive morgonvisitation, rakning, övningar och tapto. Detta efter att samtliga sängar burits ut på ett exercisfält. Framåt den tredje månaden efter inryckningen hände det att soldaterna i Yonis förband gick utan sömn i uppemot 45 timmar i sträck. Efter en hård höst med långa marscher i ösregn utan regnställ, fick förbandet till sist efter fyra och en halv månad av hårda prövningar gå vidare till en lugnare och mer kvalificerad fas av sin utbildning.

Den efterlängtade tre veckor långa hopputbildningen fyllde Yoni med lycka. Han skrev att ”det är näst intill omöjligt att beskriva de sjuttio sekunderna i luften. Det är tveklöst en fantastisk upplevelse. Man har bemästrat världen, och än mer – sig själv!”. Det första hoppet föranledde en sådan koncentration att Yoni inte hann känna någon större nervositet, allt fokus låg på utförandet. Inför det andra hoppet gjorde sig rädslan påmind. Det tredje hoppet beskrev han som det mest framgångsrika hittills, med all tid i världen för att njuta av luftfärden, trots att de då bar full utrustning. Efter totalt sju hopp, varav två i mörker, var hopputbildningen avslutad. Vid det laget var Yoni och hans kamrater vana vid ansträngningar och umbäranden. De långa marscherna med 15–20 kilos packning kändes inte längre lika mycket och självförtroendet stod på topp.

Med det första halvåret avklarat blev utbildningen mer avancerad, utförliga studier av topografi och navigation varvades med praktik i form av bataljonsövningar i Negevöknen. Efter cirka ett år som värnpliktig soldat hade han i likhet med sina gruppchefsuttagna kamrater möjlighet att antingen fullgöra sin 26 månader långa värnplikt och mucka som sergeant, eller att söka till officersutbildningen. Efter viss tvekan beslutade Yoni sig för att bli officer. Tiden som kadett präglades av intensiv utbildning och praktiska övningar. För fallskärmsjägaren Yoni upplevdes de fysiska påfrestningarna inte som särskilt tunga, och han fascinerades av föreläsningarna. Under den sista tiden av påbyggnadskursen för officerskadetter fick de själva leda större delen av verksamheten, medan de observerades och handleddes av de äldre officerarna. Yoni gjorde väl ifrån sig och utsågs till kompaniets mest framstående kadett.

Knappt en femtedel av de nybakade fänrikar som ursprungligen kommit från fallskärmstrupperna hade möjlighet att återvända till sitt gamla truppslag, de övriga förflyttades till andra förband. Det var med lättnad Yoni kunde konstatera att han var en av dessa utvalda, och kort därefter kunde han titulera sig plutonchef i fallskärmstrupperna. Den nya befattningens utmaningar fyllde honom med en djup tillfredsställelse, men han valde att inte förlänga sin tjänstgöringstid ytterligare, och den 31 januari 1967 muckade Yoni från israeliska armén som löjtnant, efter cirka två och ett halvt år av utbildning och tjänstgöring.

Repetitionsutbildningar hölls varje år för alla före detta värnpliktiga och officerare i reserven. Staten Israel hade redan tidigt i sin existens blivit ett av de mest militariserade länder världen sett. ”Hela folket – unga soldater, advokater, läkare, tjänstemän, arbetare – alla förvandlas till stridsvagnsbesättningar och infanterister, piloter och sjömän. De är inte reserver från ’en annan värld’, utan en självklar del av en stark och enad armé” beskrev Yoni det i ett brev till sina föräldrar. Yoni hann dock inte kallas till någon repetitionsutbildning innan han framåt slutet av juni 1967 blev mobiliserad för att delta i sexdagarskriget, knappt fyra månader efter att han muckat.

Några timmar efter sitt brevskrivande i skyddsgropen satt Yoni i en helikopter och väntade på att delta i ett anfall på den starkt befästa egyptiska positionen vid Um Katef-platån, som försvarades av en förstärkt infanteribrigad med artilleri- och pansarunderstöd. Yonathan Netan­yahu kunde då inte veta att han skulle bli en av Israels mest berömda militärer och än mindre att hans egen bror skulle bli premiärminister nästan trettio år senare. Det hade förmodligen inte spelat någon roll, han var fokuserad på uppgiften: att med beslutsamhet ge sig ut i strid med knappt mer än en k-pist och kläderna på kroppen. Fallskärmstrupperna hade inga tunga understödsvapen, deras främsta styrkor var en gedigen utbildning och överraskningsmomentet.

Efter en tung marsch i mjuk sand anföll Yonathans fallskärmsförband under kvällen den 5 juni för att slå ut det egyptiska artilleriet innan pansarförbanden och infanteriet anföll från en annan riktning. Striden rasade under natten, israeliskt infanteri rensade värn i samarbete med ingenjörssoldater. Centurion- och Super Sherman-stridsvagnar understödde operationen. Vid lunchtid dagen efter var egyptierna vid Um Katef besegrade och vägen till Sinai låg öppen. De israeliska förlusterna var låga, blott 41 stupade.

Efter denna spektakulära seger fick Yonathans förband inte vila, de transporterades hastigt till Israels norra front. Till sin fästmö skrev Yoni: ”Vi lämnade den vidsträckta sanden översållad av lik, fylld av eld och rök, och nu är vi återigen i vårt eget land.”

Väl framme i norra Israel sattes Yonis förband in under striderna på Golanhöjderna, ett viktigt område vid gränsen mot Syrien, som syriska armén kunnat använda för att upprätthålla en dominerande position över de sårbara israeliska dalarna nedanför. Fyra timmar före sexdagarskrigets slut försökte Yoni här rädda en sårad kamrat när han själv blev träffad i armbågen. Kraftigt blödande kröp han genom korselden mot de egna linjerna. När han väl kom fram svimmade han.

Medan Yonathan genomgick två operationer firade Israel sin största triumf någonsin: de hade besegrat Egypten, Syrien, Irak och Jordanien. Segern hade dock inte avskräckt Egypten, som slickade sina sår. Bara veckor efter nederlaget inledde egyptiska styrkor en lång kampanj av lågintensiv krigföring mot de israeliska förband som posterats i det ockuperade Sinai, en period som kom att döpas till utnötningskriget. Spridda artillerisalvor, flyganfall och räder på djupet syftade till att nöta ner Israels vilja och skapa utrymme för eftergifter.

Yoni fick inga bestående fysiska men från kriget och han var glad över att ha överlevt. När han återhämtat sig åkte han till USA där han studerade vid det prestigefyllda Harvarduniversitetet, men hans längtan efter hemlandet blev honom övermäktig lagom till slutet av hans första år som student, och han återvände till Israel för att fortsätta sina studier i Jerusalem.

Han plågades dock av nedstämdhet, något han tillskrev sina erfarenheter från kriget, och en oro inför framtiden. Yoni tyckte sig se att både han själv och hans kamrater som kommit ur sexdagarskriget helskinnade hade förändrats. Själv ansåg han att orsaken till detta var känslan av hjälplöshet gentemot ett krig som inte verkade ha något slut. ”Kriget är inte över, och det förefaller mig som att det kommer att fortsätta och fortsätta”, skrev han. ”Vi är unga och vi föddes inte för att enbart utkämpa krig.”

1968, året efter sexdagarskriget, fortsatte Yoni att grubbla över Israels framtid: ”Vi måste, vi har ett ansvar, att hålla fast vid vårt land med våra naglar, med våra kroppar och med all vår styrka. Bara om vi gör det, bara om vi ger vårt allt för vårt lands framtid, kommer Israel att förbli judarnas stat. Bara då kommer de inte att skriva i historieböckerna att judarna en gång skred till handling och höll fast vid sitt land i två decennier, bara för att sedan bli fördrivna och än en gång bli hemlösa kringstrykare.”

I februari 1969 kände Yoni sig manad att återvända till armén, som behövde rekrytera fler officerare. Utnötningskriget mot Egypten pågick för fullt, men lugnade ner sig med åren. Han tjänstgjorde i en liten elitstyrka med spaning som specialitet och var bland annat inblandad i operationer djupt inne i Libanon, riktade mot den palestins­ka Fatah-gerillan.

Under oktober månad 1973 planerade Egypten och Syrien, med omfattande stöd från Irak och Jordanien, ett nytt krig. Denna gång skulle Israel tas med total överraskning, mitt under högtiden yom kippur. Den 6 oktober inledde Egypten med en spektakulär och framgångsrik övergång av Nilen samtidigt som Syrien anföll i norr.

Under oktoberkrigets andra dag fick Yonis enhet stridskänning, hans enhet befann sig på Golanhöjderna när syriska specialstyrkor landsattes. Yonis soldater var de enda som fanns tillgängliga för att försvara staben, men de hamnade i ett bakhåll och utsattes för mördande eldgivning. Syrierna befann sig bakom skydd medan Yonis mannar var helt exponerade. Efter en inledande eldskur som fick alla att kasta sig i skydd, med undantag för en officer som stupade, inträdde ett ögonblicks paus.

En av Yonis officerskamrater berättade i efterhand vad som inträffade: Yoni ställde sig upp som om inget hade hänt och började utdela order med sådant lugn att man kunde tro att det var en övning. Officeren som betraktade den osannolika scenen sveptes med av Yonis handlingsförmåga och kom även han på fötter för att återta kontrollen över situationen. Yoni samlade en handfull soldater och tog täten för att anfalla syrierna. Den 45 man starka syriska enheten utplånades med enbart två israeliska förluster.

Några dagar senare hade resterna av de israeliska pansarstyrkorna på Golanhöjderna inlett en offensiv in i Syrien för att tvinga fram ett fredsavtal när en israelisk pansarofficer sårades. Han låg på fiendemark, täckt av syriska kulsprutor, och flera försök att undsätta honom hade misslyckats. Tiden började bli knapp, och Yoni anmälde sig som frivillig. Han lyckades få ut den sårade officeren och tilldelades en medalj för tapperhet i strid. Den 22 oktober kom så ett vapenstilleståndsavtal. Vid det laget hade israeliska styrkor gått in i både Egypten och Syrien, där de avancerat mot de två ländernas respektive huvudstäder. Yoni var tyngd av det pris som krävts för att än en gång segra. ”Kriget har krävt stora uppoffringar. Det finns knappt en familj i Israel som inte sörjer, knappast ett hem utan stupade.”

De omfattande pansarstriderna hade lett till stora förluster bland de israeliska pansarofficerarna, så Yoni begärde i likhet med många andra förflyttning till pansartrupperna för att kompensera bortfallet. Efter att ha blivit först kompanichef och sedan bataljonschef inom pansartrupperna gick han som överstelöjtnant tillbaka till sin gamla spaningsenhet 1975, efter två år i pansartrupperna.

Yonis framgångsrika militära karriär nådde sitt slut ett år senare, då han knappt hunnit fylla 30. Det skedde under en av de mest spektakulära gisslanfritagningar världen sett: räden i Entebbe i Uganda 1976. Yoni ledde då anfallsstyrkan som han alltid gjort, från främsta ledet. Hans ledarskap följde detta ideal in i det sista och han var den ende ur den israeliska styrkan som stupade under operationen. I hans sista brev skrivet före operationen var de avslutande orden ”det ordnar sig”. ★

Tony Ingesson är doktorand i statsvetenskap och forskar om militärt ledarskap. Han har tidigare arbetat i Försvarsmakten.

BOKTIPS ★ The Heights of Courage – A Tank Leader’s War on the Golan (1984) av Avigdor Kahalani ★ Sexdagarskriget – den stora urladdningen 1967 (2009) av Simon Dunstan och John Laffin ★ Self-Portrait of a Hero – The Letters of Jonathan Netanyahu, 1963–1976 (1998) av Jonathan Netanyahu.

Den japanska arméns segrar under andra världskriget betalades till stor del av de illa rustade soldaternas extrema offervilja. Att kapitulera var inget val i den kejserliga hären – man slogs till sista blodsdroppen oavsett oddsen.

Text: Magnus Olofsson
Från Militär Historia nr 8/2011

Ilmarschen genom djungeln var mycket, mycket hård. Jag gjorde mitt bästa för att hålla takten med min grupp. Under det att vi korsade gränsen fanns det fortfarande ingen väg. […] Vi kunde bara rycka fram två till tre kilometer om dagen, och fick slut på ris den åttonde dagen. När vi inte längre stod ut med hungern, skalade vi riset avsett som hästfoder och åt det som gröt. […] Den 14 januari fick vi reda på […] att marschen genom bergen skulle vara över om en dag eller två […]. Nästa dag nådde vi till slut en slätt täckt av högt gräs. Vi såg den blå himmeln efter tio dagars tortyr. Alla såg nöjda ut och några fällde till och med tårar.

Så mindes korpral Buhachiro Nakai i 55. bergsartilleriregementet den japanska invasionen av Burma i januari 1942. Han var en av 305 501 japanska soldater som kom att tjänstgöra i Burma mellan 1942 och 1945. I december 1947, när de sista krigsfångarna hade repatrierats efter andra världskrigets slut, hade 118 352 av dem återvänt hem till Japan. De övriga, tre femtedelar, dog i Burma; skjutna, sprängda, bombade eller brända till döds, om de inte dukade under av svält och sjukdomar, eller i förtvivlan tog sina egna liv.

Varför måste nästan tvåhundratusen unga japanska män stupa i det fjärran Burma?

I ett större perspektiv handlade det om det japanska kejsardömets försök att störta de gamla kolonialmakterna i Sydostasien – Nederländerna, Frankrike, Storbritannien och USA – för att bygga upp ett eget imperium, må så vara ett som kläddes i en antikolonial mantel och i den officiella retoriken framställdes som ett försök att befria Sydostasiens folk. Ett sådant imperium krävde dock råvaror och det var något som de japanska hemöarna hade det skralt med. Därför blev de stora oljefälten i Nederländska Indien (nuvarande Indonesien) ett centralt mål i ett tidigt skede av de japanska planerna för andra världskriget.

Det var i det sammanhanget Burma blev intressant. Landet kunde bli ett strategiskt flankskydd för de nya japanska erövringarna. Därtill skulle man genom att erövra Burma också skära av Burmavägen, som började i hamnstaden Rangoon och i början av kriget var den enda vägen på vilken allierade kunde frakta krigsmaterial till Japans främsta fiende i kriget, Kina. Dessutom skulle man få tillgång till Burmas oljefält, mineralfyndigheter och risodlingar. Så kom Burma att inbegripas i den strategiska offensiv som inledde andra världskriget i Sydostasien.

Den japans­ka arméns invasion av Burma var en stor framgång. De brittisk-indiska styrkorna hade dåligt stridsvärde, Rangoon föll snart och i maj 1942 var i praktiken hela Burma, ett land stort som Frankrike, ockuperat. Men för de vanliga soldater som deltog i denna offensiv var det allt annat än en dans på rosor. Buhachiro Nakais berättelse om lidanden och umbäranden går igen i många berättelser från de japanska soldater som överlevde kriget. Striderna kunde vara nog så desperata redan under denna segerrika kampanj, som vicekorpral Umeo Tokita i 215. regementet mindes efter kriget:

”Avlägsna patronerna från era gevär”, beordrade gruppchefen med hög röst sent på kvällen den 11 april 1942. Detta var den order vi ofta hörde i Kina och Burma före nattattacker. […] Situationen var inte till vår fördel. Fienden hade fler män och bättre vapen, så vi föredrog nattattacker. Men tiden gick och solen gick upp. […] En fientlig vaktpost måste ha upptäckt oss. Eldgivning började direkt. Under omständigheterna kunde jag bara strida i en segra-eller-dö-anda.

Hela den japanska armén genomsyrades av samma anda. Rakt genom kriget stred japanska soldater med en tapperhet som chockade deras västerländska motståndare. De slogs bokstavligt talat till sista blodsdroppen. Ytterst få gav sig. Under hela kriget i Burma tog britterna, före Japans kapitulation, 1 700 fångar av vilka 1 300 var fysiskt oförmögna att försvara sig.

Skälet till detta går att finna i det hierarkiska japanska samhället. Landet präglades av taoism, militarism och nationalism. Lydnad och självuppoffring i kejsarens tjänst var viktiga värderingar. I armén var den gamla samuraj­andan, bushido, ännu stark. De flesta män kallades in året de fyllde tjugo, och fann snart att tillvaron som värnpliktig rekryt präglades av kadaverdisciplin och pennalism.

Den nya soldaten utsattes för en hård fysisk fostran. Men minst lika viktigt var seishin kyoiku, de värnpliktigas andliga träning. Den betonade plikt, lydnad, mod och självuppoffring. I senjinkun, soldatmanualen, fanns en central mening: ”Plikten är tyngre än ett berg, döden lättare än en fjäder.” I denna fatalistiska krigarkultur var att kapitulera skamligt, för att inte säga nästintill otänkbart. Soldatens fysiska lidande förringades. Döden på slagfältet i kejsarens tjänst glorifierades.

Denna krigaranda fick kompensera för den japanska arméns materiella brister. Som till och med en enkel vicekorpral som Umeo Tokita var väl medveten om, så var dess eldkraft inte mycket att skryta med. En japansk infanteridivision var organiserad som en västerländsk, med tre infanteri- och ett artilleriregemente. Men understödsvapen som tunga granatkastare, luftvärnskanoner och pansarvärnspjäser saknades nästan helt och artilleriet var utrustat med gammalmodiga och klena pjäser. En infanteridivision kunde skatta sig lycklig om den fick tilldelat sig en handfull tunga artilleripjäser eller några av arméns fåtaliga, föråldrade stridsvagnar.

