Många olika kamouflagemålningar har prövats genom åren för att få stridsvagnar att bli mindre synliga på slagfältet. Richard Areschoug har synat de vanligaste försöken.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 1/2012

När motordrivna fordon kom i militär tjänst var de endera i sina civila färger eller målade i samma nyanser som använts på artilleri och hästdragna fordon. Vanligen rörde det sig om olika olivgröna eller grå nyanser.

Britternas första pansarbilar var målade i en ljusgrå färg som liknade den på örlogsfartyg. Undantaget var marinflygets pansarbilar som var i Daimler khaki-green. Då de sedan tog fram världens första stridsvagn, Mark I, kallades dessa Landship eftersom de sågs som en typ av slagskepp på land. Det återspeglade sig i målningen som var ljusgrå. Det ändrades dock redan innan deras första insats. Då hade ett komp­li­cerat målningsmönster tagits fram av överstelöjtnant Solomon J Solomon, som var konstnär i det civila. Det utgjordes av fläckar i rött, grönt, blått och brunt. Allt för att bryta upp fordonets siluett. Snart slopades målningen och den grå färgen kom tillbaka innan allt snart åter blev khakigrönt, snarlikt Daimlers färg.

Utvecklingen var i stort den samma i alla länder under perioden, man gick från komplicerade mönster till en färg. Med tanke på hur slagfälten såg ut under kriget spelade inte kamouflaget så stor roll. Fordonen täcktes snart av ett miljöanpassat kamouflage av lera.

Då freden kom fanns det åter tid för puts och målning, något som även återspeglade sig på stridsvagnarna. Flerfärgskamouflage blev populärt igen och var ofta halvblankt eller till och med blankt så att allt skulle se snyggt ut. Två viktiga undantag fanns dock, USA och Sovjet­unionen, som båda använde enfärgad, mörkgrön målning. USA:s nyans var den klassiska Olive Drab.

Kolonialmakter som Italien och Storbritannien hade ökenområden och tog fram målning som skulle passa där. Basfärgen blev olika ljust bruna nyanser med kamouflage ovanpå. Detta var till för att bryta upp stridsvagnens konturer. I det speciella, skarpa ljuset i öknen var skuggornas färger annorlunda. Det återspeglade sig i att främst britterna använde kontrastmålning i ljusblått, grågrönt och brunt.

När andra världskriget bröt ut var alltså de flesta nationers fordon i någon typ av kamouflage. Nästan direkt, under finska vinterkriget, kom behovet av vintermålning. Här användes en borttvättbar vit kalkfärg.

Liksom under första världskriget gick de flesta stridande snabbt över till en enfärgad målning. Många källor har angivit att allt tyskt pansar från krigsutbrottet var helt mörkt pansargrått, men så var det inte. Ett chokladbrunt kamouflage användes fram till hösten 1940. Detta är dock svårt att avgöra på svartvita bilder av dammiga fordon.

Britterna slopade sina tre gröna nyanser och började använda en jordbrun färg. Ovanpå denna användes vanligen en asfaltssvart färg. Den målades på i stora rundade fält som såg ut som Musse Piggs öron så självklart kallades det Micky Mouse-schemat. Liknade målning användes på sandfärgen i Nordafrika. Här utvecklades även en udda sandfärg med rosastick, kallad Desert Pink. Innan tyskarna fick ökenfärger användes nödlösningar som att smeta in vagnarna med lera eller att spruta dem med olja och strö sand ovanpå.

Då USA kom med i kriget tog man fram nyanser för att måla på Olive Drab så fordonen passade in i stridsmiljön, exempelvis öknen. I Europa förekom även kontrastmålning i svart, men enbart Olive Drab var vanligast och enkelt att genomföra vid massproduktion. Sovjet, som också massproducerade, använde en liknande olivgrön färg.

Tyskarna behöll pansargrått som bas fram till våren 1943 då den ersattes av en sandgul nyans. Till denna hörde två kamouflage­färger, rostrött och mörkgrönt. De kom ut till varje fordon som en pasta som fick späs och appliceras av besättningen efter hur man tyckte var lämpligt. Det gav utrymme till oändligt många variationer. När sedan de allierade fick luftherra­välde var det vanligt att tyskarna använde grenar och buskar för att öka kamouflageeffekten, framförallt då fordonen stod stilla. Mot slutet av kriget blev basfärgen grön med brunt och sandgrått ovanpå.

Efter andra världskrigets slut var det först enfärgad målning som gällde. Färgen förändrades däremot i sammansättning. Den gjordes IR-säker för att undgå upptäckt när fienden använde mörkersikten och värmekameror. Den var även lättare att tvätta ren från kontaminering från ABC-stridsmedel.

Den stora förändringen i USA:s målning kom i början av 1970-talet då amerikanska armén utvecklade åtta målningsscheman för olika regioner, de flesta baserade på fyra färger. Denna komplicerade målning kunde både penselmålas eller sprutas. Ungefär samtidigt tog andra nationer, även Sverige, fram egna kamouflage. Ett av de mera udda var det som användes av britternas styrkor i Berlin. Här målades Chieftain-stridsvagnarna så att de såg ut som tegelmurar.

En nackdel med alla kamouflage var att man lätt på håll kunde se vilken nationalitet fordonen hade. För att komma ifrån det gick USA först över till helt gröna fordon. Senare införde alla Natoländer, utom britterna, standardmålning i mörkgrönt, rödbrunt och svart.

Genom att tyngdpunkten på dagens konflikter har förskjutits till Mellanöstern och Afghanistan är det ökensand som dominerar exempelvis i USA:s krigsmakt.

Även om kamouflage fortfarande har en viss inverkan gör det moderna, sensorbaserade kriget denna mindre, något som märktes i Irak 2003 då mörkgröna M1A2 Abrams användes i ökenmiljö. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare.

BOKTIPS ★ Wehrmacht – Heer 1939–1945 Camouflage Colors (2000) av Tomás Chorý ★ British Tank Markings and Names (1978) av B T White ★ US Armour Camouflage And Markings 1917–45 (1984) av Steven J Zaloga.

