När mannen i 1500-talets Europa drog ut i fält följde ofta frun med. Kvinnorna fick jobba hårt; de tvättade, tog hand om sårade, grävde värn och vaktade trossen under striderna. Behovet av ett stort kvinnligt följe minskade efterhand fram till 1900-talets helt enkönade trupper.

Text: Tomas Blom
Från Militär Historia nr 10/2010

En kvinna i militär uniform är inget som väcker särskilt mycket uppseende i dag. Enligt försvarsminister Sten Tolgfors kommer kvinnor sannolikt att utgöra 22 procent av dem som i år påbörjar militär grundutbildning, och 4,5 procent av den svenska försvarsmaktens officerare är kvinnor. En könsneutral rekrytering betraktas som viktig ur jämställdhetssynpunkt och kan enligt försvarsminister Sten Tolgfors ha fördelar genom att bland annat stärka och bredda kompetensen i försvaret, och ha en lugnande inverkan i såväl patrullering som utsatta lägen, inte minst vid utlandstjänst.

En diametralt motsatt uppfattning finner vi till exempel hos den israeliske militärteoretikern Martin van Creveld. Enligt honom är kvinnor i det militära ett dekadenssymptom. Han hävdar bland annat att deras närvaro i reguljära förband sänker nivån på utbildningen, i synnerhet beträffande fysisk träning, som av jämställdhetsskäl måste anpassas till vad kvinnor klarar av. Vidare menar van Creveld att i och med att den militära banan öppnas för kvinnor, förlorar professionen i status och leder till minskat intresse från männens sida.

Oavsett argumentation för och emot kvinnor i det militära, får det nog betraktas som ett faktum att aktivt stridande kvinnor har varit en sällsynthet genom historien – i varje fall när de inte bemödat sig om att dölja sin könstillhörighet. Det har däremot funnits talrika myter och legender om krigande kvinnor. Redan runt år 700 f Kr dyker amasonerna upp som motiv på vaser och reliefer och i Homeros Iliaden. Antika historieskrivare kan berätta om beridna kvinnliga krigare som låter bränna bort sitt högra bröst för att bättre kunna hantera båge och spjut. Amason­legenderna har levt vidare långt in i modern tid, och deras liv och sedvänjor skildrades som fakta så sent som i diverse uppslagsverk från 1700-talet.

Jungfrun av Orléans, Jeanne d’Arc, är ett av de mest kända exemplen på en framgångsrik kvinnlig krigare. Hon bidrog ju till Frankrikes seger i hundraårskriget mot England genom att med gudomlig inspiration gjuta nytt mod i såväl en vankelmodig kung som i ett demoraliserat manskap. Iförd en specialtillverkad rustning syntes hon alltid i spetsen för hären och tycks genom sin blotta närvaro ha sporrat fransmännen till stordåd. Visserligen lär hon själv aldrig ha skadat en fiendesoldat, men sägs ha haft en klar blick för strategi och taktik, särskilt när det gällde placeringen av artilleri.

Ingen behövde någonsin tveka om att Jungfrun av Orléans var kvinna. Inte heller drottning Elisabet I av England gjorde någon hemlighet av sitt kön när hon iförd harnesk eldade trupperna vid Tilbury inför den spanska armadans väntade ankomst. Däremot framhöll hon i sitt tal att hon hade ”en svag och vek kvinnas kropp”, men en konungs hjärta och mage.

Kvinnor som strider med ”öppet visir”, utan att dölja sitt kön, är alltså tämligen sällsynta i historien, men krigande kvinnor i manskläder är inte helt ovanliga. Vi har en rad någorlunda väl dokumenterade exempel från 1600-talet och framåt. Men ibland kan det vara svårt att skilja saga från sanning, eftersom förekomsten av maskulint klädda kvinnor med manliga attribut och vapen kittlade den europeiska publikens fantasi och gav upphov till en rad mer eller mindre fantasifulla berättelser och skillingtryck.

Engelskan Hannah Snell hör till de klart belagda exemplen. Hon levde under 1700-talet och tog förklädd till man värvning som marinsoldat under namnet James Gray, något som hon själv avslöjade när hon mönstrat av. En företagsam förläggare publicerade raskt trycksaker om hennes äventyr och Hannah Snell själv skördade framgångar på scenen genom att iförd uniform visa upp sina färdigheter i excercis. På sin ålders höst åtnjöt hon dessutom en militär pension från soldathemmet i Chelsea. Man kan undra hur dessa kvinnor och deras medsystrar lyckades upprätthålla en manlig identitet under de hårda och primitiva förhållanden som rådde i tidens arméer. I många fall utgav sig de förklädda kvinnorna för att vara unga pojkar, vilket skulle förklara såväl röstläge som bristande skäggväxt. Bröst doldes under hårda bandage, och det finns vittnesbörd om att de förklädda soldaterna hittade på diverse fiffiga sätt att hantera naturbehov, som att till exempel kissa genom lämpligt apterade rör, etc.

Hannah Snell (1723-92) sårades i strid flera gånger men kunde ändå hålla sitt kön hemligt. Bild: IBL.

Naturligtvis fanns det i tidens patriarkala samhälle en rad fördelar för en kvinna att uppträda i manskläder. Som man kunde hon åtnjuta en betydligt större frihet på en rad områden, resa säkrare, skaffa sig fler försörjningsmöjligheter, uppträda med självklar auktoritet, ägna sig åt tobaksrökning, dryckjom och andra manliga nöjen. Men som stridande enheter förblev de fåtaliga mansklädda kvinnosoldaterna ett mycket marginellt fenomen utan egentlig betydelse för krigshandlingarnas utgång.

Desto viktigare var de kvinnor som befann sig i fält – just i egenskap av kvinnor.
Anta att vi betraktar en armé från tidigt 1600-tal på marsch. Svensk, dansk, spansk eller tysk spelar ingen större roll, eftersom stora delar av manskapet är inhyrda legosoldater från de mest skilda håll. Först i marschordningen kommer givetvis soldaterna; långa led av musketerare, pikenerare, ryttare och artilleri. Men när all stridande personal har marscherat förbi, återstår en minst lika omfattande kolonn av människor, vagnar och kreatur som sträcker sig mot horisonten, knappt urskiljbar genom moln av damm. Det är trossen, arméns svans, som består av alla dem som inte aktivt deltar i strid. Den utgörs till mycket stor del av kvinnor. Enligt ett samtida vittnesbörd måste den fältherre som enrollerar en armé på 3000 man vara beredd på att de åtföljs av 4000 kvinnor och barn. Ett liknande exempel i mindre skala: till ett bayerskt infanteri­regemente om 480 man hörde år 1646 314 kvinnor och barn, 74 tjänare och 3 marketentare.

Med våra ögon verkar detta helt absurt; vad har kvinnor och barn i krig att göra, och i sådan omfattning? Svaret på frågan är att ända långt in på 1700-talet var kvinnornas närvaro i fält helt nödvändig för att armélogistiken skulle fungera. Fram till senare delen av 1600-talet hade egentligen ingen stat resurser att hålla en stående armé, utan furstarna tvingades förlita sig på kontrakterade leverantörer av legoknektar, som hyrde ut sina styrkor till högstbjudande. En konsekvens av detta var bland annat att soldaterna oftast fick vänta länge på sin ersättning, i månader eller ibland år. Ingen stat tog heller ansvar för arméernas försörjning, utan mannarna förväntades leva av vad de kunde skrapa ihop i de områden där de drog fram. ”Kriget föder sig självt” var en omhuldad maxim bland tidens statsmän.

Redan i 1500-talets landsknektshärar var kvinnor av största vikt för att bidra till försörjningen i fält . Det finns gott om samtida avbildningar av landsknektar och deras kvinnliga följeslagare, tungt lastade med hushållets ägodelar och ofta anförtrodda en mer eller mindre välfylld penningpung. Systemet var alltså väl utprövat i praktiken när det i de svenska krigsartiklarna av år 1621 stadgades att ”inga horor skall lidas i Lägret, men vill någon ha sin hustru med sig, det står honom fritt”. Av någon anledning var de danska myndigheterna inte lika toleranta och accepterade inte närvaron av aldrig så gifta kvinnor.