Japan hade helt enkelt inte den industriella förmågan att förse sin armé med moderna vapen i mängd. Armén var utrustad för ett krig i mitten av 1930-talet, inte för modern krigföring. Priset fick betalas av de vanliga soldaterna, vars ”anda” fick kompensera för dessa brister. Ofta kunde all anda i världen inte göra någon skillnad. Menige Toshiaki Tadokoro från 112. regementet skulle aldrig glömma en strid i maj 1942. Hans pluton sprang i fullt dagsljus in i brittiska stridsvagnar i öppen terräng. Plutonen massakrerades. Han lyckades kasta sig till marken, men stridsvagnarna sköt på allt som rörde sig. Han var tvungen att spela död i en fruktansvärd, tropisk hetta, omgiven av döda och döende kamrater:

Jag vet inte hur länge tortyren varade. För mig kändes det som en väldigt, väldigt lång tid, som om det var åratal. Jag hörde en brittisk order ropas ut, och alla stridsvagnarna startade sina motorer. Jag höll hårt i en handgranat, eftersom jag väntade mig att stridsvagnarna skulle komma och köra över oss. Om de kom skulle jag kasta granaten med träffsäkerhet genom en tornlucka.

Stridsvagnarna körde iväg, så Toshiaki Tadokoro behövde aldrig genomföra sin desperata plan. ”Det var synd att vi inte hade några pansarvärnsvapen”, konstaterade han kort. ”Femton man hade dödats och lika många var sårade.”

Trots att den japanska armén var så illa rustad vann den stora segrar de första åren av kriget: Filippinerna, Singapore, Burma. En förklaring var soldaternas offervilja och härdighet. En annan deras motståndares brist på detsamma. Men minst lika viktig var deras taktiska doktrin. Ordet ”försvar” var mer eller mindre förbjudet, även om japanska soldater kunde försvara sig heroiskt om omständigheterna krävde det. Men i sitt taktiska tänkande var den japanska armén extremt offensiv.

De tidiga striderna i Burma visar detta. De japanska styrkorna gick till attack från dag ett. De förflyttade alltid starka stridsgrupper, ibland hela regementen, genom Burmas djungelterräng, tog sig runt britternas flanker och angrep dem på djupet, där britternas försörjningslinjer skars av. Den brittiska arméns underhållsväsende var motoriserat, och de brittiska trupperna var inte tränade och utrustade för att strida i djunglerna. De tvingades därför att vända sig bakåt och slå sig ut för att återupprätta sina underhållslinjer, gång på gång, tills de var utjagade ur Burma.

De japanska soldaterna var inte, som de ibland beskrivs, några naturliga djungelkämpar, och inte heller hade de någon träning i djungelstrid. Det finns inga djungler i Japan. Det handlade om andra saker. Man hade gjort en dygd av nödvändigheten. De japanska trupperna hindrades inte av tunga vapen, mängder av utrustning och motorfordon. De kunde därför rycka fram snabbt i nästan vilken terräng som helst. De behövde inte mycket mat och ammunition. Deras taktik och utrustning var som klippt och skuren för att sprida panik och förödelse mot sina illa krigsberedda motståndare, som hamnade i ständig obalans och aldrig lyckades utnyttja den materiella överlägsenhet som de redan i detta skede av kriget hade.

Mellan maj 1942 och janua­ri 1944 var Burmafronten ganska lugn. En del strider ägde rum längs kusten och i de norra delarna av landet, men för de flesta japanska soldater var det en stillsam tid. Officiellt sett hade ju Japan befriat Burma från Storbritannien. Armén gick försiktigt fram i skarp kontrast mot sitt agerande i Kina. Vicekorpralen Katsumi Ohno ur 112. regementet mindes det som en ljus tid:

Sommaren 1942 var vi i Prome. Eftersom det inte förekom några strider levde vi soldater lata dagar. När vi inte hade några uppgifter kunde vi spendera tiden som vi önskade. Vissa var intresserade av att spela schack eller go; andra lärde sig poesi, sång eller japansk dans.

Andra soldater mindes fisketurer eller stillsamt umgänge med lokalbefolkningen. Men omständigheter helt utanför dessa små kuggar i den japanska krigsmaskinens kontroll skulle snart göra sådana soliga scener till ett minne blott. Det stora kriget rasade vidare. Chefen för den 15. armén, generallöjtnant Renya Mutaguchi, skulle våren 1944 leda sina 85 000 soldater till det värsta militära nederlaget i Japans historia.

Mutaguchi hade lyckats sälja idén om en offensiv in i Indien till sina chefer. Syftet var egentligen defensivt; målet var att erövra de baser, vägar, järnvägar och flygfält som de allierade behövde för att kunna återerövra Burma, något som man visste att de snart skulle försöka.

I operation C (U Go) skulle hans trupper gå över gränsen till Indien och skära av den indiska 4. armékåren från dess baser vid Dimapur. Omringade skulle de brittisk-indiska styrkorna lida ett avgörande nederlag. Förvisso var fienden rikligt utrustad med stridsvagnar och artilleri och hade till skillnad från 1942 skaffat sig luftherravälde, men Yamato-damashii, den japanska andan, skulle övervinna den japanska materiella underlägsenheten. Så hade det ju alltid gått tidigare i detta krig.

Det fanns flera problem med Mutaguchis plan. Det klent dimensionerade transportväsendet skulle inte klara av att försörja 15. arméns trupper i de oländiga, djungelklädda bergsområden längs gränsen mellan Indien och Burma där striderna skulle komma att föras. Det underhåll soldaterna inte kunde bära med sig fick de erövra av sina fiender som de ofta hade gjort under offensiven 1942. ”Gåvor från Churchill” kallade soldaterna det.

En annan hake var att de allierade styrkorna i Sydostasien sedan nederlaget 1942 hade förbättrat allt: träning, stridsmoral, utrustning. Och britterna kände till operation C och var redo. Hundratals transportflygplan stod beredda för att, så snart japanerna hade skurit av deras trupper, börja försörja dem från luften, så att 1942 års ständiga reträtter inte skulle behöva upprepas. Kring staden Imphals slätter, där deras pansar, artilleri och flyg skulle komma till sin rätt, skulle de utkämpa det avgörande slaget. Underrättelsearbete och spaning var inte den japanska arméns starka sida, och efter sina segerrika år underskattade de ofta motståndarna. Mutaguchi gick rakt i fällan. Priset skulle betalas av 15. arméns soldater, som skulle förlora de bittra slagen vid Imphal och Kohima.

Menige Manabu Wada tillhörde 138. regementets transportavdelning och var med om striderna vid Kohima. ”Jag kommer aldrig att glömma datumet den 15 mars 1944”, skrev han efter kriget. Det var dagen operation C började.

Vi började operationen med tjugo dagars proviant och en hjord boskap, och marscherade mot gränsen till Indien. […] Omständigheterna var hårda, nästan omöjliga. På 3 000 meters höjd sveptes bergen in i kalla moln. […] Tändstickorna slocknade genast på denna höjd, så vi kunde inte laga mat eller koka vatten. […] Vi klagade bittert till varandra över våra generalers inkompetens som skickat upp oss i bergen utan rätt utrustning eller kläder.

I mitten av april hade 31. divisionen efter bittra strider skurit av Kohimas garnison, men den vägrade envist att retirera som de japanska planerna föreskrev. Garnisonens försörjning släpptes ned i fallskärmar från flygplan och de bet sig envist fast. De japanska förlusterna växte. Och det fanns andra problem: redan i början av april hade den medförda provianten tagit slut. Snart började de allierade föra fram starka reserver som undsatte deras styrkor i Kohima:

Fiendens tunga och medeltunga artillerigranater regnade ner över oss inför deras infanteriattacker. För vår del så kunde vi bara svara med några få granater per dag, medan de brittiska granaterna föll över oss i hundratals och tusentals i stora bombardemang.

Mutaguchi vägrade med en dåres envishet att avbryta operationen. De japanska soldaterna grävde ned sig i de djungelklädda kullarna och försvarade sig. I mitten av maj var läget förtvivlat:

Våra förluster hade varit fruktansvärda. Våra soldater slogs tappert, men de hade ingen mat, ingen gevärs- eller kulspruteammunition, inga artillerigranater till kanonerna. Och, framför­allt, så fick de inget underhåll eller stöd från ledningen. Hur skulle de kunna fortsätta under sådana omständigheter?

Det kunde de inte. Samtidigt som 31. divisionen led nederlag vid Kohima hade resten av 15. armén haft samma upplevelser i striderna kring Imphal, där de hade massakrerats av de brittisk-indiska truppernas överlägsna eldkraft. När monsunen kom befann sig resterna av 15. armén isolerade, med mil efter mil av djungler och berg bakom sig. Hela landet dränktes nu i vatten; vägar och stigar sköljdes bort, floder och åar svämmade över alla breddar. Några förråd fanns inte längre, så soldaterna fick försöka överleva genom att äta gräs, bambuskott och ödlor. Spelet var över för Manabu Wada och hans regemente:

I början av Imphaloperationen var regementet 3 800 man starkt. När våra generaler gav order om återtåg österut var bara några hundra i livet. Utan skydd från regnet, med kängor som hade ruttnat och måste bindas med gräs, började vi stappla längs djupa lerstigar med våra gevär utan ammunition, lutande våra svaga kroppar på käppar.

Den 15. arméns reträtt var fruktansvärd. Stabssergeant Yasumasa Nishiji från 20. självständiga ingenjörsregementet arbetade i de bakre linjerna och såg de retirerande soldaterna, många sårade eller utsvultna, försöka ta sig tillbaka:

Nästa alla av dem, tiotusentals, dog. Vi kallade vägen ”De mänskliga kvarlevornas landsväg”. Vad som hände där är bortom vad som är acceptabelt mänskligt beteende. Det var en vision av helvetet. De som kämpade längs denna väg var nästan alla i tjugoårsåldern men de var böjda som gamla gubbar. Det var en syn av fullständig misär.

Det fanns inte något att äta. Sjukvården bröt samman. Malaria och kolera härjade i leden. Men ännu levde krigarandan stark, och att ge sig var inte att tala om. Det fanns dock ett hedervärt sätt för den japanska soldaten att dö:

Det blev en rutin att när en soldat var försvagad och lytt, utan hopp om att hämta sig, så gavs han en granat och övertygades, utan ord, om att ta hand om sig själv. […] Det hände ofta att soldater tog sina liv i par. De omfamnade varandra med en handgranat mellan sig. Vi kallade det dubbelsjälvmord.

Hur många som tog den utvägen är inte känt. Men kostnaden för operation C för 15. armén är känd: runt 60 000 man i döda, sårade och saknade mellan mars och juni 1944.

Att Burma skulle gå förlorat var efter detta förödande nederlag näst intill oundvikligt, men det grymma kriget skulle rasa vidare i Burma över ett år till, innan Japan slutligen kapitulerade den 15 augusti 1945. Då hade de japanska styrkorna i landet krossats och ytterligare tiotusentals soldater stupat. De allierade jagade dem som djur med stridsvagnar, attackflyg och artilleri. Det fanns inte mycket som den japanska armén kunde sätta emot. De soldater som inte stupade i strid dukade under av svält och sjukdom när deras underdimensionerade underhållsväsende och sjukvård kollapsade under trycket av de allierades blixtkrig.

I Burma 1944–45 nådde den japanska krigföringen under andra världskriget vägs ände. Det avslöjades grymt tydligt vilket pris som måste betalas när en armé byggd på den fromma förhoppningen att stridsmoral kunde ersätta tung beväpning och ordentlig underhållstjänst konfronterades med en modern, mekaniserad och luftburen motståndare med en god eldkraft till sitt förfogande. Drömmarna om ett stort imperium rasade samman som ett korthus. Som så ofta i mänsklighetens blodiga 1900-talshistoria var det inte drömmarnas arkitekter, statsledning och generaler, som i första hand fick betala priset, utan de hundratusentals unga värnpliktiga män som mobiliserades för att förverkliga drömmarna. ★

BOKTIPS ★ Tales by Japanese Soldiers (2000) av Kazuo Tamayama och John Nunneley ★ Burma: The Longest War 1941–1945 (1984) av Louis Allen ★ In the Service of the Emperor: Essays on the Imperial Japanese Army (1998) av Edward J Drea.

Trettioåriga kriget är i historieböckerna kampen mellan katoliker och protestanter som gjorde Sverige till en stormakt. För den enskilde soldaten var det mest ett ändlöst marscherande och en jakt på mat för dagen. Sjukdomar och kyla var ofta ett större hot än fienden.

Text: Tomas Blom
Från Militär Historia nr 7/2011

Mullret från trummorna hörs över hela byn. Skaror av nyfikna strömmar till den öppna platsen framför värdshuset för att beskåda den lilla gruppen av grant utstyrda soldater. Ingen tar fel på deras ärende:

– Värvarna är här! Den som skriver på får penningar i handen och mat för dagen!

Det dröjer inte länge förrän flera unga män, många av dem både hungriga och äventyrslystna, trängs framför mannen som antecknar deras namn och trycker mynt i deras händer.

– Detta är er Laufgeld, ropar den av männen som har den största fjädern i sin vidbrättade hatt. Det är penningar som ni har att leva av tills ni kommer till mönstringsplatsen, och där ska ni infinna er senast om sex dagar. Annars kommer ni att arkebuseras som desertörer!

Så packar ännu en skara av nyblivna soldater sina ränslar och säger sina farväl innan de drar ut i det okända, ut i det krig som härjar stora delar av Europa i trettio år, mellan 1618 och 1648. Om de allra flesta av dem vet vi ingenting, mer än att de dog som flugor. Mellan år 1621 och 1721, den tid som kallas Sveriges stormaktstid, beräknas var tredje vuxen svensk man ha dött i krig – 80 till 90 procent av dem i sjukdomar, svält och kyla. De svenska soldaterna tog mer sällan värvning av fri vilja. De skrevs ut till krigstjänst enligt ett system som byggde på att sockenprästerna hade till uppgift att föra bok över församlingens medlemmar och förteckna alla män som kunde komma i fråga som soldatmaterial.

Men gemensamt för alla kategorier av soldater i detta långa krig, värvade eller tvångsutskrivna, är att vi vet ytterst lite om dem som individer, hur de levde och dog, vad de tänkte, fruktade och hoppades. Med ett viktigt undantag: Peter Hagendorf. Han är den ende man ur de djupa leden som lämnat efter sig en omfattande och detaljerad dagbok, där han kartlägger sitt liv som soldat under tjugofyra år. Genom Hagendorfs dagbok får vi en osminkad närbild av soldatens vardag, skildrad av en man som inte haft anledning att vare sig dölja eller överdriva i propagandasyfte, utan bara berättar rakt upp och ned vad han är med om.

Vem var nu denne Peter Hagendorf? Forskarna är inte helt säkra på vare sig hans geografiska eller sociala ursprung, men man har antagit att han kom från trakten av Magdeburg och att han kan ha varit son till en mjölnare, inte minst på grund av att han gärna beskriver intressanta kvarnar. Hans berättelse börjar i Italien, där han år 1625 tillsammans med en kamrat från Tyskland tar värvning hos venetianarna i ett par omgångar. ”Spanske kungen var vår fiende”, konstaterar han lakoniskt och nämner mer i förbigående ett par strider som han varit inblandad i. Desto mer har Hagendorf att berätta om hur man odlar mullbärsträd, vinrankor och ris på den bördiga italienska slätten. När han och kamraten fått avsked som soldater tar de sig tiggande norrut och korsar Alperna. Under färden förolyckas kamraten, men Hagendorf tar sig tillbaka till Tyskland. Han lever fortfarande av att tigga och lyckas få ihop till nya skor, men ”jag gick på värdshuset. Där var vinet så gott att jag glömde skorna.”

Vid det här laget, år 1627, beskriver han sig som ”helt nedgången” och tvingas ta värvning igen. Nu som korp­ral i det pappenheimska regementet, som alltså står under befäl av greve Gottfried von Pappenheim, en av de främsta fältherrarna i den katolska ligans armé, känd från äldre svenska skolböcker i historia som en svår motståndare till Gustav II Adolf. Som korpral var Hagendorf lite högre i rang än en vanlig menig, och hade också bättre betalt. Man har beräknat de ungefärliga månadslönerna för legoknektar, och en korpral tycks ha haft tolv gulden i sold i stället för knektens sex. Som jämförelse hade en kapten 150 gulden. Men alltför ofta hände det att ingen sold alls utbetalades under långa tider, vilket i sin tur berodde på hur krigsekonomin i stort såg ut.

Under första hälften av 1600-talet dominerade de privata entreprenörerna, fältherrar som skaffade sig patent (tillstånd från en krigförande part, kejsare eller furste) att sätta upp en armékår. Man har beräknat att cirka 1 500 sådana privata krigsentreprenörer var verksamma under trettioåriga kriget. Den överlägset störste av dem var böhmaren Albrecht von Wallenstein, som i ett par omgångar var överbefälhavare för de kejserliga styrkorna. Han hade vid en tidpunkt fyrtio regementen med fler än 150 000 man på sin lönelista. Innehavaren av ett patent fick nämligen oftast lägga ut kostnaden för att rekrytera och utrusta soldaterna, och blev fordringsägare hos den part vars intressen han skulle slåss för. Kejsare och kungar förde alltså krig på kredit, och gjorde sitt bästa för att förhala utbetalningarna till de riskkapitalister som ofta lånade upp pengar för att investera i sina arméer.

När krigsherrarna väl satt upp sina regementen, hade de ett effektivt redskap i sin hand för att sko sig själva genom att till exempel avkräva civilbefolkningen ”kontributioner”, samla på sig stora mängder krigsbyte eller lägga beslag på erövrade landområden och egendomar. Och naturligtvis låg det inte i någons intresse att få slut på kriget: de privata entreprenörerna ville ha maximal utdelning på investerat kapital, och de krigförande parterna, kejsare och kungar, insåg att en fred skulle bli fruktansvärt dyr för dem, eftersom den skulle innebära att deras inhyrda soldater måste avskedas – och få ut sin innestående lön.