Mer information om sommar-, vinter- och flerfärgskamouflage samt kamouflage på svenska stridsvagnar hittar du i Militär Historia nr 1/2012!

Med fala damer, skräckinjagande hajkäftar och de senaste seriefigurerna har flygare gjort sina plan personliga, men inte alltid rumsrena, under hela 1900-talet. USA har varit ledande, men det var en italienare som startade trenden.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 10/2011

Flygare är ofta individualister som gärna vill sätta en personlig prägel på sina flygplan. Ett av de populäraste sätten har varit att göra det genom inte alltid så politiskt korrekt Nose Art – figurer målade på planets nos.

I flygets barndom förekom det knappast någon speciell målning, inte ens nationalitetsbeteckningar fram till 1913. Då förändrades allt när en italiensk Nieuport-Macchi flygbåt målades som ett sjöodjur. Det startade en trend som varar än i dag.

Inledningsvis målades ofta små, diskreta namn på maskinerna. Ett exempel var det tyska flygaresset Ernst Udet som döpte alla sina plan till ”Lo” efter sin blivande fru. Under första världskriget fick framförallt de tyska jaktplanen spektakulära, färggranna målningar. När sedan de första amerikanska piloterna kom över till Europa började de kopiera den tyska stilen och andra nationer följde efter. Men inte Storbritannien som ville ha allt så uniformt som möjligt.

I Italien målade esset Francesco Baracca en stegrande häst på sin SPAD XIII. Efter att Baracca stupat skänkte hans mor märkningen till Enzo Ferrari och det är därför biltillverkaren har detta märke.

Under första världskriget dök även de första ansiktena upp. De platta fronterna på stjärnmotorutrustade maskiner var som gjorda för ögon och mun kring luft­intagen. De som hade radmotor kunde i stället få en hajkäft och ytterligare en tradition var född.

Efter första världskriget var det åter till ordningen, även om vissa enheter ibland hade lite färggrannare och större förbandsmarkeringar. Det blev istället civila flygplan som dekorerades med speciella målningar. Ofta var det maskiner som deltog i långflygningstävlingar eller flygrace.

Den militära noskonsten återkom vid mitten av 1930-talet på ett oväntat sätt. Många av de tyska flygplanen i Legion Condor i spanska inbördeskriget fick special­målningar. En populär figur var Musse Pigg som fanns på flera olika flygplans­typer. Musse kände dock inga politiska gränser och på den republikanska sidan prydde han stjärten på ett sovjetiskt jaktplan. Här använde också den internationella brigadens flyg seriefiguren Karl-Alfred som dekor. De tecknade figurerna blev populära som personlig märkning, men även som förbandsmärken i främst USA.

American Volunteer Group, som stred mot japanerna i Kina, utrustades med Curtiss Hawk 81 (P-40) våren 1941. Planet var som gjort för att måla en hajkäft på och snart hade alla maskiner en sådan. De olika divisionerna inom förbandet fick också speciella markeringar. En, Hell’s Angels, hade vingförsedda, nakna flickor. Enligt myten var det några piloter från detta förband som efter kriget startade det ökända motor­cykelgänget.

Precis som under första världskriget var brittiska Royal Air Force negativt inställd till specialmålningar på sina plan. Inledningsvis var det bara förbandsbeteckningar och någon diskret text som godkändes. De plan som skänkts till flygvapnet genom insamlingar brukade få en omfattande text om givarna. Med tiden, då framförallt förlusterna i bombkriget steg, lättades restriktionerna för noskonst och främst bombplanen började målas. Noskonsten var dock fortfarande relativt diskret och inriktade sig på att håna fienden. Inom det kanadensiska och australiska flyget var det däremot vanligare med lättklädda kvinnor. Man kan allmänt tala om en avståndsfaktor, även när det gällde RAF-plan. Ju längre bort från hemlandet planen var, desto mera lättklädd var noskonsten. Allierade P-40-piloter i Nordafrika tog efter American Volunteer Group och målade hajkäftar på sina plan.

Den nation som verkligen frossade i noskonst var USA. Målningarna anspelade ofta på sprit, spel och kvinnor, och det är lätt att förstå vad flygarna saknade mest i fält. Namnen på planen var vanligen tvetydiga och i vissa fall rent vulgära. Exempel var Nip on Knees, Mount’N Ride och Finito Benito, Next Hirohito.

De ofta lättklädda damerna inspirerades av tidens tecknade pinuppor, men självklart även av filmstjärnor. Många av planen med kvinnlig fägring har blivit berömda, likaså konstnärerna bakom originalteckningarna. Bland dessa konstnärer sticker några ut. Den främste var peruanen Alberto Vargas som publicerade sina verk, Varga Girls, i Esquire. Ett stort antal plan, även brittiska, fick noskonst inspirerad av honom. Vid sidan av Vargas var Gil Elvgren den store i nischen. Bland hans övriga kända verk var den klassiska Coca-Cola-reklamen under 1940- och 50-talet. Bland de Hollywoodskådespelerskor som var förebilder till målningar fanns Betty Grable, Jane Russel och Rita Hayworth.

Det finns många olika analyser av noskonstens betydelse för soldaterna. Anhängare till Freud ser sexuella kopplingar i allt, medan andra ser noskonsten som ett sätt att ge maskinen en mänsklig karaktär. Somliga tolkar den bara som flygarnas kärlek till sitt plan.

Det populäraste motivet var pinuppor: 55 procent av de amerikanska planen hade kvinnor som noskonst. Resten hade seriefigurer, djur, slogans eller motiv kopplade till familjen. Till exempel var den B-29 som fällde första atombomben, Enola Gay, döpt efter pilotens mamma.

Efter andra världskriget införde USA ett förbud mot noskonst i fredstid. Det fanns några få undantag i form av plan som användes vid rekordförsök och experiment.

