Text: Bo Bjelfvenstam
Från Militär Historia nr 2/2012

Den 15 mars 1961 utbröt ett våldsamt uppror i norra delen av den portugisiska kolonin Angola. Grupper om 100–150 man från bakongofolket gick på flera håll samtidigt till angrepp mot kaffe- och bomullsplantager med macheter och uråldriga mynningsladdare. Första dagen mördades mellan 200 och 300 européer och många fler afrikaner som arbetade på plantagerna. Massakrerna pågick i över en vecka och drabbade svarta och vita, män, kvinnor och barn. Dödssiffrorna är mycket osäkra men ett tusental vita och minst tio gånger så många svarta dödades av gerillakrigare tillhörande en organisation som senare skulle bli känd som FNLA (Nationella Fronten för Angolas Befrielse) med Holden Roberto som ledare.

Portugiserna skickade ut straffexpeditioner. Men upproret pågick mitt under regntiden med oframkomliga lervägar där arméns fordon körde fast. Dessutom hade rebellerna sprängt ett antal broar. I väntan på regntidens slut mobiliserade portugiserna. Förstärkning rekvirerades från Portugal, européerna i området beväpnades och organiserades i miliser. I maj stod portugiserna redo för vedergällning. Portugals försvarsminister förklarade: ”Vi ska inte kriga mot mänskliga varelser utan mot vildar och vilda djur, mot kommunister.”

Hämnden blev skoningslös. Byar bombades, trupperna drog omkring och dödade hämningslöst. Inte minst milisen, de europeiska jordbrukarna, deltog i slakten. Särskilt åtråvärda mål för raseriet var de afrikaner som till skillnad från många européer kunde läsa och skriva, ofta mulatter och Portugalanpassade ”assimilados”. Massakrerna pågick i flera månader. Först i september förklarades kriget avslutat och vunnet av regeringsstyrkorna. I själva verket var det nu det tretton år långa befrielsekriget började.

Våld och övergrepp har en lång tradition i Angola. Redan under 1400-talet sände den portugisiske prinsen Henrik sjöfararen ut fartyg på forskningsresor för att vidga Portugals inflytande i Afrika, sprida kristendomen och som yttersta mål upptäcka sjövägen till Indien och Fjärran östern. 1482 passerades Angola i förbifarten och förklarades portugisiskt.

Till en början bedrevs handel som efterhand övergick till plundringar. Från 1500-talet till mitten av 1800-talet blev slavhandel den viktigaste aktiviteten i Angola – den portugisiska kolonin Brasilien behövde mycket arbetskraft till sina plantager.

På Berlinkonferensen 1884–85 styckade de europeiska kolonialmakterna upp Afrika och Angola erkändes som portugisisk koloni. För att kontrollera och exploatera området krävdes fler kolonisatörer och portugiserna strömmade till i tusental. Dels straffångar som deporterats, dels fattiga bönder, de flesta analfabeter, som utlovats jord och billig arbetskraft. Den billiga arbetskraften bestod av tvångsrekryterade angolaner. Slaveriet avskaffades på 1880-talet och ersattes av brutalt tvångsarbete som var en av anledningarna till upploppen på 1960-talet och de skärpta kraven på självständighet.

Omkring 1960 hade de flesta kolonier i Afrika fått sin självständighet, vanligen på fredlig väg. Något sådant var helt otänkbart för de portugisiska kolonierna. I Storbritannien och Frankrike fanns en stark liberal opinion som började ivra för avkolonisering. Dels av rent ekonomiska skäl; det kostade för mycket att hålla starka militär- och polisstyrkor runt om i världen. Men säkert hade också de stora slagorden efter andra världskriget börjat göra sin verkan: Alla människors lika värde, folkens rätt till självbestämmande, antirasism. Motsvarande opinion var mycket svag i Portugal och kunde inte göra sig gällande i ett land utan tryckfrihet.

Här hade Antonio de Oliveira Salazar kommit till makten på 1920-talet och tillskansat sig närmast diktatoriska befogenheter. Hans politiska inriktning blir tydlig i ett citat: ”Jag tror inte på allmän rösträtt, jag tror inte på jämlikhet utan på hierarki.” Salazar skapade vad han kallade Den Nya Staten (Estado Novo) som understöddes av högergrupper, monarkister och katolska kyrkan. Kolonierna döptes om till provinser och sågs som en integrerad del av det portugisiska ”imperiet” som var helt och odelbart.

Andra länder genomförde koloniernas frigörelse utan särskilt stora ekonomiska uppoffringar. Portugal – Salazarregimen – däremot skulle knappast överleva en avkolonisering därför att det politiska och ekonomiska beroendet av kolonierna var avgörande. Utan kolonier ingen Ny Stat. Tanken på avkolonisering väckte också mycket starkt motstånd från portugiserna i Angola liksom i andra kolonier där européer ägde och odlade jord. Kampen för självständighet blev blodig och långvarig.

I Angola framträdde tre större befrielserörelser som tidvis bekämpade varandra. Den första och största rörelsen var MPLA (Folkrörelsen för Angolas befrielse) som dominerade i Luanda och andra större städer. Medlemmarna, särskilt i ledningen, var vanligen bättre utbildade än i de andra organisationerna och mer etniskt blandade. Rörelsen stöddes av Sovjetunionen och Kuba. MPLA leddes av marxist-leninisten Agostinho Neto som var läkare och uppskattad poet. Han var en av mycket få angolaner som fått högre utbildning. Neto arresterades och fängslades vid flera tillfällen för ”subversiv verksamhet”. I fängelse skrev han dikter där han uttryckte sin kritik, sin förtvivlan, sitt motstånd.

FNLA (Nationella fronten för Angolas befrielse) opererade huvudsakligen i norra Angola i den stora folkgruppen Bakongos område mot gränsen till Kongo. FNLA leddes av Holden Roberto och stöddes av Kongo (från 1971 under namnet Zaire), USA och Kina.

FNLA:s ”utrikesminister” Jonas Savimbi lämnade 1964 tillsammans med några likasinnade organisationen. Savimbi var liksom Neto läkare, utbildad i Schweiz. Han anklagade Holden Roberto bland annat för att gå i USA:s ledband och föra kampen för självständighet ineffektivt. Savimbi for till Kina där han genomgick utbildning i mao­istisk gerillakrigföring. Han bildade 1966 en egen befrielserörelse – Unita (Nationella förbundet för Angolas totala befrielse) – som med tiden skulle bli MPLA:s huvudmotståndare. Unitas stöd fanns huvudsakligen i centrala och södra Angolas högland bland ovimbundufolket som utgjorde ungefär en tredjedel av den angolanska befolkningen.

Förutom dessa tre huvudorganisationer – MPLA, FNLA och Unita bildades en särskild befrielserörelse för enklaven Kabinda i norr, FLEC (Befrielsefronten för Kabindaenklaven). Motsättningarna mellan de olika rörelserna ökade och ledde till strider som skulle komma att intensifieras efter självständigheten.

Kriget krävde allt större portugisiska militära insatser. I slutet av 1960-talet lär Portugal ha haft den näst efter Israel högsta procenten av soldater i världen. Man började få rekryteringsproblem. I början av kriget tjänstgjorde många afrikaner i okvalificerade befattningar som tjänare, städare, handräckning och liknande. Det var närmast en motsvarighet till det civila tvångsarbetet. Efter hand utbildades allt fler afrikaner och vid krigets slut bestod halva den stridande portugisiska styrkan i Angola av afrikaner. Naturligtvis fanns det en stark opposition inom armén mot den tilltagande afrikaniseringen. Kunde man verkligen lita på de svarta soldaterna? Var de inte särskilt mottagliga för fiendepropaganda? Var inte alla afrikaner potentiella terrorister? Den misstänksamheten dröjde kvar under hela kriget.

Specialgrupper bildades bestående av frivilliga afrikaner utbildade på samma sätt som de reguljära trupperna. De organiserades i mindre grupper om cirka 30 man som ofta anslöts till de portugisiska bataljonerna. En av fördelarna var de svarta soldaternas kännedom om den lokala kulturen och språket. Andra specialgrupper utgjordes av svarta fallskärmstrupper.

En specialgrupp som tycks ha spelat en inte obetydlig roll i den portugisiska krigsmakten var de så kallade Flechas (pilar). De bestod till stor del av bushmän och sorterade under politiska polisen (PIDE), men opererade i hög grad självständigt. De rekognoserade, spionerade, saboterade men deltog också i stridshandlingar. Ovärderlig var bushmännens förmåga att ”leva på ingenting”. De kunde finna föda och vatten i naturen och var i stor utsträckning oberoende av underhåll från centralt håll.

Under de första åren fördes kriget mest som gerilla­räder från baser i grannländerna, främst Zaire och Zambia. Men befrielserörelserna utvecklades politiskt och militärt. Vapen från de utländska gynnarna strömmade till och allt större områden i Angola betraktades som befriade.

Portugal bemötte hotet med vedertagna antigerillametoder utprovade i bland annat Vietnam och Algeriet – truppförflyttningar med helikopter, napalm för att avslöja gerillatillhåll, tvångsförflyttningar till ”strategiska byar”. Arméledningen hävdade att förflyttningarna skedde för folkets trygghet, de skulle skyddas från ”terroristisk” påverkan i särskilda väl bevakade områden, ofta inom taggtrådsstängsel. Portugiserna satte också in beridet kavalleri som visade sig effektivt i svår terräng, oframkomlig för motorfordon.

I Portugal efterträddes Salazar 1968 av Marcelo Caetano som genomförde en del sociala och politiska reformer. Men när det gällde kolonierna var han lika kategorisk som Salazar – kolonierna eller provinserna var en del av det portugisiska imperiet och skulle för all framtid styras från Lissabon. Det innebar bland annat att minst 40 procent av statsbudgeten spenderades på krigsmakten medan stora delar av befolkningen levde i fattigdom. Portugal framstod i Europa närmast som ett u-land.

Bland portugisiska soldater och officerare växte motståndet och kritiken mot regeringen. Det fanns flera orsaker. En var de långa krävande tjänstgöringstiderna i Afrika, ofta flera år, långt från hem och familj i ett krig som föreföll allt hopplösare att vinna. Stort missnöje rådde vidare med en nyordning som regeringen infört, nämligen att studenter vid universiteten kunde genomgå en kort utbildning och utnämnas till officerare med samma grad som de ”riktiga” officerarna, utexaminerade från militärakademin. Särskilt bland de yngre officerarna gjorde sig också en tydlig vänstervridning gällande som tog sig uttryck i allt starkare krav på demokratiska reformer i Portugal. En underjordisk organisation bildades under namnet MFA (Movimento das Forças Armadas), oftast kallad Kaptensrörelsen eftersom de flesta medlemmarna var officerare i mellanställning.

Missnöjet fick sitt utlopp den 25 april 1974 då regeringen störtades i en oblodig militärkupp, nejlikerevolutionen. Efter den händelsen lyckades befrielserörelserna i Angola enas så länge att de kunde förhandla med den portugisiska regeringen om självständigheten, som fastställdes till den 11 november 1975. MPLA kontrollerade flera städer, främst huvudstaden Luanda och betraktade sig som regering i Angola. Det bestreds dock av Unita och FNLA.

Så började det långa blodiga inbördeskriget, kampen om makten. Portugiserna lämnade sin koloni och tog med sig allt från institutioner och administration till maskiner, fordon och hela fabriker. De tog även med sig kunskap och kompetens och lämnade ett stort tomrum. Vem skulle fylla det? De tre befrielseorganisationerna lyckades aldrig övervinna sina ideologiska och etniska motsättningar och upprätta ett system där makten delades på ett för alla godtagbart sätt.

Tidigare hade befrielserörelserna sökt utländsk hjälp för att bekämpa Portugal och kolonialismen. Nu sökte de stöd för att bekämpa varandra. FNLA och Unita behövde bistånd för att möta det ”kommunistiska hotet” i form av MPLA. Och MPLA sökte stöd för att möta det ”neokolonialistiska hotet” i form av FNLA och Unita.

Sovjetunionen fortsatte tillsammans med Kuba att stödja MPLA med allt tyngre vapen, officerare utbildades i Moskva, sovjetiska rådgivare kom till Luanda och Kuba skickade soldater. Moskva hoppades på det sättet kunna upprätta en vänskapligt sinnad regim i södra Afrika.

Kort efter nejlikerevolutionen i Portugal anlände en kinesisk delegation av militära rådgivare till FNLA:s högkvarter i Zaire. De medförde en stor vapensändning. Ungefär samtidigt hade CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten, fastställt att FNLA även var den rörelse som bäst kunde befrämja USA:s intressen i Angola. CIA började göra hemliga utbetalningar till FNLA.

Unita var vid tiden för självständigheten den svagaste av de tre rörelserna. Jonas Savimbi försökte därför till en början undvika militär konfrontation och strävade i stället efter en politisk uppgörelse. Men Unita drogs in i striderna och nu började USA stödja rörelsen med vapen. Unita och FNLA inledde ett samarbete för att jaga bort MPLA från Luanda. Savimbi vände sig till ännu en utländsk aktör med anhållan om stöd – Sydafrika. Och Sydafrika reagerade positivt, sydafrikanska vapen började levereras till såväl Unita som FNLA.

I oktober 1975 trängde syd­afrikanska styrkor in i An­gola och stred tillsammans med Unita. De drog norrut mot Luanda. Samtidigt närmade sig FNLA under Holden Robertos ledning huvudstaden från norr. Målet för de båda MPLA-fienderna var att inta Luanda före självständighetsdagen den 11 november och på det sättet slutgiltigt manifestera vem som regerade i Angola. Offensiven inleddes framgångsrikt. I början av november föreföll det som om huvudstaden stod inför sitt fall. Men i sista stund vände det.

Förutom ett tusental egna soldater bestod FNLA-styrkan av två bataljoner otillräckligt utbildade och inte särskilt motiverade soldater från Zaire, 120 portugisiska/angolanska legosoldater samt ett femtiotal sydafrikaner. Dagen före självständigheten, den 10 november, gav Holden Roberto order om anfall mot Luanda trots avrådan från sina militära experter. FNLA hejdades vid Kifangondo någon mil nordost om Luanda av MPLA, understött av kubanska soldater som kommit till undsättning genom en luftbro från Havanna. De hade utrustats med bland annat raketartilleri, stalinorglar, och andra tunga sovjetiska vapen. Stalinorglarna, BM-21, sägs ha haft mer psykisk än fysisk effekt, de var oerhört skrämmande för soldater som aldrig tidigare upplevt dem. När så Luandaborna natten till den 11 november firade självständigheten genom ett fredligt men praktfullt fyrverkeri, fullt synligt från Kifangondo, utbröt panik och FNLA-styrkorna flydde i vild oordning.

I söder tycks den sydafrikanska offensiven ha hejdats av ett påbud från USA som insåg att det vore politiskt för­ödande att just sydafrikanska styrkor skulle inta Luanda. Det borde i stället vara angolanska stridskrafter från norr, men det misslyckades alltså. Och den politiska skadan var redan skedd. Att samarbeta med den sydafrikanska apart­heidregimen, hela världens paria, var helt oacceptabelt. Allt fler afrikanska stater och snart även OAU, den afrikanska enhetsorganisationen, började överge Savimbis Unita och stödja MPLA.

På den avtalade självständighetsdagen utropade MPLA Angolas självständighet. Programförklaringen inne­höll målet att skapa en ”revolutionär demokratisk diktatur”. Med FNLA i grunden besegrat och sedan de sydafrikanska trupperna dragits tillbaka upphörde striderna. Men bara tillfälligt.

Inbördeskriget tog snart ny fart. FNLA tynade bort och kampen fortsatte främst mellan huvudfienderna MPLA och Unita, eller som det nu blivit, mellan rege­ringen och rebellerna. På MPLA:s sida stred kubanska soldater. Sydafrikanska trupper stödde återigen Unita. De anföll från söder också för att angripa de baser som ANC, den syd­afrikanska befrielserörelsen, och Swapo, den namibiska befrielserörelsen, hade inrättat i Angola. Unita sågs både av Sydafrika och USA som ett pålitligt bålverk mot kommunismens och Sovjetunionens inflytande i Afrika.

MPLA kontrollerade oljekällorna i nordväst medan Unita hade lyckats lägga beslag på diamantgruvorna i nordost. Båda sidor kunde alltså finansiera sin krigföring med hjälp av Angolas naturtillgångar.

Det största och mest avgörande slaget i inbördeskriget utspelades 1987–88 i sydöstra Angola. Området behärskades av Unita. I september 1987 inledde regeringstrupperna en offensiv för att slutgiltigt förinta Unita och få kontroll över hela landet. MPLA:s styrkor var utrustade med bland annat sovjetiska stridsvagnar T-55 och T-62, Mi-24 helikoptrar och jaktplanen MiG–21 och MiG–23. Unita bemötte framgångsrikt regeringssidans överlägsenhet i luften med bland annat amerikanska Stinger luftvärnsrobotar.