Längst ner i denna näringskedja fanns alltså de meniga soldaterna, som oftast fick vänta mycket länge på sin sold. Pengarna till deras avlöning skulle ju passera många händer, korruption var ett vanligt fenomen, och det hände inte sällan att betalningen uteblev i månader eller till och med år. Då återstod bara ett alternativ för soldaterna att skaffa sig mat, nämligen att plundra civilbefolkningen. Något som Peter Hagendorf ofta vittnar om.

När den kejserliga armén i maj 1631 intar staden Magdeburg, såras Hagendorf svårt: ”…skjuten en gång framtill genom buken, för det andra genom bägge skuldrorna, så att kulan låg i skjortan. Alltså band fältskären mina händer på ryggen så att han kunde få in mejseln. Så fördes jag till min hydda, halvdöd.” Han kan alltså inte vara med om den efterlängtade plundringen av staden, som intagits ”med stormande hand”, men hans hustru begav sig in bland de brinnande husen och återvände med sängkläder, en stor kanna vin och värdefulla silverbälten. Av Hagendorfs noteringar framgår det tydligt hur viktiga kvinnorna var för soldatens försörjning och bekvämlighet. Varje armékår åtföljdes ju av en tross, hemvist för ett stort antal civilpersoner, tjänare, köpmän, hustrur, barn och prostituerade. Ofta kunde trossen bestå av betydligt fler personer än de soldater den åtföljde, och trots att den var nödvändig för att fältlivet skulle fungera ökade den givetvis arméernas försörjningsproblem väsentligt.

En armé under trettioåriga kriget kan snarast liknas vid ett väldigt rovdjur med tusentals hungriga munnar, som drar fram genom landet och förtär allt i sin väg. Det betydde i sin tur att en viktig aspekt av krigsstrategin gick ut på att förlägga arméerna där det fanns mat och att i möjligaste mån blockera motståndaren från tillgång till försörjning. Regelrätta fältslag var ovanliga, utkämpades kanske på sin höjd någon gång per år. De betraktades av krigsledningen som alltför farliga och ovissa för att man i onödan skulle vilja riskera sina dyrbara soldater. Peter Hagendorf har heller inte alltför många slag att berätta om. För det mesta deltar han i belägringar, stormningar och allmän ödeläggelse, som till exempel vid belägringen av staden Colmar: ”Fördärvade hela skörden runt staden för invånarna genom att skära, meja, rida ned och bränna. Där sköt de duktigt på oss med kanoner från staden. Där blev min hustru nästan skjuten eftersom hon och pojken också skar säd.”

Peter Hagendorf var gift två gånger och sammanlagt sju av hans barn dog, oftast som mycket små. Med stor omsorg noterar han alla händelser i familjelivet, och önskar de avlidna en fröjdefull uppståndelse. När hans andra hustru då och då blir sjuk, ser han till att hon inkvarteras längs arméns marschväg, för att sedan återvända och hämta henne när han har möjlighet. Den ende överlevande sonen månar han om och låter till och med sätta i skola. Tillsammans med den andra hustrun ägnar han sig tidvis åt oväntat civila sysslor. För att dryga ut kassan tröskar de en hel säck med korn och råg, tillverkar en kvarn av två slipstenar, bygger en bakugn och säljer sedan bröd till sina kamrater.

För det mesta tycks Peter Hagendorf ha tjänstgjort som fotsoldat, beväpnad med musköt eller kanske pik, de vanligaste vapnen. Men ibland lyckades han skaffa sig en häst, och tjänstgjorde då bland dragonerna, dvs det beridna infanteriet. Tidvis var han också kommenderad att sköta om och övervaka inkvartering av arméns sjuka och skadade. Uppenbarligen hade han goda förbindelser med stabsofficerarna, kanske på grund av sin skrivkunnighet, en färdighet som inte var allt för vanlig bland gemene man.

Ibland talar han om sig själv som fänrik, som var en viktig och hedersam gradbeteckning. Fänrikens uppgift var nämligen att ansvara för regementets fana, som måste hållas väl synlig i strid, inte minst för att soldaterna skulle veta var deras kamrater befann sig. Någon regelrätt uniformering var ännu inte införd, utan man försökte skilja sig från fienden genom att till exempel linda tygremsor av överenskommen färg kring hatten eller ärmen. Men med tanke på den omvittnade tjocka krutrök som utvecklades av musköter och kanoner, kunde det vara i det närmaste omöjligt att få någon överblick över slagfältet. Fanan på sin stång var det enda som fanns att orientera sig efter, utöver ljudsignaler från trumpet och trumma. Alltså hade fänriken en nyckelroll. Om hans händer sköts av, förutsattes han bära fanan i munnen, och om han blev dödligt sårad var hans sista uppgift att vira in sig själv i fanduken för att den inte skulle falla i fiendehand. Detta tycks aldrig ha hänt Hagendorf, som mirakulöst nog undgick att bli sårad efter att skadorna från Magdeburg läkts. Hans kortfattade beskrivning av fältskärens rotande i hans kropp med mejsel är typisk för tidens behandling av hugg- och skottskador.

De som tjänstgjorde som läkare i fält hade ofta mycket bristfällig utbildning och förlitade sig länge på smått barbariska metoder som att stoppa blödningar med kokande olja eller glödande järn, något som i allmänhet gjorde mer skada än nytta. I brist på varje form av infektionshindrande preparat var man hänvisad till att amputera skadade lemmar för att hindra kallbrand, något som utfördes med tryckförband och alkohol som enda smärtlindring. Ingen bot fanns heller för alla de sjukdomar som tog långt fler liv än fiendens vapen. De överbefolkade lägren var rena smitthärdarna och när sjukdomar som dysenteri eller tyfus bröt ut, kunde epidemier omöjligt hindras. Ett annat gissel var syfilis. Den frodades förstås bland de prostituerade som befolkade trossen och fick närmast rykte om sig att vara en ”yrkessjukdom” för legosoldater.

Mitt under sin krigarbana, bytte plötsligt Peter Hagendorf sida. Han hade slagits för de kejserliga ända fram till 1633. Då befann han sig i staden Straubing vid Donau, som en av de få överlevande efter att nästan hela hans regemente utplånats av svenskarna. Visserligen hade han det inte för illa, med bra kvarter på en vinstuga, gott om pengar och nyköpt häst. Men staden belägrades av svensk övermakt, och Hagendorfs trupp blev tvungen att ”göra ackord”, det vill säga ge sig frivilligt. Enligt sedvänjan betydde det fritt avtåg med utrustning och vapen, men de svenska belägrarna var inte på det humöret, utan lade beslag på Hagendorfs utrustning och tvingade honom att värva sig som sergeant i svenska armén. Och nu fortsätter han som förut, med ständiga marscher, belägringar, plundring och enstaka fylleslag – den enda skillnaden är att han nu slåss mot sina forna stridskamrater, utan att det tycks bekomma honom särskilt.

I slaget vid Nördlingen, där svenskarna led ett svårt nederlag, klarar han sig oskadd, men erfarenheten ger upphov till en av de få riktigt känsloladdade kommentarerna i dagboken: ”…denna dag blev hela den svenska hären slagen, fotsoldater och rytteri. Spanjorerna nedgjorde allt. Med förlov sagt: oh, slusk, arsel, dumskalle, fähund.” Efter slaget befann sig Hagendorf bland de fångna, och skickades utan åthävor tillbaks till sitt gamla kejserliga regemente för att sätta igång att slåss mot svenskarna igen, på vars sida han kämpat under det senaste året.

Livet i fält reglerades av en uppsättning krigsartiklar, som varje värvad soldat måste svära att åtlyda. De följde i princip samma mönster för olika arméer. Brott som desertering, myteri, ordervägran, försumlighet vid vakttjänst, feghet i strid bestraffades med döden. Oreglerad plundring och våldtäkt likaså, även om det kunde vara si och så med hur allvarligt olika befälhavare tog på att utmäta straff för sådant. För mindre förseelser som spel och dryckenskap väntade olika slags kroppsstraff: prygel, gatlopp eller en ritt på trähästens vassa plankrygg. Krigsartiklarna innehöll också alltid förordningar om religiös observans. I den svenska hären var till exempel deltagande i andakt obligatoriskt.

I allmänhet rådde vidare strängt förbud mot bruk av svordomar, även om det kanske inte var så lätt att se till att det efterlevdes. Hagendorf noterar torrt att sådant kan straffa sig ändå: ”Här var det ett väldigt åskväder, ändå spelade tre soldater kort under mycket elakt svärjande. Då blev alla tre slagna av åskan. Två dog på stället…” En sådan kommentar antyder att den genomsnittlige soldaten sannolikt var ganska vidskeplig, något som också bestyrks av den flitiga men förbjudna handeln med ”vapendövande” amuletter och besvärjelser. Men Hagendorf själv tycks ha varit något av en skeptiker. I ett flamländskt kapell ser han ett ljus som ska ha brunnit dag och natt i trehundra år:

”…tro det den som vill, jag tror inte på det.”

Med tanke på arméernas framfart är det inte kons­tigt att den bofasta bondebefolkningen kom att betrakta soldater som ärkefiender, oavsett vilken sida de kämpade för. Hagendorf vittnar flera gånger om böndernas hårdföra motstånd, och en gång råkar han illa ut själv. Ofta noterar han i dagboken var det finns gott vin, och tycks mer än gärna ha smakat grundligt. Efter att en gång ha berusat sig ”en smula”, blir han efter regementet och överfalls, bakfull och eländig, av tre bönder, som hade ”gömt sig i häcken, de pucklade på mig duktigt och tog rock, ränsel, allt. Genom Guds nåd sprang de plötsligt iväg från mig…” Men några månader senare lyckas han få syn på en av bönderna och tar honom till profossen, den officer som ansvarade för bestraffningar. Och genom tillmötesgående från högre befäl får han tillbaks sina pengar. ”Så blev jag glad igen”, skriver han, men vi får inte veta hur det gick för bonden.

Det här är en av många episoder som visar att en soldats liv vid den här tiden måste ha utspelats i ett tillstånd av ständig osäkerhet. Från den ena dagen till den andra kunde lyckan vända en ryggen, pengarna ta slut, ett skott träffa, en sjukdom drabba. Ibland har Hagendorf gott om pengar, häst och fru, hjälppojke och goda kvarter, men lika ofta är han utblottad och svältande, helt i händerna på vad som för honom och hans kamrater måste ha tett sig som en nyckfull fru Fortuna.

Det snart sagt enda som förblir konstant i hans tillvaro är det oändliga marscherandet. Man har räknat ut att han mellan 1625 och 1649 då dagboken upphör, tillryggalade 2500 mil på marsch, av och an, kors och tvärs över hela ”krigsteatern”, ibland till häst, men för det mesta till fots: ”Från Hungen till Allendorf, till Rabenau, till Giessen…till Wetzlar an der Lahn, tillbaka igen till Giessen och Rabenau, till Butzbach i Wetterau, till Friedberg, till Bonames…” Något som man kan utläsa av hans noteringar är att det pågick en ständig katt-och råttalek mellan de olika sidornas fältherrar, som jagade varandra genom landet för att hinna först till ännu inte utplundrade områden, eller för att inta eller undsätta belägrade städer.

Hagendorf noterar mer eller mindre i förbigående att kriget tar slut: ”Den 16 november år 1648 höll borgarna glädjefest med anledning av freden, som om det vore påsk eller pingst.” Den lätt föraktfulla tonen låter ana att han har svårt att tänka sig en tillvaro som civil, något som han har gemensamt med den oändliga mängd soldater som plötsligt får avsked, avdankas som det heter, ofta långt hemifrån och med ovissa framtidsutsikter. Mängden arbetslösa soldater, många invalidiserade och tiggande, kunde utgöra ett hot mot lag och ordning, och blev till ett problem i många europeiska länder. De militärsjukhus som med tiden inrättades, bland annat Invalides i Frankrike, kom också mycket riktigt att tas i bruk som förvaringsplats för oskadade, men överblivna och obekväma ex-soldater.

Peter Hagendorfs dagbok slutar alltså i september 1649, då hans regemente avtackas i staden Memmingen i Schwaben. Där får han ut tre månaders sold, 13 gulden per månad. Det kan jämföras med att den åsna han nyss köpt kostat nio gulden och tretton kreuzer. Vi vet inte vad det blir av honom i fortsättningen, men enligt den allra sista noteringen är han åter på väg: ”Drog den 26 till Babenhausen, den 27 till Günzburg an der Donau, den 28 till Gundelfingen…” Kanske var hans mål att hitta en ny krigsskådeplats och åter ta värvning i det yrke där han varit verksam i tjugofyra år?

BOKTIPS ★ Sedan stack vi staden i brand (2006) Peter Hagendorfs dagböcker – redaktör Jan Peters ★ The Thirty Years War (1990) av Herbert Langer ★ Trettioåriga kriget (2006) av Wolke, Larsson, Villstrand ★ War and Society in Early Modern Europe (1997) av Frank Tallett.

Text: Anders Fager
Från Militär Historia nr 5/2011

Den sextonårige George Tryon mönstrade år 1848 på som kadett i den brittiska flottan. Tryon kom från en välbärgad familj, var väluppfostrad och charmerande och hade gått på den anrika internatskolan Eton College. Hans framtid var ljus. I flottan tränade kadetterna fortfarande på att hantera segelfartyg, men utvecklingen gick fort. Wellesley, som Tryon placerades på, var ett linjeskepp av samma typ som de Nelson lett vid Trafalgar 1805. Men numera ledsagades Wellesley av en ångdriven bogserare. Vid god vind bogserade Wellesley den lilla hjulångaren och vid dålig vind gjorde man tvärtom.

Tryon var en energisk kadett med gott läshuvud. När han var nitton placerades han på linjeskeppet Vengeance, ett av flottans allra snabbast seglande fartyg. Tryon specialiserade sig på signalering och kunde från fartygets stormastkorg följa slaget vid Alma i Krimkriget 1854. Senare samma år blev han själv sårad när han tjänstgjorde med marininfanteriet på landbacken.

1855 utexaminerades Tryon från kungliga örlogsskolan och fick tjänst på Royal Albert. Detta vid­under av modern teknologi hade projekterats att vara ett gammaldags tredäckat, seglande linjeskepp med 121 kanoner, men utrustades under bygget också med ångmaskin och propeller. Tryon befann sig mitt i en rasande kapprustning och var ung och klipsk nog att förstå och vilja följa med i utvecklingen. Eftersom han tillhörde den rätta skolan av väluppfostrade linjeofficerare kunde han få gehör för sina ganska radikala tekniska idéer på ett sätt som var omöjligt för någon ur den lägre ingenjörsofficersklassen.

Ångfartyg hade varit i bruk sen 1820-talet men var omdiskuterade i brittiska flottan. Ett argument mot dem var att flottan var oceangående och att 1840-talets skovelhjulsdrivna ”paddelfregatter” behövde fylla på kol för ofta för att fungera annat än runt kuster. Det var först när man lärde sig att montera propeller på större fartyg som de stora linjeskeppen blev ångdrivna. 1850 sjösatte Frankrike 90-kanonersskeppet Napoleon som kunde hålla imponerande 12 knop. Att Royal Albert fick propeller var ett svar på detta.

Tryon följde 1855 med Royal Albert till Krim och den pågående belägringen av Sevastopol. En erfarenhet därifrån var att de spränggranater som sköts allt längre från räfflade kanoner var förödande för träfartyg. Ett årtionde av experiment med olika former av bepansring av träfartygen utbröt, men snart övergavs idén med ironclads och man gick över till att göra fartyg med järnskrov.

1858 var den 26-årige Tryon tillbaka i England och 1861 fick han tjänst som sekond på den nybyggda Warrior. Det var världens första ång- och segeldrivna örlogsfartyg med järnskrov, ett nytt under av modern ingenjörskonst som kapprustningen snart skulle göra omodern.

Tryon studerade teknik vid örlogsskolan, förde befäl över en kanonbåt i Medelhavet, och balanserade skickligt mellan att vara en påstridig och envis tekniker och en gentleman som såg bra ut i uniform.

Tryons karriär gled vidare på det slingrande vis som var typiskt för hans tid och klass. Han var inblandad i utvecklingen av nya fartyg och tog 1873 befälet över den nybyggda fregatten Raleigh. Den hade stålskrov, master och ångpanna och kunde pressas upp i då sanslösa sexton knop. Han seglade imperiet runt innan han gick iland igen 1877 och ägnade ett år åt flottans signalreglementen.

Ångmaskiner och allt större kanoner till trots så signalerade flottan fortfarande med flaggor som på Nelsons tid, för även om telegraf och telefoni gjort enorma framsteg så var den fortfarande trådbunden. Signalering blev Tryons käpphäst och han var övertygad om att de gamla teknikerna där svärmar av signalflaggor hissades upp och ner i masterna var föråldrad. Systemet var för komplicerat och dessutom skulle striderna i framtiden nog utkämpas på avstånd där flaggorna blev svåra att se.

Tryon återvände1878 till Medelhavsflottan och fick även denna gång befälet över ett tekniskt underverk. Monarch hade blott en femtondel så många kanoner som Nelsons Victory, men de fyra största kanonerna satt i vridbara tvillingtorn, ett helt nytt koncept på slagskepp. Kanonerna var dessutom 25 ton tunga monster med en kaliber på 305 millimeter. Slagskeppen kunde nu skjuta en halvmil jämfört med Nelsons 24-pundare som i bästa fall kunde träffa ett fartyg på en halv kilometers håll. Under andra halvan av 1800-talet stred de stora moderna fartygen aldrig mot varandra, så många av deras brister förblev dolda. Under Tryons fyra år med Monarch kuskade man följaktligen oavbrutet runt i Medelhavet och visade upp imperiets marina muskler utan att egentligen använda dem.