När Koreakriget bröt ut 1950 återupplivades noskonsten nästan direkt, trots att det från högre ort inte alltid sågs med blida ögon. Bland de nya förebilderna till konstverken fanns Marilyn Monroe. De plan som fick den mest spektakulära, men även mest avklädda konsten, var B-29. Detta resulterade i censur på de maskiner som var baserade i Kadena i Japan. Baschefens fru tyckte inte om de nakna kvinnorna, som därför kläddes med påmålade baddräkter. Vissa besättningar målade bara över en remsa med texten ”censur”. I Vietnam var noskonsten ytterligare nedtonad och det vanligaste var seriefigurer. Populärast var de ur Snobben. Somliga helikoptrar fick dock noskonst som kunde tävla med andra världskrigets. Här kan man tala om en riskfaktor; den som flög de farligaste uppdragen hade oftast den häftigaste målningen. När det åter blev fred försvann noskonsten nästan helt igen.

I andra nationer förekom noskonst sparsamt efter andra världskriget. Ett årligt återkommande evenemang är dock Tiger Meet, där alla Natoförband som har en tiger i sitt förbandsmärke möts. Vid dessa träffar målas alltid några deltagande maskiner i tigermålning. I USA släppte Strategic Air Command sitt förbud mot noskonst 1988, då de ansåg att denna främjade förbandets sammanhållning. Därefter har amerikanska plan åter börjat målas, ibland inspirerade av samma motiv som under andra världskriget.

Under kuwaitkriget 1991 fick noskonsten en renässans hos de flesta nationer inom alliansen. USA försökte tona ner sin, främst av politiska skäl för att inte stöta sina arabiska allierade. Britterna däremot verkar inte haft sådana betänkligheter och hade spektakulära målningar på sina ökenskära plan. Ett av de mest berömda var en Jaguar GR.1 som döpts till ”Sadman” där en tecknad Saddam Hussein sparkades av en brittisk armékänga.

Det var dock inte så lätt för konstnärerna att få tag i lämpligt material till sina verk. De enda färger som fanns via officiella vägar var för kamouflage. Det upptäckte flygteknikern och inbitne modellbyggaren kapten Kenny Letham vid 208. divisionen som flög Buccaneer för målmarkering åt laserbomber. Han skrev till sina föräldrar som skickade lämpliga färger. Därefter kunde förbandets plan för­gyllas med kvinnlig fägring och alla maskiner döptes även efter whiskysorter då man normalt var baserad i Skottland. Seriefigurer var precis som tidigare populära, men speglade naturligtvis en ny generations smak. En av de vanligaste på amerikanska plan blev Bart Simpson.

Under de senaste konflikterna i Afghanistan och Irak har noskons­ten fortsatt att flöda. Den har dock varit mera nedtonad i motivvalet, framförallt när det gäller kvinnobilder och framställningen av andra religioner. Istället har patriotismen lyfts fram tydligare. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare med marin och flyg som special­områden.

BOKTIPS ★ Aircraft Nose Art – from World War I to Today (2003) av Jeffrey Ethell och Clarence Simonsen ★ Vintage Aircraft Nose Art (1987) av Gary M. Valant ★ Planes, Names & Dames Vol I–III (1990–95) av Larry Davis.

Under första världskriget drabbades soldater av oförklarliga kramper, förlamningar och hysteriska anfall. Fenomenet döptes till granatchock, men de utsatta anklagades för feghet och riskerade arkebusering.

Text: Joachim Brink

På morgonen den 18 september 1916 arresterades den menige soldaten Harry Farr för feghet. Kvällen innan skulle han ha följt med sin bataljon till fronten under slaget vid Somme, men dök aldrig upp. Han återfanns bakom linjerna av en specialistofficer som försökte tvinga honom att gå fram, men Farr vägrade och berättade att han helt enkelt inte stod ut med kanonmullret. Senare under kvällen eskorterades han framåt men sprang sin väg och greps morgonen därpå.

Under rättegången vittnade ett befäl om att Farrs nerver var förstörda. Sedan 1915 hade han tre gånger fått den nya diagnosen granatchock och hade tillbringat flera månader på sjukhus. Han led tidvis av skakningar och klarade inte av höga ljud. Den brittiska krigsrätten tog dock ingen hänsyn till detta. Den då 25-årige Harry Farr dömdes till döden för att ha visat feghet inför fienden och han avrättades den 16 oktober 1916. Hans änka och barn blev hemlösa eftersom de inte hade rätt till pension och berättelsen om faderns avrättning blev en skamlig familjehemlighet. Det skulle dröja 90 år innan Farr fick upprättelse.

De första fallen av granatchock rapporterades redan 1914. Symptomen kunde vara skrämmande: soldater som i övrigt var helt oskadda blev plötsligt stumma, döva eller blinda. En del skakade i kramper, drabbades av hysteriska anfall eller fick förlamningar som låste lederna i omöjliga vinklar. Ett ögonvittne i byn Thiepval i Somme berättade:

Han skakade i alla lemmar som i epilepsi. Hans stålhjälm var bakåtskjuten i nacken och hans mun dreglade och två kamrater kunde inte hålla fast honom. Dessa svårt granatchockade pojkar rev sig i munnen utan uppehåll. Det var ett vanligt, förskräckligt beteende. Andra satt i fältsjukhusen utan att vara medvetna, bedövade, som om de vore döva och faktiskt stumma.

Det fanns även mindre uppseendeväckande fall där patienterna inte sprattlade och skrek. Det var soldater som led av ständigt återkommande mardrömmar, apati eller sjuklig ångest. I denna kategori fanns även de som – i likhet med Harry Farr – plötsligt inte klarade av påfrestningen i skyttegravarna.

Begreppet granatchock (Shell shock) myntades av brittiska soldater redan under krigets första år men termen blev allmängods efter att den använts i en tidningsartikel av den brittiske läkaren C S Myers år 1915. Syndromet antogs bero på att den drabbade befunnit sig för nära en exploderande granat, och att den plötsliga skillnaden i lufttryck orsakade skador på nerver och ryggmärgsvätska. I flera fall genomfördes obduktioner av avlidna som lidit av granatchock för att undersöka detta.