1600-talets arméer kan snarast betraktas som väldiga ambulerande samhällen, många gånger mer folkrika än större städer, och med sina egna lagar och sedvänjor. Även de kvinnliga samhällsmedlemmarna var inordnade i en hierarki, som oftast bestämdes av den status deras män hade. Till att börja med var det givetvis fritt fram för officerare att ha med sina familjer i fält. Ett bekant svenskt exempel är Agneta Horn, som vid sex veckors ålder fick följa med sin mor Kristina Oxenstierna till fadern, fältmarskalk Gustav Horn, som var förlagd i Kurland. I sin levnadsbeskrivning berättar Agneta Horn om en barndom som till stora delar utspelas i fält, ibland i stridshandlingarnas omedelbara närhet. Men tillvaron för det höga befälets familjer var ändå uthärdlig i jämförelse med vad de menigas fruar och barn utsattes för.

Högst i rang bland de medföljande kvinnorna stod de som var ordentligt gifta, fruarna. Därnäst kom kategorin ”horor”, som märkligt nog inte var vad vi skulle kalla prostituerade, utan snarare sambor, alltså kvinnor som höll sig till en man utan att ha ingått äktenskap. (Tidens sätt att använda uttrycket ”hora” skiljer sig följaktligen inte så mycket från våra dagars vårdslösa ungdomsslang.) I botten av hierarkin fanns de prostituerade. Regelrätt prostitution var visserligen förbjuden, men icke desto mindre vanligt förekommande, inte minst som en allra sista utväg för övergivna och svältande kvinnor. Befälets syn på prostitution var också kluven; somliga betraktade den som ett nödvändigt ont och som en möjlighet att få karlarna att låta bli våldtäkter på civilbefolkningen. Men bestämmelserna mot prostitution i lägren tillämpades allt hårdare i takt med att reformation och motreformation höjde ribban för vad som betraktades som moraliskt acceptabelt.

Den officer som utsågs till att ta ansvar för medföljande civila, kallades följdriktigt för Hurenweibel, eller ”horväbel”. Ofta rörde det sig om en äldre, erfaren soldat som sårats i strid och ansågs lämpad att hålla ordning på det brokiga följet av kvinnor, pojkar och tjänare. Hans huvudsakliga uppgifter var att se till så att mängden av icke-stridande inte hindrade arméns rörelser, att hålla dem i arbete med att städa lägret och utföra diverse markservice och – inte minst viktigt – att sätta stopp för bråk och oroligheter. I den svenska armén sköttes horväbelns sysslor av profossen (bödeln) och hans drängar.

En viktig orsak till att kvinnor överhuvudtaget fanns med i fält var att männen skulle slippa nedlåta sig till att göra ”kvinnosysslor”. Att tvätta och laga kläder var kvinnornas uppgift, liksom att vårda barn och sjuka, skaffa fram ved och vatten, laga mat, städa tältplatsen; alltså att ägna sig åt i princip samma reproducerande hushållsarbete som hemma på gården. Men det gällde också att vara djärv och påhittig för att dryga ut hushållskassan. Den soldathustru som lyckades få militärledningens tillstånd att etablera sig som marketenterska, hade gott hopp om framtiden. Hon fick ofta tillstånd att sätta upp sitt tält centralt i lägret och signalerade sin verksamhet genom att till exempel hänga upp en väl synlig krans av löv. Hos marketenterskan kunde man köpa såväl mat som brännvin och tobak, och hennes tält blev gärna centrum för festande, spel och uppvaktning av tillgängliga kvinnor.

Ett par färgstarka kvinnor ur litteraturhistorien har kommit att personifiera markententerskans laster och dygder. I Den äventyrlige Simplicissimus, Hans Jakob Christoffel von Grimmelshausens stora, delvis självbiografiska verk från trettioåriga kriget, förekommer Mor Courage, en hårdför och slug kvinna som visste att slå mynt av kriget (och som med tiden kom att födas på nytt i Berthold Brechts Mutter Courage). Och så har vi förstås Johan Ludvig Runebergs Lotta Svärd, hon som tålte att skrattas åt, men än mer hedras ändå.

Plundring var en mycket vanlig sysselsättning för både kvinnor och män. Det kunde handla om att tvinga bönder att lämna ifrån sig livsmedel eller att korpa åt sig bärbara värdeföremål i en erövrad stad. Ett av de få dokument som detaljerat skildrar den enskilde soldatens liv i trettioåriga kriget är den dagbok som tillskrivs Peter Hagendorf, en man som tjänade på båda sidor under ett förvånande långt liv. Han var gift två gånger och fick sammanlagt nio barn, varav bara två överlevde. Vid de kejserligas stormning av staden Magdeburg sårades han. Hans hustru gav sig in i staden för att plundra och återkom med sängkläder till sin skadade man, fyra liter vin samt silverbälten som inbringade tolv taler kontant.

Fältslagen under trettioåriga kriget var få. Men arméerna behövde underhåll året om, vilket gjorde att de var som självständiga samhällen, där både kvinnor och män behövdes. Nicolaes von Eycks målning från omkring 1645 föreställer en armé som slagit läger i en by. Bland soldaterna syns flera kvinnor och barn som utför olika sysslor. Bild: Erick Lessing/IBL.

För Peter Hagendorf är plundring något alldeles självklart, liksom strategisk förstörelse av sädesfält, brännande av gårdar 0ch kidnappning av unga bondflickor. För soldaten är bonden endast ett bytesdjur, och den ständiga fiendskapen mellan skövlande krigsmän och bofasta är genomgående i en rad skildringar. Hagendorf själv råkar illa ut, överfalls och rånas av tre bönder, men kommer undan med livet. Men mitt i allt elände återvänder han gång på gång till sina hustrur, som han är uppenbart beroende av för att få sitt hushåll att fungera.

Kvinnor fanns alltså med på fälttågen för att männen skulle slippa kvinnosysslor. Men det betydde inte att kvinnor slapp ifrån tunga och hårda uppdrag, som man kunde tycka borde vara förbehållna karlar. Flera källor vittnar om att trossens kvinnor sattes i arbete med att bygga skyddsvärn, gräva diken och släpa kanoner. Hårda bestraffningar väntade dem som vägrade.

Regelrätta bataljer var sällsynta under stormaktstidens krig. Riskerna vid en sammandrabbning med fienden var så stora att fältherrarna i det längsta försökte undvika sådana. När de väl blev av, var kvinnornas plats i trossen, bakom stridslinjerna. Men där var det långt ifrån riskfritt att vistas, eftersom en armés bagagevagnar var begärligt byte. Det hände upprepade gånger att fienden överföll och plundrade trossen, som t ex i slaget vid Naseby i England år 1645, då rojalistarméns bagage erövrades av parlamentets trupper, som ställde till med ett veritabelt blodbad på över hundra kvinnor. Ett annat exempel är slaget vid Breitenfeld 1631, då svenskarnas saxiska bundsförvanter på ett tidigt stadium avvek från slagfältet – och i förbifarten passade på att plundra den svenska trossen.

Av de över 23 000 svenskar som togs tillfånga när general Adam Ludwig Lewenhaupt kapitulerade vid Poltava år 1709, var 1 657 kvinnor och barn. Siffrorna visar att det alltjämt fanns många civila i arméns följe, men återspeglar den gradvisa minskningen av antalet kvinnor. Det skulle visserligen dröja länge innan soldathopen blev helt enkönad, men behovet av kvinnlig arbetskraft var inte längre på långa vägar lika stort. Det berodde på att de europeiska arméerna genomgick en militär revolution. Från att fram till mitten av 1600-talet ha utgjorts av inhyrda knektar under ledning av fria krigsentreprenörer, förändras arméernas struktur under loppet av knappt två hundra år radikalt.

I slutet av 1600-talet tar staterna kontroll över sina arméer, enligt mönster från Ludvig XIV:s Frankrike. Nu frigörs resurser att betala sold, att uniformera enhetligt och att i någon mån sörja för soldaternas familjer. I Sverige genomför Karl XI sitt indelningsverk, som ska garantera att soldaten inte nödvändigtvis behöver släpa med sig fru och barn ut i fält, eftersom de har en torva att leva av. Hundra år senare är det revolutionära Frankrike först med värnpliktsarmén, grundad på en patriotisk övertygelse om mannens plikt att slåss för sitt land – och inte längre för sin kung.