En serie MPLA-anfall mot Unita-styrkor vid Lomba-floden slogs tillbaka med hjälp av den sydafrikanska armén. Regeringstrupperna retirerade till den väl befästa staden Cuito Cuanavale. Sydafrikanerna och Unita inledde en belägring med artilleribeskjutning på 30–40 kilometers avstånd. Ett pressat MPLA begärde och fick mer understöd av Kuba som ökade sin 25 000 man stora kontingent med ytterligare 15 000 man. Under de första månaderna 1988 försökte Unita och sydafrikanerna inta Cuito Cuanavale vid flera tillfällen, den sjätte och sista gången 23 mars. Men staden höll ut, Sydafrika gav upp.

I slutet av 1980-talet ljusnade läget i södra Afrika. Namibia blev självständigt, Sydafrika avskaffade apartheid och drog tillbaka sina trupper från Angola, och Kuba gjorde likadant. Det kalla kriget upphörde i och med Sovjetunionens och östblockets kollaps. 1991 slöts äntligen fred i Angola efter stor förödelse och kanske 300 000 döda. President- och parlamentsval utlystes och hölls. Vid självständigheten sexton år tidigare hade endast ett parti tillåtits, MPLA, och Angola utropades då som socialistisk enpartistat. 1992 infördes i stället en demokratisk grundlag och fler partier tilläts delta i valet.

President Agostinho Neto hade dött 1979 och efterträtts av José Eduardo dos Santos som ställde upp i presidentvalet mot Jonas Savimbi. Dos Santos tog avstånd från marxism-leninismen och bekände sig nu till ”demokrati och marknadsekonomi”. Ingen av presidentkandidaterna uppnådde de nödvändiga 50 procenten av väljarna. Men i parlamentsvalen segrade MPLA. Anklagelser om valfusk kom genast från Unita och kort efter valet bröt kriget ut på nytt.

I enlighet med fredsavtalet 1991 hade MPLA reducerat sin krigsmakt, till skillnad från Unita som särskilt på landsbygden bibehöll sina väpnade styrkor. Regeringen var helt oförberedd när Unita gick till angrepp mot ett stort antal städer och byar samtidigt i hela landet.

Hårda strider pågick under ett par år och flera hundratusen människor dödades, soldater och civila. Under 1993 behärskade Unita en stor del av landet och det såg ut som Savimbi skulle överta makten. Men i Washington hade George Bush efterträtts av Bill Clinton som inte längre behövde utkämpa något kallt krig. Han bytte sida i Angola och erkände MPLA som nu fick massivt stöd både från USA och Ryssland. MPLA fick så småningom övertaget i kriget och fredsförhandlingar inleddes 1994. Nu skulle en nationell regering bildas där även Unita skulle få ministerposter. De båda rörelsernas arméer skulle slås samman till en nationell krigsmakt övervakad av FN.

Freden varade i några år, men i slutet av 1990-talet tog striderna återigen fart. Kriget var alltför lönande för alltför många för att någon fredsvilja skulle kunna uppammas bland de styrande. Kriget antog allt kriminellare former. Den krigförande elitens strävanden kom att mindre gälla ideologiska mål, mer att berika sig själv. MPLA-regeringen har genomgått djupgående förändringar under åren sedan självständigheten. En från början revolutionär och folkligt förankrad rörelse har gradvis övergått till ett elitistiskt och gravt korrumperat styre, där större delen av den politiska och ekonomiska makten ligger samlad hos presidenten och hans kotteri.

2002 kom slutet på kriget. Regeringstrupperna lyckades spåra upp Savimbi med hjälp av amerikansk och israelisk underrättelsetjänst samt avhoppare från Unita. Han sköts ihjäl. Sedan dess har det rått fred i Angola i varje fall mellan ärkerivalerna MPLA och Unita. Men i oljeenklaven Kabinda har rebellverksamheten fortsatt och regeringen har skickat tusentals soldater för att kväva upproren. ★

Bo Bjelfvenstam är dokumentärfilmare och författare med Afrika som specialområde.

BOKTIPS ★ Rebels and Robbers – Violence in Post-Colonial Angola (2007) av Assis Malaquias ★ The Origins of the Angolan Civil War (2001) av Fernando Andresen Guimarães ★ Afrikanische Totenklage (2003) på tyska av Peter Scholl-Latour.

De portugisiska, brittiska, spanska och franska kolonialmakterna var 1800- och 1900-talets största. Filmklippet nedan illustrerar  de fyra imperiernas fall.

USA vräkte ner bomber över Laos för att slå hål på Ho Chi Minh-leden – de vietnamesiska kommunisternas viktigaste underhållsväg. Resultatet blev åttio miljoner blindgångare som än i dag håller kvar befolkningen i fattigdom.

Text: Peter Fogde
Från Militär Historia nr 11/2011

Den 24 januari 1971: Just söder om den lilla byn Sabongkokhai i Laos fälls fyra bombkapslar fyllda med vardera 670 BLU-59 splitterbomber, stora som tennisbollar. Målet: en fordons­kolonn med bland annat en tio meter lång patrullbåt i lasten.

Den 23 februari 2011: I utkanten av Sabongkokhais dammiga samlingsplats hittar den femårige Nan en BLU-59 och kastar den mot ett träd. Explosionen skadar Nan så svårt att han två timmar senare, utan läkarvård eller tillgång till smärtlindring, avlider i familjens bambuhydda.

Den 20 februari 1972: Vid byn Pakor bara några kilometer norr om Sabongkokhai fälls fyra bombkapslar med vardera 665 BLU-26 splitterbomber. Målet: en 37-millimeters luftvärnskanon.

Den 11 juli 2011: Bonden Sen från Pakor dödas av en exploderande BLU-26 då han planterar ris på sin svedja utanför byn. Han lämnar efter sig hustru och sex barn.

Kriget i Sydostasien upphörde 1975. Än i dag, mer än 35 år senare, dör och lemlästas människor i Laos av krigets lämningar. Barnen är en utsatt grupp och de odetonerade bomberna, stora som tennisbollar i glada färger, blir till livsfarliga leksaker. Omkring 280 miljoner splitterbomber fälldes över Laos och det beräknas att 80 miljoner av dem aldrig exploderade utan är kvar som blindgångare. Odetonerade projektiler från automatkanoner ligger gömda under markytan och exploderar när de utsätts för stark värme. Vid ett flertal tillfällen har barn dödats eller lemlästats när de under vintern gjort upp eld utanför skolan eller i byn för att värma sig.

De båda byarna Sabongkokhai och Pakor ligger i Ta Oy, ett distrikt i Saravaneprovinsen. Det är ett av Laos fattigaste distrikt och fortfarande, trots trettio år av internationellt bistånd, avskuret från resten av Laos och världen under regnsäsongens fem månader.

Ta Oy, tillsammans med det lika fattiga granndistriktet Nong, utgjorde under Vietnamkriget navet i den gigantiska logistiskoperationen som i dagligt tal kallas Ho Chi Minh-leden. Den började byggas 1959 på order av det nordvietnamesiska kommunistpartiet. På vietnamesiska hette leden Truong Son efter namnet på den bergskedja som utgör gränsen mellan Laos och Vietnam. Fram till 1960 gick leden i huvudsak på den östra, vietnamesiska sidan av bergskedjan. Sedan den blivit upptäckt flyttades den under 1961 över till den laotiska sidan.

1964 startades ett massivt vägbyggnadsprogram som resulterade i fem huvudvägar och ytterligare 29 förbindelse- och kringgångsvägar samt ett helt nätverk av stigar. Till slut bestod Truong Son av 1 900 mil förbindelseleder med underjordiska bränsledepåer, sjukhus, verkstäder och bivacker samt ett antal rörledningar för att pumpa drivmedel från norra till södra Vietnam.

Det stod tidigt klart för USA att flödet av underhåll och trupp längs lederna inne i Laos måste stoppas om Sydvietnam skulle kunna försvaras mot sina nordvietnamesiska grannar.

Det första uppdraget mot leden där USA deltog genomfördes i oktober 1964. Under våren 1965 intensifierades uppdragen och i december samma år genomfördes de första bombningarna med B-52. För att öka effekten använde USA herbicider (ogräsmedel) för att avlöva den täta djungeln och därmed blottlägga vägar och depåer. Dessa gick under namnen Rainbow Herbicides där den mest kända var Agent Orange, som innehöll mycket giftiga kemiska substanser. Omkring 45 miljoner liter Agent Orange användes under kriget, varav större delen sprutades över Truong Son.

Bombningarna av Ho Chi Minh-leden avslutades i praktiken under 1972. Då hade USA enligt officiella källor släppt två miljoner ton bomber över Laos, ett område lika stort som Norrland. Dessutom tillkommer det okända tonnage som fälldes över landet av Laos och Sydvietnams flygvapen. Det kan jämföras med nära en miljon ton bomber som fälldes över Nordvietnam och nära tre miljoner ton som de allierade släppte över Tyskland och Japan under andra världskriget.

Mot leden utfördes i snitt tio uppdrag i timmen, 24 timmar per dygn, 365 dagar om året under sju år. Hur många laoter som dog under kriget och bombningarna mot leden är inte känt. Även i dag är rapporteringen av olyckor med kopplingar till kriget högst bristfällig. En rapport utgiven av FN:s utvecklingsprogram UNDP uppger att över 12 000 människor dött och 8 000 skadats av blindgångare mellan 1974 och 2008. Samma rapport uppger att det under de tio senaste åren varit omkring 300 offer per år. Av olyckorna var 60 procent med dödlig utgång och var fjärde drabbad var ett barn.

Det finns ett mycket starkt samband mellan förekomsten av blindgångare och graden av fattigdom, eftersom närvaron av odetonerade splitterbomber förhindrar utvecklingen av ett effektivt jordbruk. De distrikt i Laos som ligger längs leden tillhör än i dag de absolut fattigaste i Sydostasien. Befolkningens största problem är bristen på ris, stapelfödan för varje laot. Det är inte ovanligt att riset räcker för bara ett par månader, resten av året får insamlade rötter och blad vara ersättningen. Den låga risproduktionen beror på att det är omöjligt att bearbeta jorden effektivt så länge den gömmer blindgångare.

I den laotiska regeringens utvecklingsmål har stridsfältsröjning, främst av jordbruksmark, en framträdande roll. Huvuddelen av den röjning som finansieras av internationellt bistånd är av vägar och bebyggda områden, medan bara en mindre del är jordbruksmark. USA är i dag den största enskilda bidragsgivaren med en årsbudget på tre miljoner dollar. Det kan ses i perspektivet av att bombningarna av Laos kostade 15 miljoner dollar varje dygn.

I grannlandet Vietnam har USA tagit på sig att sanera upplagsplatser samt att undersöka kvarstående effekter av dioxinet i Agent Orange på människor och i näringskedjan. I Laos görs inga sådana insatser.

Den laotiska regeringen har uppskattat den totala arealen som är kontaminerad av splitterbomber till 9 000 kvadratkilometer (motsvarande Cyperns yta) varav 2 000 kvadratkilometer är risfält. Med nuvarande takt på röjningsarbetet, omkring 30 kvadratkilometer per år, kommer det att ta ytterligare trehundra år innan landet är befriat från splitterbomber.

Jord- och skogsbruk är de aktiviteter som snabbast kan förbättra situationen för den fattiga befolkningen i de drabbade distrikten. Agent Orange samt de intensiva bombningarna har totalt ödelagt naturskogen och lämnat efter sig ett öppet landskap bestående av bambu, buskar och gräs, vilket gör det lämpligt för plantering, men blindgångarna sätter stopp för det. Om det röjs skulle de sönderbombade distrikten relativt snart kunna resa sig ur sin fattigdom. ★

Peter Fogde är f d reservofficer. Han har arbetat med skog i Laos sedan 1980 och är i dag ansvarig för Stora Ensos planteringsprojekt.

BOKTIPS ★ The Road to Freedom – A History of the Ho Chi Minh Trail (2006) av Virginia Morris och Clive Hills ★ The war against trucks – aerial interdiction in southern Laos, 1968–1972 (2005) av Bernard C Nalty.

NÄTTIPS ★ Laotiska myndigheten för minröjning: www.nra.gov.la

Under fyra dagar 1969 utkämpades det som kom att kallas fotbollskriget. El Salvador invaderade grannlandet Honduras men förlorade kampen om luftrummet. Där ägde de sista duellerna mellan propellerplan rum.

Text: Jöran Lindeberg
Från Militär Historia nr 9/2011

Den 8 juni 1969 besegrade Honduras grannlandet El Salvador med 1-0 i det första av tre hatfyllda kvalmöten inför fotbolls-VM i Mexiko. I desperation plockade artonåriga Amelia Bolaños fram sin fars pistol och sköt sig i hjärtat. Vid hennes begravningsprocession deltog landets president, fotbollslandslaget och en hedersvakt. Fotboll kan vara på liv och död.

Men det var inte därför som omkring 4 000 människor skulle stupa under intensiva strider månaden efter. Invasionen, som den polske reporterlegenden Ryszard Kapuscinski missledande döpte till fotbollskriget, hade andra orsaker. I Centralamerika brukar konflikten kallas för hundratimmarskriget.

El Salvador var rikare än Honduras, men den höga befolkningstätheten och det faktum att nästan all jord var i händerna på ett fåtal rika familjer gjorde att hundratusentals småbönder utvandrat till grannlandet och blivit nybyggare. När så Honduras militärdiktator Oswaldo López ville göra sig populär låg det nära till hands att skylla landets problem på invandrarna. Mellan 60 000 och 130 000 flydde undan den följande fördrivningskampanjen.

För El Salvadors regering, under ledning av en annan general – Fidel Sánchez – innebar återvändarna ett växande problem. Det tätbefolkade landet med enorma sociala klyftor var redan en krutdurk. Regeringens motdrag var att hävda att nybyggarnas mark i grannlandet i själva verket tillhörde El Salvador. Till saken hör att gränsen aldrig fastslagits med exakthet. El Salvador menade också att landsmännen i Honduras var offer för ett folkmord.

Kriget inleddes på eftermiddagen den 14 juli. El Salvador invaderade i två huvudriktningar. Över 12 000 soldater anföll i nordlig riktning med målet att komma fram till Atlantkusten och därmed ge El Salvador tillgång till ytterligare ett världshav. Den andra styrkan trängde österut. Om El Salvador skulle lyckas ta kontroll över Fonseca­bukten, invid Nicaragua, skulle Honduras stå utan kust mot Stilla havet.

Samtidigt sände El Salvador allt tillgängligt flyg mot Honduras, bland annat mot flygplatsen i huvudstaden Tegucigalpa. Halva flygvapnet stod parkerat kring landningsbanan och piloterna hade gått hem. Ändå blev effekterna måttliga; inte ett enda plan slogs ut.

Flygvapnet var El Salvadors akilleshäl. Man led brist på både maskiner och välutbildade piloter. I övrigt hade det lilla landet (mindre än Småland) en krigsmakt överlägsen den fattigare grannens.

Dagen efter var hela Honduras på fötter. Soldater och civila organiserade sig för att stå emot angreppet. Ryszard Kapuscinski iakttog hur huvudstadens husväggar fylldes av patriotisk graffiti. Bland annat: ”De ska få igen för 3-0!” (Resultatet från kvalmatch nummer två. El Salvador vann även den tredje, med 3-2.)

Honduras slog tillbaka med fyra plan som bombade flygfält och bränsledepåer i El Salvador. Efter operationen förbjöd dock presidenten sina piloter att ge sig in på salvadoranskt luftrum. Han ville inte riskera att framstå som angripare i omvärldens ögon.

På östfronten avancerade invasionsstyrkan snabbt längs huvudvägen mellan de två länderna, och på morgonen den 16 juli föll regions­huvudstaden Nueva Ocotepeque. Dagen efter närmade man sig staden Santa Rosa de Copán.

Men samtidigt blev El Salvadors svaghet i luften allt tydligare. Moralen sänktes ytterligare när två Mustanger krockade med varandra på flygplatsen Ilotango. Honduras flygare lyckades genom en luftbro förflytta 1 000 soldater till försvaret av Santa Rosa de Copán. Invasionsstyrkan tappade kraft och började få brist på bränsle och ammunition.

På eftermiddagen den 17 juli led El Salvadors flygvapen en neslig förlust. Två Corsair på väg att ge understöd till ansatta trupper attackerades av två honduranska plan av samma märke. Salvadoranerna retirerade över gränsen, men en av angriparna – major Soto – bröt mot den stående ordern att hålla kriget på hemmaplan och tog upp jakten.

Efter några minuter var han ikapp, och skadade det ena planets bränsletank och vingar med sin 20 millimeters automatkanon. Samtidigt blev hans eget plan träffat av salvadoran nummer två. Men efter en jaktstrid lyckades han lägga sig bakom även denna motståndare och öppnade eld. Piloten dödades. Nu hade Honduras definitivt luftherravälde.

Faktum är att fotbollskriget var sista gången som propellerdrivna jaktplan möttes i dogfights i andra världskrigets anda. Under dessa strider visste piloterna att det fanns en god chans att fienderna var gamla kurskamrater från de amerikanska militärakademier som utbildat båda ländernas flygvapen.

Den 18 juli krävde Organisationen för amerikanska stater (OAS) eldupphör, vilket blev verklighet två dagar senare. Efter hot om sanktioner och löften om säkerhet för de salvadoraner som fanns kvar i Honduras drogs invasionsstyrkan tillbaka till den 2 augusti. ★

Jöran Lindeberg är frilansjournalist och har arbetat för FN i Sydamerika.

BOKTIPS ★ Fotbollskriget (1998) av Ryszard Kapucinski.