Sjukvård i en brittisk skyttegrav 1917. Den stirrande blicken hos mannen till vänster är ett tecken på att han drabbats av stridspsykos och bilden används ofta för att illustrera tillståndet.

De olika begrepp som användes i olika länder speglar den totala förvirring som rådde inför fenomenet. I Frankrike användes termer som hjärnskakning (commotion cérébrale), nervösa problem (trouble nerveux) och krigstrauma (traumatisme de guerre). I Tyskland användes begrepp som krigsneuros (Kriegsneurose) och granatfeber (Granatfieber). Den belgiska termen, la kloppe, var ovanligt rättfram och betyder ungefär »inte helt riktig i huvudet».

Läkarvetenskapen stod helt handfallen. Ofta antog både läkare och militärer att det enbart handlade om inbillning orsakad av brist på karaktär. Enligt två tongivande läkare var orsaken till granatchock helt enkelt »svag vilja och svagt intellekt» kombinerat med »extrem mottaglighet för suggestion och negativism».

Det fanns en stor politisk motvilja mot att diagnosen överhuvudtaget ställdes eftersom den legitimerade feghet. Bland civilbefolkningen var förståelsen inte mycket större. Att drabbas av granatchock var nästan alltid förknippat med feghet, skam och att inte hålla måttet. Historiskt sett hade hysteriska anfall setts som en kvinnlig åkomma, och att drabbas som man ansågs mycket förnedrande.

Termen granatchock var egentligen helt missvisande. Många drabbades i samband med häftig artillerield eller under strid. Men ett stort antal hade inte varit i närheten av en explosion när de drabbades; enligt brittiska uppgifter hade en femtedel inte ens deltagit i strid. Vanligt var även att soldater drabbades när de for hem på permission. C S Myers uttryckte det på följande sätt:

För män som redan är utslitna eller som tidigare har lidit av denna rubbning kan den slutliga orsaken till sammanbrottet […] vara så obetydlig och förloppet så långsamt att tillståndet knappast förtjänar termen chock. Granatchock är därför en sällsynt illa vald term.

Britterna införde år 1917 istället diagnosen »ej ännu diagnostiserad (nervös)» (not yet diagnosed (nervous)) – ett medvetet vagt begrepp som underlättade om man inte ville betala ut krigspensioner. Termen granatchock fortsatte dock att användas av läkare, militärer och civila. Detta gör att många än idag tror att det enbart handlar om en rent fysisk skada som uppkommer efter granatexplosioner.

2006 restes minnesmärket "Shot at dawn" (skjuten i gryningen) för att hedra de 306 brittiska soldater som avrättades för feghet under första världskriget. Bild: Noisette.

Granatchock sågs som en ny åkomma, men det första omnämnandet är från slaget vid Marathon år 490 f Kr där en soldat skall ha drabbats av hysterisk blindhet. Under 1600-talet och framåt talade man om »nostalgi» vilket yttrade sig i sömnsvårigheter, aptitlöshet, ångest, hjärtklappning, apati och feber. Termen DaCostas syndrom användes under det amerikanska inbördeskriget och hade liknande symptom.

Men det var under första världskriget som mängden drabbade antog extrema proportioner. Officiellt drabbades 80 000 brittiska soldater av renodlad granatchock. Den tyska siffran är 613 000 men inbegriper alla rapporterade fall av psykiska besvär. Amerikanerna, som bara deltog under en begränsad tid, rapporterade 70 000 fall. Modern forskning räknar dessutom med stora mörkertal.

Det första världskriget brukar kallas det första industriella kriget. Moderna vapen användes tillsammans med gammaldags taktik. Särskilt på västfronten fastnade man i ett orörligt ställningskrig som krävde enorma förluster. Den utbredda användningen av artilleri skapade en extrem miljö där döden var närvarande oavsett var man befann sig. Många forskare menar att dessa var några av anledningarna till att granatchock blev ett så utbrett problem under just första världskriget.

Den medicinska behandlingen av granatchock var experimentell. I krigets början tvingades soldaten helt enkelt tillbaka till fronten eller arkebuserades. Denna praxis fortsatte i någon mån under hela kriget, som exemplet Harry Farr visar. Men snart började man försöka behandla de drabbade. Eftersom läkarna inte viss­te vad granatchock var så var fältet öppet för tolkning. Många utnyttjade detta för att testa egna teorier. En vanlig behandling – som var extra populär i Tyskland – var att ge elchocker till dess att patienten upplevde sig ha blivit frisk. Hypnos användes också och speglade teorin att den drabbade helt enkelt hade suggererat fram symptomen. Andra behandlingar inbegrep samtalsterapi, vila, injektioner med eter och kloroform, kalla bad, bestrålning med röntgenstrålar samt att smittas med malaria (!).

När man börjde försöka bota granatchock skickades de drabbade långt bakom fronten men de flesta återvände aldrig. Fransmännen var något av pionjärer och blev först med att behandla granatchock omedelbart bakom stridslinjen, och snart tillämpades denna direkta behandling av alla arméer. Resultatet blev att fler kunde återvända till sina enheter, men metoden fungerade bara när den användes tidigt på mildare fall. Antalet återfall var många, och oavsett metod var behandlingen sällan effektiv: av de svårare fallen tillfrisknade uppskattningsvis bara en av fem.

Efter kriget kom glömskan fort. Trots tusentals registrerade fall låtsades både allmänhet och myndigheter i alla inblandade länder att granatchock aldrig existerat. Det skulle dröja till efter Vietnamkriget innan läkare började använda moderna begrepp som »akut stressreaktion» och »posttraumatiskt stressyndrom» – PTSD.