Men kvinnorna blev ändå inte kvar hemma. I slutet av 1700-talet fanns alltjämt behov av tvätterskor och sjuksköterskor, och många soldathustrur föredrog fortfarande att om möjligt dela sin makes vedermödor i kriget. Ogifta kvinnor var däremot portförbjudna i lägren, eftersom de ansågs utgöra en ständig frestelse till otukt och därav följande könssjukdom. Olika länder hade olika sätt att förhålla sig till soldaternas behov av kvinnligt sällskap. Danmark utmärker sig fortfarande genom en strikt hållning. Under 1700-talet fick inte antalet gifta soldater överstiga en viss kvot, och i det enskilda fallet krävdes regementschefens personliga tillstånd. Officerare som gifte sig, kunde i och med detta få problem med att avancera i graderna.

När general Wellington år 1808 samlade sin expeditionsstyrka för att bege sig till det allierade Spaniens undsättning, beviljades sex kvinnor per hundra män att följa med. Dessa utsågs genom lottning, och sorgliga scener utspelades mellan de äkta makar som inte haft turen med sig. Faktum är att den brittiska armén så sent som under Krimkriget 1853–56 tillät soldathustrur i fält. Men nu var tiden inne för de ogifta kvinnorna att tas i anspråk i andra professioner än tidigare. Det är ju under Krimkriget som Florence Nightingale tar de första stegen i riktning mot en någorlunda hygienisk och fungerande krigssjukvård. Förutom att vårda sårade, inrättade hon ett tvätteri där såväl soldathustrur som soldathoror arbetade, och hennes insatser kom att markera en ny syn på kvinnors roll och uppgifter i fält.

I drygt hundra år framåt skulle kvinnor i armén i stort sett uteslutande sysselsättas med civila och administrativa uppgifter som sjuksköterskor, sekreterare, chaufförer, etc. Under 1900-talets stora krig förbehölls de rent militära insatserna i huvudsak männen. Men uppenbarligen håller detta på att förändras, och det ser ut som om den seglivade föreställningen om krig som en enkönat manlig affär är dömd att bli en parentes i historien.

BOKTIPS ★ Kvinnor i fält 1550–1850 (2008) av Maria Sjöberg ★ Women, Armies and Warfare in Early Modern Europe (2008) av John A Lynn II ★ Sedan stack vi staden i brand (2006) av Peter Hagendorf (red Jan Peters).

Djingis khans fruktade horder skapade ett världsimperium – från hästryggen.

Text: Anna Larsdotter
Från Militär Historia nr 2/2009

Aldrig har världen skådat ett rike som mongolernas. Vid sin höjdpunkt i slutet av 1200-talet nådde deras imperium från Östersjön i väster till Stilla havet i öster. För de erövrade folken framstod Djingis khan och hans arvtagare som en vision av dome­dagen. De tycktes snabbare än sin egen skugga och deras samvetslöshet gjorde dem dubbelt fruktade. Ingen kunde dessutom bättre än khanens horder utnyttja hästen som fortskaffningsmedel och krigsmaskin. Mongolarméns kärna var den beridna krigaren, uppsutten på en urstark stäpponny och utrustad med lans, båge och sköld.

Mongolernas välde krackelerade efter bara ett par århundraden. Den samtida kinesiske statsmannen Yeh-Lu T’su sade: ”Deras rike vanns från hästryggen, men man kan inte regera från hästryggen.” Och så var det, att hålla ihop ett väldigt imperium var inte möjligt utan ett maktpolitiskt centrum och en omfattande civil administration.
När Djingis khans trupper under 1200-talet stormade fram över Asiens slätter hade hästen varit en förut­sättning för krig i många hundra år. Kanske kan man till och med säga att det var när krigarna satt upp, för ungefär tretusen år sedan, som kriget egentligen ”uppfanns”, även om dessa drabbningar var mer planlösa och slumpartade än de som präglar världen i dag. Mongolerna hade många hästburna föregångare bland de asiatiska nomadfolken, som under lång tid injagade skräck i omvärlden.

Mongolerna red små, starka och extremt tåliga ponnyer. Hästarna var betydligt smidigare än de hästar som användes av europeiskt kavalleri. Ryttarstaty av Djingis khan utanför Ulaanbataar, Mongoliet.

Skyterna från Sydrysslands stäpper var synnerligen skickliga ryttare, liksom partherna, som ett par hundra år före Kristi födelse upprättade ett kungadöme i vad som i dag är Iran. Hunnerna, med sin ökända ledare Attila, fick kineserna att börja bygga murar som skydd och deras möte med romarna bäddade för uppkomsten av tungt kavalleri i hela Europa.

Vad dessa nomadfolk hade gemensamt var förstås att de alla var uppfödda på hästryggen. Redan ett par tusen år före vår tideräkning hade Asiens nomader skapat samhällen som byggde på användningen av hästar i såväl krig som fred. Hästen var ett flockdjur som var förhållandevis lätt att tämja, den hade ingen fast vandringscykel och den var lättfödd även på vintern, då den kunde gräva fram fjolårsgräs under snön med hovarna. Stona mjölkades flera gånger per dag, och när de var brunstiga kedjades de förmodligen fast på något ställe där de var åtkomliga för vilda hingstar.

Så småningom blev aveln mer selek­­tiv, för att ge än starkare och uthålligare hästar. Även köttet var smakligt och användbart och många unga hingstar gick åt som livsmedel åt nomadernas folk.
Med uppfinningen av sadel och stigbygel blev ridningen alltmer effektiv. Stigbygeln var en viktig grund för krigföring till häst – här var till exempel hunnerna betydligt överlägsna romarna, som troligen inte använde stöd för fötterna (istället brukade de en fyrhornig sadel som tillät dem att sitta någorlunda säkert på hästryggen ändå).

I Europa började stigbyglar användas på 500-talet (idén kom från Kina). Det första större slag där de fick betydelse var drabbningen vid Poitiers år 732. Då stod de frankiska riddarna knä vid knä som en bepansrad mur mot morernas lätta kavalleri.

Mongolernas pilbågar var relativt små för att fungera från hästryggen. Genom att de tillverkades av en kombination av trä, horn och senor var de oerhört effektiva. Spännstyrkan ökades ytterligare genom att bågens ändar böjdes framåt.

I Europa utvecklades rytteriet snart mot allt tyngre rustningar för såväl man som häst. I medeltidens första stora slag, det vid Hastings 1066, tog kavalleriet ett viktigt steg mot den utvecklingsmässiga formtopp som skulle inträffa ett par hundra år senare. Den välkända Bayeuxtapeten dokumenterar de europeiska riddarna på gränsen till deras storhetstid. När engelsmän och normander drabbade samman norr om Engelska kanalen var det de beridna och välutrustade normanderna som fick övertaget gentemot engelsmännens här, som i högre grad bestod av fotsoldater.

Iklädda långa ringbrynjor, så kallade hauberkar, och toppiga hjälmar med nässkydd anföll de lansbeväpnade ryttarna gång på gång, understödda bågskyttar. Förändringen krävde stora och starka hästar som kunde bära minst tvåhundra kilo ryttare och rustning. Det gav större stötkraft men också en betydligt sämre rörlighet och flexibilitet.

Bland stäppfolken fanns inte motsvarande närmast absurda utveckling – vilket blev till deras fördel. Redan på 500-talet hade de börjat använda sadel och stigbyglar, något som gav dem ett försprång gentemot bofasta samhällen som ännu inte tagit del av dessa militärt viktiga uppfinningar. Men någon tyngre utrustning besvärades de aldrig av, utan bar endast enkla harnesk av härdat läder (fårskinn om det var kallt). Sköldar användes bara av khanens egen livtrupp, av mindre stöttrupper eller av vaktstyrkorna.

Ponnyerna de red var betydligt mindre än västerlandets stora och tunga hästar. För­modligen var de inte mer än kring 120 centimeter i mankhöjd – ungefär lika stora som de hästar som än i dag betar på Mongoliets stäpper. Eller som en B-ponny, för att använda modern terminologi. Som kompensation för sin ringa storlek var dessa raggiga hästar extremt starka, tåliga och smidiga nog att kunna vända på en femöring.
De tycks ha fungerat som ett odelbart helt med sin ryttare, som både kunde skjuta båge och kasta spjut och lasso i full karriär.