Hoten från Ryssland och Tyskland var borta och över ett krigstrött Europa ljöd slagorden Aldrig mera krig! Även Sverige lyssnade och 1925 påbörjades nedrustningen av det svenska försvaret.

Text: Olle Larsson
Från Militär Historia nr 9/2011

Det var med stor pompa och ståt som Smålands husarer högtidlighöll sitt 400-års jubileum ute på Ränne­slätt. I närvaro av kung Gustaf V och stora delar av Eksjös befolkning genomförde kavalleriregementet en uppvisning. Men det var ett firande som gick i sorgens tecken. Tidigare samma år, i maj 1925, hade riksdagen beslutat att regementet skulle läggas ned. Två år senare genomförde Smålandsryttarna sitt sista offentliga framträdande. Det ägde rum i Eksjö i samband med den stora höstmanövern. Även denna gång var kungahuset representerat men då genom kronprins Gustaf Adolf. I december 1927 hölls en stor avskedsmiddag och på nyårsafton lät den dåvarande regementschefen Gilbert Hamilton dra in kasernvakten. Därmed var regementets saga all. Efter 400 år i rikets tjänst red Smålands ryttare in i evigheten.

Kungliga Smålands husarregemente, K4, var ett av de regementen som drogs in till följd av det försvarsbeslut som fattades 1925.

Det första världskrigets slut 1918 ledde till att maktbalansen i Europa förändrades i grunden. De stora kejsardömena Tyskland, Ryssland, Osmanska riket liksom dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade kollapsat.

För Sveriges del betydde detta att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet förändrades. Finlands och de baltiska staternas frigörelse från det kejserliga Ryssland innebar att dessa länder kom att bilda en barriär mellan Sverige och ärkefienden i öst. Ryssland hade endast tillträde till Östersjön genom sina kustområden i de inre delarna av Finska viken. Genom Versailles­fredens bestämmelser förklarades Tyskland ha orsakat det stora kriget och ålades att betala ett enormt krigsskadestånd. Landet skulle även tvingas till en omfattande nedrustning. Rysslands tillbakaträngande vid Östersjön och det faktum att Tyskland kraftigt försvagats militärt genom freden gjorde att Sveriges säkerhetspolitiska läge verkade mer gynnsamt än på länge.

I samband med krigsslutet hade också Nationernas Förbund skapats. Detta var en internationell organisation som skulle verka fredsbevarande genom att lösa mellanstatliga konflikter och stödja system för kollektiv säkerhet. Världskrigets massdödande skulle aldrig mera upprepas. Ropet ”Aldrig mera krig” ljöd över Europa. 1920-talet gick i avspänningens och nedrustningens tecken. Flera länder, däribland Sverige, gjorde sig redo att minska krigsmaktens storlek.

Den svenska nedrustningen var inte enbart ett resultat av den förbättrade internationella situationen. Det ekonomiska läget spelade en avgörande roll för det förslag till ny organisation för krigsmakten som lades fram av den försvarsrevision som påbörjat sitt arbete 1919.

Omedelbart efter kriget gynnades Sverige av ett konjunkturuppsving 1919–20 som emellertid förbyttes i en internationell deflationskris som slog hårt mot landet. Sjunkande exportsiffror, prisfall på varor, lönesänkningar och arbetslöshet ledde till krav på besparingar i statsfinanserna. Den förbättrade säkerhets­politiska situationen gjorde att blickarna riktades mot försvaret. I det rådande läget betraktades krigsmakten som allt för kostnadskrävande. Här fanns det pengar att spara.

Att försvaret hamnade i fokus för diskussionen om besparingar hade också att göra med den förändrade inrikespolitiska situationen. Rösträttsreformerna 1918–21 gjorde att stödet för socialdemokraterna ökade, vilket innebar en radikalisering av politiken. Med detta följde en förändrad syn på försvaret som möjliggjorde en diskussion om minskade försvarskostnader.

Försvarsrevisionen var färdig med sitt arbete 1923 och kunde lägga fram ett förslag om hur försvaret skulle bantas. Förslaget innebar att krigsmakten skulle anpassas till den rådande situationen, alltså till en tid präglad av avspänning, fred och ekonomiska svårigheter. Men det var en splittrad revision som presenterade resultatet av sitt arbete. Det enda man var överens om var att den så kallade reservorganisationen i 1914 års härordning skulle slopas. Oenighet rådde om hur krigsmaktens fredsorganisation skulle se ut och huvudfrågan var hur många arméfördelningar som skulle behållas.

I huvudsak kan man urskilja tre olika uppfattningar om försvarets framtida fredsorganisation. Det frisinnade lägret, som bestod av liberalerna samt revisionens ende bondeförbundare, ville dra ner antalet arméfördelningar från sex till fyra. Detta kom att bli huvudförslaget eftersom de frisinnade var i majoritet. Socialdemokraterna ville gå ännu längre och föreslog därför att antalet fördelningar skulle skäras ner till tre. Högern ville inte se någon minskning överhuvudtaget utan föreslog att alla sex skulle behållas. Vid 1925 års riksdag nåddes en lösning genom att socialdemo­k­raterna och liberalerna i samförstånd enades om att krigsmaktens framtida fredsorganisation skulle bestå av fyra arméfördelningar.

De skilda uppfattningarna om försvarets utformning hade sin grund i hur de olika partierna bedömde det framtida läget vid Östersjön. Samtliga grupper var överens om att det för tillfället inte förelåg något omedelbart militärt hot mot Sverige. Oenigheten handlade om hur man såg på det framtida Ryssland, som vid tiden för försvarsbeslutet bytt namn till Sovjetunionen. Var landet pacificerat och försvagat för en lång tid framöver eller var det bara en tidsfråga innan det återhämtat sig och åter var att betrakta som ett reellt militärt hot? Detta var själva kärnpunkten i den säkerhetspolitiska diskussionen.

Högern ansåg att hotet från Sovjet var oförminskat, sett i ett längre perspektiv. Landets militära och ekonomiska svaghet var av tillfällig karaktär. De stater som låg mellan Sverige och Sovjetunionen var militärt svaga och skulle knappast kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp. Högerpolitikerna var även kritiska till Sveriges anslutning till Nationernas Förbund. De såg detta som en organisation som dominerades av segermakterna och att ett svenskt inträde innebar att man ställde sig bakom de hårda fredsvillkoren som man betraktade som orimliga.

Dessutom betraktade högern NF:s sanktionssystem och medlems­staternas skyldighet att låta eventuella sanktionstrupper marschera igenom det egna territoriet som helt oförenliga med svensk neutralitetspolitik. Till detta kan läggas att man endast såg NF som en högst temporär garant för en varaktig fred.

Högern var emellertid inte helt emot en krympning av försvarsanslagen. Man medgav att det internationella läget gjorde detta möjligt. Därför kunde man ställa sig bakom slopandet av reservorganisationen men man menade att det var av central betydelse att man behöll möjligheten till ett snabbt återtagande av försvarsförmågan om och när det internationella läget så krävde.

Vissa avvisade emellertid helt alla tankar på nedrustning och hävdade att frågan om försvarets framtida utformning skulle skjutas upp. De frisinnade var mer positiva i sin bedömning av framtiden. De bistra erfarenheterna från kriget, Nationernas Förbund och den kollektiva säkerheten samt Tysklands och Sovjets försvagning gjorde att man bedömde världsläget som stabilt. Man tittade i kristallkulan och såg framför sig en värld präglad av allmän nedrustning och med ett internationellt rättssystem dominerat av NF. Sverige skulle därför ha en krigsmakt som svarade mot landets ekonomiska bärkraft och dess säkerhetspolitiska behov.

Man betraktade dock fortfarande Sovjetunionen som ett framtida hot. Ett sovjetiskt angrepp skulle kunna komma överraskande och det var därför av stor vikt att Sverige hade ett starkt försvar som snabbt skulle kunna vara insatsberett om det värsta skulle inträffa. För tillfället menade man emellertid att Sovjet var så svagt att det svenska försvaret kunde krympas. Dessutom skulle Sverige få stöd från NF om det blev angripet militärt. Man delade högerns uppfattning att det var viktigt att Sverige snabbt kunde återta sin militära förmåga om världsläget förändrades till det sämre.

Socialdemokraterna menade att de båda andra grupperna överdrev hotet från det stora landet i öster. Man argumenterade för att man skulle gå från ett så kallat existensförsvar, som skulle kunna avvisa ett omfattande angrepp mot svenskt territorium, till ett neutralitetsförsvar av avsevärt mindre omfattning, som skulle avvisa mindre kränkningar av landets gränser. Det stabila världsläget gjorde att man kunde rusta ner. Man tänkte sig att om världsläget skulle försämras så skulle detta ske långsamt och det skulle därmed vara gott om tid att förstärka försvaret och vidta nödvändiga militära åtgärder. I fredstid kunde man således nöja sig med ett avsevärt mindre försvar än det som de övriga partierna förespråkade.

Det beslut som antogs av riksdagen 1925 var alltså resultatet av en kompromiss mellan de olika parti­grupperna. Försvarskostnaderna skulle minskas från de 182 miljoner per år som det beslutats om 1914 till 120 miljoner i det nya förslaget. Socialdemokraterna lyckades slutligen pruta ner detta till 107 miljoner. Tanken var att denna summa skulle ligga fast i tio år.

Beslutet 1925 fick stora konsekvenser för den svenska försvarsmaktens organisation. Den nya härordningen, som skulle träda i kraft 1928, innebar att antalet arméfördelningar reducerades från sex till fyra. Inte mindre än nitton regementen lades ner. En nyhet var att två stridsvagnskompanier skapades liksom ett luftvärnsregemente.

Antalet verksamma yrkesbefäl minskades. Besparingar gjordes även beträffande värnplikten.

I fortsättningen skulle endast tre fjärdedelar av varje årsklass kallas in under fanorna och resten föras över till en utbildningsreserv. Utbildningstiden för de värnpliktiga kortades ner till 140 dagar. Dessutom infördes en lag om etiskt samvetsömmas värnplikt.

Ytterligare en konsekvens av försvarsbeslutet var att flygvapnet skapades som en ny försvarsgren. Detta skedde genom att arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till en enhet. Även flottan påverkades av beslutet. Nybyggnationen av fartyg minskade, vilket innebar att utrangerade fartyg endast ersattes i mindre omfattning. Efter 1927 skedde en utveckling mot en lättare flotta och flera av de tyngre pansarskeppen lades i malpåse. Även kustartilleriet minskade i storlek.

Beslutet om nedrustning i enlighet med 1925 års försvarsbeslut fattades i en situation då en sådan både var rimlig och nödvändig. Hotet från Tyskland och Sovjet var mycket begränsat och det ekonomiska läget krävde besparingar. Vad som skulle visa sig vara besvärligt var att bedöma det framtida världsläget. Så här i efterhand är det uppenbart att den försämring av den internationella situationen som inträffade under 1930-talet inte togs på allvar förrän det var för sent. Det föregående decenniets förhoppningar om nedrustning och evig fred kom på skam.

När tyska trupper gick in i Polen i september 1939 var det svenska försvaret alltjämt svagt. Detta trots att beslut fattats om en förstärkning av krigsmakten i det så kallade vändpunktsbeslutet 1936. Upprustningen gick dock för långsamt, och 1939 var landet inte rustat för krig. In i det sista hade man hoppats att freden skulle fortsätta. Inte bara i kvantitativt utan också i kvalitativt avseende hade försvaret stora brister. Den svenska krigsmaktens organisation var föråldrad liksom mycket av materielen.

Det berodde främst på att den enorma utveckling vad det gällde krigsmaterial som skedde under 1930-talet var omöjlig att förutse. Inte minst gällde detta eldkraften och rörligheten hos arméförbanden, stridsvagnsvapnets utveckling och flygplanens ökade prestanda. Det är emellertid inte rättvist att skylla alla brister i det svenska försvaret vid krigsutbrottet på 1925 års försvarsbeslut. Det handlade i minst lika hög grad om att de styrande gjorde en felaktig bedömning av det internationella läget under 1930-talet och att upprustningstakten var allt för låg.

I rättvisans namn bör dock påpekas att många politiker i Europa gjorde samma bedömning som de svenska och tonade ner krigsrisken. Dessutom bör det sägas att om Sverige upprustat redan under tidigt 1930-tal så hade den material som fyllt förråden varit kraftigt föråldrad vid tiden för krigsutbrottet.

Problemet med 1925 års försvarsbeslut var inte heller den stora regementsdöden med alla förbandsnedläggningar. Det som verkligen orsakade problem var att inskränkningarna i värnplikten gjort att 200 000 vapenföra svenska män saknade militär utbildning.

Den korta utbildningstiden hade dessutom skapat soldater utan den breddkompetens som var nödvändig för att möta krigets krav. De flesta saknade till exempel vinterutbildning. Den begränsade värnpliktsutbildningen gjorde också att det stamanställda befälets förmåga att föra trupp sjönk. Tillämpnings­övningar hanns inte med utan befälsföringen handlade oftast om kaserngårdsexercis och skjutbane­övningar. När beredskapstidens massinkallelser var ett faktum saknades förmågan att föra befäl över fullt utrustade förband under fältmässiga förhållanden. Dessa brister var betydligt allvarligare än de nedlagda regementena och bristerna i utrustning. ★

Olle Larsson är historiker och författare.

BOKTIPS ★ I nedrustningens tecken – intressen och aktivitet kring försvarsfrågan 1918–1925 (1966) av Hans Wieslander ★ Neutralitet och försvar – perspektiv på svensk säkerhets­politik 1809–1986 (1986) redaktör: ­Bo Hugemark.

Kryssarna Tre Kronor och Göta Lejon byggdes under andra världskriget för att utgöra ryggraden i Flottan. Två decennier senare var Tre Kronor utrangerad och Göta Lejon rustades för sin sista resa som svenskt krigsfartyg.

Text: Sten Gattberg
Från Militär Historia nr 8/2010

Under 1930-talet utreddes, diskuterades och skissades på vilka typer av fartyg som skulle ingå i svenska Flottan. Artillerifartyg med starkt pansar ansågs mest lämpliga som komplettering till de tre pansarskeppen i Sverige-klassen. Andra världskrigets utbrott skulle ändra utvecklingen och blickarna riktades mot kryssare – ”Starkare än de snabbare och snabbare än de starkare”.

Inköpskommissioner sändes ut till både USA och Italien, men någon affär blev det inte. När andra världskriget bröt ut var italienska skeppsvarv igång med projektering. Med de italienska projektritningarna och 15,2 centimeters Boforskanoner som holländska marinen beställt men annullerat, uppdrogs svenska varv att lämna anbud på två lätta kryssare.

1942 föreslog en utredning av kommendör Helge Strömbäck att den blivande lätta flottan skulle bestå av tre kryssareskadrar med vardera en kryssare, fyra större jagare och sex stora motortorpedbåtar. De tre Sverige-skeppen skulle utgöra en stödstyrka. Det bedömdes ge den erforderliga kombinationen av offensiv rörlighet, slagkraft och uthållighet. Det var en ambitiös plan som endast delvis kom att förverkligas, den tredje kryssaren byggdes aldrig.

I februari 1943 beslutades att två lätta kryssare skulle byggas. Kring ett 15,2 centimeters trippeltorn och två 15,2 centimeters dubbeltorn formades kryssarskrov om 7 500 ton. Båda byggdes i Göteborg, Tre Kronor på Götaverken och Göta Lejon på Eriksbergs mekaniska verkstad. De stod färdiga 1944 respektive 1945.

Det första kompletta eskaderförbandet gick till sjöss 1956 och bestod av en kryssare, fyra jagare och fem stora motortorpedbåtar.
När ytterligare fyra jagare och sex stora motortorpedbåtar levererats 1959 var den ena av de två kryssarna, Tre Kronor, redan definitivt avrustad. Eskadertaktiken ersattes av en mer flexibel förbandsindelning, stridsgrupper bestående enbart av jagare och torpedbåtar. Med jagarna Halland och Småland som flottiljledare formades den lätta flottan med modern strids- och eldledning till trådstyrda torpeder och sjömålsrobotar med stor räckvidd.

Göta Lejon rustades igen 1963 och i oktober samma år mönstrade besättningen på med Sten Gattberg som andre signalofficer. Här berättar han om Göta Lejons sista resa som den svenska flottans största fartyg.

Göta Lejon vid en krigsförtöjningsplats. Runt om i den svenska skärgården fanns flera platser där flottans fartyg kunde lägga till och maskeras. Bild: Sten Gattberg.

”VO – Sätt varvtal för 20 knop!”

Fartygschefen har kommit upp på bryggan på HM Kryssare Göta Lejon i höjd med fyren Landsort. Vi är i januari 1964 och på väg från Karlskrona till Hårsfjärden. Med några tryckningar på maskinsignalen, ökar varvtalet och jag som vakthavande officer (VO) noterar fartökningen från 16 knop.

”Jag vill ha lite extra tid för förtöjning vid telefonbojen, det är ju första gången den här besättningen skall göra det”, förklarar fartygschefen, kommendörkapten Roland Engdahl.