Men vad hände med Harry Farr? År 2006 fick han slutligen upprättelse. Han benådades då postumt tillsammans med många andra som avrättats under första världskriget. Orsaken till beslutet var att med dagens kunskap om stresssyndrom under strid ansågs avrättningarna ha varit felaktiga. Farrs dotter hade då under många år fört en kampanj för att rentvå faderns namn, och hela tiden hävdat att han faktiskt led av granatchock.

BOKTIPS ★ Before My Helpless Sight (2009) av Leo van Bergen ★ Fasornas krig (2009) av John Ellis ★ Stridens skönhet och sorg (2009) av Peter Englund. FILMTIPS ★ Ärans väg (1957) av Stanley Kubrick.

När första världskriget drog ut på tiden blev ett hundratal instängda handelsfartyg i Chile allt viktigare. Det var tyska fartyg lastade med nitrat som behövdes för ammunitionstillverkning.

Text: Lars Lindh
Från Militär Historia nr 2/2011

De två sjöslagen mellan den brittiska och den tyska flottan vid Coronel i Stilla havet och vid Falklandsöarna i Sydatlanten under förs­ta världskriget är välkända. Tusentals sjömän försvann i det kalla havet med sina fartyg och britterna kunde till sist än en gång sjunga Rule Britannia, Britannia rule the waves. Ändå handlade kraftmätningen egentligen om något så banalt som gödsel.

Vid förra sekelskiftet kom praktiskt taget all handelsgödsel från Chile, som med sina enorma fyndigheter av guano – fågelspillning – i praktiken hade ett världsmonopol. I handelsgödsel är nitrat en grundläggande ingrediens, vilket det också är vid tillverkning av krut och sprängämnen.

När Tyskland gick i krig mot Frankrike 1914 utgick deras planering från att det skulle bli ett kort krig, precis som 1870-71. Undret vid Marne i september, då fransmännen lyckades stoppa tyskarnas framryckning, visade att den planeringen kunde slängas i papperskorgen. Än en gång bekräftades den gamla sanningen att ingen krigsplan överlever det första mötet med fienden. Nu grävde arméerna ned sig, från Schweiz till Engelska kanalen.

Tyskland hade gått ut i kriget med nitratförråd för sex månaders strider. Visserligen hade den framryckande armén kommit över ett stort nitrat­lager vid erövringen av Antwerpen, men detta kunde bara ge en kort ytterligare respit i det långa krig som man nu kunde förutse.

I inledningen av slaget vid Falklandsöarna den 8 december 1914 var Gneisau och Nürnberg på väg in mot Port Stanley, men vände åter till eskadern när man upptäckte de brittiska fartygen i hamnen. Illustration: Lönegård & Co.

Världens i princip enda leverantör av nitrat var således Chile. Men Chile låg inte särskilt väl till för Tyskland. Engelsmännen hade sin marinbas och kolstation på Falklandsöarna söder om Argentina, och behärskade därmed den södra infarten till Chile och nitratet. Tyska lastfartyg skulle inte kunna göra resan den vägen. Panamakanalen, som öppnades det första krigsåret, skulle dessutom enkelt kunna bevakas av brittiska flottan. Alternativet, att segla runt Afrika och därefter över Stilla havet, var i realiteten inte möjligt med tanke på den allestädes närvarande brittiska flottan. Återstod alltså att använda sjöstridskrafterna för att öppna den södra vägen runt Kap Horn, i först hand för något hundratal tyska fartyg som låg instängda i Chile lastade med nitrat.

Därför gav Berlin på hösten 1914 order till den tyska östasiatiska eskadern, landets enda flottstyrka utomlands, att från Kina bege sig till Stilla havet. Befälhavare var viceamiral Maximilian von Spee. Under sig hade han de moderna och starkt beväpnade pansarkryssarna och systerfartygen Scharnhorst och Gneisenau, liksom de lätta kryssarna Emden, Leipzig och Nürnberg. Besättningarna var mycket välövade.

Den engelska eskadern under konteramiral Christopher Cradock hade den 29 oktober fångat upp ett radiomeddelande mellan Leipzig och hennes kolfartyg som avslöjade att tyskarna befann sig någonstans vid den chilenska kusten. Cradock beslöt omedelbart att leta reda på fienden. Ändå visste han, att den egna styrkan var klart underlägsen den tyska. Eskadern bestod av pansarkryssarna Good Hope och Monmouth, den lätta kryssaren Glasgow och hjälpkryssaren Otranto. Good Hope hade tagits ur malpåse och bemannades av reservister som aldrig avfyrat ett skott. Monmouth, en ”epa-variant” i syfte att få fram billiga fartyg, hade större delen av sina kanoner placerade i kasematter vid skepps­sidorna och kunde bara avfyra dem i stilla väder, vilket inte rådde denna dag. För att hjälpa Cradock på traven, skickade amiralitetet i London också det omoderna slagskeppet Canopus, även det bemannat av reservister. Men Canopus hade maskinproblem och hann aldrig fram till Coronel.

Den 1 november siktades de tyska fartygen från Glasgow, det enda riktigt bra fartyget i den brittiska eskadern. Cradock ställdes inför valet att antingen engagera fienden, som hade alla oddsen på sin sida, eller vända om och ta sig till Canopus för att förbättra chanserna. Han valde att anfalla.

Båda eskadrarna lade sig nu på linje, britterna mot väst och tyskarna med den höga, mörka chilenska kusten bakom sig. Vid 19.30-tiden öppnade tyskarna eld på ett avstånd av omkring 10 000 meter. De engelska fartygen väster om tyskarna var ett lätt mål. Solen höll på att gå ned och deras siluetter avtecknade sig ypperligt för de tyska artilleristerna. De tyska fartygen, däremot, var svåra för engelsmännen att se i det tilltagande mörkret.