Mongolhorderna besvärades sällan, som västerländska arméer, av någon otymplig tross. De födde sina hästar på gräs längs marschvägarna, och för egen del hade de rökt och saltat kött i ränseln, liksom en speciell sorts torkad surmjölk. Det sägs att de ibland lade köttet under sadeln för att det skulle bli mört, och att de förvarade smör i kläderna. Att plundra eröv­rade folk på allt de behövde var heller aldrig främmande för mongolerna, även om sådant inte fick ske förrän befälhavaren gett sitt tillstånd.
Blev de utan mat, så klarade de det också. Upptäcktsresanden Marco Polo beskrev i sin Asienskildring hur mongolerna ”uthärdar tåligt de svåraste umbäranden och till och med när de fastat ett par dagar, sjunger de och är muntra. På sina resor uthärdar de kyla och hetta utan att klaga.”

Den som lade grunden till denna uthålliga och välorganiserade kavalleriarmé var Djingis khan, eller Temüdjin, som var det namn han fick när han kom till världen i Gobiöknen någon gång på 1160-talet (det exakta årtalet är inte helt klarlagt). Temüdjin var son till klanledaren Yesügei och hans hustru Höelun, vilken Yesügei rövat bort från en annan stam.
Att vara barn på den ogästvänliga centralasiatiska stäppen var ingen sinekur. Klimatet var hårt med heta somrar och kalla vintrar, kraftiga åskväder och hagelstormar då det knappt gick att sitta upprätt till häst. Temperaturskillnaderna mellan dag och natt var mycket stora.
Nomaderna bodde i en sorts filttält, jurtor, som de fraktade på oxdragna vagnar mellan sommar- och vinterbetena. De förde med sig hjordar av kor, får, hästar och ibland kameler, men jagade också hjort, räv, varg, mård, murmeldjur och till och med björn eller snöleopard.

Pojkarna fick lära sig skjuta med båge som mycket unga, och de flesta barn kunde rida nästan lika tidigt som de kunde gå. Hästkapplöpningar över stora avstånd hörde till barnens vardag.
Temüdjin blev klanledare redan som tonåring, efter att hans far för­giftats av en fiendesläkt. Han var stark, smart, vältalig – och brutal. Det senare visade sig redan i tolv- eller trettonårsåldern när Temüdjin dödade en av sina egna bröder efter en mindre förseelse. Lojalitet var viktig inom de mongoliska klanerna, men den som bröt mot denna (den yngre brodern hade tydligen stulit en fisk av Temüdjin) hade ingen misskund att vänta.

Temüdjins framgångsrecept var att sluta allianser med stäppens omgivande klaner. Han förstod, bättre än någon annan, att enda sättet att hindra mongolnomaderna att bekriga varandra var att hitta en gemensam fiende som de kunde skära halsen av. 1206 gav han sig själv den nypåfunna titeln Djingis khan, som ledare för ett nytt och enat mongoliskt rike. Trohet och lojalitet var fortsatt viktiga nyckelord, men nu gällde de inte i första hand klanen, utan ledaren själv – Djingis.

Skapandet av den så kallade horden, en permanent militär organisation, var kanske Djingis khans mest betydelsefulla verk. Den skräckinjagande mongolarmén byggdes upp enligt decimalsystemet i så kallade arbaner om tio man, jaguner om tio arbaner, minghaner om tio jaguner och slutligen tumaner om tio minghaner. Att överge männen i tiomanna­gruppen var strängt förbjudet. Arméerna anfördes av orkhoner, en sorts marskalkar som totalt var elva stycken. För egen del lät Djingis khan uppbåda en egen livvakt, bestående av 10 000 beridna elitsoldater. Arméns numerär översteg sällan 130 000 man, vanligtvis uppdelade på ett antal kårer om maximalt 30 000 krigare per enhet.

Förmågan att samordna de olika kolonnerna var ett av mongolernas viktigaste och mest framgångsrika särdrag. Kårerna marscherade oftast åtskilda – och gärna i mörker – men kunde samlas mycket snabbt och därefter strida tillsammans, underställda en enda vilja.  Stridsledningen skedde under dagtid med hjälp av vimplar, i mörker med hjälp av lyktor.
Mongolernas pilbågar har gått till historien som nästan oöverträffade i styrka och effektivitet. De var så kallade sammansatta bågar, tillverkade av en kombination av trä, horn, senor och lim. Möjligen var de lika effektiva som långbågarna, vilka dock var för otympliga för att användas till häst. I Europa skulle denna manshöga båges förödande eldkraft visa sig vid slaget vid Crécy år 1346, då 10 000 engelsmän med långbågar totalt nedgjorde en fransk här om tredubbelt så många riddare. Här förebådades det bepansrade rytteriets undergång.

Det har sagts att för att spänna en sammansatt båge krävs en styrka motsvarande armhävningar hängande i en arm med bara tre fingrar. Mongolerna klarade dock av att skjuta sina bågar i full galopp utan hjälpmedel som till exempel tumringar. Och de använde utan problem den effektiva så kallade ”parthiska pilen”, partherfolkets sätt att skjuta bakåt, över hästens länd, under ilsnabb låtsasflykt.
Ryttarna hade också lättviktssvärd av damaskenerstål, och lansar försedda med hakar som de kunde använda att dra motståndaren ur sadeln med. I sina bälten bar de stridsyxor och lasson, och i ränseln flera extra bågsträngar och filar att vässa pilspetsar med.

Vapnen förvarades i en arsenal, liknande moderna mobiliseringsförråd. De vårdades med stor omsorg till dess att krigarna sammankallades till fälttåg. Då delades de ut och inspekterades. För khanen var det viktigt att hans undersåtar inte gick omkring beväpnade i det stora och svårkontrollerade väldet. Risken för inbördeskrig var stor. Men under lugna perioder uppmanade han dem gärna att ägna sig åt jakt, för att de skulle få utlopp för sin krigiska energi och för att förbättra samverkan mellan förbanden.
Jakten i sig påminde mycket om, och hängde samman med, mongol­ryttarnas sätt att strida. Man jagade i stora grupper som tillsammans bildade en beriden halvcirkel på många mil. Bytet drevs, under loppet av dagar och veckor, framåt och inåt, tills cirkeln var helt sluten. Under tiden användes kurirer för att hålla obruten kontakt mellan flyglarna. Därefter, på en given signal av khanen, började slakten. Den som råkade släppa ut ett djur eller började dödandet för tidigt, blev bestraffad.

Mongolerna härskade över ett rike dubbelt så stort som Romarriket. Under 1200-talet terroriserades befolkningar från Kina i öster till Ungern i väster.

Under Djingis khans levnad lade mongolerna under sig ett gigantiskt landområde: från Persiska viken till Stilla havet, från Sibirien till Himalaya. De kri­gade inte för någon religion eller nation i vår mening, utan bara, som det verkar, för själva lusten att härska och betvinga.

Enligt en berömd anekdot sade khanen en gång, i en diskussion om livets glädjeämnen: ”En mans största lycka är att jaga och besegra sin fiende, ta alla hans ägodelar, lämna hans hustrur i gråt och klagan, rida hans valackar, använda hans kvinnors kroppar som nattskjortor och kuddar.”
Mongolerna sökte fler undersåtar och större territorium. Materiella ting tycks inte ha intresserat dem nämnvärt, även om de med tiden kunde tillgodoräkna sig enorma mängder krigsbyte i form av hästar, rustningar, juveler, textilier och vapen. Unga kvinnor blev konkubiner, barn blev slavar och skickliga hantverkare fick plats vid hovet eller i armén.

Någon känsla för arkitektur eller kultur hade mongolerna knappast. Städer och kulturer lades utan betänkligheter i aska i mongolstormens spår. Deras hårdhet ter sig svårsmält för en sentida betraktare, men i en annan tid och ett annat samhälle kan den förstås ha varit utslag av rationalitet. Khanen var förnuftig; han försökte inte spela Gud och han funderade
inte speciellt mycket på ödet.