De närmaste åren gled Tryon, trots sitt intresse för teknik, vidare in i imperiets marina elit och blev samordnare för den marina underrättelsetjänsten. 1884, 52 år gammal, blev han konteramiral och skickades till Australien som chef för Australieneskadern. Åter hemma var han 1888–1890 huvudperson i tre årliga flottmanövrar som ledde till mycket debatt. Manövrarna ställde moderna skepp mot varandra och Tryon briljerade. Han var både irriterande innovativ och kunde sina skepp utan och innan. Som många andra auktoritära, högpresterande människor hade han svårt att acceptera andras tillkortakommanden och många av grälen kring manövrarna kom att kretsa kring Tryons osmidiga sätt. Men han hade i grunden rätt i att flottans linjeofficerare ägnat väl mycket tid de senaste årtiondena åt att äta med rätt gaffel, istället för att lösa problem som hur man bemötte den nya uppfinningen torpeden.

Många experter menade att de snabba torpedbåtarna utgjorde ett så allvarligt hot mot de stora slagskeppen att dessa inte borde byggas längre. Men flottan, som inte utkämpat ett större sjöslag sedan Nelsons dagar, var konservativ. Många äldre chefer var privat ganska säkra på att hela den här trenden med ånga snart skulle gå över.

I augusti 1891 utnämndes Tryon till chef för den prestigefyllda Medelhavsflottan baserad på Malta. Det var höjdpunkten på hans karriär och han såg till att öva flottan hårt. Han testade nya förenklade signaler – TA-systemet – och laborerade med stora manövrar i formation.

Imperiets muskler i Medelhavet hade sällan övats så mycket och flera fartygschefer fann Tryon krävande. Han var förtjust i att kommendera igång dem utan förvarning och det muttrades på fartygen om att det sociala livet blev lidande. Övningarna var dessutom skadliga för fartygen; i januari 1892 rände flottans flaggskepp Victoria på grund. Victoria, som kunde repareras, var det senaste i slagskepp, flottans första med ångturbin och beväpnad med två överdimensionerade 410 millimeters kanoner som gjorde henne farligt instabil.

Den 22 juni 1893 ledde Tryon en stor manöver utanför nuvarande Libanons kust. Elva slagskepp och kryssare deltog och kvällen innan hade Tryon diskuterat manövern med sina officerare. Av någon anledning hade man beslutat att just denna dag inte signalera med Tryons nya TA-system, utan istället använda det äldre, mer komplicerade, signalsystemet. Det är svårt att förstå tanken bakom detta, men Tryon var envis och tyckte om att hålla sina underlydande i osäkerhet. Tanken var att de skulle vänja sig vid att handla självständigt i oförutsedda situationer.

Tryons flotta stävade fram i två parallella linjer. Hans Victoria ledde den högra kolonnen och hans ställföreträdare amiral Markham ledde från Camperdown den vänstra. Det var cirka 1200 meter medan de båda kolumnerna och man seglade i knappt tio knop mot kusten. Tanken var att man nu skulle utföra en komplicerad helomvändning och bege sig ut till havs igen. De båda kolumnernas fartyg skulle svänga in mot varandra i en halvcirkel och därefter vara på väg åt motsatt håll – mycket närmare varandra. Hur nära diskuterades upprört bakom Tryons rygg. Var det 1 200 meter mellan kolonnerna som han beordrat? Hade inte fartygen en svängradie på nästan 400 meter? Två halvcirklar med 800 meters diameter får inte plats i en 1 200 meters lucka; kolonnerna skulle korsa varandra. Tryon bad olyckskorparna att hålla mun. Amiralen visste vad han gjorde, och gav order om att ge signal för vändning.

Amiral Markham på Camperdown var måttligt förtjust i den ambitiöse Tryon och såg det tveksamma i hans order. Men när en signal från Victoria väste ”nå, vad väntar ni på?” gav Markham sin kolumn order att svänga.

Victoria och Camperdown vände mot varandra på en dryg kilometers avstånd. Ångfartyg av sen 1800-talsmodell vände långsamt och trögt. De gjorde inga snabba undanmanövrar, ett skäl till att de tidiga och ytterst primitiva torpederna var ganska effektiva. Det stod snart klart att de båda fartygen var på väg mot varandra. Man kanske skulle slå back?

Man kan fråga sig vad amiral Tryon tänkte de där sista minuterna före kollisionen med kanske en kvart kvar att leva. Var han förbannad på sina griniga underlydande eller övertygad om att hans flotta skulle genomföra ytterligare en elegant manöver? Var allt ihop ett listigt experiment i ledarskap där Tryon stod och väntade på att någon djärv kadett skulle ta befälet och reda upp situationen? Till sist gav Tryon order om att slå back. Men då var det för sent.

Ett nygammalt påfund på örlogsfartyg från sent 1800-tal var rammen. Camperdown hade en som plöjde tre meter in i Victorias sida och slet upp kvadratmetervis med pansar under vattenlinjen. Markham kommenderade back på sitt fartyg och lyckades knycka loss henne. Vatten forsade in i Victoria och efter bara några minuter stod fören under vatten. Runt omkring försökte resten av Tryons eskader att undvika att ramma de två skeppen. Nile missade Victoria med bara några tiotal meter.

På Victoria gavs order om att försöka styra mot kusten, men snart var fartyget manöverodugligt. En kvart efter kollisionen kantrade hon och sjönk. Enligt de överlevande stod Tryon kvar på bryggan och mumlade ”allt är mitt fel” igen och igen, innan han följde skeppet till botten. Av besättningen på 715 man drunk­nade 358. Camperdown var också illa skadad, något som säger en hel del om det förnuftiga i att ha en ramm på ett 10 000-tons slagskepp. Men hon höll sig flytande tack vare att besättningen byggde fördämningar inne i skrovet.

Katastrofen var ytterst generande för flottan och i de följande utredningarna lades skulden på Tryon. Man undvek många besvärande frågor, som varför ett skepp som använt sin ramm på ett för ändamålet avsett vis varit nära att sjunka, varför ingen av alla erfarna officerare på Tryons brygga på allvar försökt avstyra kollisionen, eller varför Markham accepterat en order att ramma sin eskaderchef. Man diskuterade inte heller det faktum att Victoria var överbeväpnad och instabil. Felet var Tryons, amiralen hade av allt att döma drabbats av någon slags sinnesförvirring. Och utredningen skyllde också mycket av det som hänt på Tryons TA-signalering, som inte använts just dagen för olyckan.

Senare skulle ett antal teorier lanseras om vad Tryon verkligen hade tänkt göra, men de bygger alla på ytterst lösa beviskedjor och huvudvittnet låg på havsbotten. ★

BOKTIPS ★ Admirals in Collision (1959) av Richard Hough ★ Life of Vice-Admiral Sir George Tryon (1897) av C C Penrose

Dålig planering kan sänka den bästa idé. Den sovjetiska luftlandsättningen för att säkra ett brohuvud vid floden Dnepr i september 1943 är ett skolboksexempel på hur det inte ska gå till.

Text: Anders Fager
Från Militär Historia nr 4/2011

I början av juli 1943 startade tyskarnas operation Citadell på östfronten. Starka pansarförband anföll Kurskbågen men efter hårda strider körde offensiven fast. Redan innan de tyska anfallen ebbat ut slog Röda armén tillbaka och rätade ut tio mil front norr om Kursk. Den tyska armén hade inte mycket att sätta emot.

Söder om Kursk tog det några veckor för Röda armén att komma i ordning, men den 3 augusti inleddes operation Rumjantsev. På den tyska sidan häpnade man över att Sovjet­unionen hade så många förband att anfalla med. Den 23 augusti evakuerade tyskarna Charkov och det fanns inga reserver som kunde vända nederlaget till seger.

I Moskva sköts salut. Röda armén hade tyskarna ur balans och för att tippa dem över ända släppte nu det sovjetiska överkommandot Stavka lös en mäktig offensiv mot nedre Dnepr. Målet var att befria Ukraina öster om Dnepr och inta Kiev på den västra sidan. Stavka såg möjligheter att ta broar över Dnepr från luften och chefen för de luftburna trupperna fick order att bilda en provisorisk luftburen kår. Under generalmajor Zatevahkin började tre luftburna gardesbrigader att för en gångs skull träna på fallskärmshopp. Sedan det blodiga fiaskot vid Vjazma väster om Moskva i januari 1942 stred de luftburna trupperna mest på marken.
I slutet av augusti gick Röda armén till anfall igen, med två och en halv miljon man längs en front på nästan 140 mil. Striderna var inledningsvis hårda, men den 15 september fick den tyska armén tillstånd att retirera till Panterlinjen som förberetts längs bland annat Dnepr. Tyskarna var hårt pressade, tre arméer skulle överge 70 mil front, korsa Dnepr på endast fem ställen och sedan sprida ut sig längs floden.

Sovjetiska fallskärmsjägartrupper fälldes från Li-2-flygplan över Dnepr. Planen var att från luften säkra det viktiga Bukrinbrohuvudet i Dneprkroken så snabbt som möjligt. Snabbare än det sovjetiska systemet klarade av, skulle det visa sig.

I mitten på september fick Zatevahkins kår order att ansluta sig till general Nikolai Vatutins stykor (Voronezjfronten) som anföll i riktning mot Kiev. I vad som mer och mer liknade en kapplöpning avdelade Vatutin den 19 september 3. gardesstridsvagnsarmén som mobil grupp med uppgift att rycka fram så fort det någonsin gick till Dnepr. Skulle man nå Kiev var det kritiskt att ta brohuvudena över den vida floden. Att efter ett genombrott skicka självständiga mobila grupper att löpa amok på djupet av fiendens gruppering var en av hörnstenarna i den sovjetiska doktrinen. Men tidigare i kriget hade dess grupper oftast slagits sönder och samman av snabbfotade tyska motanfall. 3. gardesstridsvagnsarmén och dess befälhavare generallöjtnant Pavel Rybalko hade råkat ut för det flera gånger, men nu var de bättre övade och mer erfarna än tidigare. Och det stod dessutom knappt några tyskar i vägen – de marscherade i rasande fart bort från gardesstridsvagnsarmén, mot broarna vid Kiev och Kanev.

P å en bredd av sju mil dundrade Rybalkos T-34:or västerut. Natten till den 22 september nådde täterna Dnepr vid Bukrinhalvön i Dneprkroken och den 23:e började hans infanteri simmande korsa floden. Övergången mötte nästan inget motstånd. De fem milen flodstrand försvarades bara av en spaningsbataljon och ett kompani underofficerselever från luftvärnet. Hade Rybalko haft med sig en pontonbro hade han kunnat vräka stridsvagnar och artilleri över floden, nu fick han nöja sig med de flottar som kunde byggas på plats. Men situationen var kritisk, det var tyskar på väg mot honom från alla håll och snart skulle Dneprkroken myllra av dem.
Rybalko hade visat att den sovjetiska armén definitivt fått ordning på finesserna i pansarkriget, men Stavka ville prova något ännu djärvare. Den 21 september, samma dag som Rybalkos stridsvagnar stormade den sista biten mot Dnepr, fick Zatevahkins luftburna kår order att två dagar senare luftlandsätta i Dneprkroken. Planen var att två brigader skulle fällas för att skydda Bukrinbrohuvudet och en tredje för att binda tyskarna i strid när de korsade Dnepr vid Kanev.

Marskalk Zjukov hade godkänt planen att förstärka Rybalkos brohuvud från luften ett par dagar tidigare.­ Faktiskt innan man ens viss­te var och om Rybalko skulle ta sig över Dnepr. Det är i efterhand svårt att riktigt förstå vad som beordrades av vem och i vilken ordning, vad som var planerat långt i förväg och vad som var rena chansningen. Kriget rullade redan på fortare än det sovjetiska systemet riktigt klarade av, det var inte byggt för improvisationer och tvära kast. När nu Zjukov och Vatutin ville höja insatserna ytterligare inbjöd man till katastrof. Det är en sak att segerrusig rita en ruta på en karta och beordra luftlandsättning där. Att få det att hända på två dagar är en helt annan.

A llt med luftlandsättningarna var kaos från början till blodigt slut. Vädret över Dneprkroken var molnigt och gjorde spaning omöjlig. Det stod snart klart att landsättningen skulle försenas en dag för att det tog tid för långdistansflyget och Voronezjfronten att samla ihop transportflygplan, fallskärmsjägare och bränsle på de fem flygfält som skulle användas. Till sist gav Vatutin order att man skulle fälla vad som fällas kunde, och strunta i att förbanden borde användas samlade.

General Vatutin väntade sig knappt något motstånd när han beordrade luftlandsättning vid Dneprkroken.

En av de tre brigaderna hittade inte till sina flygfält i tid, ströks ur planen och fick order att vara reserv. De slutliga ändrade orderna nådde i många fall inte fram till kompanicheferna förrän det var dags för fallskärmsjägarna att klättra in i sina flygplan. Det var på kvällen den 24 september. Befäl sprang mellan flygplanen och såg till att piloterna visste vart de skulle. Flygplanen lastade inte så många fallskärms­jägare som man tänkt sig, det fanns för få plan och de som fanns hade svårt att komma fram till rätt flygfält. Att fälla de bägge brigaderna skulle kräva minst tre vändor med varje flygplan och det var osäkert hur länge bränslet räckte. Ett av flygfälten hade inte fått något bränsle alls, så där blev man helt enkelt stående.

P lanen för fällningen bröts snabbt sönder. Radioapparater, pansarvärnskanoner, minor och förråd blev kvar på flygfälten. Manskapet saknade spadar och varma kläder för man antog att man bara skulle behöva vänta någon dag eller två på Rybalkos strids­vagnar. I stället för att flyga an i samlad formering så inleddes något som mest liknade hur extrainsatta bussar fraktar folk från ett idrottsevenemang. Transportflygplanen lastades med de soldater man hittade på flygfältet, piloterna kom överens med någon lämplig officer om vart man skulle flyga, och så bar det i väg ungefär 20 mil till Dnepr.

Vid halv åtta på kvällen den 24 september kastade de första fallskärmsjägarna sig ut ur sina flygplan – rakt ner på täten av den tyska 19. pansardivisionen på väg mot Rybalkos brohuvuden. På vissa platser var man i strid innan man nått marken. Landsättningen blev lika kaotisk som ilastningen. Orderna var oklara, många jägare hade aldrig hoppat fallskärm på riktigt och där flygfotografier för några dagar sen visat ett öde landskap kom nu tyska förband skenande från alla håll. De flygplan som skulle fälla lysbomber över fällningsplatserna flög vilse. Plan flög in i massiv luftvärnseld, väjde i panik och tappade bort var man var. Snart var luften över Dneprkroken en röra av sökarljus, spårljus och zick-zackande flygplan som sökte efter rätt ljussken från marken. Det var svårt för piloterna att skilja på luftvärnseld och de upplysta fällningsplatserna, speciellt som tyskarna i flera fall stod på fällningsplatserna. Flera piloter blev så osäkra på var de var och vem som var vän och fiende på marken att de helt sonika flög hem utan att fälla sin last. Andra for vidare lite på måfå och sa till sist åt männen bak i flygplanet att nu var det nog dags.

När den sovjetiska offensiven inleddes den 22 september 1943, retirerade tyskarna över Dnepr och gick till motanfall norrut mot de sovjetiska brohuvudena på Bukrinhalvön.

På morgonen den 25:e fanns de två luftburna gardesbrigaderna utspridda över ett tre gånger nio mil stort område intrasslade i en röra av tyska förband. Den grundläggande planen hade inte överlevt i fem minuter, operationen var över och fullständigt verkningslös. Tyskarna hade inte helt klart för sig vad som pågick, men deras decentraliserade stridsledning var bättre på att hantera kaotiska situationer än vad den toppstyrda Röda armén någonsin skulle bli. I flera fall utnyttjade de erövrade kartor och order för att hinna före fallskärmsjägarna till sina mål. Endast vid byn Grushevo, där 150 fallskärmsjägare stred till sista man, tog tyskarna några nämnvärda förluster.

Under det första dygnet efter landsättningen dödade eller tillfångatog tyskarna närmare tusen fallskärmsjägare. De vita sovjetiska fallskärmarna som låg slängda överallt visade var man skulle leta efter dem. Samtidigt stannade trafiken sakta av på de sovjetiska flygfälten. Bränslet till transportflygplanen var slut och det stod snart klart att bara 4 500 man fällts istället för de dryga 6 000 man tänkt sig. På marken i Dneprkroken samlade sakta dryga 2 000 man ihop sig i mindre grupper. Alla försök att leda dem var hopplösa. Några av dem hade att göra i dagar med att räkna ut på vilken sida av Dnepr de var. Grupperna försökte hitta de förråd som fällts eller komma i kontakt med Rybalkos trupper. Många av dem förenade sig med partisanerna i området. Nästan 1 500 saknades. Det tog över en vecka innan Stavka lyckades få en klar bild av vad som hänt med fallskärmsjägarna och hur lite man uppnått.

E fter den 25 september utgjorde inte heller fallskärmsjägarna något problem för tyskarna som istället koncentrerade sig på att begränsa Rybalkos brohuvud. Man behövde de närmaste veckorna bara rensa ut enstaka områden där fallskärmsjägarna bet sig fast. I mitten på november tog sig resterna av 5. luftburna gardesbrigaden, den enda större avdelning som kom tillbaka från luftlandsättningen, över Dnepr och förenade sig med Röda armén.
Luftlandsättningen vid Dnepr var andra och sista gången Röda armén försökte sig på en större luftburen operation under andra världskriget. Tyskarna kal­lade operationen ”förnuftig som koncept”, men ”amatörmässigt genomförd”. Den var precis som landsättningen vid Vjazma i januari 1942 ett fullständigt fiasko, präglat av inkompetens och slarv, och man kan möjligen hävda att soldaterna i Vjazma härdade ut längre under värre omständigheter. I röran vid Kanev-Bukrin märkte många tyska förband inte ens av någon luftlandsättning.