Scharnhorsts tredje salva slog ut Good Hopes främre 9.2-tumskanon och startade en brand. Gneisenaus tredje salva slog på samma sätt ut det främre tornet på Monmouth och satte även detta i brand. När solen nu gick ned riktade tyskarna sina kanoner mot bränderna, medan engelsmännen bara hade fiendens mynningseld att gå efter. Resten var en massaker. Good Hope flög i luften efter bara tjugo minuters strid. Monmouth kunde inte längre skjuta, hon brann och hade svår slagsida. Nürnberg sänkte henne på nära håll. Det iskalla vattnet utanför Chile gjorde snabbt slut på alla eventuella överlevande. Otranto och Glasgow hade försvunnit i mörkret.

Telegrammet om slaget vid Coronel sände chockvågor genom det brittiska amiralitetet och allmänheten. Detta var Storbritanniens första stora nederlag till sjöss sedan 1812. Två pansarkryssare och bortåt 1 600 man hade gått förlorade. Den nye marinministern John Fisher beslöt omedelbart att i största hemlighet skicka iväg en ny eskader under befäl av viceamiral Doveton Sturdee för att ta itu med tyskarna. Kärnan var de moderna slagkryssarna Invincible och Inflexible, samt pansarkryssarna Carnarvon, Cornwall och Kent.

Den 8 december 1914 möttes de två eskadrarna vid Falklandsöarna. Det var en ren tillfällighet, en historiens ironi om man så vill. Tyskarna var nämligen på hemväg sedan deras bas i Kina erövrats av de allierade, men befälhavaren von Spee beslöt ändå – trots sina kapteners avrådan – att göra en räd mot den brittiska basen och kolstationen på öarna, där den brittiska eskadern just gått in för att fylla på kol. Gamla Canopus hade körts på grund utanför hamnen i Port Stanley för att fungera som flytande batteri, ifall tyskarna skulle dyka upp.

Den brittiska eskaderns närvaro var okänd för tyskarna, som dock borde ha förstått att britterna skulle reagera snabbt efter Coronel. När de tyska utkikarna siktade tripodmasterna på Invincible och Inflexible, insåg von Spee sitt misstag. Det var endast slagfartyg som hade tripodmaster. Han gav order om helomvändning i ett, som han själv insåg, ganska utsiktslöst försök att fly.

Skador i pansarkryssaren Kents skrov förorsakade av Nürnbergs granater.

Britterna avslutade hastigt bränslepåfyllningen, fick upp ångan och gav sig iväg. De brittiska fartygen var snabbare och hade snart hunnit upp de tyska. I ypperligt väder med stilla bris, praktiskt taget ingen sjö och bra sikt gav britternas tyngre beväpning och starkare bepansring snart utslag. Scharnhorst sköts i bitar och sjönk först, utan några överlevande. Gneisenau fortsatte strida ännu en timme, tills ammunitionen var slut. Besättningen sänkte henne till sist själva och 190 överlevande plockades upp. Skadorna på de brittiska fartygen var minimala, liksom förlusterna bland besättningarna. Nürnberg förföljdes och sänktes av Kent, Leipzig av Glasgow och Cornwall. När Leipzig skjutit slut på ammunitionen skickade hon upp två signalraketer som tecken på att hon inte kunde strida längre. Glasgow, som gått närmare för att göra slut på henne, inställde då elden. Strax efter rullade Leipzig runt och sjönk. Endast arton överlevande plockades upp ur vattnet.

Av von Spees eskader undkom bara de nytillkomna lätta kryssaren Dresden och förrådsfartyget Seydlitz. Dresden sköts emellertid sönder av britterna vid ön Juan Fernandez tre månader senare och sänktes av sin besättning. Frånsett några kapare, skulle den kejserliga tyska flottan aldrig mer visa sig i dessa farvatten. 1 871 tyska sjömän hade dött i slaget vid Falklandsöarna, bland dessa von Spee och hans två söner. 215 överlevande hamnade i fångläger.

Den brittiska sjömakten hade återställts och kriget gick vidare fram till den 11 november 1918, vapenstilleståndsdagen. Men ännu länge efter det att vapnen tystnat på västfronten förstod den brittiska ledningen inte vad Coronel och Falkland egentligen handlade om – nitrat. Man funderade aldrig över vad den tyska eskaderns egentliga syfte var, Churchill nämner inte med ett ord nitraterna i sin bok om första världskriget, The Great War. Britterna utgick från att de tyska fartygen hade kommit till Stilla havet och Sydatlanten för att göra räder mot den brittiska och allierade sjöfarten. Men som kapare skulle de tyska fartygen snarare ha uppträtt individuellt för att täcka stora havsytor och inte i samlad formation. De skulle dessutom ha hållit sig så mycket som möjligt i skymundan, för att inte väcka uppmärksamhet i land och få britterna efter sig.

Den brittiska slagkryssaren Inflexible i färd med att rädda överlevande från den tyska pansarkryssaren Gneisau efter slaget.

Slutet på historien blev att de tyska offren vid Falklands­öarna i efterhand skulle visa sig vara obehövliga på mer än ett sätt. Några månader senare, i maj 1915, lyckades nämligen de två tyska kemisterna Carl Bosch och Fritz Haber få igång en tillräcklig produktion av på kemisk väg framställt nitrat till den ammunitionsslukande västfronten. I mellantiden hade Haber – som 1918 fick nobelpriset i kemi – för övrigt lagt grunden till den tyska gaskrigföringen, som egentligen var en desperat sista utväg att skaffa fram en ny sorts vapen ifall Tyskland inte skulle kunna få mer nitrat. I det senare fallet hade kanske första världskriget slutat redan efter ett halvår.

BOKTIPS ★ Lärobok i Militärteknik, vol 8 – Oförstånd och okunskap (2007) av Azriel Lorber.

Författaren Ernest Hemingway deltog i fyra krig, både som krigskorrespondent och med gevär i hand. Arton år gammal blev han den förste amerikan som sårades vid den italienska fronten i första världskriget.