Kursen sätts genom Danziger Gatt och vid Östra Röko styr vi upp mot Mysingsholm. Senast jag var på Mysingen var som kadett på en mindre minsvepare. Då stod jag fyra meter över vattenytan och höll 12 knop, nu står jag 24 meter upp – Mysingen känns liten. När vi närmar oss girpunkten för att gå in mot Hårsfjärden tar vi successivt ner farten för att kunna sätta en av motorbåtarna i sjön. Besättningen går fram till bojen, personal på backen är beredd med kasttåg och med det får vi upp förlöparen till förtöjningsvajern.

”Väl i roder och maskin” beordras och vi har nått vårt mål. Nu är det signalisternas jobb att äntra telefonbojen för att koppla de fem telefonlinjerna. Det sker i det sista av skymningsljuset.

Chefen för Marinen beordrade 1963 att Göta Lejon skulle rustas för att utbilda en krigsbesättning. Kryssaren hade legat i materielberedskap sedan 1959 så Karlskrona Örlogsvarv fick ett gediget arbete med att gå igenom all materiel som varit konserverad: maskin, vapen- och stridsledningsmateriel, skeppskök och inredning.

Besättningen mönstrades i oktober 1963 på traditionellt sätt i mönstringssalen inför sekonden och väbeln. Var och en tilldelades ett skeppsnummer som berättar vad besättningsmannen har för befattning (uppgift ombord på däck, i maskin eller intendentur), i vilken mäss han skall vara förlagd, vilken vakt och kvarter han tillhör. Besättningen är indelad i fyra kvarter, två i styrbords vakt och två i babords. Då vet var och en när han har vakt till sjöss eller till ankars.

Samtidigt som förråden kompletterades lärde sig besättningen hitta i det 180 meter långa fartyget med fem olika däck och överbyggnader: var mässarna ligger, hur man snabbast kommer upp på väderdäck, var den livflotte finns som var och en är tilldelad. Nästa steg i utbildningen var samtrimning av besättningen för strid. Då gäller det att hitta till sin drabbningsplats, även i mörker.

Själv mönstrade jag ombord tillsammans med två kurskamrater. Vi hade fått utbildning på vapenofficersskolan på Berga örlogsskolor. Kursen hade den kryptiska benämningen Sig/Sl GLj vilket är uttytt signal- och stridsledningstjänst, Göta Lejon. Jag fick befattningen SigO2, 2:e signalofficer. Att det också innebar att jag blev ManO2 (2:e manöverofficer) kom som en överraskning. Som nybefordrad fänrik skall jag framföra Flottans största fartyg!

När rustning och förrådskomplettering var avslutad, började de tekniska provturerna i Hanöbukten. Det innebar bland annat flackbaneskjutning med kryssarens 15,2 cm medelsvåra artilleri och att luftvärnspjäserna, både 40 och 57 mm, provades. Någon brist på artilleriammunition var det inte – Tre Kronors fanns till vårt förfogande. Uppkomna haverier kunde oftast lösas genom ”lån” från Tre Kronor, som inte skulle rustas mer.

Som avslutning på provturerna i november 1963, gjordes en shake-down-cruise under ett par dygn. Vi hade kommit ner i Bornholmsgattet i en sydvästlig, hård kuling och mötte grov sjö. Göta Lejon tog sjön fint och det var en fröjd att stå på bryggan. Så kom den där lite större vågen och det gick grön sjö över backen. VO duckade för sprutet som letade sig ända dit upp. När jag tittade ner på backen såg jag hur vattnet försvann, torn 1 kom fram, liksom ankarspel och förliga 40:an som var dränkt i sin brunn. Sedan såg jag att babords ankarkätting inte längre var sträckt. Den ormade sig på backen och babords bogankare låg på havets botten. ”Nu har vi gjort vårt offer till Kung Neptun”, konstaterade sekonden lakoniskt.

Alla flottans fartyg, även inhyrda civila, var utrustade för att kunna lägga minor. Kontaktminor lastas ombord. Bild: Sten Gattberg.

När vi löpte in på Karlskrona redd stod kulingen kvar. Örlogshamnens bogserbåtar mötte och ekipagemästaren embarkerade. Han hade ansvaret för att förtöja Göta Lejon på ett säkert sätt. Under rådande vindstyrka avrådde han fartygschefen från att gå till kaj och det blev ankring i stället. Eftersom det var fredag uppstod viss upprördhet på olika håll – kommer vi att få helgpermission?

Halva besättningen fick permission och båtar gick i skytteltrafik. Sjövakterna behölls och maskin beordrades vara klar för gång – kryssaren hade ju bara ett bogankare att lita på. Sakta lägrade sig lugnet ombord, middag intogs i de olika mässarna och de ombordvarande väntade på att det skulle mojna så att man skulle komma till kaj.

Så nåddes fartyget av nyheten att president John F Kennedy hade mördats. Det var något efter middagen och orderanläggningen fick liv – ”Klart skepp luftförsvar” blåstes. Först och främst var det vaktens luftvärnsdivision som bemannade sina pjäser, ammunition langades fram och vaktens övriga artillerister fördelades till luftvärnspjäserna. Spanings- och eldledningsradar bemannades och skyddspersonalen intog sina drabbningsplatser – alla i ”klädsel för strid”. Det blev en lång och orolig natt medan fartygsledningen genom Marinkommando Syd sökte besked om vilka följder attentatet kunde få. Så småningom fick fartygschefen besked att det inte förelåg något hot varför materielen återställdes och kryssaren kunde förtöjas vid Mobkajen på lördag förmiddag. Det var en intensiv avslutning på Göta Lejons provturer.

På nyåret 1964 mönstrades de nyinryckta värnpliktiga och utbildningen kom igång, nu med befäl som hade fått erfarenhet av tjänsten ombord. Vi var nu 480 man ombord. Det var med denna besättning Göta Lejon gick mot Hårsfjärden och Berga örlogsskolor.

Under ett par veckor fick hela besättningen utbildning i skyddstjänst, det vill säga brandsläckning, rökdykning och läcktätning. Våra skyddsmasker testades också. Ombord övades helikopterlandning sedan några fått kurs i landningsdirigering.

Vi varvade utbildningen i land med gångdagar för olika vapenövningar. Minlastning av ett sextiotal övningsminor, ungefär halva lasten, skedde från mintransportbåt. Utanför Utö fälldes en del av minorna i vackert vinterväder.

Artilleriskjutningar mot bogserat sjömål bedrevs ofta i Gotska sjön. Besättningen hade då intagit ”klart skepp”. Signalofficeren var på bryggan som manöverofficer, medan jag, som SigO2, övervakade sambandet. Sambandspersonal bestod av en flaggradiomästare, radiotelegrafister och kryptotekniker förutom signalmännen för optisk signalering.

Innan vi återvände till Karlskrona deltog fartygs­ledningen och stridsledningspersonal tillsammans med kustflottans övriga fartyg i förberedande övningar i Bergas nya taktiksimulator Mimer. Mimer hade hytter för varje deltagande fartyg och helikopter. De var utrustade med plottingbord, radarskärm och sambandssystem. Radar- och sonarspaning liksom insatser med olika vapensystem kunde markeras. En spelledning hade översyn över både A- och B-sida och ledde sedan slutgenomgång med kommentarer.

När Göta Lejon låg förtöjd eller till ankars sattes hamnvakt. Det skedde under ledning av jourkapten som hade vakthavande officer, vaktens underofficer, däcksvaktsförman, vaktens maskinist samt vaktkvarteret för dygnet – däck, maskin och intendentur som vaktpersonal. Alltså nära en fjärdedel av besättningen gick vakt var fjärde dag.

VO hade bland annat att gå rond i fartyget någon gång under natten. Min hytt låg långt akter i ”afrika”, på övre plattformdäck under trossdäck och jag hade en rejäl runda framför mig.

Den fartygsvisa utbildningen övergick i förbandsövningar under andra kvartalet. Göta Lejon, med sina goda ledningsresurser, övades mot jagarflottiljen. Det blev många gångdagar i allt högre tempo, som ibland slutade till ankars några timmar innan följande dags övningar. I slutet av veckan gick vi in och förtöjde vid telefonbojen.

Inför en övningsdag hade aktuella övningsordrar gåtts igenom, sekondens dagordning var utskriven, i maskin togs ångtrycket upp och VO förberedde navigeringen tillsammans med manöverofficer radar (ManO/rr). Fartygschefen och navigeringsofficeren kom upp på bryggan, VO lämnade av ”Klart för avgång”, varefter vi lämnade bojen. Ofta sattes kurs mot Långbälingssund, som inte gav alltför mycket utrymme för den 180 meter långa och 17 meter breda kryssaren.

En räddningshelikopter Hkp 1 samövar med Göta Lejon. Bild: Sten Gattberg.

”VO, 5 tiondelar kvar till gir, nästa kurs 093°” – hördes i högtalaren från stridshytten. ”VO, 3 kvar” – ”2 tiondelar kvar, nästa kurs 093°” – ”VO, på girpunkten, föreslår kurs 093°”, lät det från ManO/rr, som meddelade kurs och distans till nästa gir och såg till att vi följde leden. Navigeringen skedde med två oberoende system – optiskt från bryggan och med radar. Det utvecklades till ett fint samspel, särskilt som VO på bryggan snart märkte hur ManO/rr behärskade radarns placering akter om bryggan. Det långa förskeppet och kryssarens gircentrum var viktiga parametrar vid gång i militärlederna. (En tiondels nautisk mil var i stort sett lika lång som kryssaren, 185 meter).

Fartygschefen, en mycket god manövrist, hade som mål att vi skulle gå igenom alla ”kryssarleder” i militärledssystemet med minst krigsmarschfart, 18 knop. Dessutom gick vi leder som medgav vårt djupgående, 5,7 meter – med anpassad fart. Vi unga sjöofficerare fick mycket praktik i militärledsnavigering!

Innan det blev dags för några veckors övningsuppehåll, gick vi sydvart mot Malmö. Fartygschefen beslöt att vi skulle gå ost om Gotland för att få tillräckligt djupt vatten för högfartsprov.

Nere i stridsledningscentralen var aktiviteten hög. Dels gällde det att följa vad som rörde sig på ytan, dels ha god kontroll på luftläget. Att Göta Lejon drog stort intresse till sig märktes tydligt: öststatsfartyg uppvaktade oss, Natoflyg intresserade sig påtagligt och en oidentifierad ubåt noterades. Vi hade inga hemligheter för oss – tvärtom, vi var stolta över kryssaren och hennes förmågor.

När vi kommit sydost om Gotland, hade fartygsingenjören och hans maskinfolk tagit upp fullt ångtryck. Farten ökades successivt – 24 – 28 – 30 – 32 knop! Så tog det slut när vi kom in på lite grundare vatten, där aktern märkbart sögs ner och farten avtog, samtidigt som häckvågen reste sig högt akter om oss.

Efter Malmö och övningsuppehåll sattes kursen åter upp i Östersjön med besök i Norrköping. Besättningen hade nu kompletterats med ungefär 140 krigsplacerade av olika grader för repetitionsövning. Vi var nu 620 man ombord. Bara i gunrummet mässade 40 officerare.

Intensiteten på övningarna ökade och blev alltmer realistiska. Utanför Stabbo, Flottans skjutövningsstation, övades kryssarens luftvärnspjäser mot robot 03 (Rb03) Humlan. Det var en liten fjärrstyrd robot som var svårupptäckt och svår att träffa. Efter några salvor såg vi den oväntat förlora höjd och störta i havet – träffad!

Det fanns ett antal krigsförtöjningsplatser i Stockholms skärgård för kryssare typ Göta Lejon. Genomgång med hela besättningen och förberedelser gjordes när vi var på väg in mot en hög ö. Avbärarna som vi skulle förtöja vid såg veka ut, men med rätt vinkel mot strandlinjen gick det bra. Motorbåt hade sjösatts och snart sågs sjömän kravla på bergssidan mot de olika moringarna. Från back och halvdäck skickades kasttåg i land – det såg ibland riktigt farligt ut när en sjöman sträckte sig för att nå det. Väl förtöjda gällde det att få uthalarlinor från land över kryssarens bärlina som var sträckt från gösstaken i stäven via masterna över skorstenarna till flaggspelet längst akterut. Sedan började arbetet! Uthalarlinorna sträcktes av besättningsmännen utplacerade utmed kryssarens hela längd. Allteftersom linorna halades kom maskeringsnätet krypande över Göta Lejon. Efter timmars arbete var vi täckta, bara radarantennerna i masterna stack ut. En inspektionstur med motorbåt visade på ett gott resultat – det var svårt att skönja konturerna av 180 meter fartyg.

Utbildningen närmade sig sitt slut och den sista taktiska övningen genomfördes. I ett moment skulle kryssaren leda B-sidans anfall mot Bråviken. Vi intog utgångsläge till ankars i Kappelshamnsviken. Utanför Gotland blåste en västlig kuling.

När vi skulle lätta meddelade maskin ett verkligt haveri. Efter ett par timmar hade maskinpersonalen reparerat skadan och vi lättade. När vi kom ut i vikens mynning möttes vi av fregatten Karlskrona som signalerade ”OA”, vilket är uttytt ”Anmälan”. Fregatten, som skulle skydda kryssaren med ubåtsjakt, efterfrågade Göta Lejons kurs och fart, vilket besvarades med ”Kurs 300°, fart 24 knop”. Svaret från Karlskrona: ”Min högsta fart under rådande omständigheter – 12 knop”, varpå FC Göta Lejon svarade: ”Bedriv fri ubåtsjakt akter om mig!”

Med hög fart och rak kurs stävade vi mot Hävringe.
I mörker och med fortsatt hög fart gick kryssaren in mot Oxelösund. Inspekterande flaggkapten, stabschefen för Kustflottans stab, förklarade sig tillfredsställd (ungefär VG) när han debarkerade, men särskilt nöjd var han med radarnavigeringen. Utbildningsåret avslutades vid Rustningskajen i Karlskrona under oktober och besättningen avmönstrades. Fartygschefens sista order löd: ”Hala ner flagga, gös och mitt befälstecken!”

Kryssaren Göta Lejon var förlagd i materielberedskap (malpåse) och besättningen var krigsplacerad till 1 juli 1970. Den 25 augusti 1971 rustades kryssaren igen, nu för chilenska flottan. Kommendörkapten Victor Tornerhjelm, vår sekond, ledde både rustning och utbildning av den nya besättningen som tjänstgörande fartygschef på Almirante Latorre. ★

Sten Gattberg är pensionerad kommendörkapten och har tjänstgjort i Marinstaben. Han tjänstgjorde på Göta Lejon 1963–64.

Boktips ★ Kryssare – Med svenska flottans kryssare under 75 år (1993) av Curt Borgenstam, Per Insulander och Bertil Åhlund ★ Örlogsfartyg – Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg (2003) av Gustav von Hofsten och Jan Waernberg.

På 1960-talet bildades de colombianska vänster­rörelser som än i dag strider mot staten. Kokainpengar, paramilitära grupper och en krigsmakt i moraliskt förfall har underblåst inbördeskriget.

Text: Jöran Lindeberg
Från Militär Historia nr 7/2010

Startskottet för det politiska våldet i Colombia föll redan 1948, då den dynamiske liberale presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán mördades. Inbördeskrig bröt ut mellan det konservativa och liberala partiet. Redan då grundlades ett mönster som fortsatt fram till våra dagar: i stället för att söka strid med varandra angrep trupperna i första hand obeväpnade civila som ansågs stödja fienden. Det sägs att det enda som de inte gjorde sig skyldiga till var kannibalism. Den här perioden av Colombias historia, som sträckte sig från 1948 till en bit in på 1950-talet, kallas kort och gott för La Violencia (Våldet). Cirka 200 000 människor dödades.
Befolkningen på landsbygden drabbades hårdast, och formade egna självförsvarsmiliser. När militärdiktatorn Gustavo Rojas tog makten 1953 och efter hand lyckades få kontroll över partiernas våldsapparat, levde en del miliser vidare. År 1964 bildade några av dessa vänstergerillan Farc, ledd av bonden Pedro Marín, alias Tirofijo (prickskytten). Samma år gick en grupp studenter, inspirerade av Fidel Castros revolution på Kuba 1959, samman i ELN. Båda gerillorna definierade sig som marxist-leninistiska, men medan Farc är sprungen ur bonde­miliserna har ELN sina stödtrupper i städerna och på universiteten.

Gerillornas militära styrka var till en början begränsad till ett par hundra kombattanter. Inom ELN fick den militära sidan ofta stryka på foten för politiska prioriteringar, vilket anses vara en bidragande orsak till att den colombianska armén nästan lyckades utplåna rörelsen under Operation Anorí 1973. Under 42 dagar bedrev armén en katt- och råttalek med ELN:s kämpar, som många var nyrekryterade bönder eller studenter.
Enligt vissa källor fanns efteråt bara några dussintal män och kvinnor i vapen kvar, men ELN slickade såren, införde ny taktik och återuppstod ur askan. Samtidigt framträdde flera andra gerillagrupper. En av dem var M-19, som bildades i protest mot ett förmodat valfusk, och som snart gjorde sig känd för sina djärva operationer i storstäderna.
Och revolutionärerna skulle snart få sällskap av nya aktörer, som de ömsom skulle samarbeta med, ömsom bekriga: knarkkartellerna.