BOKTIPS ★ From the Don to the Dnepr – Soviet Offensive Operations december 1942–august 1943 (1991) av David M Glantz ★ A History of Soviet Airborne Forces (1994) av David M Glantz.

George McClellan var en försiktig nordstatsgeneral. Så försiktig att han allt för ofta överskattade motståndarens styrka och missade flera avgörande segrar.

Text: Anders fager
Från Militär Historia nr 2/2011

De kallade honom ”den unge Napoleon”, ett betungande smeknamn för vilken general som helst. Dessutom var matematiken tveksam. Generalmajor George B McClellan var 35 år när han 1862 gick till sitt stora möte med världshistorien. Vid samma ålder hade Napoleon Bonaparte just krönt sig till kejsare efter att ha lett sina arméer till segrar sedan han var 27.

General McClellans motståndare i det amerikanska inbördeskriget, generallöjtnant Robert E Lee, var 55 år 1862. I Lees ålder hade Napoleon varit död i tre år, men bortsett från det så hade de nog mer gemensamt; de var båda karismatiska och välutbildade ledare med en förkärlek för aggressiv, manövrerande krigföring. De tog – till skillnad från McClellan – risker.

Under sommaren 1862 hade McClellan försökt nå sydstaternas huvudstad Richmond genom en landstigning på Virginiahalvön. Lee hade stoppat honom brutalt. Sjudagarsslaget skulle ha tilltalat Napoleon; om och om igen koncentrerade Lee sin svagare armé mot isolerade delar av nordstatsarmén och anföll. Sydsidan tog stora förluster, men efter varje träffning drog McClellan sina trupper bakåt, övertygad om att Lee annars skulle anfalla igen med överlägsna styrkor. Snart var McClellan på reträtt från en armé som han trodde var dubbelt så stor som hans egen. I själva verket var den mindre, men den unge Napoleon hade en farlig förmåga att överskatta sin fiende.

Inbördeskrigets östfront hade varit allt annat än lugn sedan sjudagarsslaget. Så fort Lee var säker på att McClellan börjat evakuera Virginiahalvön marscherade han norrut mot Washington. Unionens huvudstad skyddades av den pompöse general Popes Army of Virginia och i augusti föll Lee över honom som ett jordskred.

Kanske hade Napoleon uppskattat ambitionsnivån hos McClellan som samtidigt var på väg till Washington för att – som han såg det – komma till nationens räddning. President Lincoln skulle göra honom till överbefälhavare och hans samlade armé skulle sedan krossa Lee.

Medan McClellan drömde om framtida segrar ägnade Lee de tre sista dagarna av augusti åt att ta ära och heder av Pope. Det andra slaget vid Bull Run knäckte både Pope och hans armé. Pope fick sparken två dagar senare och Lincoln gav McClellan order att ta befälet över de sammanslagna Potomac- och Virginia-arméerna. De slagna blårockarna flydde i ösregn mot Washington, jagade av rykten om att Lee och hans rebeller var dem i hälarna. Men så skedde ett under. På vägen från Washington kom den unge Napoleon ridande. ”Lille Mac är här!”, ropade man. ”Vi är räddade!” Genom hällregnet spred sig ryktet. Regementen hurrade, paniken ebbade ut. ”En frälsare hade kommit”, skrev en officer.

Napoleon hade både älskat och känt igen scenerna; på hans tid visste fienden att då nära nog besegrade fransmän började att hurra så hade ”den lille korpralen” anlänt. Nästa punkt på programmet brukade vara ett förödande franskt motanfall. McClellan återställde snabbt ordningen bland de slagna trupperna. Men inte mer. Han hade fler soldater än Lee, men vägrade att inse det och var säker på att hans motståndare hade stora, hemliga reserver i ryggen.

M cClellan kom från en välbärgad familj i Phila­delphia och hade gjort en omväxlande militär och civil karriär, mestadels sysselsatt med järnvägar och underhållsfrågor. Han steg snabbt i graderna i kaoset efter nordstaternas första nederlag vid Bull Run, och kallades till Washington för att få ordning på armén. Han var en lysande organisatör och blev ytterst populär, trots att han egentligen inte hade några krigiska meriter. Det viskades om att han kanske borde bli president, eller till och med diktator. I sina brev till hustrun skymtar en ärelysten, uppblåst och lättstött man som alltid visste bäst. I längden gick McClellan Lincoln på nerverna.

Generalen ville dessutom inte slåss; som överbefälhavare i öst såg han till att nio månader förflöt utan strider. Sydstatsarméerna söder om Bull Run hade fått förstärkningar och byggt fästningar menade han. Att landstiga på Virginiahalvön och gå bakvägen mot Richmond var McClellans plan och Lincoln lät honom hållas.

George B McCLellan hade arbetat vid järnvägen före kriget och hyllades för sin organisatoriska förmåga. Hans militära insatser vid Antietam höll inte samma nivå.

Men överraskande landstigningar kräver tempo. Det tog McClellan en månad att ta sig de åtta milen till Richmonds utkanter, allt medan han såg enorma sydstatsarméer i varenda buske. Att tid, som Napoleon sagt, är det enda som inte kan återerövras, var något som inte bekymrade den unge Napoleon. När han äntligen nådde Richmond hade Robert E Lee fått den tid han behövde och anföll.

Efter sjudagarsslaget och det andra slaget vid Bull Run krävde sydstaternas president Jefferson Davis att Lee skulle ta chansen att invadera Maryland. Det skulle kunna få delstaten att lämna unionen, visa söderns militära överlägsenhet och kanske få Europa att erkänna sydstaternas konfederation. General Lee var inte den som backade från utmaningar och i början av september marscherade hans 55 000 man mot nordväst. Snart följde McClellan försiktigt efter med närmare 80 000 man. Ordern från Lincoln var solklar: Slå general Lees armé!

Men McClellan var tämligen säker på att Lees armé räknade närmare etthundratusen man och tänkte vara ytterst försiktig. Inte ens lyckan att ett par av hans soldater hittade en av Lees order fick honom att bli djärvare. Ordern visade hur farligt utspridda Lees divisioner var, men kunde ju vara en fälla. Historiker har debatterat om McClellan verkligen kunde ha utnyttjat den upphittade ordern – men Napoleon hade säkert tagit chansen.

Den 12 september hade ”Stonewall” Jacksons halva av Lees sydstatsarmé gett sig på depån vid Harpers Ferry, medan Longstreet skyddade honom. Den 14 september kom Longstreets divisioner i kontakt med McClellans täter i passen över Blue Ridge Mountains. Nordstaternas styrkor pressade Longstreet västerut genom sin numerära överlägsenhet.

När McClellan forcerat Blue Ridge Mountains var invasionen dödsdömd och Lee borde ha retirerat söderut. Men 15 september gav nordstyrkorna i Harpers Ferry upp och Lee kunde samla sin armé vid den lilla staden Sharpsburg. Lee utmanade McClellan att komma och anfalla honom, en livsfarlig provokation med tanke på att nordstatsarmén var nästan dubbelt så stor som hans egen.

På kvällen anlände de första nordsoldaterna till floden Antietam Creek öster om Sharpsburg. Största försiktighet var beordrad eftersom McClellan var övertygad om att Lee hade minst lika mycket trupp som han själv, om inte mer. Lite spaning dagen efter avslöjade att det istället fanns mer än dubbelt så många män i nordstaternas blåa uniform som män i grått i området. Lee höll säkerligen andan tills ytterligare två av Jacksons divisioner nådde fram. Sydstatsarmén var nu förskansad i en fyra kilometer lång båge framför Sharpsburg, dold av snår, skogsdungar och små höjder. Lee hade nästan inga reserver, men det var svårt att se från McClellans sida av Antietam.

McClellan planerade att låta tre kårer anfalla Lees vänstra flank medan generalmajor Burnsides stora kår forcerade Antietam på den egna vänsterflanken. Det var en rimlig plan men McClellans order gav inga ledtrådar om hur attackerna skulle samordnas och själv satt han i sitt högkvarter nästan utom synhåll för slagfältet.

Vad som än i dag är den blodigaste dagen i amerikansk militärhistoria började halv sex på morgonen när Lees yttersta vänsterflank anfölls. I mycket hårda strider drevs sydstatsstyrkorna bakåt över ett majsfält till en liten kyrka. Vid Dunkerkyrkan, byggd av en liten pacifistisk församling, låg de närmaste timmarna helvetet på jorden. Lee hämtade reserver från högra delen av sin linje och ytterligare två av McClellans kårer drogs in i striderna, utan direkta order och utan någon som helst övergripande plan. McClellan satt en kilometer bort och blandade sig inte i. På sydstatssidan var där­emot Lee, Jackson och Longstreet precis bakom sina trupper. Anfallen böljade fram och tillbaka. Framåt förmiddagen ebbade striderna ut. Någon frågade sydstatsgeneralen Hood var hans division var. ”Död i majsfältet”, svarade han.

Striderna vid Dunkerkyrkan under slaget vid Antietam är ännu i dag de blodigaste i amerikansk militärhistoria.

Nu slutade McClellan att hamra på Lees västerflank. Istället för att anfalla en gång till där det knappt fanns någon sydstatssoldat på benen gav han sig nu på Lees center. De närmaste timmarna anföll nordsidan i vågor mot vägen som efteråt skulle kallas Bloody Lane och ”mejades ner som gräs av en lie”. Till sist lyckades man få ett fotfäste och driva bort Longstreets försvarare. En lövtunn linje i utkanterna av Sharpsburg var vad som återstod av Lees center. Men McClellan var säker på att Lee hade dolda reserver, allt var bara en fälla. Dessutom påpekade chefen för McClellans reserver att han ”förde befälet över republikens sista kår”. Att republikens sista kår hade kunnat krossa Lees linje som ett äggskal var det ingen som påpekade. Det kom inget nytt anfall från McClellan.

Vid ett-tiden, samtidigt som McClellan funderade över om han skulle våga anfalla mot Sharpsburg, lyckades general Burnside äntligen ta sig över Antietam Creek på Lees högerflank. Denna hotade att kollapsa och vid tretiden avancerade Burnside mot Sharpsburg. Men som om Gud var sydstatare så hade just general Hills division anlänt efter att i rasande tempo marscherat nästan tre mil upp från Harpers Ferry. Lee kastade in Hills män i en motattack som fick hejd på Burnside.

Slaget var över. 22 000 man hade dödats eller sårats, fyra gånger så många som på Normandies stränder 78 år senare. Dagen därpå stod sydstatsstyrkorna kvar som för att säga ”kan ni inte bättre?”. McClellan svarade inte. Istället skrev han hem att han vunnit en lysande seger. Mot kvällen smet sydstatsarmén iväg söderut. Invasionen av Maryland var över.

M an kan diskutera vem som vann holmgången vid Antietam. Lees invasion stoppades och hans armé mörbultades, men han och hans män kom tillbaka till Virginia med äran i behåll. Den unge Napoleon blev kvar på slagfältet, rädd att följa efter vad han fortfarande trodde var en jättearmé. Efter ett par veckor meddelade han Lincoln att armén var för sliten och hans hästar för trötta för att jaga Lee. Lincoln frågade hur det kom sig att Lees slitna män alltid kunde skena omkring två–tre mil om dagen – och vad hade McClellans hästar gjort efter Antietam som var tröttande? Fem veckor efter slaget började McClellan så sakteliga att följa efter Lee, men det var för sent. Den 7 oktober fick George McClellan, den unge Napoleon, sparken.

Därmed hade Antietam skördat ytterligare ett offer när den egentlige segraren nu avskedades och hamnade i raden av förbrukade nordstatsgeneraler.

BOKTIPS: ★ Landscape Turned Red – The Battle of Antietam (1983) av Stephen W Sears.

USA:s fritagningsförsök av gisslan i Teheran 1980 slutade i ett eldhav innan det ens börjat. Mycket talar för att fiaskot hade blivit ännu större om specialstyrkan lyckats ta sig fram till ambassaden.

Text: Anders Fager
Från Militär Historia nr 1/2011

Dagen efter gisslanfritagningen i Iran tog USA:s president Jimmy Carter på sig hela ansvaret för misslyckandet. Även det amerikanska folket lade skulden på honom, och fiaskot med operation Eagle Claw (örnklo) var ett starkt bidragande skäl till att han förlorade sin post till Ronald Reagan.

Allt började hösten 1978 då våldsamma demonstrationer och strejker skapade kaos i shahens Iran. Befolkningen rasade mot den korrupta regimen, de sociala orättvisorna och att shahen var på tok för västvänlig. Upploppen hade brett folkligt stöd och i mitten av januari 1979 gick shahen i exil. Ett par veckor senare anlände den shiamuslimske ledaren ayatolla Syed Ruhollah Moosavi Khomeini, som länge lett motståndet mot shahen, från Paris. Han mottogs på Teherans flygplats av miljontals jublande människor och kunde 1 april förklara att Iran blivit en islamsk republik.

Den iranska revolutionen såg USA som huvudfiende; ”den store satan” var ute efter landets tillgångar och ville korrumpera de rättrogna. Den 4 november trängde islamistiska studenter in på USA:s ambassad i Teheran och tog alla där som gisslan. Vad som var tänkt som en kort demonstration spårade ur och Khomeini fann sig tvungen att stödja studenterna. Efter veckor av diplomatiska turer cementerades faktum: 52 amerikanska medborgare hölls fångna på den amerikanska ambassaden och det hela hade eskalerat till en stor internationell kris. Iran krävde en lösesumma för gisslan, baserad på hur mycket man ansåg att amerikanska företag var skyldiga det iranska folket. USA:s president Jimmy Carter vägrade och gav i hemlighet order till krigsmakten att genomföra en fritagning.

O peration Eagle Claw ter sig i efterhand inte som en av de mer genomtänkta militära operationerna i historien. Tvärtom är det svårt att förstå hur någon kunde tycka att den verkade genomförbar, ens på pappret. De inblandade måste antingen groteskt ha överskattat den egna förmågan eller lika groteskt underskattat både fienden och de problem man stod inför. Kanske var man inspirerad av de djärva fritagningar av flygpassagerare som israelerna excellerade i under 1970-talet. Men israelerna skulle nog aldrig ha försökt sig på en fritagning mitt i en stad med tio miljoner potentiellt fientliga invånare och med 150 mil till närmaste egna flygfält.

Blotta avstånden gjorde operationen vanvettigt komplicerad. Den amerikanska krigsmakten beslöt sig för att flyga in tre Lockheed C-130 Hercules transportflygplan fullastade med flygbränsle och upprätta en bas – Desert One – i sydöstra Irans ödemarker. Dessa skulle ledsagas av tre MC-130 Combat Talon (transportflygplan specialbyggda för att understödja hemliga operationer) med en last av Army Rangers och personal från olika specialförband. Därefter skulle åtta Sea Stallion-helikoptrar flyga in från hangarfartyget USS Nimitz i Indiska oceanen, landa vid Desert One och tanka. Sedan skulle man, samma natt, flyga till utkanterna av Teheran, landa och hålla sig dold på gömstället Desert Two. Hur man tänkt gömma åtta stora helikoptrar under tolv timmar i dagsljus framgår inte. Det fanns en mängd iranier som var motståndare till den nya regimen och det är mycket möjligt att man skulle få hjälp av dem.

All flygning skulle givetvis ske lågt, under iransk radar. Vad som skulle hända om det iranska flygvapnet fick korn på operationen var oklart. Det fanns två amerikanska hangarfartyg i Indiska oceanen, båda fullastade med moderna stridsflygplan, men hur amerikanerna tänkt sig att hantera ett raskt eskalerande luftkrig framgår inte. Klart är att hela operation Eagle Claw skulle ta över två dygn och det är svårt att tänka sig att de räknade med att få vara i fred så länge.

F rån Desert Two skulle specialstyrkan följande natt ta sig in i Teheran med lastbil, fordon man troligen skulle få hjälp att ordna av iranier och CIA-folk på platsen. Väl inne skulle styrkan spränga sig in på ambassadområdet, i mörkret lokalisera och frita 52 personer och samtidigt döda alla som försökte hindra dem. Därefter skulle man köra med gisslan till en närbelägen fotbollsstadion där helikoptrarna från Desert Two skulle möta upp och ta hela sällskapet till Manzariyeh-flygfältet utanför staden. Flygplatsen skulle säkras och hållas tills det amerikanska flygvapnet i stor stil landade för att hämta både gisslan och räddare. I detta sista skede skulle olika flyganfall sättas in för att lamslå det iranska flygvapnet och mörklägga Teheran. Behövde man skjuta sig ut fanns planer på att flyga in fler rangers för att rädda dem som redan fanns på plats.

Jimmy Carter var president i USA 1977-81. Bilden av honom präglades av misslyckade gisslanfritagningen i Iran.

T illräckligt många i ledande befattningar tyckte att det lät som en bra plan och president Carter godkände den. Det nyuppsatta antiterroriskommandot Delta Force spelade en central roll i operationen, som snart involverade alla fyra försvarsgrenar och CIA. I november började man i största hemlighet träna: man övade på persiska, på närstrid med goggels – 1980 års bästa bildförstärkare – och på att lågflyga under radiotystnad. Överste Charles Beckwith från Delta Force planerade operationerna i Teheran och har i efterhand berättat att hans män var tränade till fulländning på att rensa byggnader i mörker och att de mer klumpfotade Army Rangers skulle hålla sig undan medan Delta Force hade ihjäl allt som kom i deras väg. Hur de med goggels skulle kunna skilja skäggiga iranska studenter från amerikaner som inte fått raka sig på sju månader berättade Beckwith inte.

Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA gjorde ett digert förarbete i Teheran. De spanade, kartlade vägar och förberedde Desert Two. De lyckades också skaffa sig kontakter bland både gisslan och dess fångvaktare och kunde slå fast att gisslan fortfarande befann sig på ambassaden, och de kunde få en uppfattning om hur bevakningen fungerade.

Den 1 april landade personal från flygvapnet och CIA i yttersta hemlighet på Desert One. De satte ut fjärrstyrda infraröda landningsljus och undersökte markens bärighet. Allt var klart. Nu väntade man bara på rätt väder.

P å USS Nimitz satt en nittonårig ranger ur reservgruppen och memorerade entusiastiskt detaljer om Manzariyeh-flygfältet. Allt kändes som ett stort och lite overkligt äventyr. Långt senare skulle han säga att han måste varit galen, hade hans pluton flugits in till Manzariyeh skulle de aldrig ha kommit levande därifrån. Ännu senare skulle Robert Grenier, CIA:s chef i Pakistan på 1990-talet, påpeka att av alla sätt operation Eagle Claw kunde misslyckas på, var det som skedde det bästa. Man slapp luftstrider, biljakter och gatustrider i Teheran. Man slapp mängder av döda ur gisslan och mängder av döda iranier.

Den 24 april gavs klartecken och kvart i elva på kvällen landade det första transportflygplanet på Desert One. Ytterligare två plan landade utan missöden och amerikanerna lastade ur personal och materiel, upprättade bevakning och en flygledarstation. De sköt sönder och samman en tankbil som passerade på en närbelägen väg och föraren blev den ende iranier som dödades i operationen. En nattbuss stoppades och de fyrtio passagerarna togs tillfånga.

E n halvtimme senare var landningsplatser för helikoptrarna upprättade och två av planen lyfte för att lämna plats åt tankflyg. Än så länge gick allt enligt planen – det enda problemet var det decimetertjocka lager av fin sand som låg över landningsbanan som nysnö.

S edan gick det raskt utför. De åtta helikoptrarna från USS Nimitz var sena och redan när de nådde fastlandet var en maskin tvungen att nödlanda med trasig rotor. De övriga fortsatte rakt in i en sandstorm där en flög vilse och vände tillbaka till Nimitz. Närmare en timme försenade landade de sex återstående helikoptrarna på Desert One, där en av dem visade sig ha problem med sin hydraulik. Fem fungerande Sea Stallions var färre än vad man behövde för att ta personalen till Desert Two. Tankningen drog dessutom ut på tiden och det skulle snart vara morgon. Överste Beckwith och de andra ansvariga grälade om vad som borde göras. Beckwith talade med sina chefer på satellittelefon och efter två timmars parlamenterande fick han order om att avbryta operationen.

En av Sea Stallion-helikoptrarna som USA lämnade kvar i öknen när fritagningsförsöket avbröts. I förgrunden syns de utbrända resterna av ett av de tre tankplanen, en C-130 Hercules. Bild: Magnum/IBL.

A merikanerna började nu trassla med tankningen inför återresan. Rotorbladen vispade upp den fina sanden på landningsbanan och gjorde sikten obefintlig. När en av helikoptrarna skulle göra ett kort skutt närmare sitt tankplan kom den fel, slog i stjärtpartiet för att till slut slå ner mitt på det bensinfyllda transportflygplanet och explodera i ett eldklot.

Explosionen lyste upp öknen. Åtta man dödades omedelbart och ytterligare två blev illa brännskadade. En panikartad evakuering utbröt och man packade in sig i transportplanen. Utrustning glömdes kvar och det var mer tur än god planering att ingen människa lämnades i öknen. Snart var amerikanerna på väg mot Oman och kvar på marken stod de fyrtio iranska bussresenärerna och såg på de brinnande flygplans­vraken. Den store satans män hade snubblat på sina egna fötter.

De fem helikoptrarna lämnades kvar. I en hittade iranierna kvarglömda listor på CIA-agenter i landet. Följande dag gick president Carter ut och tog på sig hela ansvaret för katastrofen medan den amerikanska gisslan spreds ut över Iran för att försvåra nya fritagningsförsök. I Teheran avvecklade CIA sin nu avslöjade verksamhet.

Efter fiaskot i öknen gjordes inga nya försök att frita gisslan. Olika vildsinta planer diskuterades, men kom inte längre än så och det diplomatiska ställningskriget fortsatte. Fem år senare publicerades en militär utredning som, utan att hålla någon ansvarig, fastställde att operation Eagle Claw haft stora brister i planering, ledning och samordning. Som en sista förödmjukelse mot Jimmy Carter släpptes gisslan den 20 januari 1981, direkt efter att han lämnat över presidentämbetet till den nyvalde Ronald Reagan. Gisslan hade då hållits fången i 444 dagar.

BOKTIPS: ★ Taken Hostage – The Iran Hostage Crisis and America’s First Encounter with Radical Islam (2005) av David Farber ★ The Great Satan vs The Mad Mullahs (2005) av William Beeman.

Som självutnämnd ledare för det fria Frankrike skulle Charles de Gaulle få kolonierna i Västafrika att överge den tysktrogna Vichyregimen. Den franske armégeneralen misslyckades kapitalt – och den efterföljande brittiska stormningen av Dakar blev inte heller någon framgång.

Text: Anders Fager
Från Militär Historia nr 12/2010

D en 22 juni 1940 kapitulerade Frankrike inför Tysklands krigsmakt. På en och en halv månad hade den franska armén fullständigt tillintetgjorts och deras brittiska allierade tvingats att fly hals över huvud från Dunkirk. Medan Adolf Hitler turistade i Paris upprättades den Vichyfranska staten, ledd av den ärkekonservative och åldrige marskalk Philippe Pétain. Vichyfrankrike var en märklig konstruktion, delvis självständigt, delvis ett tyskt lydrike. Regimen, som kallades ”Den franska staten” tog på sig den juridiska rätten att företräda det som några dagar tidigare varit en självständig stats intressen.

Givetvis fanns det konflikter. I England satt den ytterst egensinnige brigadgeneralen Charles de Gaulle och hävdade, påhejad av Storbritanniens nyblivne premiärminister Winston Churchill, att han sedan några dagar tillbaka ledde det fria Frankrike. Han hade faktiskt varit biträdande försvarsminister i några dagar innan Frankrike kollapsade och kunde på så vis hävda att han representerade en laglig fransk regering. Att så få fransmän kände till honom var ett problem. Trots det lyckades han snabbt att samla en hel del fransmän i förskingringen för sin sak, många av dem militärer som på ett eller annat sätt hamnat i England i efter det franska sammanbrottet.

Efter kapitulationen var vad som skulle hända med Frankrikes flotta och kolonier ett problem för både britter och tyskar. Ute i kolonierna visste man inte vilken regering man skulle lyda medan flottan kunde segla iväg lite som den ville och tippa den ömtåliga balansen mellan engelska flottan och dess fiender. På hemmaplan höll sig den Vichytrogna delen av flottan passiv i Toulon, medan enstaka fartyg förenat sig med de Gaulles fria Frankrike. Återstod de delar av flottan som var baserade i Afrika och Asien.

Kolonierna valde sida: Franska Kamerun och Ekvatorial­afrika förenade sig med de Gaulle, medan Indokina och Franska Västafrika valde Pétain. När de franska kolonierna i norra Afrika deklarerade sitt stöd för Vichy försökte brittiska flottan få en fransk eskader i Algeriet att segla iväg och förena sig med det fria Frankrike. När amiral Gensoul vägrade sköt britterna hans flotta sönder och samman. Nästan femtonhundra sjömän dödades och händelsen blåste upp starka antibrittiska känslor i de franska kolonierna, inte minst inom flottan.

F ranska Västafrika var en enorm landmassa som idag delats upp i åtta stater. Dess huvudstad var hamnstaden Dakar (i dag huvudstad i Senegal) längst ut på västkusten. Charles de Gaulle ville gärna få över Franska Väst­afrika på sin sida, mycket därför att både franska riksbanken och den fria polska regeringen förvarade sina guldreserver där. Men han behövde också ett franskt erkännande. Än så länge var det enda han fått att Pétain i hans frånvaro dömt honom till döden för förräderi.

Medan slaget om Storbritannien rasade över England smidde de Gaulle planer på en triumfartad landstigning i Dakar som definitivt skulle etablera honom som det fria Frankrikes ledare. Churchill gillade de Gaulles plan. Den var djärv och skulle kunna få hela det franska kolonialväldet att bryta med Vichy. Dessutom var det bättre att Dakar var en fri fransk hamn än en potentiell tysk u-båtsbas. En expedition organiserades. General de Gaulle och åttatusen fria fransmän och brittiska marinsoldater skulle skeppas till Dakar eskorterade av amiral John Cunninghams flotta bestående av ett hangarfartyg (Ark Royal), två slagskepp (Resolution och Barham) samt ett tjugotal mindre fartyg. Tanken var att man skulle segla till Dakar och att de Gaulle skulle övertyga Pierre François Boisson, den nytillsatte guvernören i Dakar, att byta sida. Fungerade inte detta skulle man gå iland och övertyga Boisson mer handgripligt. Operationen döptes till Menace – ungefär ”hota”.

Under tiden hade mycket på den afrikanska Atlantkusten handlat om det franska slagskeppet Richelieus öden och äventyr. Det toppmoderna fartyget var inte ens färdigbyggt när det lämnade Brest för att inte erövras av tyska pansartrupper. Hon hade anlänt till Dakar i slutet på juni och skapat en viss förvirring bland de brittiska fartyg som tills för några dagar sedan hade patrullerat Atlanten tillsammans med sina franska allierade. Vem var nu vän och vem var fiende? Efter några förvirrade diplomatiska turer fann sig Richelieu tillsammans med några kryssare och ubåtar blockerade i Dakars hamn av hangarfartyget Hermes och den aust-raliensiska kryssaren Australia.

Den franska flottan var större än vad de Gaulle och Churchill hade väntat sig. Slagskeppet Richelieu tillsammans med två moderna kryssare hade anslutit och mötte Cunninghams flotta i Dakars hamn. Bild: IBL.

När befälhavaren på Hermes några dagar senare fick höra talas om attacken på den franska eskadern i Algeriet beslöt han att göra något liknande. Hermes dubbeldäckade Swordfish-plan anföll Richelieu och lyckades träffa henne med en torped. Det skadade slagskeppet parkerades därefter som ett monstruöst kustartilleribatteri i Dakars hamn.

Trots denna incident trodde Churchill – som var den som beordrat att Vichyfranska fartyg skulle angripas – att de Gaulle uppbackad av brittiska slagskepp skulle vara välkommen i den franska örlogsbasen Dakar två månader senare. Det är även i efterhand svårt att förstå planeringen bakom operation Menace, men troligt är att både de Gaulle och Churchill överskattade de Gaulles förmåga att tala sina landsmän till rätta. Och Churchill hade egentligen inget val, för de Gaulle var den enda tänkbara personen att samla ett franskt motstånd bakom. Churchill har även fått kritik för att Cunninghams flotta inte utökades när man insåg att Richelieu och två moderna kryssare förenat sig med den tidigare ganska blygsamma franska flottan i Dakar.

D en 23 september inleddes operation Menace med att man fällde flygblad över staden. ”Fransmän i Dakar”, stod det på dem, ”förena er med oss och befria Frankrike”. Samtidigt flög två franska piloter in från Ark Royal och landade på Wackemflygfältet utanför staden. Tanken var att piloterna skulle kunna övertyga det Vichyfranska flygvapnet i Dakar att byta sida; istället togs de raskt tillfånga.

E n motorbåt med högtalare gav sig av mot Dakars hamn. Ombord fanns ett sändebud från de Gaulle som anropade flottan och uppmanade den att förena sig med det fria Frankrike. Men flottisterna var måttligt imponerade. Charles de Gaulle var en tämligen okänd arméofficer och man visste vid det här laget att brittiska flottan inte var att lita på. Flottisterna öppnade eld och motorbåten hördes aldrig av igen, trots att den förde både den franska flaggan och vit parlamentärflagg.

De Vichyfranska fartygen försökte nu lämna hamnen. Utan vidare parlamenterande öppnade Australia eld och forten runt Dakar sköt tillbaka. En obeskrivlig röra utbröt. Generalens inmarsch hade förvandlats till en kaotisk duell mellan örlogsfartyg och kustartilleri. Flera brittiska fartyg träffades, men bara kryssaren Cumberland skadades allvarligt. Hon träffades av en 24 centimeters granat som slog ut maskinerna. Samtidigt sköt Australia den tunga jagaren L’Audacieux i brand. Hon kördes på grund och brann sedan i nästan två dygn.

M edan de forna allierades örlogsfartyg besköt varandra genomförde på de Gaulles sida främlingslegionens 13. demibrigad under eftermiddagen en landstigning norr om Dakar. De kom omedelbart under beskjutning från kulsprutenästen och två man dödades och tre skadades. de Gaulle, som vid det här laget börjat inse att han höll på att dra igång ett franskt inbördeskrig, avblåste hela landstigningen.

Han fick sedermera kritik för att planerna utgick ifrån att man inte skulle möta något motstånd, och när Vichytrupperna sköt tillbaka visste man inte vad man skulle ta sig till. Han hade inte heller räknat med vad som kunde ha hänt om han lyckats erövra Dakar och de tiotusentals Vichyfranska soldaterna i Västafrika satts in för att ta tillbaka staden.

Dag ett av operation Menace slutade i förvirring. I Vichy hemma i Frankrike var man rasande och beordrade flyganfall mot det enda brittiska mål man kom åt: Gibraltar, där det på grund av det pågående slaget om Storbritannien inte fanns ett enda jaktplan kvar. I två dagar anföll tjogtals Vichyfranska bombflygplan Gibraltar från Nord­afrika. Anfallen, de enda Gibraltar utsattes för under kriget, ställde till stora materiella skador och sänkte en patrullbåt.

Utanför Dakar var nu de diplomatiska finesserna slängda överbord och istället beslöt man sig för att den brittiska flottan skulle sänka franska fartyg, helst då den fruktade Richelieu. Charles de Gaulle fick artigt kliva åt sidan. De två dagars artilleridueller som följde bevisade återigen att slagskepp står sig slätt mot kustartilleri. Två Vichyfranska ubåtar sänktes visserligen, men en tredje, Bévéziers, lyckades torpedera Resolution som skadades så illa att hon fick bogseras till Freetown för reparationer. Barham träffade Richelieu, som under de båda dagarna inte lyckades träffa någonting. Hennes besättning gjorde bättre ifrån sig som serviser på Dakars kustartilleripjäser än på det egna fartyget. Bland annat lyckades de träffa både Barham och Australia med vardera två granater, dock utan att göra någon allvarlig skada.

Ironiskt nog använde Vichyfransmännen nyligen levererade amerikanska Glen Martin-bombplan för att angripa de brittiska fartygen. De förnedrade Ark Royals gamla dubbeldäckade jaktplan genom att helt sonika flyga ifrån dem. Lyckligt nog för de brittiska skeppen var de franska piloterna inte speciellt träffsäkra.

D en 26 september gav britterna upp. Man hade kommit undan med blotta förskräckelsen och det rådde inget tvivel om vem som vunnit slaget om Dakar. Britterna hade sänkt tre mindre franska fartyg och skadat Richelieu till priset av att fyra större fartyg skadats, två av dem allvarligt. Hur många stridande som dödades är oklart. Något hundratal låter troligt. Ett antal brittiska granater tycks dessutom ha slagit ner inne i Dakar och dödat infödda civila som Vichyfransmännen inte brytt sig om att hålla räkning på.

F iaskot i Dakar utgjorde lågvattenmärket i de Gaulles karriär. Han var tvungen att omvärdera sig själv och fick kämpa hårt för att upprätta sin trovärdighet gentemot Churchill, franska folket och president Roosevelt i USA. I oktober lyckades han med våld och diplomati få över Franska Centralafrika för sin sak, något som hjälpte till att upprätta en del av hans anseende. Han hade en lång väg kvar att gå till att bli den man som utan att blinka kunde hävda att ”Frankrike, det är jag”.

BOKTIPS ★ De Gaulle – Generalen som var Frankrike (2006) av Knut Ståhlberg.

Genom att besegra svenskarna i sjöslagen utanför Ölands södra udde och i Køge bukt blev Niels Juel Danmarks största sjöhjälte genom tiderna. Han var först med att använda linjetaktik i ett nordiskt sjökrig och spelade en avgörande roll för den danska flottans nationalisering.

Text: Jakob Seerup
Från Militär Historia nr 10/2010

Utanför Bornholm var i slutet på maj 1676 en numerärt överlägsen svensk eskader på jakt efter den danska flottan, som förgäves försökte undvika strid. De tvingades till ett två dagar långt sjöslag men lyckades, mycket tack vare den ny linjetaktiken, klara sig med minimala förluster. Bakom den nya taktiken stod Niels Juel – amiralen som skulle bli Danmarks största sjöhjälte.

Niels Juel föddes i Kristiania i Norge den 8 maj 1629. Hans familj tillhörde en av det danska rikets förnämsta och äldsta adelssläkter. Att han kom till världen i Norge berodde på att hans mor hade lämnat familjens gods i Jylland av fruktan för de härjningar som följde efter Kristian IV:s nederlag under trettioåriga kriget vid Lutter am Barenberge 1626. Det var en tid som kännetecknades av krig och oroligheter, och det faktum att man var adlig innebar att man var tätt förknippad med krigaryrket.

Den blivande sjöhjälten växte upp på Jylland men skickades snart till Köpenhamn. Som trettonåring sattes han i tjänst som page åt prins Fredrik, som han senare – efter det att Fredrik blivit kung – kom att tjäna som amiral. Under denna tid fick han lära sig hur man för sig vid hovet, sociala färdigheter som han senare skulle få nytta av, både vid det danska hovet och i utlandet. Han tillbringade ett år på Sorø akademi 1647–48 och fick lära sig grundläggande adliga färdigheter som ridning, fäktning, dans, befästningskonst, politik med mera.