Slaktandet av de intagna städernas befolkningar var ett sätt att bevara krigarnas hårdhet, och gav dessutom signaler till omgivande folk om vikten av att kapitulera i tid. Storsinthet gentemot fienden existerade inte. Varje fiende som inte genast gav vika likviderades utan pardon. Tortyr förekom, men användes inte på samma institutionella sätt som hos kineserna.
Med tiden lärde mongolerna sig att bekämpa de bofasta med deras egna medel, befästningskonsten, något som de tillgodogjort sig under de långdragna men lyckosamma fälttågen till Kina. Snart släpade horderna med sig både katapulter och stormstegar, vilka blev fruktansvärda vapen i kombination med det snabba rytteriet.

Invasionen av Jinriket i dagens Kina var noga planerad och inleddes 1211. Omkring 100 000 krigare och tre gånger så många hästar marscherade sydost mot detta instabila rike, vars huvudstad var Peking. Låtsasflykten blev ett verksamt vapen mot den svage kejsaren Weis trupper, och en taktik som de mongoliska ryttarna skulle återvända till många gånger. Metoden gick ut på att ryttarna helt plötsligt lämnade krigsskådeplatsen i något som såg ut som en reträtt. De kunde rida i flera dagar, för att sedan återvända blixtsnabbt, just när motståndarna slappnat av och börjat vittra seger. Istället omringades de av horden som krossade dem utan misskund.

En annan taktik som Djingis khans ryttare använde sig av kallades tulughama. Denna var en ytterst snabb, kringgående rörelse, ett svep som lurade motståndaren att vända upp arméns flanker så att man kunde anfalla dem i ryggen. Ryttartrupperna var ofta så snabba att de lämnade motståndarna förvirrade och halvblinda i ett moln av upprivet damm.

Peking erövrades 1215 och brann i en månad. Några år tidigare hade den blomstrande och högt utvecklade tangutiska kulturen i Xixia gjorts till en mongolisk vasallstat. Xixia, med sina gyllene buddhistiska pagoder och kulturskatter, utplånades slutligen år 1227, strax före Djingis khans död.

Efter Jin vände sig Djingis khans trupper västerut, mot uigurernas rike (i dag den oroliga autonoma provinsen Xinjiang i nordvästra Kina), och mot stormakten Karakhitay som hade sitt centrum söder om Balchasjsjön (i nuvarande Kazakstan). Kring år 1220 lät stor­khanen invadera det mytomspunna och krigiska islamska kungariket Khwarezm, som sträckte sig från Kaspiska havet i väster till Kabul i öster. Anledningen var att den handelsdelegation han skickat till shahen tillfångatagits på order av Khwarezms härskare, shah Mohammad. I Khwarezm låg Sidenvägens viktiga handelsstäder Samarkand och Buchara.

Djingis tågade mot shah Muhammads rike med mellan 100 000 och 150 000 man och kanske tredubbelt så många hästar. Att ha många handhästar var ett av mongolkrigarnas framgångsrecept. Vapen för stormning och belägring drogs på vagnar. Det var alltså inte en lika lättmanövrerad armé som tidigare som vändes mot Centralasiens kulturoaser. Men den var lika väl förberedd, genom den noggranna och mycket omfattande spaning och underrättelseverksamhet som kännetecknade Djingis khans armé. I vissa fall kunde spioner verka i ett område i flera år innan det stora fälttåget började. Ingenting lämnades åt slumpen.

Mongolerna var, kan man säga, 700 år före sin tid. När det gällde förmågan att operera utövade mongo­lerna såväl tyskarnas ”blixtkrig” som det nu aktuella begreppet ”manöverkrig” – och detta utan moderna sambandsmedel och datorer.
Fälttåget till Khwarezm skulle befästa Djingis khans rykte som grym, och välplanerat skoningslös krigsherre. Iskallt krossade mongolerna huvudstaden Samarkand, liksom Buchara och kulturstaden Marv, där det ända fram till denna dag funnits tio bibliotek med sammanlagt 45 000 handskrifter. Ryttarna stallade upp sina hästar i biblioteken och lät dem trampa omkring bland koranrullarna. I Marv utplånades hela befolkningen på några dagar enligt ett industriellt mönster där varje mongolisk krigare fick ett visst antal människoliv på sin lott. Barn skonades inte. I sin bok om Djingis khan likställer historikern John Man händelserna i Marv vid Förintelsen.

Efter detta mordiska fälttåg var Djingis khans dagar räknade. Inte för att det fanns några överväldigande fiender i sikte utan för att han var sjuk och kände av de krigsskador han drabbats av under sitt liv. För khanens dynasti återstod dock ytterligare ett par hundra år av imperieutvidgning innan mongolerna skulle återgå till den obemärkthet som präglat dem före Temüdjins inträde på scenen. Innan Djingis khan dog år 1227 hade hans män för första gången fått kontakt med den kristna världen, och fått upp ögonen för de sydryska stäppernas goda betesmarker.

År 1223 besegrade de kumanerna, som allierat sig med ryska furstestyrkor på floden Dneprs västra strand. I detta fälttåg västerut fick den mongoliska ”Ponnyexpressen”, yam, stor betydelse. Ilsnabba ryttarbud förde information mellan befälhavarna och Djingis khans högkvarter – kanske kunde de med åtskilliga häst- och ryttarbyten tillryggalägga så mycket som 60 mil om dagen! Depeschryttarna bar särskilda identitetsbrickor med en bild på en jaktfalk och de lindade sina kroppar hårt för att orka sitta i sadeln under lång tid. Ibland sov de också till häst. Annars var skjutsstationerna inredda med bekväma bäddar med sidenlakan och det serverades rikligt med mat och dryck.

I striden mot kumanerna använde sig mongolerna återigen av låtsas­flyktens taktik. De lyckades få fiende­trupperna att följa efter dem i flera dagar, till den lilla floden Kalka, då de tvärt vände om och gick till attack. Segern blev förkrossande för mongolerna, trots att de var numerärt underlägsna.

Efter Djingis khans död de­lades imperiet (dubbelt så stort som romarriket) upp mellan hans fyra söner. Den tredje, Ögödei, utnämndes till storkhan, och erövrade såväl hela norra Kina som Ryssland. I Ryssland räknade mongolkrigarna antalet döda genom att skära av liken höger öra och fick ihop 270 000.

Ögödei styrde från den av Djingis grundade huvudstaden Karakorum, belägen vid floden Orchon i det inre av Mongoliet. Därifrån riktade han snart sina blickar mot Polen och mot Ungerns pusta. Motståndslöst intogs städer som Lublin och Krakow. På gränsen mot det tyskromerska riket drabbade khanens armé samman med Henrik den fromme av Schlesien i det berömda slaget vid Liegnitz (dagens Legnica i sydvästra Polen). I Henriks styrkor ingick välutrustade riddare från Tyska orden, Johanniterorden och Tempelherreorden uppsuttna på kraftiga nordeuropeiska hästar. Liegnitz blev en symbolisk batalj mellan de tunga västerländska riddarna som inte på långt när var lika samspelta som mongolerna. Riddar­härarna kännetecknades också av undermålig ledning, där börd oftast gick före kompetens när det gällde befordringar. Hos mongolerna fungerade det tvärtom – och därmed mycket bättre. Henrik tillfånga­togs och avrättades på platsen, och hans huvud visades upp för folket.

Europa var skräckslaget. Mongolernas invasion beskrevs som en demonstration av Djävulens makt. Domedagen nalkades, spådde man. Kort efter slaget vid Liegnitz 1241 härjades Ungern och Balkan, och mongolerna stod i princip vid Wiens portar innan nyheten om Ögödeis död fick dem att vända om. Utan egen förskyllan hade Västeuropa skonats och undgått att bli en del av mongolernas eurasiska rike. Expansionen fortsatte med Ögödeis son Khubilai, som på 1270-talet till slut kom att ta över hela Kina. Därefter började nedgången. Splittring uppstod mellan olika grupperingar och mongolerna kom i ökande grad att assimileras i sina underkuvade områden.

Men det arv de lämnade efter sig fick utan tvekan världshistorisk betydelse. Inte minst därför att mongolernas erövringar gjorde det tidigare klanindelade Kina till ett enda rike. I dag betraktas Djingis khan av många kineser som den härskare som enade landet och lade grunden till en framtida kinesisk stormakt. ★

Anna Larsdotter är frilansjournalist och författare. Förra året utkom hennes bok Hästens tid – rid- och stridskonst under stormaktstiden (Historiska Media).