Under 1970-talet hade en biltjuv vid namn Pablo Escobar fått nys om en mycket lönsammare verksamhet. Han blev snabbt frontgestalt för kokain­kartellen i Medellín, som var Colombias mäktigaste. Genom sitt valspråk plata o plomo (pengar eller bly) fick han stora delar av statsapparaten att se genom fingrarna.
I hans skugga trädde en hel samhällsklass av nyrika mafiosi fram, vars vräkiga lyxliv drog till sig gerillornas uppmärksamhet. För att finansiera kriget hade de börjat kidnappa välbeställda colombianer i stor skala, men när M-19 1981 förde bort systern till Escobars närmaste bundsförvanter i Medellín-kartellen bröt helvetet löst. Istället för att betala den begärda lösensumman, slöt sig knarkmaffians ledare samman i gruppen MAS, Muerte a secuestradores, (Död åt kidnappare). M-19:s anhängare torterades och mördades en efter en, tills att dess chockade ledning beordrade att gisslan skulle släppas.

Genom samarbetet i MAS fick ytterligare en aktör sitt genombrott: paramilitärerna. Dessa grupper, bildade främst av armén och jordägare redan på 1960-talet, attackerade gerillan såväl som obeväpnade civila, ofta med statens goda minne. MAS brutala framfart mot M-19 imponerade, och allianserna mellan staten, paramilitärer och knarkhandlare legitimerades och stärktes. Ett monster hade skapats.
Under 1980-talet trädde också Farc in i narkotikahandeln på allvar, och påbörjade sin förvandling till att i praktiken bli världens största kokainkartell. De ökade inkomsterna tillät organisationen att växa, från omkring 3 600 män och kvinnor i vapen runt 1985, till det dubbla tio år senare.

Under samma tidsperiod skedde märkligt nog inga större förändringar av Colombias armé. Vid slutet av 1990-talet räknade den fortfarande bara lite över 100 000 soldater; många var dessutom dåligt tränade värnpliktiga. Framgångsrik gerillabekämpning kräver att de reguljära styrkorna är mångdubbelt fler än motståndarna, och de härdade gerillakrigarna fick trots sitt numerära underläge initiativet i striderna och stormade flera mindre städer.
Parallellt utvecklades gerillans svurna fiender paramilitärerna från spridda grupper av våldsverkare till mindre arméer som tog kontroll över hela städer, ofta i flagrant samverkan med statens säkerhetsstyrkor, som var desillusionerade och desperata efter gerillans offensiv. Bondeledare, fackföreningsaktivister och politiker mördades. Offren styckades med motorsåg, dumpades i floder, eller till och med gavs som föda till krokodiler.
Gerillan och paramilitärerna sökte inte alltid strid med varandra, utan koncentrerade sig på att genom terror kontrollera civilbefolkningen. En irreguljär väpnad grupp är beroende av folkets samarbete, frivilligt eller påtvingat, för att kunna operera effektivt. Det var en tävling i brutalitet där paramilitärerna avgick med segern.
1998 hade Farc sina största militära framgångar. I en av dess mest spektakulära operationer stormades byn
Miraflores i sydöstra Colombia, i hjärtat av gerillans koka­odlingar. När antinarkotikapolis och soldater från den 19:e armébataljonen började bespruta och rycka upp kokan, visste alla att något skulle hända. Men ingen hade kunnat föreställa sig styrkan i anfallet.

Den 3 augusti 1998 inväntade de första kolumnerna av de omkring tusen gerillakrigarna skymningen innan de obemärkta körde upp för floden Vaupés i motorbåtar – i den här delen av Colombia existerar knappt några vägar. När de närmade sig armébasen och den närliggande polisstationen stötte de på en gemensam patrull med 21 poliser och soldater, som fullständigt överrumplades. Enligt obekräftade uppgifter lyckades de inte ens besvara elden. Gerillan fortsatte med att omringa de 120 soldaterna och 70 poliserna i byn, och besköt dem med automatkarbiner, kulsprutor och granater. Deras egentillverkade anordningar för att kasta explosiva gascylindrar ställde till stor förödelse, även om inte alla detonerade som planerat. Striden varade hela natten och de belägrade begärde flygunderstöd. Närliggande baser skickade det kombinerade attack- och transportplanet OV-10 och polishelikoptrar, men dåligt väder begränsade deras insats. Gerillakrigarna svarade genom att tillfälligt minska intensiteten i anfallet för att inte utsätta sig för beskjutning från luften. De visste att flygplanen snart skulle få slut på bränsle.

Situationen för säkerhetsstyrkorna blev ohållbar. Efter ett dygns beskjutning återstod endast hälften av polisstationen. Soldaterna föll en efter en. När 30 av de belägrade hade dödats och 50 skadats, fick de dessutom slut på ammunition. Det återstod bara att kapitulera. Farcs styrkor tog tillfälligt kontrollen över Miraflores, men drog sig tillbaka så fort som närliggande arméenheter samlat sig till en motoffensiv. De cirka hundra motståndare som fortfarande var oskadda fördes bort till fångläger i djungeln. De flesta släpptes sedan fria under de efterföljande fredsförhandlingarna, men fyra hålls än idag som gisslan.
Efter Miraflores började analytiker fråga sig om Farc rent utav skulle kunna vinna kriget. Den nytillträdde konservative presidenten Andrés Pastrana beslöt då att erbjuda Farc fredsförhandlingar. Som ett led i dessa drogs säkerhetsstyrkorna bort från ett område stort som Danmark i södra Colombia. Förhandlingarna fick aldrig något substantiellt resultat, trots vackra ord och symboliska omfamningar. Farc använde fristaden till att förvara kidnappade, utveckla narkotikahandeln och att stärka sig militärt. Men även regeringen passade på att modernisera och förstärka krigsmakten. USA:s president Bill Clinton lanserade 1999 det militära biståndspaketet Plan Colombia. Attackhelikoptern Apache, militära rådgivare och avancerad utrustning för underrättelsetjänst ingick i given.
Runt millennieskiftet nådde paramilitärerna, flertalet förenade i paraplyorganisationen AUC, sin höjdpunkt. Bland många framgångar kan nämnas de 3 000 kalasjnikov automatkarbiner som AUC smugglade in med ett av bananjätten Chiquitas skepp.

År 2002 bröt förhandlingarna mellan gerillan och regeringen samman, och samma år kom en ny president till makten. Få ledare i Colombias moderna historia har haft ett sådant inflytande som Alvaro Uribe, eller väckt så mycket förtjusning såväl som avsky.
Uribe, som i år avgår som landets president, är skoningslös mot gerillan sedan hans far mördades av Farc 1983. Han är en arbetsnarkoman som vill ha resultat, resultat, resultat. Men Uribe har inte ett fläckfritt förflutet. Under sin tid som chef för colombianska luftfartsverket på 1980-talet var han synnerligen frikostig med flygtillstånd till Pablo Escobars piloter. Han har rent av beskrivits som en nära allierad till knarkkungen, bland annat i en rapport skickad 1991 från amerikanska ambassaden.
Farc välkomnade Uribe med att beskjuta presidentpalatset med granater under utnämningsceremonin. Presidenten klarade sig, men nitton människor i ett intilliggande kvarter fick sätta livet till. Den nye presidenten beslöt sig för att återställa statens kontroll över territoriet genom två strategier, dels en ständig militär offensiv mot gerillan, dels avmobilisering av paramilitärerna.

Mellan 2003 och 2006 avvecklades lejonparten av de paramilitära förbanden, i alla fall officiellt.
I praktiken fortsatte på många håll samma strukturer som tidigare att kontrollera befolkningen, samt att ägna sig åt knarkhandel och utpressning. Antalet massakrer och politiska mord minskade dock betydligt. Samtidigt pressade armén tillbaka gerillan till dess historiska kärnområden och ut mot gränserna. Colombia normaliserades och Uribes popularitet sköt i höjden.
År 2008 fortsatte Uribe att skörda framgångar. Flygvapnet bombade och dödade Luis Devia, som fungerat som Farcs utrikesminister, i ett läger någon kilometer in på ecuadorianskt territorium. Det verkar som om han röjt sin position genom att prata för länge i sin satellittelefon. För första gången hade en medlem av Farcs mytomspunna sekretariat stupat.
I protest mot intrånget bröt Ecuador sina diplomatiska relationer med Colombia, och skickade trupper mot gränsen. Att gerillan använde grannländernas territorium som tillflyktsort var en offentlig hemlighet sedan länge, som nu ledde till en diplomatisk kris. Venezuelas vänsterpresident Hugo Chávez försäkrade att liknande tilltag mot hans land skulle innebära krig och tidningarna började fyllas med jämförelser över de tre ländernas militära styrkor. Även om Colombias krigsmakt var överläget störst och mest erfaren, led den brist på tunga vapen som stridsvagnar och attackflyg.
Striderna mot gerillan fördes främst av små infanterienheter understödda av helikoptrar och ibland stridsfordon. Venezuela däremot hade nyligen införskaffat stridsflygplanet Sukhoi Su-30 från Ryssland. Regionaliseringen av Colombias konflikt var ett faktum, även om det i slutändan blev förolämpningar istället för missiler som flög över gränserna.
År 2008 dog också Farcs ledare Tirofijo en stillsam död i djungeln vid 77 års ålder. Efter att ha gäckat sina fiender i närmare ett halvt sekel fick han varken uppleva segern eller nederlaget.

En annan framgång för regeringen var den spektakulära befrielsen av den före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourt, kronjuvelen i Farcs samling av tillfångatagna politiker och soldater. Under månader lyckades colombiansk underrättelsetjänst skicka falska meddelanden till Betancourts fångvaktare, som i princip avskurna från sina överordnade lurades att tro att hon och de andra fångarna skulle hämtas upp av en internationell hjälporganisation och förflyttas till en annan del av landet. ”Hjälparbetarna” som kom flygande i helikoptrar var emellertid förklädda colombianska militärer, som kunde övermanna fångvaktarna. Senare tvingades dock regeringen erkänna att agenterna burit Röda korsets symbol, ett brott mot internationell humanitär rätt.
Krigsmaktens moraliska förfall blev än mer uppenbar
i slutet av 2008, då det avslöjades att colombianska militärer i samverkan med kriminella nätverk lurat arbetslösa ungdomar till avlägsna områden och mördat dem, för att sedan visa upp dem som oidentifierade medlemmar av illegala väpnade grupper. Allt för att kunna bättra på sin statistik och bli befordrade. År 2009 rapporterade landets åklagarmyndighet att man höll på att undersöka 987 fall av misstänkta utomrättsliga avrättningar från perioden 2003 till 2008.

Samtidigt stod det klart att den militära offensiven mot gerillan stannat av. Farc och ELN hade efter en strategisk reträtt lagt om taktiken och blivit mer undflyende än förut. Särskilt satsade man på att genom handgjorda truppminor och allt skickligare prickskyttar blockera arméns patruller. Gerillan började också i större grad röra sig i grupper om bara några medlemmar, ofta i civila kläder och med pistoler istället för automatkarbiner.
Det blev även tydligt att många av de avmobiliserade paramilitärerna bildat nya maffialiknande nätverk, som växt sig allt större. Enligt grova uppskattningar hade de två största av grupperna upp till tretusen man vardera i sin tjänst.

Jöran Lindeberg är frilansjournalist och har tidigare arbetat för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i Colombia.

BOKTIPS ★ Las FARC: Walking Ghosts – Murder and Guerrilla politics in Colombia av Steven Dudley ★ Kokain – Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman av Erik de la Reguera och Lasse Wierup ★ ¿Una guerrilla sin fin o sin fines? av Daniel Pécaut (på spanska).

AK-47 Kalasjnikov har tillverkats i över 100 miljoner exemplar och anses ha använts i fler krig än något annat modernt vapen. Den billiga och enkla automat­karbinen var standardvapen i Warszawapakten och används fortfarande av många arméer.

Text: Per Arvidsson
Från Militär Historia nr 4/2010

Vapnets konstruktör, Michail Timofejevitj Kalasjnikov, föddes den 10 november 1919 i den ryska staden Kurya. Den stora och fattiga jordbrukarfamiljen deporterades av Stalin-regimen till Sibirien när Michail bara var en pojke. Något skäl till detta har aldrig angetts.
Skammen över deporteringen var stor, men unge Kalasjnikov sporrades ändå att visa att han var en värdig sovjetmedborgare. Efter att ha genomgått den obligatoriska 10-åriga grundskolan började han 1936 arbeta som kontorist vid järnvägen. Två år senare blev han inkallad till värnplikt i Röda arméns pansartrupper. Kalasjnikov var mycket tekniskt intresserad, vilket uppmärksammades av hans chefer. Han skickades därför efter avslutad värnplikt till en teknisk skola. Han uppfann bland annat en skotträknare för stridsvagnskanoner.
Den 22 juni 1941 inleddes ”Operation Barbarossa”, Tysklands invasion av Sovjetunionen. Kalasjnikov deltog i striderna som stridsvagnsbefäl. Under striderna vid Brjansk (45 mil sydväst om Moskva) i oktober 1941 träffades Kalasjnikovs T-34 av en tysk granat och Kalasjnikov skadades allvarligt i axeln.

Den numera världskända konstruktören Michail Kalasjnikov vid sitt ritbord, omkring 1943.

Det var under den långa tiden på sjukhuset som han fick möjlighet att lyssna till sina medpatienters berättelser om kriget och att de tyska soldaterna hade bättre utrustning än de sovjetiska. Tyskarna hade till exempel stor tillgång till kulsprutepistoler, vilket Röda armén vid denna tidpunkt inte hade. Tanken på ett nytt och bättre vapen fick Kalasjnikov att besluta sig för att konstruera en ny typ av kulsprutepistol. De första lärdomarna i vapenkonstruktion fick han från en bok han lånat på sjukhusbiblioteket, utgiven 1939 av vapenkonstruktören Vladimir Federov.
Innan Kalasjnikov skrevs ut från sjukhuset förärades han tapperhetsmedaljen Röda Stjärnan. För att axelskadan skulle läka fullt ut beviljades han också sex månaders sjukledigt. Det gav honom tid att på hemorten kontakta den lokala tågverkstaden och där tillverka en kulsprutepistol. Den blev emellertid ingen framgång och godkändes aldrig av Röda armén.

När det var dags att återgå i tjänst slapp Kalasjnikov fronten och skickades istället till ett konstruktionskontor. Där utvecklade han en ny kulsprutepistol, som inte heller den blev antagen. Nu hade i alla fall hans chefer uppmärksammat att Kalasjnikov var en duktig uppfinnare och rekommenderade honom att studera till ingenjör.
Kalasjnikov var imponerad av tyskarnas MP 44 och konstruerade nu ett vapen efter samma filosofi, dock med en annan funktionsprincip och i den sovjetiska 7,62 x 39 millimeters kalibern. Rent tekniskt lånade han layouten och gasuttaget från MP 44, slutstycket med dess vridlåsning, och avfyringsmekanismen, från det amerikanska automatgeväret M1 Garand samt den kombinerade omställaren och skyddsluckan från John Brownings konstruktion för det halvautomatiska jaktgeväret Remington Model 8. Kalasjnikov uppfann inte vapnet själv, utan hade hjälp av ett flertal andra konstruktörer.

1946 gjordes en utvärdering av olika konstruktionsbyråers förslag till en ny automatkarbin. Kalasjnikovs konstruktion visade sig vara överlägsen och under de kommande åren förbättrades konstruktionen kontinuerligt. Den första modellen hade en låda för mekanismen tillverkad av pressad plåt. Låsblock och fäste för kolven var maskinbearbetade ståldetaljer som var nitade i lådan. Ganska snart visade det sig emellertid att konstruktionen inte höll. En andra version togs då fram där lådan istället var tillverkad av ett solitt stycke stål som maskinbearbetats.

Vapnet antogs officiellt 1949 under beteckningen AK (Automat Kalasjnikov), och serietillverkning inleddes 1951. I väst har vapnet alltid benämnts AK-47 efter modellåret då den först introducerades, men den sovjetiska beteckningen har alltid varit AK.
Själva automatkarbinen har genom åren ständigt utvecklats och förbättrats. En tredje lätt modifierad version kom under 1954. Det är denna tredje version som är den mest kända och som tillverkats i störst antal. 1959 kom ytterligare en väsentligt förbättrad version, AKM.
Det är tydligt att man i Sovjet under mitten av 1960-talet imponerades av den amerikanska automatkarbinen M16 som användes i Vietnam, och det gjordes försök att modifiera den patron som användes i AKM till en med kaliber 5,6 x 39 millimeter. Uppenbarligen var man inte nöjda med försöken och 1974 kom en ny patron och ett nytt vapen, AK-74, med en ny kaliber 5,45 x 39 millimeter.

En amerikansk militärpolis inspekterar en konfiskerad AK-47:a i Vietnam 1968.

AK-74 skiljde sig även på flera andra sätt från AKM. Bland annat hade den försetts med en effektiv mynningsbroms. Denna i kombination med patronens låga mynningsenergi gör att vapnet knappast stegrar sig och lämpar sig därigenom bra för skjutning av automateld.
1979 introducerades en version med kort pipa, AKS-74U. För att stabilisera projektilen har pipan en snabbare räffelstigning. Vapnet led dock av bristande funktionssäkerhet, slitstyrka och räckvidd, och tillverkningen lades ner redan på 1980-talet. AKS-74U har blivit känt som det vapen al-Qaida-ledaren Usama bin Laden brukar framträda med.