Text: Thomas Oldrup
Från Militär Historia nr 1/2011

Många av oss känner Ernest Hemingway (1899–1961) som en av förra århundradets bästa författare med en ojämförlig språklig skärpa, i synnerhet i sina noveller. I sina böcker anknyter han till machoämnen som tjurfäktning, fiske, jakt, supande – och krig. Hemingway deltog personligen i hela fyra krig, både som krigskorrespondent och som menig soldat. Som ung journalist anmäler han sig frivilligt till en halvårslång period som ambulansförare åt amerikanska Röda korset. Han avseglar från New York den 23 maj 1918.

När de unga frivilliga anländer till Paris möts de av ett massivt bombardemang från tyska kanonställningar. Hemingway ser sin chans att skriva ett dramatiskt ögonvittnesreportage åt Kansas City Star, där han har en halvårslång lärotid bakom sig. Han tar en taxi ut till området där bomberna faller och får bland annat se Madeleinekyrkan sprängas av en granat.

Från Frankrike beordras Hemingway till Milano. Samma dag som han kommer dit exploderar en ammunitions­fabrik, så han får genast fullt upp. Sitt elddop får Hemingway när han bär sargade kroppar och avslitna lemmar till ett temporärt bårhus. Italien är ett land i krig, så det är huvudsakligen kvinnor som arbetar på fabriken. Det gör ett outplånligt intryck på den 18-årige Hemingway att gå omkring bland de utspridda och lemlästade kvinnokropparna.

Arbetet blir emellertid snart enformigt; Hemingway delar ut choklad och cigaretter till de stridande soldaterna. Själva krigsskådeplatsen är vid fronten längst upp i norr, där det italienska kungadömet utkämpar bittra strider mot det österrikiska kejsardömet.

D en 8 juli 1918, efter bara en månad i Europa, blir Hemingway svårt sårad i Fossalta di Piave. En österrikisk granat exploderar cirka en meter från honom. En man som står mellan Hemingway och nedslagsplatsen dör direkt. Mannen tar visserligen upp en del av sprängkraften, men Hemingway skadas ändå allvarligt. Han blir så chockad att han inte känner någon smärta. I stället bär han en sårad soldat till en förstahjälpen-post. Först då inser han hur illa tilltygad han är, och han svimmar. Senare konstateras det att han har 237 sår på benen.

”Vi tog av byxorna och de gamla benen satt kvar. Men som de såg ut! Folk förstod inte hur jag kunde gå 150 meter med hål genom båda knäna, två stora hål i högerskon och dessutom en tyngd att bära på”, skrev han från sjuksängen i ett brev till sina föräldrar.

H emingway återhämtar sig sakta på Röda korsets sjukhus, där han förälskar sig i en vacker sjuksköterska, den 26-åriga Agnes von Kurowsky. Hon har beskrivit att han var så rädd för att läkarna skulle amputera hans skadade ben att han låg i sängen och grävde ut granatsplittret med en fickkniv. Den 18-årige Hemingway blir den förste amerikanen på den här fronten som såras allvarligt. För sin insats får han både den relativt vanliga medaljen Croce di Guerra och den något mer spektakulära Medaglia d’Argento al Valore.

Hemingway for till Spanien 1937 som korrespondent under spanska inbördeskriget. Samtidigt som han deltog vid fronten är han innen i sin mest kreativa period som författare. Bild: Robert Capa/Magnum/IBL.

Den 21 januari 1919 reser Hemingway tillbaka till USA på ett truppfartyg. Han får 1 400 dollar som kompensation för skadorna som han ådragit sig. Pengarna använder han till att vara ledig ett helt år. Hemma i Oak Park haltar han omkring med käpp, iklädd uniform och naturligtvis med medaljen på bröstet. Han reser också runt och håller föredrag för tio dollar styck. Under dessa viftar han med de nedblodade byxorna som han hade på sig den där dagen. I stigande grad antar han en identitet som tuffing, veteran och äventyrare.

Med tanke på att Hemingway använder sig av sina erfarenheter från första världskriget i två romaner och åtskilliga noveller är det värt att nämna att hans deltagande i kriget inte varade i mer än ett halvår. Större delen av denna tid tillbringade han dessutom i en sjukhussäng bland engelska sjuksköterskor. År 1929 gav han ut romanen Farväl till vapnen om sina upplevelser i Italien.

S panska inbördeskriget är det andra krig som Hemingway deltar i. Han älskar Spanien och har sedan länge haft på känn att ett inbördeskrig ska bryta ut i landet. Men först våren 1937 beger han sig till Madrid, då i egenskap av Spanienkännare och krigskorrespondent för North American Newspaper Alliance. Hans första reportage är från den 22 mars, då ett blodigt slag står vid staden Brihuega. I Spanien arbetar han också tillsammans med en holländsk filmregissör på en propagandafilm för den stridande republiken. Han skriver och talar in texten till filmen med titeln The Spanish Earth.

D en spanska huvudstaden inspirerar Hemingway, som älskar det dekadenta internationella livet på Hotel Gaylord i skuggan av en revolution. Francos trupper står strax utanför stadsgränsen och varje kväll lyssnar Hemingway till häpnadsväckande anekdoter från fronten och hetsiga idealistiska diskussioner. Han ansluter sig helhjärtat till den antifascistiska fronten.

Men krigslyckan vänder och året efter lämnar Hemingway Spanien, desillusionerad över att republiken håller på att förlora inbördeskriget. Något av det sista han upplever i Spanien är det fruktansvärda slaget vid Ebro, där 30 000 regeringstrogna dödas på en flodbrädd. Vissa hävdar att han redan under inbördeskriget fungerade som hemlig agent, knuten till utrikesministeriet och senare CIA.

Åren under spanska inbördeskriget blir hans mest produktiva period. Mellan 1936 och 1940 skriver han ofantliga mängder material med utgångspunkt i kriget och även sin mest omfattande och ambitiösa roman Klockan klämtar för dig (1940), som filmas ett par år senare med Ingrid Bergman och Gary Cooper i huvudrollerna.