BOKTIPS: The Mongols (2007) av David Morgan ★ Djingis Khan – en resa genom mongolernas rike (2004) av John Man.

Tidigt på morgonen den 26 augusti 1346 kom budet som den franske kungen Filip VI hade väntat på. Spejare rapporterade att engelsmännen avbrutit sin reträtt och gått i ställning vid byn Crécy-en-Ponthieu, endast en och en halv mil från det franska lägret vid Abbeville. Nu väntade en batalj som skulle visa sig bli slutet för de medeltida riddarnas dominans på slagfältet.

Text: Oskar Sjöström
Från Militär Historia nr 1/2010

Filip och hans militära rådgivare hade väntat i snart två veckor på det här ögonblicket. Order om uppbrott skickades därför genast ut till trupperna. I täten fladdrade det femtungade franska riksbaneret, den legendariska Oriflamme, som hämtats fram ur sin sakrala gömma som ett tecken på krigets allvar.

Förvissning om seger rådde bland fransmännen och optimismen var inte ogrundad. Armén hade trummats samman och successivt förstärkts med krigarföljen från hela riket, och var vid det här laget vida överlägsen de engelska motståndarna i antal. Ännu i början av augusti hade Filip väntat på sådana talrika förstärkningar att han inte vågat ett fältslag, trots att en engelsk parlamentär den 7 augusti på tidstypiskt sätt erbjudit en sådan möjlighet. (Filip hade besvarat denna gest med en egen utmaning en vecka senare, då ett lämpligt slagfält och datum utsetts, men för att inte luras i en stridstaktisk fälla hade engelsmännen artigt avböjt.)

Nu räknade fransmännen drygt 30 000 ryttare och infanterister, en mäktig sammansättning av riddare, väpnare, utländska legoknektar och inhemska uppbåd.  Härens kärna utgjordes av Filips feodala krigarfölje, en imponerande ansamling av omkring 12 000 riddare som samlats för att fullgöra sin edsvurna plikt till den franska kronan. Bland de förnämsta vasallerna återfanns kung Johan av Böhmen, kung Jakob av Mallorca, hertigen Rudolf av Lorraine, samt grevarna Ludvig av Flandern, Ludvig av Blois, Johan av Hainault och Karl av Alençon; den sistnämnde var Filips bror. Armén rörde sig nu framåt i en känsla av oövervinnelighet. Segervissheten spred sig under marschen längs leden och de som gick sist i kolonnerna började snart oroa sig för att inte hinna fram till slaget innan det var över. I vissa förband skanderade soldaterna i takt: ”Döda! Döda!”
Ingen kunde föreställa sig den katastrof som väntade dem.

Engelsmännen var grupperade på en svagt sluttande åsrygg i en linje som gick i nordöstlig riktning mellan byarna Crécy-en-Ponthieu och Wadicourt. Kung Edvard III, som ledde armén personligen, hade nöjt sig med platsen efter en flera veckor lång reträtt. Trots det numerära underläget hade inte beslutet varit någon desperat åtgärd från Edvards sida. Snarare var terrängförhållandena vid Crécy så pass fördelaktiga att han ansåg det möjligt att möta fransmännen där.
Utgången var dock inte given.

Illustration av långbågeskyttar från Entrainement des archers gallois: Psalm 79 av Geoffrey Luttrell (1325).

Uppgifterna om den engelska arméns styrka är inte helt säkra, men det verkar ha rört sig om mellan 11 000 och 14 000 man, varav högst 4 000 riddare. Edvards hemliga vapen var de omkring 7 000 långbågskyttar som fanns i armén. Sedan vapenslaget vunnit flera segrar åt de engelska kungarna mot skottar och walesare i slutet av 1200-talet hade det utvecklats till ett slags stående milisväsen i England, men konceptet var ännu oprövat i kontinental krigföring.

Långbågen tillverkades av idegran, ask eller alm och var en manslängd lång. Det krävdes avsevärd muskelstyrka att spänna och avfyra den med tillräcklig kraft och därför tog det lång tid att öva upp skickliga bågskyttar. Många engelska milismän hade övat bågskytte sedan barnsben och behärskade därför en oöverträffad snabbhet och teknik; det sägs att en fullgod bågskytt kunde hålla tre eller fyra pilar i luften samtidigt.

Långbågens pilar var ungefär en meter långa. Den kraft som utvecklades när bågen brukades på rätt sätt gjorde att varken rustningsplåtar eller ringbrynjor skyddade mot pilarna. Bågens räckvidd var i moderna avseenden begränsad. Även om det var möjligt att slunga en pil uppemot 250 meter var den effektiva räckvidden omkring 130–150 meter, en relativt kort distans i strid mot bepansrat rytteri. Snarare än individuell pricksäkerhet var det skyttarnas antal som gjorde långbågen till ett sådant dödligt vapen.

Edvard hade beordrat hela sin armé att slåss till fots, och därför hade även de engelska riddarna fått sadla av och ta plats i det spjutbeväpnade infanteriets formationer. Framför slagordningen hade långa diken grävts för att försvåra den franska framryckningen. Bågskyttarnas front hade dessutom skyddats av långa häckar av tillspetsade pålar, så kallade ”svinfjädrar”, som lutande slagits ned i marken. Dessa stormhinder gjorde det näst intill omöjligt för rytteri att anfalla dem framifrån.
Engelsmännen hade även med sig ett mindre antal primitiva artilleripjäser, så kallade bombarder, som avfyrade stenkulor. (Arkeologiska fynd visar att de verkligen användes i slaget, men det är tveksamt ifall de medförde något annat än oväsen.)

Ställningen var mycket stark men orörlig och allting byggde på att linjen hölls intakt under den kommande stormen. Om slagordningen på något ställe bröts igenom riskerade hela armén att huggas ner av det franska rytteriet. Efter att alla förberedelser var gjorda återstod inget annat än att vänta.
Den långa väntetiden måste ha varit påfrestande. Männen hade tillåtelse att lägga ifrån sig sin utrustning och sitta ner för att spara på krafterna, men ingen fick lämna sin plats i ledet. Därför fick soldaterna äta och uträtta sina behov där de stod. Präster och officerare gick runt bland männen och uppmuntrade dem. Edvard ska själv ha ridit längs fronten och upprepat ett kortare tal.

Först på eftermiddagen nådde täten av den franska armén fram till slagfältet vid Crécy. Trupperna var inte samlade och många förband var uttröttade efter marschen. Filips italienska legoknektar, armborstskyttar från Genua, hade släpat på tung utrustning och vädjade om att få vila. Det hade också varit Filips avsikt att samla armén och låta den vila ut, troligen till kommande dag, innan anfallet.

Kungen hade därför beordrat halt ”i Guds och S:t Denis namn” men de segervissa trupperna hade fortsatt ändå. Trupperna längst bak pressade dessutom på täten och hela armén rörde sig därför framåt som en stor okontrollerbar kraft. När Filip insåg att han inte kunde hejda framryckningen ändrade han inställning och gav ordern om anfall trots arméns utmattade och oordnade tillstånd.
Det var precis vad Edvard III hade hoppats på.

Sammandrabbningen vid Crécy var det första stora fältslaget under den långa serie av krig mellan England och Frankrike som fått samlingsbenämningen hundraårskriget (1337–1453). Ytterst handlade konflikten om komplicerade dynastiska förhållanden som uppstått i och med att den franske kungen Karl IV avlidit utan manliga arvingar 1328.
Filip av Valois hade valts till tronföljare men hans legitimitet hade genast ifrågasatts av systersonen Edvard III, som ett år tidigare krönts till kung av England. Edvard hade på sin moders sida egna anspråk på den franska tronen. Som hertig till det franska länet Akvitanien (Guyenne) stod dock Edvard i vasallställning till Filip vilket innebar att han hade skyldighet att svära den franska kronan trohet. Detta är ett utmärkt exempel på hur invecklat det feodala länsväsendet kunde vara och dessutom hur farligt det kunde bli när en dispyt mellan kung och länsherre riskerade att utmynna i ett mellanstatligt storkrig.