Vid den här tiden förväntades det av en lovande ung adelsman att han efter avslutad grundutbildning skulle ge sig ut på en grand tour i Europa. Då introducerades man vid olika hov och fick tillfälle att prova på olika yrken och karriärmöjligheter. År 1650 gav sig Niels Juel ut på en sådan resa, som bland annat förde honom till Paris. Resan fortsatte dock snart till Holland, där han gick i tjänst som adelborst (sjökadett) i den holländska flottan under det första engelsk-holländska kriget (1652–53). Ännu fanns det inte några egentliga akademier för sjökadetter, men ombord på de holländska örlogsfartygen utbildades unga adelsmän till sjöofficerare.

I den holländska flottan tjänstgjorde den unge Juel under den berömde amiralen Martin Tromp. Det står inte helt klart ombord på vilka fartyg och exakt vilken funktion han hade, men man vet att han deltog i fyra stora sjöslag mot den engelska flottan 1652–53. Dessa slag ägde rum under en period av sjökrigens historia då utvecklingen gick från en traditionell frontaltaktik till en mer regelrätt form av linjetaktik. Frontaltaktiken, som i det närmaste var ett storskaligt krogbråk, gick ut på att flottorna seglade mot varand­ra i syfte att komma på äntrings­avstånd efter att ha åsamkat fienden största möjliga skada med kanoneld.

I krigets inledande sjöslag segrade holländarna genom att lägga sina fartyg tätt intill de engelska, rånock mot rånock, och äntra över relingen. Sedan utkämpades striden man mot man på däck. Denna kaotiska och blodiga typ av krigföring kunde genomföras med vanliga handelsfartyg, vilket holländarna hade gott om. De engelska fartygen var både tekniskt överlägsna och bättre bestyckade, men en dålig samordning gjorde att engelsmännen inte lyckades besegra holländarna i sjöslagen vid Dungeness och Portland 1652 och 1653, som Niels Juel bör ha deltagit i. Slaget vid Portland höll rentav på att utvecklas till en katastrof för den engelska flottan.

Det följande slaget vid Gabbard i juni 1653 blev emellertid en läxa för Juel och holländarna. Vid det laget hade Royal Navy utfärdat nya stridsinstruktioner, enligt vilka kaptenerna skulle segla sina fartyg samordnat på en linje. På så vis kunde man utnyttja eldkraften på fartygens bredsidor bättre och därigenom hindra den holländska äntringstaktiken. Slaget vid Gabbard slutade med en klar engelsk seger. Denna erfarenhet kom att prägla utvecklingen av sjökrigstaktiken under det följande århundradet, och den är viktig för förståelsen av Niels Juels senare gärningar som ledare av den danska flottan.

Efter ytterligare en engelsk seger i sjöslaget vid Scheveningen i augusti 1653 slutade det första engelsk-holländska kriget med ett fredsfördrag på engelska villkor. Niels Juel förblev emellertid i holländsk tjänst och seglade till Medelhavet under amiral Michiel de Ruyter på två expeditioner, under vilka han deltog i jakt på nordafrikanska pirater. Han utmärkte sig och befordrades vid 26 års ålder till oberkaptajn. Ett sådant snabbt avancemang kan naturligtvis delvis tillskrivas hans fina bakgrund, men det måste också ha inneburit att han var ovanligt talangfull, vilket hans senare karriär också skulle komma att visa.

Våren 1656, när Danmark var i färd med att förbereda ett angrepp mot Sverige, kallades Niels Juel hem till Köpenhamn. I maj 1657 utnämndes han till kapten i den danska flottan och redan i juni samma år befordrades han till holmadmiral. Därmed ansvarade han för de viktiga logistiska uppgifterna på Holmen i Köpenhamn. Flottan var väldigt sliten efter 1640- och 1650-talets krig och skulle nu byggas upp på nytt. Trots att behovet av reparationer och nybyggen var trängande kunde emellertid det svenska sändebudet år 1662 rapportera följande hem till Stockholm: ”Det är Gud hjälpe mig beklagligt att se hur dessa fartyg fördärvas och ruttnar sönder. De är gröna utvändigt och förgås.”

År 1663 trädde en ny man in i handlingarna: den norskfödde sjöofficeren Cort Sivertsen Adeler, även han utbildad i Holland. Cort Adeler hade en både dramatisk och storslagen karriär bakom sig som amiral i den venetianska flottan. Han kallades hem till Köpenhamn för att bygga upp flottan och utnämndes till riksviceamiral eller generalamirallöjtnant. Under 1660-talet ledde Cort Adeler flottans nödvändiga återuppbyggnad med stor energi. Att han avancerade förbi Niels Juel kan dels förklaras med att han var sju år äldre, dels med att han hade större krigserfarenhet än Juel.

När det åter utbröt krig mellan Danmark och Sverige år 1675 hade danskarna en relativt nybyggd flotta som dessutom leddes av rutinerade sjöofficerare. Niels Juel och flera av de övriga officerarna hade tagit aktiv del i krigsinsatser under holländsk flagg. Deras motståndare på svensk sida, exempelvis den svenske riksamiralen Gustav Otto Stenbock och flertalet av hans amiraler (med undantag för Claas Uggla) var alla oerfarna och hade aldrig tidigare fört befäl till sjöss. De danska eskadrarna hade följaktligen ett betydligt bättre utgångsläge än de svenska.

Före de första större slagen förlorade danskarna emellertid sin mest erfarna officer när riksviceamiral Cort Adeler dog av sjukdom den 5 november 1675. Strax dessförinnan hade han överlämnat kommandot över den danska flottan till Niels Juel. Trots att Niels Juel därmed var den högst rankade operativa amiralen blev det emellertid inte han som fick leda de danska eskadrarna i krig. Av alliansmässiga skäl anförtroddes ledningen av den danska flottan åt holländska amiraler, först åt Cornelis Tromp, som var känd från de holländsk-engelska krigen. Juel gav uttryck för sin besvikelse i ett brev till riksamiral Henrik Bielke, men fann sig i övrigt i sitt öde.

Den första större konfrontationen mellan den danska och den svenska flottan ägde rum vid Bornholm den 25 och 26 maj året därpå. Niels Juel och den holländske amiralen Philip van Almonde ledde en eskader om arton linjefartyg, åtta fregatter och två brännare med sammanlagt cirka 1 300 kanoner. Utanför Bornholm mötte han den svenska huvudflottan under ledning av amiral Lorentz Creutz. Creutz flotta var betydligt större och hade avsevärt fler kanoner: hela 52 linjefartyg och fregatter samt en del mindre fartyg med totalt 2 196 kanoner.

Den danska eskadern hade fått förhållningsorder om att inte utkämpa några strider mot en överlägsen fiende, men när de svenska fartygen förföljde och började hinna ikapp Juels eskader hade man inget val. Den svenska eskadern lyckades inte utnyttja sin stora övermakt. Sent på slagets andra dag försökte rentav den danska eskadern skära av den bakre delen av den svenska linjen, som hade sackat efter. Det lyckades man dock inte med.

Slaget blev en försmak av den danska taktiska överlägsenhet som skulle komma att prägla skånska krigets maritima operationer. Trots att danskarna inte lyckades skära av den svenska linjen var detta ett viktigt element i slaget, eftersom det var första gången man i Norden medvetet försökte sig på ett genombrott i ett egentligt linjefartygsslag. Ända fram till slaget vid Helgoland 1864 var genombrottet linjefartygstaktikens bärande doktrin. De korsande fartygen kunde nämligen då beskjuta den fientliga linjen utan att elden kunde besvaras på något effektivt vis. Manövern odödliggjordes av den brittiska flottan under amiral Nelson i till exempel slaget vid Trafalgar 1805.

Bara en vecka senare ägde ännu ett viktigt och dramatiskt sjöslag rum. Denna drabbning skulle få en mer framträdande plats i Nordens sjökrigshistoria, trots att den var över nästan innan den hade hunnit börja. Från Bornholm följde Niels Juel efter de svenska fartygen in i Östersjön. Svenskarna sökte sig till Öland för att vara närmare Stockholm, varifrån förstärkningar väntades. Den holländske amiralen Cornelis Tromp (son till Martin Tromp) hade vid det här laget anslutit sig till Niels Juel och tagit kommandot över den samlade dansk-holländska eskadern, som nu utgjordes av 42 fartyg, av vilka 25 var linjefartyg.

Den 1 juni 1676 mötte man den svenska eskadern under ledning av Lorentz Creutz på flaggskeppet Kronan. Den svenska eskadern bestod av totalt 57 fartyg, av vilka 27 var linjefartyg. Liksom vid Bornholm var den svenska flottan större än den dansk-holländska. I kanoner räknat var styrkeförhållandet 2 172 svenska mot 1 727 danska.

En feltolkning av ett signalskott från Svärdet, ett annat svenskt fartyg, blev ödesdiger för Creutz ombord på Kronan. Enligt de på förhand avtalade signalerna betydde skottet att man skulle vända om. Clas Uggla ombord på Svärdet hade emellertid gett order om att avfyra skottet som en signal till några fartyg föröver som skulle falla tillbaka. En alltför snäv gir under alltför hård segelföring fick Kronan att kantra, varpå det började brinna under däck. Elden nådde snart fartygets krutdurk och flaggskeppet exploderade med en skarp knall.

De danska och holländska amiralerna blev till en början ytterst förbryllade, men de var inte sena att utnyttja förvirringen på de svenska fartygen. De demoraliserade svenska besättningarna bjöd endast ringa motstånd i striden som följde. Flera stora fartyg erövrades och andra grundstötte och sjönk. Efter slaget tvingades man på svensk sida konstatera att tolv fartyg med man och allt hade gått förlorade. På dansk-holländsk sida kunde man glädja sig åt att man åtminstone för en tid var herrar över Östersjön, vilket i sin tur banade väg för den stora landstigningsoperationen på Råå utanför Helsingborg i slutet av juli.

De bristande sjömilitära kunskaperna inom den svenska flottledningen fick katastrofala följder vid både Bornholm och Öland. Redan nästa år upprepades problemet, första gången i slaget vid Møn den 1 juni 1677. Då mötte Niels Juel med elva fartyg en motsvarande svensk flottstyrka under ledning av fältmarskalk Henrik Horn, som var helt obekant med sjömilitära förhållanden och bara under protest hade tagit kommandot. Horns flotta omfattade även eskadern från Göteborg, vilket innebar att svenskarna de facto inte längre gjorde anspråk på sjöherraväldet i Kattegatt.

Slaget utvecklades till en traditionell frontaltaktisk drabbning med artilleridueller följda av äntring. Återigen slutade det hela med en klar dansk seger. Två svenska linjefartyg och två kompaniskepp erövrades och ett svenskt fartyg förstördes av den egna besättningen. Ettusen femhundra svenska sjömän togs till fånga, medan de danska förlusterna begränsades till 70 döda och sårade. Väsentligt för Niels Juels status var att slaget genomfördes utan holländsk hjälp. Slaget var en antydan om vad som skulle komma en månad senare. Med en samlad svensk flotta i Östersjön var nu allt upplagt för ett avgörande slag om den sjömilitära delen av skånska kriget.

Sjöslaget den 1 juli 1677 stod egentligen utanför Stevns, inte i Køge bukt, men det brukar gå under benämningen slaget i Køge bukt. Den danska flottan, som fortfarande inväntade förstärkningar från Holland, låg och kryssade mellan Stevns och Falsterbo. Detta gjorde man dels för att ta emot de väntade förstärkningarna, dels för att hindra svenskarna från att ta sig in i sundet. Man kan förmoda att Juel även hyste ett visst hopp om att återigen kunna ta hem en seger utan holländsk hjälp. Den svenska flottan leddes fortfarande av Henrik Horn, som hade fått instruktioner om att vid ett eventuellt slag äntra de fientliga fartygen hellre än att ge sig in i en artilleriduell. Horn förde befäl över 48 fartyg av vilka 18 var linjefartyg, medan Juel hade 38 fartyg av vilka 16 var linjefartyg. Räknat i kanoner var styrkeförhållandet 1 651 mot 1 412 i svensk favör, det vill säga relativt jämnt.

Horn låg utanför Møn när han upptäcktes av de danska styrkorna. Han beslöt att segla i riktning mot Køge bukt för att placera sig mellan Juels eskader och de väntande holländska fartygen. Vinden var sydlig, vilket var fördelaktigt för Horns plan. Den danska flottan hade inget annat val än att ta upp striden. Den svenska flottan kom först fram till Stevns, men tvingades vända österut för att inte riskera att gå på grund. Följaktligen kom Horns fartyg aldrig in i Køge bukt. Dessutom grundstötte Draken, ett av Horns fartyg, varpå han tvingades lämna efter sig fartyg som kunde försvara Draken och försöka dra loss det från grundet.

Omedelbart efter vändningen drabbade de båda flottorna, som vardera var indelade i tre eskadrar, samman i ett våldsamt slag. De tre danska eskadrarna stod under Niels Juels och bröderna Jens och Marquor Rodsteens kommando. Marquor Rodsteens fartyg tog upp kampen vid Draken och erövrade det svenska fartyget, medan Niels Juel och Jens Rodsteen anföll huvudflottan. Efter att ha besegrat Draken seglade Marquor Rodsteens fartyg fram till den svenska flottan och lyckades skära av en tredjedel av flottan från Horns huvudflotta. Det är denna manöver som senare har tolkats som ett genombrott i klassisk taktisk mening. Det beror emellertid sannolikt på en misstolkning av de för övrigt relativt få bevarade källorna.

Marinhistorikerna har diskuterat huruvida slaget vid Stevns var ett formaltaktiskt sjöslag eller ett frontaltaktiskt slag. Under många år betraktades slaget som linjetaktikens genombrott i Nordens sjökrigshistoria, men senare forskning har visat att det troligen rörde sig om en traditionell frontaltaktisk drabbning. Oavsett hur det ligger till med den saken står det klart att det var skånska krigets största danska sjöseger. Slaget genomfördes dessutom helt utan holländsk hjälp, vilket fick betydelse för nationaliseringen av den danska flottan under åren efter kriget. Det omedelbara resultatet för svenskarna blev åtta förlorade fartyg och tretusen döda och sårade. Niels Juel satte stopp för den svenska huvudflottan redan innan de holländska förstärkningarna hade hunnit fram och bevarade därmed sjöherraväldet i Östersjön och Kattegat.

Niels Juel är ovanlig så till vida att han bemästrade att både leda en flotta operativt i strid och administrativt i fredstid. Efter skånska kriget fortsatte hans karriär till lands. Från 1683 till sin död var han i realiteten flottans högsta chef och som sådan kastade han sig över en rad viktiga uppgifter. Flottans komplex på Bremerholm hade länge fungerat otillfredsställande. Anläggningen av den konstgjorda ön Nyholm i norra delen av Köpenhamns hamn som byggarbetsplats för örlogsfartyg blev en viktig kugge för att få skeppsbyggeriet att fungera under de följande århundradena.

Det var även under hans ledning som skeppsbyggandet nationaliserades. Fram till 1670-talet var flottan beroende av inkallade holländska och engelska skeppsbyggmästare, men nu utbildades och anställdes danska officerare för att bygga fartygen. Genom en mycket viktig men relativt ouppmärksammad administrativ reform garanterades den danska flottan 1688 en fast stab i form av tre divisioner med tio kompanier sjömän vardera. Denna organisation, som påminner om samtidens landmilitära regementen, var unik i Europa och fungerade med smärre justeringar till efter år 1800. Därmed fanns det alltid en fast kärna om minst 3 000 man till både skeppsbyggnad och fartygsbemanning.

Den talangfulle amiralen belönades med att dubbas till riddare av kungen. I brist på pengar gav kungen honom även jord och byggnadsmark, bland annat det vackra palatset på Kongens Nytorv i Köpen­hamn, som i dag hyser Frankrikes ambassad. Niels Juel dog i mars 1697, 68 år gammal. Han fick ett vackert eftermäle av psalmdiktaren Thomas Kingo i form av den dikt som ingår i utsmyckningen av Juels gravmonument i Holmens Kirke i Köpenhamn. Den slutar med följande koncisa karakteristik:

En man av gammal dygd och dansk uppriktighet, Av ja och nej och vad man gott och ärligt vet!
Hans själ är hos Gud, hans ben i denna grav, Hans namn i minne så länge det ännu finns vatten i hav.

Jakob Seerup är museiintendent vid Statens Forsvarshistoriske Museum (Orlogsmuseet och Tøjhusmuseet) i Köpenhamn. Han har skrivit flera artiklar om dansk marinhistoria och en doktorsavhandling om den danska flottan på 1700-talet.

BOKTIPS ★ Niels Juel – vor største flådefører (2005) av Niels M Probst ★ Danmark i krig (2005) av Hans Christian Bjerg och Ole L Frantzen ★ Niels Juel – liv och gerning i den danske søetat (1977) av Jørgen H Barfod.

Amiralen Heihachiro Togo vann sin ryktbarhet genom att i stort sett utradera den ryska Östersjöflottan i slaget vid Tsushima 1905. Han var en tystlåten och principfast ledare och hyllades som Japans svar på Nelson.

Text: Johan Lupander
Från Militär Historia nr 9/2010

I mitten av 1800-talet var Japan ännu ett feodalt, inåtvänt och med europeiska mått ålderdomligt land. Då började de påtvingade kontakterna med västerlandet och inte minst demonstrationerna av moderna flottors betydelse för maritima nationer att göra intryck. Processen var långvarig och fundamental. Styrelseskicket ändrades så att Japan blev en sammanhållen stat i modern mening, en industriell revolution inleddes och hela den nationella självbilden med Japan och japanerna som gudarnas utvalda land och folk rubbades. Under många år dröjde det gamla kvar och samexisterade med nymodigheterna på gott och ont.