En av de senaste versionerna kom 1991 och benämns AK-74M. Modellen är en modernisering där vissa delar är tillverkade av plast, kolven är fällbar och det finns ett fäste för bildförstärkare eller andra riktmedel.
Några patent togs aldrig på vapnet eller dess delar. Det hade säker inte heller varit möjligt eftersom det mesta var kopiering av teknik från väst. Vad är då egentligen vapnets fördelar? Jo, det är lätt, enkelt och slitstarkt med en hög funktionssäkerhet. Men det har även flera nackdelar: dålig precision och långt släpigt avtryck. Den oskyddade gascylindern är dessutom känslig för slag. Får man en buckla på den fungerar inte vapnet längre.
Trots brister har vapnet spridits över hela världen. I Kina, Nordkorea och i stort sett hela forna östblocket tillverkades kopior av AK-47 (och dess varianter) med eller utan licens under olika beteckningar. Även Finland har tillverkat egna versioner av AK-47 och AKM.
I väst är även israeliska Galil en något modifierad AK-47 med kaliber 5,56 millimeter.

Soldat från Ethiopian National Defense Force siktar på en simulerad fiende under träning.

Dåvarande Sovjetunionen och nuvarande Ryssland har vid åtskilliga tillfällen visat sin uppskattning av Kalasjnikovs verk genom att förära honom ett flertal utmärkelser, bland annat Stalinpriset 1949 och Leninpriset 1964.
Som stridsvagnschef var Kalasj­nikov ”bara” överfurir. Han be­fordrades 1969 till överste. 1971 utnämndes han till teknisk doktor, och på sin 75-årsdag befordrades han till generalmajor. På 90-års­dagen, hösten 2009, förärades Kalasjnikov ytterligare medaljer samt befordrades till generallöjtnant.
Kalasjnikovs namn är välkänt över hela världen och han har fått låna ut det till en rad produkter. Bland annat har en vodkatillverkare använt sig av hans namn och man kan numera köpa äkta Kalasjnikov-vodka. ★

Per Arvidsson är teknisk expert på Försvarets materielverk och författare till boken Utvecklingen av automat­karbinen och dess tillbehör (2009).

Soldater ur amerikanska marinkåren deltar i dag i kampen mot sjörövare utanför Somalia. Men det är inte första gången som U.S. Marines jagar pirater längs Afrikas kust. Special­styrkan skapades för drygt 200 år sedan just för att främja säkerheten till sjöss.

Text: Niclas Sennerteg
Från Militär Historia nr 2/2009

Det var en lika brokig som bråkig skara som under stora svårigheter färdades västerut i den nord­afrikanska öknen i mars och april 1805. I spetsen för en kamelkaravan med flera hundra grekiska och arabiska legosoldater färdades två amerikanska officerare med sju soldater ur det som då kallades U.S. Navy Marines. Deras mål var att en gång för alla göra slut på sjörövarattackerna mot de amerikanska handelsfartygen i Medelhavet genom en mycket våghalsig operation.

De sju marinkårssoldaterna under ledning av den 29-årige löjtnanten Presley Neville O’Bannon från Virginia tillhörde vad som redan på den tiden betraktades som en militär elitstyrka. Marinkåren hade haft improviserade föregångare redan under nordamerikanska frihetskriget 1775–1783, men grundades officiellt den 11 juli 1798. Då hade förbandet 33 officerare samt 848 underbefäl, meniga och musiker.

Barbareskpirater anföll handelsfartyg i Medelhavet, rövade lasten och krävde lösen för besättningen. Galärslavar på piratskepp. Bild: IBL.

G rundandet av marinkåren var ett svar på ett av de största problemen som det unga USA hade att tampas med: sjörövare. Sedan den mäktiga brittiska flottan hade tagit sin skyddande hand från den amerikanska sjöfarten var handelsfartyg under amerikansk flagg allmänt villebråd. En flotta på sex örlogsfartyg byggdes under åren 1796–97 och förutom besättningen hade varje fartyg en avdelning marinsoldater bestående av fem löjtnanter, åtta sergeanter, åtta korpraler, tre trumslagare och 140 meniga. Året efter samlades dessa marinsoldater alltså i en gemensam organisation, US Navy Marines, som skulle utföra ”alla uppdrag till lands som presidenten själv bestämmer”.  Alltsedan dess har marinkåren gjort insatser över hela världen för att skydda amerikanska intressen, inte sällan i länder som USA formellt inte befunnit sig i krig med.
Uniformerna var tidsenligt mycket färggranna och föga fältmässiga. Rockar och byxor var blå med klarröda brokader. Hattarna hade brättet uppvikt där fram och var försedda med ett gult band och en kokard. På alla rockar satt de styva skinnkragar som gav marinkårssoldaterna det smeknamn som följt dem ända till i dag: leathernecks.

R edan samma år som USA vann sin självständighet började sjörövare från de så kallade Barbareskstaterna, en grupp muslimska stater på nordafrikanska kusten, att anfalla amerikanska handelsfartyg i Medelhavet. Barbareskpiraterna var vid denna tid Medelhavets största gissel. De hade specialiserat sig på att anfalla handelsfartyg från företrädesvis kristna länder, lägga beslag på lasterna samt kräva lösensumma för besättningarna eller sälja dem som slavar.

Eftersom den amerikanska kongressen under de följande åren hade många andra problem att tänka på – exempelvis konflikter med indianerna, sjökrig med det revolutionära Frankrike och ständiga trakasserier från britternas sida – beslutade politikerna i Washington att lösa problemet med piraterna med hjälp av – dollar.
Kongressen gick följaktligen med på att betala tribut och under de följande femton åren slöts fördrag med var och en av de fyra barbareskstaterna – Marocko, Algeriet, Tunisien och Tripolitanien (som ingår i dagens Libyen).

År 1801 uppgick den amerikanska tributen för att få segla på Medelhavet till motsvarande två miljoner dollar om året, vilket var en femtedel av landets nationalinkomst. Men paschan av Tripolitanien, Yusuf Karamanli, var inte nöjd och krävde ännu mer pengar. När han inte fick det befallde han den 14 maj 1801 att flaggstången med stjärnbaneret utanför amerikanska konsulatet i Tripoli skulle huggas ned. Det var menat som en krigsförklaring och uppfattades också på det sättet av USA.
Därmed hade det ”tripolitanska kriget” utbrutit och det skulle vara i fyra år.

Den amerikanska fregatten Philadelphia, som erövrats av pirater, brändes i Tripolis hamn den 16 februari 1804 av en marinkårsstyrka. Bild: IBL

F yra av fartygen ur den pyttelilla amerikanska flottan skickades till Medelhavet för att skydda den amerikanska handelstrafiken, men styrkan var alldeles för liten för att mäta sig med de välorganiserade piraterna och vände snart hem igen. Två år senare dök en ny amerikansk eskader upp i Medelhavet, fast den drabbades snart av katastrof när ett av fartygen, Philadelphia, gick på grund utanför Tripoli och erövrades av piraterna.

Kaptenen William Bainbridge och hans 307 man starka besättning kastades i fängelse medan skeppet drogs loss och fördes till Tripolis hamn, där det ankrades upp som en artilleriplattform till skydd mot andra amerikanska inkräktare.

Medan förhandlingar pågick om lösensumman för besättningen lyckades en liten styrka sjömän under löjtnant Stephen Decateur samt en marinkårsstyrka under sergeant Solomon Wren den 16 februari 1804 smita in i hamnen och övermanna piraterna på Philadelphia. Därefter brändes fartyget upp och den lilla ”kommandostyrkan” lyckades undkomma utan att förlora en enda man. När den brittiske amiralen lord Nelson hörde talas om företaget beskrev han det imponerat som ”samtidens mest vågade räd”.

Philadelphias besättning skakade emellertid fortfarande galler och den ilskne paschan krävde 200 000 dollar i lösen.

M edan kriget fortsatte hade den amerikanske konsuln i Tunis, William Eaton, tänkt ut en plan. Den då 40-årige Eaton var son till en skollärare i Connecticut och hade deltagit som sergeant i nordamerikanska frihetskriget. Senare hade han utbildats till kapten och år 1797 blivit konsul i Tunis.

Stödd av sin kollega som konsul i Tripoli, James Cathcart, föreslog Eaton president Thomas Jefferson att USA skulle försöka återinsätta den rättmätige härskaren på tronen i Tripoli, Hamet Karamanli, som störtats av sin lillebror några år tidigare och levde som flykting i Egypten. Eaton återvände därefter till Medelhavet med den nya titeln ”marinagent i Barbareskstaterna” och de behövliga fullmakterna. Planen gick ut på att rekrytera en armé i Egypten och med Hamet Karamanli i spetsen marschera till Tripoli. Till sitt förfogande fick Eaton en liten styrka på sju marinkårssoldater under löjtnant O’Bannon samt tre örlogsfartyg – Argus, Nautilus och Hornet – som skulle frakta de förnödenheter som behövdes och ge eldunderstöd från havet.

N är Eaton och O’Bannon anlände till Alexandria där Hamet Karamanli sades bo fick de veta att denne hade gett sig av och anslutit sig till en rebellgrupp som slogs mot en annan militär fraktion i närheten av Kairo. Egypten befann sig i fullt inbördeskrig efter att de tidigare franska och brittiska landstigningarna lämnat ett maktvakuum i landet.

Efter att ha spårat Karamanli och utverkat fri lejd åt honom genom fiendens linjer började Eaton förhandla med honom om att erövra Tripoli. Karamanli var med på noterna, trots att hans lillebror fortfarande höll hans hustru och barn som gisslan.

I Alexandria rekryterades cirka femhundra legosoldater, varav ett femtiotal var greker och resten huvudsakligen araber. Ett stort antal dromedarer införskaffades också för att bära folk och utrustning. Eaton, som utnämnt sig själv till ”general” och ”överbefälhavare”, lovade att legosoldaterna skulle få betalt när de kom fram till första etappmålet, som var den tripolitanska hamnstaden Derna (dagens Darnah) på Cyrenaica.

Amerikanska marinkårssoldater uppbackade av legoknekater stormar piratfästet Derna (i dagens Libyen) i april 1805. Akvarellmålning från 1812 av C H Waterhouse. Bild: IBL

Vägen dit var dock en hård prövning eftersom man var tvungen att ta sig 80 mil genom torr och ogästvänlig öken. Hetta, hunger och törst plågade den brokiga armén under den femtio dagar långa marschen, men ”general” Eaton hade även andra problem att tampas med – däribland stölder, hotelser, myteriförsök, gräl och misstänksamhet mellan de kristna och muslimerna. I sin dagbok skrev han den 5 april 1805:

”Det är nästan omöjligt för oss att ingjuta tilltro till oss hos dessa vilda bigotter eller att övertala dem om att vi i egenskap av kristna kan vara någonting annat än fiender till muselmanerna. Vi har ett stort problem.”

Mot alla odds lyckades han hålla samman sin lilla armé och i slutet av april 1805 skådade de för första gången Dernas murar, som lär ha försvarats av 1 200 krigare. Efter en kort proviantering från fartygen ställde Eaton upp styrkan för stormningen av staden.
Den 25 april inleddes anfallet sedan Eaton och O’Bannon  förgäves uppmanat stadens guvernör att kapitulera utan strid. ”Ert huvud eller mitt!”, ska guvernören ha genmält. Segervisst svarade Eaton och O’Bannon att de inte hade några invändningar mot de villkoren.

Sedan de tre amerikanska krigsfartygen låtit kanon­kulorna regna över staden och dess befästningar i cirka en timme började anfallsstyrkorna klockan 14.45 röra sig mot murarna. Eaton hade delat upp trupperna i två grupper. Huvuddelen av de muslimska legosoldaterna under ledning av Hamet Karamanli skulle gå runt Derna och skära av vägen till Tripoli, för att därefter från sydväst erövra guvernörspalatsen i staden. Samtidigt skulle Eaton och O’Bannon med marinsoldaterna och de kristna legosoldaterna storma hamnfortet.

De fåtaliga marinsoldaterna gick i spetsen för O’Bannons anfall, men när de åtföljande legosoldaterna började tveka inför beskjutningen från murarna slet Eaton åt sig ett gevär, vrålade ”Charge!”, och tog täten i stormningen av murarna.
Han blev snart svårt sårad av en muskötkula, men vid det laget gick anfallet inte att hejda utan murarna rensades snabbt från fiender. Hamnfortets försvarare vände anfallarna ryggen och sprang därifrån så fort benen bar. Efter sig lämnade de sina laddade kanoner som det bara hade varit att fyra av.
När O’Bannon hissat stjärnbaneret över fortet vände hans män kanonerna mot staden och började bombardera den. Samtidigt hade Hamet Karamanli också lyckats genomföra sin del av planen och hade guvernörspalatset i sina händer. Klockan 16 hade hela staden fallit.Två amerikaner hade stupat och tre sårats i anfallet.
Av de kristna legosoldaterna var nio döda eller sårade. Förlusterna bland Eatons muslimska soldater räknades inte.

Stormningen av Derna är en milstolpe i marin­kårens historia. Det var första gången amerikanska trupper deltog i markstrider och hissade sin flagga i främmande land. Men striden fick också en annan innebörd som marinkårens officerare ständigt blir påminda om än i dag.
Hamet Karamanli var så imponerad av löjtnant O’Bannons mod att han skänkte honom sitt eget mameluksvärd i gåva. Det svärdet är förlagan till de svärd som marinkårens kadetter förlänas när de blir officerare. På dessa vapen står det också graverat strofen ”To the Shores of Tripoli” ur marinkårens hymn som tillkom i mitten av 1800-talet.

Borta i Tripoli hade Yussuf Karamanli redan hört nyheten om den brokiga fiendestyrkans uppdykande, och förstärkningar var på väg till Derna. De kom dock fram en dag för sent men började genast förbereda sig för att återta staden. Den 13 maj slogs deras anfall tillbaka med nöd och näppe efter att de varit nära att tränga ända in i guvernörspalatset. Dernas nya herrar räddades av understödet av fartygen på redden och av de erövrade kanonerna i hamnfortet. Under reträtten överöstes Yussuf Karamanlis soldater av kanonkulor från de amerikanska skeppen.

Under de kommande veckorna gjorde de flera nya, men lika misslyckade, försök att återta staden.
Samtidigt förberedde Eaton erövringen av Tripoli. I början av juni hade hans styrka inlett marschen dit när han plötsligt nåddes av den överraskande nyheten att USA hade slutit fred med Yussuf Karamanli. Utan Eatons vetskap hade generalkonsuln i Alger, överste Tobias Lear, förhandlat fram en uppgörelse med paschan som undertecknades i kajutan på det amerikanska krigsfartyget Constitution den 4 juni 1805.
Paschan gick med på att släppa Philadelphias besättning för 60 000 dollar och avstod från att kräva årliga tributer eller skadestånd av amerikanerna. Lear fick även Yussuf Karamanli att gå med på evakueringen av sin bror Hamet och fick honom att lova att släppa dennes familj.

Som så ofta är fallet med de påstått nobla händelserna i storpolitikens historia inramades även den ärorika stormningen av Derna av svek och andra nedrigheter. Eaton instruerades att dra bort sina trupper från området och föra Hamet tillbaka till Egypten.
Men han fick inte tillräckligt med pengar för att kunna betala sina legosoldater. Därför gav han sig av i smyg från Derna med så många av de kristna legosoldaterna han kunde, men lämnade muslimerna kvar – lurade på lönen – för att möta paschans vrede.

Eaton var upprörd på grund av det som han såg som ett förräderi av en muslimsk ädling som litat på hans ord. Majoriteten av legosoldaterna kände sig lurade, Hamet Karamanli var av naturliga skäl missnöjd med att ha gått miste om sitt rike och marinsoldaterna var besvikna över att det inte skulle bli någon erövring av Tripoli.
Eaton och marinsoldaterna kunde dock återvända till USA som firade hjältar, medan den förgrämde Hamet Karamanli levde resten av sina dagar i Syrakusa på Sicilien. Sin familj återsåg han aldrig eftersom lillebror Yussuf bröt löftet att släppa dem. Och amerikanerna insisterade inte på att han skulle uppfylla den delen av avtalet.
År 1812 angreps amerikanska handelsfartyg i Medelhavet återigen av barbareskpirater. Men efter att USA skickat en ny flotteskader till Alger slutade piraterna att besvära amerikanerna. De var dock långt ifrån besegrade utan fortsatte i flera årtionden att härja i sjöfarten utanför Nordafrikas kust. Först när fransmännen inledde kolonisationen av Algeriet på 1830-talet dog sjörövarverksamheten ut. ★

Niclas Sennerteg är journalist och författare. Han har gett ut en rad böcker, bland annat Stalins hämnd. Röda armén i Tyskland 1944-45 (2003) och Nionde arméns undergång. Kampen om Berlin 1945 (2007).

I ett halvt århundrade har flottor av osynliga bjässar patrullerat världshaven. Man ser dem inte, hör dem inte och upptäcker dem inte. Inte förrän det är för sent och de dödsbringande missilerna är på väg mot sina mål på andra sidan jordklotet.