Kung Filip VI av Frankrike. Från boken Recueil des rois de France av Jean de Tillet (1580).

Både England och Frankrike var vid den här tiden växande makter med regenter ivriga att hävda sin nyvunna maktställning. Och rikena hade många kolliderande ekonomiska och politiska intressen, bland annat i Flandern och Skottland.
Trots att Edvard slutit ett trohetsförbund med Filip 1331 blossade konflikten mellan dem återigen upp genom motstridiga viljor i förhållande till den skotska kronan. Motsättningen ledde till en upptrappning av fientligheterna och bägge rikena rustade och mobiliserade militära styrkor.
För att sätta press på Edvard återkallade Filip den engelska besittningen i Akvitanien och skickade i maj 1337 trupper till Guyenne. I november svarade Edvard med att göra sitt anspråk på den franska tronen offentligt, vilket innebar att han gjorde sig till Filips jämlike, en formalitet som i medeltidens ögon var mycket betydelsefull om Edvard skulle kunna hävda att kriget var rättfärdigt. Kort därefter landsteg engelska styrkor i Flandern, en händelse som brukar ses som startpunkten för hundraårskriget.

Medeltidens krig blev ofta långvariga och kostsamma eftersom de brukade mynna ut i långa belägringar av städer och borgar. Fältslagen, som kunde fälla avgörandet betydligt snabbare, var däremot ovanliga. Högmedeltida militärteoretiker föreslog därför nya metoder som skulle göra krigen kortare och billigare.
Lösningen kom cyniskt nog att rikta sig mot civilbefolkningen. För att tvinga motståndaren ut ur en befäst ort till slagfältet förespråkades skoningslösa härjningar av fiendelandet. Städer och byar skulle förstöras, sädesfält brännas och fruktträd huggas ned. Människor som gjorde motstånd skulle utan misskund slås ihjäl.
På många sätt stred de här föreskrifterna mot medeltidens ridderliga ideal som fortfarande, åtminstone i teorin, styrde det militära tänkandet även under hundraårskriget. Litteraturen bågnade av berättelser om djärva och osjälviska hjältar som stred mot orättvisor och för de svaga i samhället. Genom de populära tornerspelen upprätthöll riddarna själva en förskönad bild av kriget och krigaren.

Våldet framställdes där som ett envig mellan jämbördiga motståndare på en avgränsad arena där rättskänsla och dygd utgjorde grunden för riddarnas hederskodex, och där excentriskt våld och inhumana övergrepp inte förekom.Men hundraårskriget kom att utspelas under en epok i militärhistorien där dessa ideal – om de någonsin kunnat efterlevas i verkligheten – alltmer överskuggades av det verkliga krigets fasor. Mytologins rättrådige riddare visade sig egentligen vara en råbarkad krigshund som stred lika mycket med facklan som med svärdet och som utsatte krigsskådeplatsernas invånare för alla tänkbara grymheter. Mordbränder, våldtäkter och plundringsorgier blev ett stående inslag där härarna drog fram.

Avsikten med Edvard III:s fälttåg 1346 hade från början varit att bedriva en skoningslös skövlingskampanj i norra Frankrike. Stridigheterna i Guyenne, som pågått i snart ett decennium utan något avgörande, hade ökat kraven på Edvard att få till ett slut på kriget. Han hade lyckats få parlamentet att påkosta ”en trotsig räd avsedd att stöta djupt in i Frankrike och provocera dess kung”, vilket innebar en våg av härjningar på fransk mark för att tvinga Filip till en avgörande drabbning.
Engelsmännen hade tillintetgjort den franska flottan i ett stort sjöslag vid Sluis 1340 och landstigningen mötte därför inget större motstånd. Den 12 juli seglade den engelska flottan in i bukten La Hogue i Normandie. Området var så gott som tömt på trupper eftersom den normandiske hertigen befann sig i Guyenne. Den 18 juli hade armén stigit i land på Cotentin-halvön och plundringståget tog direkt sin början i staden Valognes.

Trupperna tågade sedan härjande vidare längs kusten och lämnade ett spår av förödelse bakom sig. Den 26 juli nåddes Caen, som plundrades grundligt. Där nåddes Edvard av det nedslående beskedet att hans flotta i bitterhet över utebliven sold seglat tillbaka till England. Med förnäma krigsfångar i släptåg och trossvagnarna fulla av byte styrde armén kosan mot Flandern istället där Edvard kunde upprätta en ny bas och förbindelse över Engelska kanalen. Rövartåget gick därför vidare västerut. Den 7 augusti nådde hären Elbeuf vid Seine och vek där av söderut mot Paris, vars nordliga förorter fick påhälsning av Edvards pyromaniska förtrupper.

Filip hade under tiden samlat sina styrkor vid Amiens och gjorde inga försök att förhindra engelsmännens marsch. Planen var istället att gå Edvard till mötes med en förkrossande övermakt så snart alla förstärkningar anlänt. Det var först när engelsmännen gick över Seine vid Poissy den 16 augusti som Filips armé börjat röra på sig.
Ställda inför den franska arméns övermakt blev det bråttom för Edvard att hitta ett lämpligt slagfält eller att fly ur landet. Marschen gick mot nordväst och den 24 augusti korsades floden Somme utanför Abbeville. Filips styrkor var då bara en dagsmarsch bort. Efter att ha övernattat i Noyelles den 24–25 augusti nådde engelsmännen på aftonen det stora skogsområdet vid Crécy. Här beslutade man alltså att möta fransmännen bakom starka fälthinder.
Det var redan sent på eftermiddagen när den franska armén anlände till slagfältet. Som ett illavarslande tecken hade det börjat regna vilket gjorde vägen upp till engelsmännen hal och gyttjig. För att mjuka upp de engelska ställningarna beordrade Filip fram de genuesiska armborstskyttarna.

Efter att ha protesterat ryckte de uppför åsen mot de engelska linjerna. Där hann de knappt avlossa sina vapen förrän de engelska pilarna visslade mot dem ”så tätt och jämnt att de föll som snö”. Armborstet var visserligen ett kraftfullt vapen, men i jämförelse med långbågen var det hopplöst långsamt att ladda om. Utan möjlighet att skjuta tillbaka decimerades italienarnas led snabbt.

Pilarna trängde genom utrustning, kläder och kroppar. Skräck och förvirring uppstod och i förfäran kastade många ifrån sig sina armborst och rusade bakåt. De franska riddarna, som redan betraktade alla som stred till fots med betydande förakt, hånade de flyende som odugliga och fega. Filip, som själv inte hyste något större förtroende för legoknektarna, lät beordra fram den första anfallsvågen riddare rakt genom de flyende. ”Döda det där slöddret”, ska han ha sagt om de genuesiska armborstskyttarna, ”de springer bara i vägen för oss”.

Medeltida målning som visar hur fransmännen flyr från slaget vid Crécy. Den engelske kungen Edvard III:s banner innehåller även de "franska liljorna" då kungens morfar var Filip IV, som var fransk kung och farbror till Filip VI.

De franska ädlingarna hörsammade kommandot och sprängde fram med fällda lansar och dragna svärd genom de egna leden. När de ryckte uppför sluttningen möttes de själva av de haglande pilskurarna.
De hästar som träffades råkade i panik. Vissa rusade iväg, andra kollapsade av smärta eller stannade upp. Anfallet kom helt av sig. Skräckslagna försökte ryttarna ta sig bort från pilregnet och stor trängsel uppstod när de försökte pressa sig fram mot engelsmännens infanteri.
Andra vände på hästarna och försökte fly. Där möttes de av reserverna som pressade på bakifrån mot det engelska fotfolkets väntande formationer och kaos uppstod.
Att inga anfall verkar ha riktats mot bågskyttarna har förklarats bero dels på att svinfjädrarna gjorde det omöjligt, dels för att de franska riddarna, i enlighet med riddaridealet, motsatte sig tanken på att anfalla bönder beväpnade med pilbågar så länge det fanns ädlingar kvar att slåss mot. En annan, mer trovärdig, förklaring är att människor som blir utsatta för dödliga distansvapen som en naturlig reaktion försöker komma undan.