Första gången samurajättlingen Heihachiro Togo fick lukta krutrök var som femtonåring 1863. Han ingick då i försvaret av havsbukten och staden Kagoshima, som hotades av en brittisk flottstyrka sedan en brittisk medborgare blivit dödad av en feodalherres livvakter. I en beskrivning från den tiden är den unge Togo skrudad i en halvlång rustning av bambu och metall, vid midjan bär han samurajens kort- och långsvärd och på ryggen har han ett luntlåsgevär med teknik från början av 1600-talet. Sedan förhandlingar om skadestånd inte lett någon vart tillämpade britterna sin kanonbåtsdiplomati och besköt staden, som brann ner. Det japanska försvaret med fort och kanonslupar var bestyckat med framladdningskanoner och mörsare – somliga av dem sköt rundkulor av sten – och kunde inte avvärja anfallet. Den egna hjälplösheten och förödmjukelsen inför moderna västerländska fartyg och vapen gjorde ett djupt intryck på den unge Togo.

Västerländska flottstyrkor kunde under denna tid obehindrat röra sig i de japanska farvattnen, utöva påtryckningar eller demonst­rera sin makt genom ett bombardemang. Behovet av en japansk flotta för att hejda förödmjukelser som den vid Kagoshima var stort. Togos feodalherre var mottaglig för nya intryck och tog initiativ till en lokal flotta. Äldre örlogsfartyg kunde köpas från utlandet, men den marina uppbyggnaden bromsades av att det nautiska kunnandet var begränsat till vad fiskarbefolkningen i sina små fartyg lärt sig om havet omkring Japan.

Togo såg detta nya fält som en stor och fascinerande utmaning och lyckades 1868 vinna inträde i sin feodalherres lilla flotta. Som artillerist på en bestyckad hjulångare deltog han sedan i flera skärmytslingar till sjöss och landstigningsoperationer under det pågående japanska inbördeskriget. När detta var över enrollerade Togo sig i den nationella japanska flotta som höll på att byggas upp. Klokt nog insåg japanerna att det inte bara handlade om att lämna hjulångarna och framladdningskanonerna bakom sig utan också om att modernisera utbildningen och rekryteringen av sjöofficerare. En del av denna process var att ta till sig kompetensen i utländska flottor.

Förutom att bygga upp skolor med europeiska lärare sändes unga kadetter och officerare till bland annat Storbritannien för att där genomgå sjömilitär utbildning. Togo blev 1871 – efter ett års språkstudier – uttagen till en tvåårig utbildning i den brittiska flottans regi, förlagd till skolskeppet Worcester där han gick ut som kurstvåa. Därefter fortsatte han med ytterligare studier i språk och matematik, innan han kommenderades att följa byggandet av ett krigsfartyg som Japan beställt från ett brittiskt varv. Totalt var Togo borta sju år från sitt hemland, som under den tiden inlett en intensiv moderniserings- och industrialiseringsprocess.

Utlandsutbildningen innebar ingen automatisk gräddfil till befordran. Togo och hans kamrater bemöttes med skepsis och viss avundsjuka. Hans fortsatta karriär var ordinär och i tjänsteomdömen beskrivs han som ”intelligent men inte briljant, pålitlig och kompetent”. Vad som efterhand började vinna respekt var Togos målmedvetenhet. Alla uppgifter som ålades honom, stora som små, utfördes snabbt och till punkt och pricka. Dessa egenskaper kom väl till pass när han utnämndes till sekond på några mindre fartyg – befattningar som passade hans behärskning, outtröttlighet och detaljkunnande perfekt. Ett karaktärsdrag som vi i dag skulle kalla ”full i fan” kom emellertid till uttryck när Togo – i fartygschefens frånvaro – saluterade ett besökande brittiskt örlogsfartyg med för få skott. När dess chef klagade lät han skjuta ytterligare salutskott, vilket resulterade i en ny irriterad signal från besökaren. ”Vänligen addera antalet skott så kommer Ni att finna att summan är korrekt”, blev Togos svar, och han vägrade efterkomma en order om en ny, fullständig salut.

Möjligen genom kejserligt inflytande slapp Togo en officiell reprimand för sin ordervägran och utnämndes i stället till chef på ett obetydligt fartyg på 125 ton, som efter ett drygt år dock byttes till ett betydligt större. Under det fransk-kinesiska kriget 1884–85 kommenderades han att med sitt fartyg observera strider både till sjöss och till lands.

Sommaren 1886 hade Togo just befordrats till kommendör och fått befälet över en nybyggd pansarkryssare när hans karriär föreföll få ett abrupt slut. Han drabbades av svår reumatism som mer eller mindre band honom vid sjuksängen de närmaste tre åren. När smärtorna så medgav läste han stora mängder politisk och militär facklitteratur och fick tid att reflektera över kraven på en sjöofficer. Togo blev övertygad om att diplomatiska talanger var väl så viktiga för en fartygschef som teknisk kompetens. Åsikten bör ses i ljuset av att dåtidens kommunikationsteknik tvingade en fartygschef till självständiga beslut. Inte nog med att radion ännu inte var uppfunnen, samband med telegrafi kunde bara ske från stationer i land och förutsatte att ett fungerande kabelnät var utbyggt.

Hans hälsa förbättrades gradvis så att han våren 1890 kunde återinträda i tjänst som stabschef för en örlogsbas för att sedan bli chef på den nya pansarkryssaren Naniwa.

Inför det japansk-kinesiska kriget var Togo i juli 1894 fortfarande chef på Naniwa. Innan krig ännu hade förklarats lät han visitera ett brittiskt lastfartyg, som befanns vara chartrat av den kinesiska marinen och lastat med trupper och materiel på väg till den förväntade krigsskådeplatsen i Korea. Inför utsikten att bli förda till japansk hamn gjorde kineserna ombord myteri. Då de därefter vägrade att åtlyda kommandon från Naniwa lät Togo öppna eld. Lastfartyget började sjunka, dock inte fortare än att den brittiska besättningen kunde räddas. Kineserna lämnades i livbåtarna att klara sig bäst de kunde. Incidenten höll först på att leda till en diplomatisk kris mellan Japan och Storbritannien, men snart medgav man från brittisk sida att Togos agerande varit förenligt med gällande internationell rätt. Togos namn spreds i detta sammanhang över världen. Naniwa deltog senare i det avgörande sjöslaget i september 1894, liksom i den efterföljande ockupationen av Formosa (nuvarande Taiwan). Kort därefter befordrades Togo till konteramiral.

Under de följande åtta åren hade han bland annat ansvaret för den högre sjömilitära utbildningen i Japan. År 1903 utnämndes han till chef för den operativa flottan. Några år tidigare hade Togo under det kinesiska boxarupproret fått tillfälle att se hur olika länders armé- och marinkårsförband uppträdde under besvärliga förhållanden, vilket intryck deras krigsfartyg gjorde och inte minst hur höga chefer agerade i olika sammanhang. Av särskilt intresse var de ryska styrkorna och cheferna, vilka inte imponerade på den japanske amiralen.

Som femtonåring deltog Heihachiro Togo i sin första sjöstrid. Fyrtio år senare ledde han den japanska flottan till en förkrossande seger i det rysk-japanska kriget 1905. Bild: Mary Evans/IBL.

Togos rykte som sjökrigare bygger främst på hans ledning av de japanska flottstyrkorna under det rysk-japanska kriget 1904–05. Konflikten berodde på den ryska strävan att etablera sig vid Stilla havet med bättre betingelser än det under många månader infrusna Vladivostok erbjöd, samtidigt som Japan ville bevara Korea som ett lydland. Krigshotet hade tilltagit under lång tid och bland annat präglats av en rysk marin uppbyggnad i Fjärran östern, koncentrerad till fästningen och marinbasen Port Arthur. Vid krigets början var de ryska och japanska flottstyrkorna i området i stort sett numerärt jämspelta. Ryssland hade emellertid möjlighet att överföra väsentliga delar av sin Östersjöflotta till konfliktområdet och därmed uppnå ett klart övertag. En sådan omgruppering runt halva jordklotet skulle dock ta åtskilliga månader att organisera och genomföra. Det gällde därför för Japan att först tillintetgöra de ryska sjöstridskrafterna i Fjärran östern och erövra Port Arthur för att sedan vara berett att möta Östersjöflottan. Viktigt var också att förhindra att de ryska styrkorna i Port Arthur och Vladivostok förenades och att så långt möjligt bevara den japanska flottan intakt fram till den avgörande kraftmätningen.

Redan den 9 februari 1904, innan krig hade förklarats, anföll Togo i spetsen för sin eskader den dåligt förberedda ryska flottan i och utanför Port Arthur. Angreppet inleddes under efternatten genom att jagar- och torpedbåtsförband i skydd av mörkret smög sig in bland de ryska fartygen och avlossade sina torpeder. Förvirringen blev stor, främst på den ryska sidan. Under förmiddagen gick sedan Togos stridslinje om sex slagskepp till angrepp mot den fortfarande desorganiserade fienden; en strid där även Port Arthurs kanoner deltog. Detta anfall följdes sedan upp av kryssare och lättare fartyg senare under dagen. Trots intensiv beskjutning från båda sidor vållades inga avgörande förluster, även om den ryska sidan förlorade några fartyg. Notabelt är hur ineffektiva de gammalmodiga japanska torpederna var. Togo beslöt nu att fortsätta kriget genom att blockera Port Arthur och hålla uppe trycket mot fienden genom räder. Samtidigt landsattes arméförband på den koreanska kusten i öster för att rycka in i Manchuriet och successivt innesluta Port Arthur från landsidan.

Därefter organiserades två försök att stänga inne den ryska flottan genom att sänka blockskepp i hamninloppet. I stridsplanen för båda företagen framgår tydligt vilken omsorg Togo lade på att ge blockfartygens besättningar bästa möjliga chans att komma levande från sitt farliga uppdrag. Medan deras fartyg sjönk skulle de gå i livbåtar – under rysk kanon- och kulspruteeld – och försöka ta sig utåt havet där japanska lätta fartyg väntade. Blockeringsförsöken genomfördes under ogynnsam väderlek, ett av dem i en vinterstorm, och lyckades bara delvis.

Den ryska flottans ledning på platsen hade varit mycket obeslutsam. Därför ersattes den med en etablerad sjöhjälte, viceamiralen Stepan Makarov. Han inledde omgående spaningssvep med mindre styrkor utanför Port Arthur, men undvek att ge sig in i strid under ogynnsamma förhållanden. Togos spaningsenheter registrerade det mönster som snart framträdde för de ryska operationerna. Med detta som underlag utformade japanerna en plan för en minfälla, där de ryska fartygen skulle lockas gå till sjöss i sina invanda områden som minerats av japanerna i förväg. Ett minfält lades ut nattetid utan att företaget observerades av ryssarna, som heller inte bedrev någon systematisk preventiv minsvepning i området.

Genom att söka strid med ett mindre ryskt förband lockade Togo ut en större rysk styrka ur Port Arthurs hamn. Den bestod bland annat av två slagskepp och leddes av amiral Makarov själv. Under de manövrer som följde gick båda de ryska skeppen in i det utlagda japanska minfältet och utlöste flera minor. Det ryska flaggskeppet sjönk på ett fåtal minuter med stor mansspillan, inklusive amiralen själv. Örlogsfartyg var vid denna tid mycket sårbara för undervattensskador och skulle så förbli långt in i första världskriget. Händelsen var ett mycket svårt slag för ryssarna – man förlorade inte bara en viktig del av sin stridskapacitet utan även sin mest kompetenta amiral.

Ytterligare ett blockeringsförsök, nu med hela tolv fartyg, utfördes i början på maj 1904. Även om det rönte större framgång än de tidigare försöken kunde ryssarna röja en led bland de sänkta blockfartygen. Efter ett större ryskt utbrytningsförsök – som så när lett till ett sjöslag och den ryska eskaderns förintelse – begränsades sjökriget till en japansk blockad av såväl Vladivostok som Port Arthur. Under tiden kämpade de japanska landstridskrafterna steg för steg sig fram genom den hårdnackat försvarade befästningsgördel som omgav Port Arthur. Först under de sista månaderna 1904 kunde japanskt belägringsartilleri börja beskjuta de återstående fartygen i Port Arthurs hamn och sänka dem ett efter ett. När denna process var avslutad gällde det för Togo att så snart som möjligt återställa sin av blockadtjänsten åtgångna flotta i stridsdugligt skick. Det stora provet – att möta den ryska Östersjöflottan – stundade! För japanerna blev det lyckligtvis en lång väntan, fylld av förberedelser.

Den ryska Östersjöflottans förflyttning runt nästan halva jordklotet tillhör sjökrigshistoriens episka händelser. Den innebar emellertid påfrestningar som allvarligt nedsatte dess stridsförmåga när det avgörande mötet med japanerna nalkades. Det var inte bara fartygsskroven, maskineriet och instrumenten ombord som farit illa under den långa resan utan möjlighet till dockning och reparationer. Lika illa var att resan både utsatt besättningarna för månaders vistelse i heta fartyg i tropiska farvatten och uteslutit alla former av systematisk utbildning. Den japanska flottan hade däremot under flera månader kunnat höja sin materiella och personella status. Även om de båda flottorna på pappret såg tämligen likvärdiga ut hade japanerna ett klart försteg i att vara samtränade, ha väl underhållna fartyg och utvilade besättningar med hög utbildningsnivå och stridsmoral.

Den 27 maj 1905 stod det avgörande slaget vid Tsushima. Togo manövrerade ut den ryska flottan och utsatte den för en förödande eld genom att på optimalt skotthåll och med vinden i ryggen två gånger ”korsa ryssarnas T”, det vill säga kunna beskjuta dem med fulla bredsidor utan att ryssarna kunde skjuta tillbaka med mer än förliga kanontornet på fartygskolonnernas tätfartyg. Den ryska flottan skingrades i förvirring och ett antal av dess fartyg sänktes under slagets första timmar. Mörkrets inbrott förhindrade den ryska flottans totala utplåning.

Togo förblev sitt vanliga orubbliga jag under slaget, inte minst genom att avvisa uppmaningar att leda striden från flaggskeppet Mikasas bepansrade stridsledningstorn. Det gjorde ingen skillnad att splitter från en rysk 30-centimetersgranat sårade femton man omkring honom.

Under de följande dagarna kunde den japanska flottan jaga i fatt nästa alla återstående fartyg ur den ryska eskadern. Endast två jagare och ett depåfartyg nådde Vladivostok. De övriga sänktes, erövrades eller sökte skydd i neutral hamn. Slaget vid Tsushima representerar därför den mest kompletta sjömilitära seger historien känner. Från nästan alla stora historiska sjöslag har inte oväsentliga delar av förlorarens styrkor ändå lyckats undkomma – från slaget vid Trafalgar 1805 återvände till exempel nästan hälften av de deltagande franska och spanska fartygen. Just segerns fullständighet kom att utgöra grunden för amiral Togos stora anseende även internationellt. Bland de utmärkelser han erhöll från främmande länder var kanske den mest anmärkningsvärda den brittiska ”Order of Merit”, normalt förbehållen särskilt förtjänta samväldesmedborgare.

Togos rykte som sjöhjälte efter Tsushima är befogat. Han bedömde korrekt att ryssarna skulle försöka skicka förstärkningar till Stilla havet och utnyttjade tiden till förberedelser. Genom valet av bas i Korea hamnade han i ett idealiskt läge rakt i vägen för ryssarna. Till skillnad från den ryske amiralen som inte delgav sina underlydande chefer sin stridsplan såg Togo till att hans chefer var väl insatta i den japanska stridsplanen. Sammantaget var den japanska segern till stor del Togos förtjänst.

Togos slutbefattning i aktiv tjänst blev marinchefsskapet 1905–09. Uppdraget var ingen sinekur – det gällde att ställa om flottan från krigs- till fredsfot och samtidigt modernisera den för att hålla jämna steg med utvecklingen i Europa.

Vid kröningen av den brittiske kung George V i juni 1911 deltog en japansk delegation med amiral Togo i spetsen. Det blev ett tillfälle för honom att återknyta kontakterna från sin tid i landet fyrtio år tidigare. Vid en skolmiddag för gamla elever ombord på HMS Worcester höll Togo ett av sina mycket sällsynta tal. Han hade redan före avresan erhållit en personlig inbjudan från den amerikanske presidenten Howard Taft att besöka USA och fortsatte sin resa dit ett par månader senare. Vid audiensen hos presidenten tog han sig för att putsa bort rost på det samuraijsvärd denne tidigare erhållit som gåva av den japanske kejsaren. Togos vänliga men återhållsamma och tystlåtna väsen vann stor respekt och – med massmedias hjälp – popularitet.

Som pensionär engagerades Togo av kejsaren personligen för att övervaka kronprinsen Hirohitos utbildning.

I motsats till vad man kanske kunde tro fick denna inte alls någon överdrivet militär prägel. Denna personliga tjänst åt kejsaren och hans familj bidrog säkert till att Togo adlades och dekorerades med Japans högsta civila och militära utmärkelser. Några dagar före sin död upphöjdes också den gamle amiralen till rang och värdighet av markis.

Efter att det sista året långsamt ha tynat bort avled amiral Heihachiro Togo 1934 i sitt åttiosjunde levnadsår. Hans sista ord lär ha varit: ”Mina tankar går till min kejsare … och till rosor.” ★

Johan Lupander är militärhistorisk författare och har bland annat skrivit böckerna Midway 1942 och Skagerackslaget 1916.

Boktips ★ Admiral Togo – Nelson of the East (2010) av Jonathan Clements.