Text: Rasmus Dahlberg
Från Militär Historia nr 2/2009

Att strida under havet är ingen ny idé. Redan omkring år 1500 lär renässanskonstnären Leonardo da Vinci ha ritat en militär undervattensfarkost, men ”med tanke på människ­ans ondska” valde han att inte avslöja några närmare detaljer kring hur man ”utkämpar krig på havets botten”. Mer praktiskt lagd var holländaren Cornelius van Drebbel, som hundra år senare konstruerade en vattentät övertäckt roddbåt som kunde färdas under vattnet i Themsen.

Det första egentliga militära angreppet med en ubåt utfördes den 6 september 1776 av sergeant Ezra Lee under nordamerikanska frihetskriget, då han med hjälp av handdrivna propellrar manövrerade David Bushnells konstruktion Turtle under ett brittiskt flaggskepp, linjeskeppet HMS Eagle. Angreppet blev ett fiasko eftersom man inte lyckades fästa Lees bomb vid linjeskeppets kopparklädda skrov. Under amerikanska inbördeskriget, i februari 1864, sänkte sydstaternas handdrivna ubåt Hunley nordstatsfregatten Housatonic. Ubåtens besättning avled dock, för tryckvågen från explosionen sänkte farkosten.

Första världskriget blev det första stora ubåtskriget, och under andra världskriget flyttade striderna på allvar ner under ytan. Under krigets lopp sänkte Hitlertysklands drygt tusen ubåtar över 2 500 alli­erade handelsfartyg.
Från de allra tidigaste prototyperna fram till andra världskrigets grå vargar drogs emellertid ubåtarna med ett stort problem: De var i praktiken vanliga dieseldrivna krigsfartyg som under korta perioder kunde använda sig av exempelvis batterikraft för att dyka ner under ytan – antingen för att smyga sig på fienden eller för att gömma sig när man ställdes inför en övermäktig motståndare. Först i och med att atomenergin utvecklades blev det möjligt att bygga farkoster som kunde förbli i undervattensläge under en längre tid.

USS Nautilus var världens första atomubåt. Den sjösattes 1954 och skulle 1958 passera Nordpolen under packisen. Fartyget togs ur tjänst 1980 och finns numera att beskåda på U S Navy Submarine Force Museum i Groton, Connecticut.

År 1954 sjösatte amerikanska flottan USS Nautilus, världens första atomdrivna ubåt, som fyra år senare satte ett spektakulärt rekord genom att korsa Nordpolen i undervattensläge.
Det var emellertid en sak att utnyttja ny teknik för att driva ubåtarna, något helt annat att utöka vapenarsenalen med mer än torpeden, som britten Robert Whitehead uppfann redan på 1860-talet. När Tyskland kollapsade våren 1945 föll en annan ny uppfinning i segerherrarnas händer: raketteknologin. I krigets slutskede tävlade USA och Sovjetunionen om att lägga beslag på de skickligaste tyska raketforskarna och efter bara några år hade bägge sidor i den nya konflikten mellan öst och väst egna raketer. Amerikanerna placerade redan 1947 ut den så kallade Loonmissilen, en vidareutveckling av den tyska ”flygande bomben”, V-1, ombord på två ombyggda ubåtar.

Loon hade en begränsad räckvidd på under 150 sjömil, men US Navys första egenutvecklade robot, Regulus, som för första gången avfyrades från en ubåt år 1953, var mer imponerande. Regulus var en lågtflygande kryssningsmissil som drevs med flytande bränsle. Den hade en effektiv räckvidd på cirka 500 sjömil, vanligen med en nyttolast bestående av en kärnstridsspets av typen W5 eller W27 med en sprängkraft på upp till två megaton.

Liksom Loon måste emellertid Regulus, och efterföljaren Regulus II, avfyras från en hangar uppe på däck, vilket krävde att ubåten under de avgörande minuterna befann sig i ytläge. Därmed förlorade den sin största fördel: osynligheten i djupet. Det var också många problem med raketmotorns flyt­ande bränsle, och dessutom var de stora missilhangarerna sårbara för läckage när ubåten befann sig i undervattensläge.
Regulus-programmen blev med alla sina svagheter föråldrade redan innan de hann bli särskilt vanliga. Utvecklingen var den samma i Sovjetunionen, där raketforskarna liksom i USA vidareutvecklade de tyska V-vapnen så att de kunde avfyras från ubåtar.

År 1957 genomförde bägge supermakterna testskjutningar med sina första ballistiska missiler, kärnvapenrobotar som i motsats till kryssningsmissiler flyger högt och snabbt i en ballistisk bana mot sitt mål. Snart riktades fokus mot dessa nya vapentyper, som med sin längre räckvidd och sitt mer lätthanterliga fasta bränsle var att föredra framför till exempel Regulus.

Sommaren 1960 gjorde USS George Washington den första uppskjutningen från undervattensläge med en Polaris-missil.

Amerikanerna hann först. I november 1960 gled USS George Washington ut från kajen och inledde sin första patrull i egenskap av framskjuten bastion för den amerikanska kärnvapenberedskapen.
Ubåten var en hastigt påskyndad, modifierad variant av en attack­ubåt av typen Skipjack som man på varvet Electric Boat i Groton i den amerikanska delstaten Connecticut helt enkelt hade delat på mitten och förlängt med en 40 meter lång extra sektion. Denna del av skrovet kallades ”Sherwoodskogen” på grund av de 16 stora missilsilor som stod sida vid sida likt kraftiga trädstammar.

George Washington-klassen utgjorde ett paradigmskifte i kalla krigets strategiska doktrin. Under hela 1950-talet hade terrorbalansens huvudsakliga redskap varit landbaserade interkontinentala robotar och bombflygplan med lång räckvidd av typen B-52 Stratofortress (i amerikansk tjänst sedan 1954) och Tu-95 Bear (i sovjetisk tjänst sedan 1956). Problemet med dessa var att de var sårbara för ett förödande överraskningsanfall, en preventiv ödeläggelse på fastlandet.

Ur detta perspektiv var robotbestyckade ubåtar ett stort framsteg, eftersom de kunde klara ett överraskningsanfall och därmed hota fienden med vedergällning.
Det första amerikanska vapensystemet av detta slag var Polaris. Utvecklingen började redan 1955 och den förs­ta framgångsrika uppskjutningen av en Polaris A1 gjordes den 20 juli 1960. Efteråt skickade fartygschefen på USS George Washington ett telegram till president Eisenhower med ordalydelsen: ”POLARIS – FROM OUT DEEP TO TARGET. PERFECT.”

Räckvidden var cirka 220 mil, relativt kort i förhållande till de interkontinentala robotarnas räckvidd, men fullt tillräcklig eftersom den övervägande delen av målen på fastlandet kan nås inom detta avstånd från havet. När denna dödsbringande förmåga kombinerades med en närmast konstant patrullering av fiendens kuststräckor, något som möjliggjordes av det faktum att varje ubåt hade två identiska besättningar som snabbt kunde avlösa varandra i hamn, hade man ett ytterst effektivt nytt vapen till förfogande.

Testuppskjutning av en Trident II-missil från en brittisk atomubåt.

Till en början kunde den sovjetiska flottan inte alls matcha de amerikanska Polaris-ubåtarna. Fram till slutet av 1960-talet hade man bara de dieselelekt­riska Juliet- och Echo-klasserna, bestyckade med kryssningsrobotar i stil med Regulus. Först år 1967 lyckades
Sovjetunionen sjösätta Yankee-klassen, som med sina 16 ballistiska missiler av typen SS-N-6 någorlunda svarade mot hotet från George Washington-ubåtarna.

Även andra länder följde efter: Storbritanniens missilubåtar utrustades med en variant av Polarisroboten. Frankrikes president Charles de Gaulle gjorde sig emellertid ovän med amerikanerna, vilket innebar att fransmännen fick utveckla sin egen teknologi. Både missilen (M1) och ubåtarna (av Rédoubtable-klassen) var dock tydligt inspirerade av de amerikanska motsvarigheterna.

De sovjetisk-ryska Typhoon-ubåtarna (sex har byggts) är de största ubåtar som någonsin konstruerats.

Missilubåtarna, som i USA blev kända som boomers (i Storbritannien som bombers), fick en unik roll under kalla kriget. Under månadslånga uppdrag gömde de sig i djupet och inväntade ordern som ingen ville skulle komma, men som besättningarna om och om igen övade sig på att utföra: avfyrningen av ubåtens massförstörelsevapen. Denna strategi innebar att nya behov uppstod. Medan ubåtarna tidigare primärt hade konstruerats för att spåra upp och angripa mål på ytan, till exempel konvojer, transportfartyg och krigsfartyg, blev nu djupets tysta jättar ett mål i sig.

Att lokalisera en missilubåt var dock väldigt svårt, i synnerhet under kalla krigets slutfas, då ljuddämpningstekniken (bland annat i form av maskinisolering och särskilda ytbeläggningar på ubåtarnas skrov) var långt framskriden. Det finns rentav de som påstår att det enda sättet att hitta en amerikansk missilubåt av Ohio-klassen (i tjänst från 1981) är att lyssna efter en del av havet som är ännu tystare än normalt.

Centralt placerade källor inom U.S. Navy hävdar att det under hela kalla kriget inte fanns en enda sovjetisk missil­ubåt som lämnade sin bas utan att det låg en amerikansk hunter-killer-ubåt i dess kölvatten. Fiendens motdrag var bland annat att bygga jättelika ubåtar av Typhoon-klassen, som dels kunde gömma sig under isen i arktiska områden, dels var tillräckligt stora och robusta för att de i händelse av ett tredje världskrig troligen skulle tåla ett par torpedangrepp och ändå kunna avfyra sina robotar.

Manöverrummet i den amerikanska Ohio-klass-ubåten USS Florida.

Från George Washington-klassen till kalla krigets slut under andra hälften av 1980-talet utvecklades missilubåtarna inte särskilt mycket. Men tekniken förfinades naturligtvis, inte minst när det gällde vapensystemen. Polaris fanns i tre versioner (A1-A3) med räckvidder från 220 till över 500 mil. Därefter kom Poseidon C3 år 1971, som också hade cirka 500 mils räckvidd men som dessutom var utrustad med MIRV (flera individuellt styrbara kärnstridsspetsar).

I början av 1980-talet ersattes Poseidon av Trident­programmet, med över 700 mils räckvidd och MIRV. Den allra mest dödsbringande sovjetiska ubåtsroboten fick av Nato kodbeteckningen SS-N-20. Den kunde föra med sig tio kärnstridsspetsar med 200 kilotons styrka som hade över 800 mils räckvidd.

Ohio-klassubåten USS Ohio med alla missilluckor öppna.

I och med Sovjetunionens kollaps försvann det ständiga hotet och därmed behovet av en terrorbalans. Därför behövde supermakterna inte längre upprätthålla någon dygnetruntberedskap till havs, på land och i luften.

USA har i dag bara Ohio-klassen i aktiv tjänst, medan Ryssland, som ärvde merparten av den jättelika sovjetiska flottan, pensionerade flera av sina stora Typhoon-ubåtar år 2004.

I dagsläget är bara en av dem i aktiv tjänst, medan två är upplagda i reserv i väntan på modernisering.
Frankrike och Storbritannien har var sin typ av missil­ubåt (Le Triomphant och Vanguard), medan Kina som blev medlem i havsdjupens kärnvapenklubb år 1981 med Xia-klassen, typ 092, beväpnad med 12 ballistiska missiler. Indien är på gång med en serie stora missil­ubåtar av Arihant-klassen, och både Kina och Ryssland har nya ubåtsklasser under utveckling. ★

Rasmus Dahlberg är historiker och författare.

Nederlaget vid Dien Bien Phu 1954 innebar slutet för Franska Indokina. Trots luftlandsättningar och flygunderstöd lyckades frans­männen inte stå emot Vietminhs attacker från de djungelklädda höjderna runt befästningen.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 1/2009

Under senare delen av 1800-talet erövrade Frankrike stegvis Indokina. ”Franska Indokina” omfattade Vietnam, Laos och Kambodja och bildades formellt 1887. Under andra världskriget ockuperade Japan regionen. När japanerna kapitulerade utnyttjade kommunistledaren Ho Chi Minh skickligt det maktvakuum som uppstod. I Hanoi utropade han den Demokratiska republiken Vietnam den 2 september 1945. Läget för den nya staten var dock vanskligt. De allierade hade kommit överens om att kineserna skulle säkra norra Vietnam. I resten av Franska Indokina hade fransmännen med brittisk hjälp redan återtagit kont­rollen. För att bli av med de kinesiska nationaliststyrkorna erbjöd Ho Chi Minh Frankrike att återbesätta norra Vietnam. Ho Chi Minh hade dock som mål att även bli av med fransmännen. Regeringen i Paris hade inte förstått den nationella kraft som frigjorts i och med japanernas segrar över de forna kolonialmakterna i Sydostasien. Dessutom var Frankrike inte berett att satsa de militära resurser som krävdes för att verkligen pacificera Indokina. Sedan fransmännen återbesatt Hanoi i mars 1946 ökade spänningen vilket ledde till att det så kallade Indokinakriget bröt ut i november samma år.

Inledningsvis var de vietnamesiska styrkorna – Vietminh – svaga och de ägnade sig huvudsakligen åt gerillakrig mot de franska stridskrafterna – CEFEO (Corps Expéditionnaire Français en Extrême-Orient). I och med att kommunisterna tog makten i Kina 1949 försämrades det militärstrategiska läget för fransmännen. Nordvietnam fick alltmer hjälp från Kina och över gränsen i norr övades och utrustades Nordvietnams reguljära arméförband. När Kina intervenerade i Koreakriget hösten 1950 ändrades USA:s inställning. Tidigare hade amerikanerna varit negativa till den franska kolonialmaktens krig i Indokina, men nu sågs fransmännen som allierade i kampen mot kommunisterna.

På morgonen den 20 november 1953 inleddes operation "Castor", den franska luftlandsättningen vid Dien Bien Phu. Denna dag fälldes nästan 2300 franska fallskärmssoldater över området. Inom en vecka var styrkan fördubblad.

I juli 1953 blev general Henri Navarre ny chef för CEFEO. Han konstaterade att Vietminh nu uppgick till knappt 400 000 man medan han disponerade runt 500 000. Men det var inte hela sanningen. 90 procent av de franska styrkorna och deras vietnamesiska hjälpförband var antingen bundna i statiskt försvar eller saknade rörlighet.
Mot Vietminhs nio rörliga divisioner kunde Navarre bara sätta in sju mekaniserade stridsgrupper och åtta fallskärmsbataljoner, vilket motsvarade tre divisioner.

Chef för Vietminh var general Vo Nguyen Giap. Han planerade en större invasion av Laos 1954. I bästa fall skulle Vietminh därigenom senare kunna falla in i södra Vietnam och hota Saigon. I december 1953 anföll nordvietnameserna och svepte snabbt undan ett svagt motstånd. Det såg ut som om Indokina höll på att klyvas på mitten och ledningen i Paris satte press på Navarre att göra någonting åt hotet.

Navarres motdrag gick ut på att skära av Giaps anfallsförband genom att luftlandsätta och bygga ut en försvarad bas i ryggen på nordvietnameserna. Tanken var att samtidigt som basen skulle hindra Vietminhs offensiva planer skulle den även utgöra ett lockbete. Navarre hoppades att en fransk styrka på en viktig plats skulle locka Giap att anfalla. Då trodde han att Vietminh skulle kunna besegras i regelrätta strider mot en överlägsen fransk eldkraft.
Platsen Navarre valde ut var en höjdplatå i Vietnam, drygt 30 mil väster om Hanoi och knappt två mil från gränsen till Laos. Det var en viktig knutpunkt genom att flera vägar strålade samman där. Platån på sju gånger arton kilometer liknade en dal eftersom den var omgiven av berg. Fransmännen hade lämnat området 1952 och därefter saknat resurser att återbesätta det. Lokalbefolkningen uppgick till drygt 10 000 människor, fördelade i olika byar. Viktigt var att det fanns en gammal start- och landningsbana som lätt kunde byggas ut. På vietnamesiska kallades området för Dien Bien Phu som inte var ett ortnamn utan betydde ”sätet för gränsdistriktets prefektur”.

Den franska operationsplanen fick kodnamnet Castor. Tidigt på morgonen den 20 november 1953 flög ett ensamt transportflygplan C-47 över det blivande fällningsområdet. I flygplanet trängdes tre franska generaler med radioutrustning och personal i en improviserad flygande stridsledningscentral. Uppgiften var att kontrollera vädret över fällningsområdet. När dimman började lätta sändes ett radiomeddelande från flygplanet till Hanoi klockan 06.52. En dryg timme senare började 65 transportflygplan med fallskärmssoldater lyfta från Hanois två flygbaser.

Det var krigets största luftlandsättning. I den första vågen fälldes två bataljoner om 1 560 man under förmiddagen. I en andra våg under eftermiddagen fälldes ytterligare en bataljon om 722 man. Fransmännen kände till att den centrala byn försvarades av två kompanier ur Vietminh samt ett tungt granatkastarkompani. Av en slump råkade vietnameserna denna morgon genomföra en övning i området. Övningen förbyttes i hårda strider när de franska soldaterna i sina fallskärmar plötsligt började dala ner mot sina fällningszoner. När fransmännen på eftermiddagen säkrat området hade de förlorat 11 döda och 52 sårade. Vietminhs förluster uppgick till 119 man.
Nästa morgon fälldes ytterligare en fallskärmsbataljon. Då hoppade även chefen för de luftburna styrkorna tillsammans med sin stab. När landningsbanan var säkrad började fransmännen flyga in förstärkningar och bygga ut sitt försvar. Efter en vecka hade de 4 500 man i Dien Bien Phu.