De franska riddare som lyckades ta sig fram till de engelska linjerna fick i trängseln inget utrymme att svinga sina vapen. Hästar spetsades mot muren av fällda spjut och många riddare kastades ur sina sadlar. Paralyserade av fallet eller orörliga på grund av sina tunga rustningar slogs riddarna försvarslösa ihjäl på marken. Andra fastnade under högarna av lik och kvävdes till döds.

Våg efter våg av anfall sköljde fram mot de engelska linjerna med samma resultat. Hårdast pressad ska den engelska högerflygeln ha varit, där kungens 16-årige son Edvard – kallad ”svarte prinsen” efter färgen på sin rustning –  förde befälet tillsammans med earlen av Warwick. När Warwick bad om förstärkningar ska Edvard III ha sagt nej med motiveringen ”att låta pojken vinna sina riddarsporrar”.
Snart var marken så belamrad med döda soldater och hästar att det på sina platser var omöjligt att ta sig fram i ordnad form. Marken hade samtidigt lösts upp av regnet och såväl rytteriet som fotfolket gick ner sig i gyttjan.

Trogna sina heroiska ideal kunde de franska riddarna inte förmås att retirera efter de första misslyckade anfallen. Det var som om armén slogs sönder av sin egen tyngd mot de disciplinerade engelska formationerna. Efteråt uppgav vissa engelsmän att de avslagit inte mindre än femton anfall på rad. Det var en katastrof.
När mörkret sent på kvällen gjorde fortsatta strider omöjliga drog sig den franska armén tillbaka i stor förvirring, fullständigt krossad. Bland de döda fanns många av Filips främsta krigare, till exempel kung Johan av Böhmen, som trots att han var blind hade ridit ut i striden sammanbunden med ett par av sina riddare. Kungen av Mallorca och hertigen av Lorraine hade gått samma öde till mötes liksom Filips bror, Karl av Alençon. Grevarna av Flandern och Blois hade fallit tillsammans med ett stort antal andra herremän. Filip själv hade fått två hästar skjutna under sig och träffats av en pil i halsen. Först när greven av Hainault gripit hans tyglar med orden ”sire, ni får inte gå under med avsikt”, hade han motvilligt lämnat slagfältet.

Sammanlagt stupade fler än 1 500 franska riddare och de totala förlusterna översteg troligtvis 10 000 man. Som jämförelse räknade den engelska sidan knappt 100 stupade. De flesta av dem hade dödats när de lämnat linjen för att plundra de döda och sårade fransmännen.
Direkt efter slaget var det svårt att överblicka vad som hänt. Trots segern vågade inte Edvard förfölja den franska armén av rädsla att förlora sammanhållningen och den förmånliga ställningen. Först under de följande dagarna insåg engelsmännen vidden av segern.
Efter att ha låtit soldaterna plundra bland de döda fortsatte Edvard norrut den 28 augusti. Utan att behöva bekymra sig om någon fransk undsättningsarmé tågade engelsmännen mot det starka fästet Calais och påbörjade en belägring den 4 september.

Filip sägs ha varit så medtagen av nederlaget att han var oförmögen att agera på sex månader. Först på sommaren 1347 försökte man bryta den engelska inringningen men när detta misslyckades kapitulerade Calais den 4 augusti. Kort därefter slöts vapenvila och Edvard avseglade till England igen.
Erövringen av Calais var fälttågets enda bestående erövring men den kom att visa sig mycket betydelsefull som ett engelskt brohuvud i Frankrike under kommande århundraden. (Calais återerövrades först 1558.) När digerdöden svepte fram över Europa från 1348 förhindrade epidemierna kriget från att ta ny fart.

En illustration ur en handskrift från 1300-talet visar Edvard III (sittandes) och hans son Edvard "den svarte prinsen" (knäståendes).

Först på 1350-talet återupptogs operationerna på nytt och 1356 möttes Edvard III:s och Filip VI:s söner, den svarte prinsen och Johan II (Filip hade avlidit 1350) i ett nytt stort fältslag vid Poitiers. Där använde sig engelsmännen återigen av den taktiska defensiven och långbågen för att segra. Johan togs tillfånga och fördes till London, där han så småningom dog. Engelsmännen hade krävt en stor lösensumma, men den stolte kungen hade protesterat och ansett att han var värd dubbelt så mycket.
Segrarna befäste England som den främsta militärmakten i Europa, och vid freden i Brétigny 1360 erhöll engelsmännen full suveränitet över Akvitanien. Det var dock en dyrköpt seger och konflikten var långt ifrån avgjord. Kriget, som med varierande intensitet skulle pågå i nästan hundra år till, kom att gå i arv från generation till generation.

Långbågen medförde länge obrutna framgångar för engelsmännen på slagfältet. Vid Agincourt 1415 uppnådde vapenslaget sin sista stora seger för att sedan stagnera när riddararméerna blev mer och mer ovanliga och krutvapen började användas i allt större utsträckning.
När hundraårskriget tog slut 1453 – mycket tack vare den vändning av krigslyckan som Jeanne d’Arcs inspirerande ledarskap medfört – hade engelsmännen förlorat alla besittningar i Frankrike förutom Calais.
Hundraårskriget ledde till många betydande förändringar av det medeltida samhället. Att kriget sammanföll med en period av ekonomiskt förfall, arbetslöshet, pestepidemier och befolkningsnedgång ledde till stora umbäranden för människorna i de drabbade områdena och påfrestningarna ledde på sikt till att statens makt konsoliderades i både England och Frankrike.

De mer eller mindre privata arméer som utgjort grunden i de feodala krigsmakterna övergick alltmer i statlig regi och omfattande skattesystem utvecklades i de båda rikena för att kunna finansiera krigsansträngningarna. Bland medeltidens många bataljer framstår Crécy som ett avgörande steg mot denna utveckling.
Långbågens triumf innebar slutet på den beridne riddarens dominerande ställning på slagfältet och förebådade den kommande eran av handeldvapen och artilleri. Engelsmännens användande av bombarder i slaget brukar ses som ett genombrott för fältartilleriets utveckling som kom att spela en stor roll i tidigmodern tid.

Samtidigt bör Crécy betraktas som en del av en långsiktig process. Slagen vid Courtrai 1302, Bannockburn 1314, Morgarten 1315 och Laupen 1339 hade också inneburit stora nederlag för riddarväsendets krigssätt.
Vad som framför allt är slående med Crécy är de två stridssätten som möttes. Engelsmännens seger kan inte endast tillskrivas långbågen, utan hur den kom till användning i ett system av disciplinerat försvar där det engelska infanteriet med de avsuttna riddarna som ett slags officerskår spelade en minst lika betydelsefull roll.
Slaget har också setts som en kamp mellan två olika sociala klasser, den pilbågsbeväpnade bonden mot den aristokratiske riddaren. Medan Filips riddare slogs för att uppfylla en feodal skyldighet var männen i Edvards armé huvudsakligen legoknektar som stred för sin lön och sitt krigsbyte.

Långbågens betydelse avtog snabbt under andra hälften av 1400-talet. I England behöll den dock länge status av ett slags nationalvapen, en symbol för den frie mannens försvar mot feodalt förtryck. Arkeologiska fynd visar att långbågen fortfarande användes i den engelska krigsmakten, såväl till lands som till sjöss, långt in på 1500-talet. Den berömde Henrik VIII övade själv flitigt sitt bågskytte och försökte med lagstiftning bevara vapenslaget i England.
Alla stridsdugliga män, ansåg han, skulle hålla sig med båge och öva efter gudstjänsten varje söndag. Så sent som 1625 publicerades en vapenteoretisk avhandling, The double-armed man, där författaren William Neade pläderade för långbågens återinförande i den engelska armén. Dessa tankegångar grundades troligen på romantiska föreställningar av forna engelska framgångar under hundraårskriget. I krutvapnens begynnande tidsålder bleknade minnet snabbt av långbågarna vid Crécy och främst i utvecklingen av den nya krigskonsten låg inte England utan Frankrike.

Oskar Sjöström är doktorand i historia vid Stockholms universitet och museilärare på Armémuseum.

Boktips ★ The Battle of Crécy, 1346 (2005) av Andrew Ayton och Philip Preston. ★ Medieval Warfare: a History (1999) av Maurice Keen. ★ Battle: a History of Combat and Culture (2004) av John A Lynn. ★ Crécy 1346: Triumph of the Longbow (2000) av David Nicolle.