Franska infanterister under motanfall vid Dien Bien Phu.

Navarres plan byggde på den felaktiga bedömningen att Vietminh bara skulle kunna samla en division mot Dien Bien Phu, vilket framstår som häpnadsväckande. Navarre påstod efteråt att ingen motsatte sig hans plan, men det var fel. Flera högre franska officerare insåg riskerna och påtalade dem.

Nyheten om luftlandsättningen nådde general Giaps högkvarter i grottorna vid Bac Khan nära 60 mil nordost om Dien Bien Phu. Giap var inledningsvis motvillig att anta den franska utmaningen. Även Vietminhs resurser var begränsade. Dessutom var förbanden uttröttade och led brist på mat. Samtidigt var Giap under intern press att åstadkomma resultat.

Orsaken var att en internationell fredskonferens om några månader skulle samlas i Genève. Ho Chi Minh hoppades att förhandlingarna genom en nordviet­namesisk seger skulle kunna leda till att kriget tog slut.
För vietnameserna var Dien Bien Phu operativt lockande och terrängen gynnade dem. Giap blev överens med sin stab och kinesiska rådgivare, och beslöt att låta 316. divisionen blockera fransmännens eventuella reträttväg söder om Dien Bien Phu. Vidare dirigerades ytterligare tre infanteridivisioner, 304., 308. och 312. samt 351. tunga (artilleri-)divisionen mot det nya stridsområdet.

I sitt luftkonditionerade högkvarter i Saigon var Navarre långt från händelsernas centrum. Han hade tänkt sig att fransmännen i offensiva svep från Dien Bien Phu skulle jaga iväg de fientliga styrkorna. I verkligheten fungerade det inte alls. Den 10 december gav sig tre bataljoner fallskärmssoldater ut på ett offensivt svep. På vägen ut möttes de av fientlig eld bara 300 meter utanför de franska linjerna.
Så här berättar en fransk löjtnant om vad som hände:

De hade lika många automatvapen som vi. Dessutom hade deras vapen högre eldhastighet. Det var inte fråga om att manövrera, tätplutonen drev undan fienden. Vi låg kvar på stigen platt på magen därför att det var så mycket bly i luften. Man såg inte tio meter och vi visste inte var våra egna eller fienden var. För stunden var det omöjligt att göra något. Jag fick lugna ner några av mina vietnamesiska fallskärmsjägare när de gav eld med sina kulsprutepistoler och sköt några skurar in i närliggande buskage för att bygga upp sitt mod.

Under kontinuerliga strider tog sig kolonnerna av fallskärmssoldater så småningom fram till målet men då hade Vietminh dragit sig tillbaka. Därefter återstod ett mödosamt och förlustfyllt återtåg. Helt slutkörda tyckte fallskärmsjägarna att general Navarres planer på att jaga fienden genom terrängen var orealistiska.

Chef för de franska styrkorna i Dien Bien Phu var en brigadgeneral med ett lika långt som tjusigt namn: Christian Marie Ferdinand de la Croix de Castries. Han var en adlig kavalleriofficer och veteran i Indokina som tidigare varit chef för en mekaniserad stridsgrupp.

De efter hand utbyggda franska stödjepunkterna runt Dien Bien Phu uppkallades efter de Castries påstådda älskarinnor. Längst norrut låg ”Gabrielle” och en kilo­meter längre söderut ”Anne-Marie” och ”Béatrice”. Ytterligare några kilometer längre söderut runt den viktiga start- och landningsbanan låg stödjepunkterna ”Huguette”, ”Dominique”, ”Claudine” och ”Elaine”. För att skydda en reservlandningsbana låg ”Isabelle” isolerad fyra kilometer längre söderut. (Se slagfältskarta, föregående sida.)
Den sex kilometer långa nord-sydliga försvarsgrupperingen var bara två kilometer bred. För influgna reportrar verkade ställningarna ointagliga. Men de erfarna fallskärmssoldaterna visste bättre och att ”svett sparar blod”. En tysk plutonchef, fanjunkare Bleyer i 3. bataljonen ur Främlingslegionens 13. ”halvbrigad”, försvarade ”Béatrice”:

Vi började omedelbart bygga ut våra ställningar. Vi skottfälts­röjde buskarna, sågade ner träd och byggde så bra skydd vi kunde. I Legionens anda tävlade plutonerna med varandra. Jag uppmuntrade mina män. Med min erfarenhet från östfronten visste jag vad fientlig artillerield kunde åstadkomma. Mina legionärer, fantastiska killar, visste mycket väl vilka risker vi löpte.

Avgörande var att de kringliggande höjderna och bergen behärskades av Vietminh. Deras styrkeuppbyggnad var beroende av 14 stycken transportkompanier med 800 kinesiska lastbilar. Alla transportmedel utnyttjades, inklusive cyklar och kanoter. Dessutom bar och släpade tusentals civila ”kulier” under stora ansträngningar förnöden­heterna längs primitiva djungelstigar. En vietnamesisk bataljonschef beskrev de civila bärarnas vedermödor:

Männen dog på många sätt. De gick vilse, föll ner från broar, drabbades av brustna blindtarmar och giftiga ormbett. När det stormade krossades de i sina hängmattor av fallande träd; översvämningar var också farliga. Sedan fanns det feber, malaria och till och med anfallande tigrar. På nätterna bet sig blodiglar fast så att männen täcktes av sitt eget blod när de vaknade.
Vi vidtog de åtgärder vi kunde. General Giap utfärdade särskilda order om hygien som spreds till förbanden. Dricksvatten skulle kokas. Soldaterna skulle använda rena strumpor sedan de tvättat fötterna i varmt vatten och salt. De skulle få varmt ris och tillräckligt med grönsaker och kött minst en gång om dagen och sova minst sex timmar per dygn. Giap gav också order om att man skulle ha kort hår, klippa naglar och byta uniform efter två till tre dagar.

Särskilt svårt var det att få fram alla artilleripjäser längs nyröjda vägar och stråk. Under en vecka drogs pjäserna fram för hand upp till eldställningar på höjderna varpå även ammunitionen bars fram. En del pjäser skruvades isär och transporterades i delar på cyklar för att sedan monteras ihop i sina blivande eldställningar.
Alla franska förstärkningar flögs in till Dien Bien Phu, inklusive tio amerikanska stridsvagnar M-24 ”Chaffee”. Dessa 18 ton tunga vagnar delades med chassi och torn i olika flygplanslaster. Väl på marken monterades de sedan ihop med hjälp av block och taljor.
Fransmännen var helt beroende av flygtransporter. Därför utgjorde dessa ett av Vietminhs viktigaste mål. I några djärva kommandoanfall slog vietnameserna tidigt i mars till mot tre av de större franska flygbaserna i Vietnam och förstörde 22 flygplan på marken.

Avgörande var att Vietminh behärskade terrängen kring Dien Bien Phu. Här förhörs en "misstänkt kommunist" av soldater i Franska främlingslegionen

I mitten av februari uppgick de sammanlagda franska förlusterna till nära 1 000 man. Fransmännen försökte hejda Vietminhs styrkeuppbyggnad genom flyganfall men hade svårt att lokalisera målen. I mitten av mars uppgick nordvietnamesernas styrkor till 49 500 soldater samt 31 500 arbetare. Ytterligare 23 500 man arbetade med underhållstransporter mellan stridsområdet och den kinesiska gränsen, ett avstånd på runt 60 mil.

I mitten av mars uppgick den franska garnisonen till 10 814 man av vilka cirka 7 000 var soldater. En tredjedel var (syd)vietnameser. Under slutstriderna tillfördes ytterligare 4 000 man, men det räckte inte. Giaps styrkor var starkare, både numerärt och avseende eldkraft.

Fransmännen trodde inte att Vietminh skulle kunna föra fram särskilt många artilleripjäser i den oländiga terrängen runt Dien Bien Phu. Under general Navarres julvisit i garnisonen lovade den franske artillerichefen att ”ingen fientlig kanon skulle kunna skjuta fler än tre skott utan att upptäckas”. Fransk taktik byggde på ett överlägset eldunderstöd. I Dien Bien Phu disponerade fransmännen över 24 stycken 10,5-centimeters pjäser men bara fyra tyngre 15,5-centimeters pjäser. Dessutom stod dessa relativt oskyddade i öppna värn som var lätta att lokalisera. Dolda på höjderna hade Vietminh grupperat sammanlagt 24 stycken 10,5-centimeters och 20 stycken 7,5-centimeters pjäser. Vidare fanns ett sextiotal granatkastare och cirka 15 ryska salvpjäser (raketartilleri) monterade på lastbilar. Av luftvärn disponerades runt 80 stycken 37-millimeters luftvärnspjäser och 100 tunga luftvärnskulsprutor.

Vietminhs offensiv mot Dien Bien Phu inleddes den 13 mars klockan 17. Försvaret hörde ett avlägset åskmuller som sekunder senare resulterade i öronbedövande krevader när granater regnade över försvarsställningarna.
I ”Béatrice” hade fanjunkare Bleyers pluton just utspisats när nordvietnameserna anföll:

Tung artillerield förstörde allting och den hade knappt upphört när fienden trängde in i våra taggtrådshinder. Jag sprang för att få order men löjtnant Carriers bunker var sönderskjuten och han var död. Utlösningsanordningarna till våra defensiva sprängladdningar fungerade inte. Jag försökte utan att lyckas få kontakt med löjtnant Jego då jag plötsligt såg fienden som jag sköt på med min pistol. Sedan exploderade en handgranat mellan mina ben.

”Béatrice” föll strax efter midnatt. Av 750 främlingslegionärer lyckades knappt 200 undkomma. Enligt franska överlevande låg det 500 döda nordvietnameser i och framför de franska ställningarna. Den franska sjukvårdskapaciteten var otillräcklig för de strider det nu var fråga om. Några i sjukvårdspersonalen var kvinnor. Geneviève de Galard Terraube fick stor uppmärksamhet för sitt arbete med de sårade som trängdes i bunkrarna. Hon kallades ”Dien Bien Phus ängel” och dekorerades senare med franska Hederslegionen. Även kvinnor ur en influgen fältbordell arbetade som extra sjukvårdare.

Det franska artilleriet klarade inte av att lokalisera och bekämpa Vietminhs artilleriställningar. Natten mellan den 14 och 15 mars gick den franske artillerichefen runt till de olika franska ställningarna och bad tårögd om ursäkt för sitt misslyckande. Nästa dag begick han självmord genom att spränga sig själv med en handgranat. Samtidigt föll stödjepunkten ”Gabrielle” längst i norr. Det nordvietnamesiska artilleriet besköt även start- och landningsbanan, vilket försvårade flygtransporterna och förstörde sju attackflygplan. Övriga fem attackflygplan ”tvingades” lämna basen.

Den 22 mars utnyttjade fransmännen sina sista fyra stridsvagnar i ett motanfall för att undsätta den avskurna stödjepunkten ”Isabelle” längst söderut, samtidigt som dess garnison gjorde ett utfall. Den franska ”segern” kostade 232 man i förluster. Vietminhs förluster var ännu större. När regnperioden började ökade eländet för båda sidor samtidigt som de franska flygtransporterna blev ännu mer riskfyllda. Den 26 mars sköts två C-47-transportflygplan ned, dagen därpå förlorades ytterligare två flygplan. Senare den 27 mars flögs sårade ut för sista gången, därefter underhölls försvaret enbart genom att förnödenheter släpptes i fallskärm.

Vietminh led stora förluster, både i sina egna anfall och i de franska motanfallen. Stridsmoralen sjönk, vilket Giap fördömde som ”negativa högertendenser” samtidigt som han anpassade sig och övergav taktiken med att låta soldaterna anfalla i ”mänskliga vågor”. I stället grävde nordvietnameserna sig fram mot försvarets ställningar i skydd av en kontinuerlig och effektiv artillerield.

Slutstriderna stod om de fyra centrala stödjepunkterna ”Huguette”, ”Dominique”, ”Claudine” och ”Elaine” som täckte ett område på 1,5 gånger 1,5 kilometer. Vietminh anföll den 29 april och några dagar senare insåg fransmännen att allt hopp var ute. Trots detta anmälde sig fortfarande fallskärmsjägare frivilligt till att flygas in och förstärka sina kamrater. Total hoppade 681 man.

För utomstående kan detta vara svårt att förstå men är samtidigt inte ovanligt. Krigets extrema miljö skapar mycket starka lojalitetsband mellan människor och man ville inte svika utsatta kamrater som tidigare kanske räddat ens liv.
Vietminh inledde slutanfallet den 6 maj. En fransk överstelöjtnant beskrev läget i gryningen nästa dag:

En hallucination – efter 56 dygns strid med minimalt med sömn och lite mat har vi gått ner i vikt, bunkrarna har rasat ihop, det ligger döda överallt … De sårade ligger i skyttegravarna och ber om att få bli burna till förbandsplatsen. De överlevande lever i en drömvärld. Trots allt var natten 6-7 maj fantastisk. Vi håller fortfarande stånd och vi har inte gett upp hoppet.

Sent på eftermiddagen nästa dag intog Vietminh resterna av de centrala franska ställningarna. En fransk arméfotograf upplevde slutet:

Vi lämnade det ruttnande slagfältet: plötsligt såg vi gräs, träd och andades frisk luft. Det var en vacker solnedgång och högt över oss släppte en sista ”Dakota” sin last av medicin. Vietnameserna var mycket spända och unga. Trots sina stora förluster förekom ingen brutalitet. Vi klättrade upp för en kulle. Från krönet såg vi en hel dal fylld med anfallsberedda vietnamesiska soldater. De stirrade intensivt på oss när vi passerade.

Längst i söder höll ”Isabelle” ut ytterligare några timmar. I skydd av mörkret försökte slutligen fransmännen bryta sig ut ur inringningen vid 21-tiden. Men huvuddelen hejdades i förvirrade mörkerstrider. Bara cirka 100 man lyckades ta sig igenom Vietminhs ställningar och påbörja en fotmarsch genom djungeln mot egna förband i Laos, 20 mil bort. Vid midnatt var slaget om Dien Bien Phu över.

Efter slaget om Dien Bien Phu sändes omkring 8 000 tillfångatagna franska och sydvietnamesiska soldater till fångläger.

De franska förlusterna uppgick till 1 600 döda, 4 800 sårade. 1 600 man saknades, varav några hade deserterat. Vidare tillfångatogs 8 000 man som omedelbart skickades iväg på en 75 mil lång marsch till olika fångläger. Mindre än hälften av dessa fångar överlevde, av tillfångatagna (syd)vietnameser överlevde knappt tio procent.

Under striderna sköt Vietminh också ner 48 franska flygplan och förstörde ytterligare 16 på marken. Men segern var dyrköpt. Vietminh förlorade 7 900 döda och 15 000 sårade, vilket i genomsnitt innebar 46 procents förluster vid stridande förband.

Striderna vid Dien Bien Phu följdes noga i världspressen. Den amerikanska krigsledningen övervägde att hjälpa fransmännen och försöka rädda garnisonen. Det gjordes planer på massiva amerikanska flyganfall, även kärnvapen­insatser diskuterades. Vicepresident Richard Nixon föreslog en amerikansk intervention. President Dwight D Eisenhower krävde dock brittiskt stöd för ett amerikanskt ingripande. Men regeringen i London tyckte tidigt att Dien Bien Phu redan var förlorat och sade nej. I stället hoppades britterna på samtalen i Genève som inleddes den 26 april 1954. Där förhandlade Frankrike, Storbritannien, Kina och Sovjetunionen samt representanter från Vietminh och Vietnam (i praktiken Nord- och Sydvietnam), Kambodja och Laos.

Förhandlingarna ledde slutligen till vapenstillestånd och olika uppgörelser för Vietnam, Laos och Kambodja. De båda sistnämnda länderna erkändes av kommunistländerna som självständiga stater.

Till sin förvåning pressades Vietminh trots sina mili­tära framgångar av Sovjetunionen och Kina till efter­gifter. Sovjetunionen eftersträvade en avspänning efter Stalins död året före och Kina ville inte ha ett alltför starkt Vietnam som granne i söder. Vietnam delades temporärt längs den 17 breddgraden med en demilitarise­rad zon om fem kilometer på ömse sidor om denna gräns.

Vietnams framtid skulle avgöras av folket i fria och gemensamma val som dock skulle genomföras först två år senare, i juli 1956. Fram till dess skulle fransmännen fortsätta att skydda Sydvietnam. En internationell övervakningskommission från neutrala länder tillsattes för att övervaka att uppgörelsen efterföljdes. Motvilligt accepterade ledningen i Hanoi överenskommelsen, övertygade om att de ändå skulle kunna kontrollera Sydvietnam.
Varken USA, Nord- eller Sydvietnam undertecknade fredsöverenskommelsen i Genève. Först efter ett långt och blodigt krig mot USA 1965-73 återförenades Vietnam
slutligen 1975. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia. Artikeln är en bearbetad version av ett kapitel ur hans bok Vietnamkrigen 1880–1980 (2008).