D et tredje krig som Hemingway är med om är japansk-kinesiska kriget. Han åker på sin tredje bröllopsresa med Martha Gellhorn, även hon en driven reporter, och de skickar båda hem reportage till två olika tidskrifter. Åren 1940–41 besöker de fronten vid Guangzhou (Kanton) och låter sig fotograferas tillsammans med den politiske och militäre ledaren Chiang Kai-shek. Kriget får stor internationell betydelse, eftersom det snart leder till att Japan går med i andra världskriget på tysk-italiensk sida.

Hemingway i Frankrike 1944 tillsammans med överste Charles T Lanham, som anses vara förlagan till romanfiguren överste Cantwell i boken Över floden in bland träden.

Hemingway förutser och varnar för angreppet mot Pearl Harbor. En kort tid före attacken besöker han flottbasen på Hawaii och konstaterar att den är oerhört utsatt. Arméns och flottans chefer borde skjutas, skriver han i harmsna brev efter angreppet. Eftersom han förutsåg angreppet mot Pearl Harbor har de amerikanska myndigheterna stort förtroende för honom – och även för hans nästa, fullkomligt bisarra projekt.

På Kuba, där han numera har bosatt sig, inleder han en personlig jakt på påstådda fascistagenter och imaginära tyska ubåtar i farvattnen utanför sitt hem. Han får grönt ljus från de amerikanska myndigheterna att starta den så kallade Crook Factory, en nio man stark kontraspionageenhet som håller till i hans hus. Han tillåts också utrusta sin fiskebåt med bazookor och granater, så att han kan hitta och sänka eventuella tyska ubåtar som patrullerar i de karibiska farvattnen. Han får tusen dollar i månaden för verksamheten. Så småningom tappar emellertid myndigheterna tron på hans paranoida projekt. Under denna period framstår Hemingway mest av allt som en äventyrslysten och nedsupen pirat och gerillaledare.

Ä ventyr får Hemingway sitt lystmäte av under det fjärde och sista kriget han deltar i. Redan långt före D-dagen lär Hemingway ha gått ut med att han ville bli den första civilisten som intog Paris. År 1944 skickas han till Europa för att rapportera om andra världskriget. Han är rasande över att han inte tillåts gå i land tillsammans med soldaterna under landstigningen på D-dagen den 6 juni 1944. I stället får han följa händelserna på avstånd från ett landstigningsfartyg. Han vill ha en aktivare roll än han hade som skrivbordskorrespondent i Madrid. Det är slut med att bara titta på.

Hemingway hävdar själv att han dödar flera tyska soldater i Normandie den 3 augusti när han kastar ner granater i en källare där tyskar påstås befinna sig. Han går dock inte själv ner i källaren efteråt för att kontrollera uppgiften. Att han den 22 november skjuter en eller flera tyskar när de angriper ett tillfälligt högkvarter i Hürtgenwald är däremot oomtvistligt.

I fält beskrevs Hemingway av sina soldatkamrater som en modig och äventyrslysten man som tog sig igenom kriget med två fältväskor i bältet, den ena med gin, den andra med vermouth.

I augusti 1944 anländer en berusad Hemingway tillsammans med en handfull män till ett nyligen befriat Paris. När de franska soldaterna drar in i huvudstaden lär en tydligt påverkad Hemingway ha suttit och druckit Pernod på Café de la Paix i safaridress och med ett reglementsvidrigt jaktgevär vid sin sida. Denna historia retar gallfeber på Charles de Gaulle, som krävt att Paris skulle befrias av fransmän ur hans egen armé, vilket leder till en mindre diplomatisk kris.

Under kriget bar Hemingway inte det tecken som visade att han är krigskorrespondent och han anklagades för att bland annat att ha inrättat ett eget högkvarter – med adjutant, kartrum och allt – och för att ha hindrat de officiella styrkornas framryckning. För att ta sig ur knipan tvingades Hemingway ljuga under ed. Det kan mycket väl ha varit så att hans profetia om att han skulle bli den första civilisten i Paris gick i uppfyllelse, men det skedde med tvivelaktiga metoder som inbegrep kontakter med Washington. Under manövern satte Hemingway delar av den amerikanska armén i rörelse i onödan och utsatte därmed meniga soldater för livsfara.

Efter kriget reser Hemingway runt i Frankrike, Tyskland och Italien och skildrar ett utbombat, krigshärjat Europa. Å r 1954 får Hemingway Nobelpriset i litteratur. Hans krigserfarenheter betyder väldigt mycket, dels för hans självbild, dels för hans författarimage. Det är värt att notera att hans tre bästa romaner – Och solen har sin gång, Farväl till vapnen och Klockan klämtar för dig – alla tar avstamp i krig. Hemingway är bättre än någon annan på att skildra den känsla av meningslöshet som fanns under och efter de två världskrigen.

Hans fascination för skjutvapen blev också hans död. Under sina sista levnadsår lider han av kraftiga depressioner, och under en av dessa stoppar han in ett dubbelpipigt tolvkalibrigt jaktgevär av märket Boss i munnen och trycker av. Ernest Hemingway blev 62 år gammal.

BOKTIPS ★ Hemingway (1987) av Kenneth S Lynn ★ Ernest Hemingway (1999) av David Sandison

Med första världskriget föddes en ny typ av vapen – jaktplan. Med dessa genomfördes våldsamma luftstrider över det stillastående skyttegravskriget. Tyskarna var länge överlägsna med sina Fokker Eindecker och de första flygaressen fick sitt elddop. Det skulle dröja till 1916 innan de allierade kunde jämna ut oddsen.

Text: Henrik Klackenberg
Från Militär Historia nr 4/2010

Vid krigsutbrottet i augusti 1914 hade alla de krigförande nationerna någon form av flygstridskrafter. Endast lite mer än ett decennium hade förflutit sedan de första flygplanen lyfte och flygkonsten var under snabb utveckling. Flygmaskinerna var i allmänhet tvåsitsiga biplan med en motorstyrka som sällan översteg 100 hästkrafter. Det var konstruktioner av trä och tyg med öppen sittbrunn, vilket gjorde själva flygandet tillräckligt riskabelt även utan fiendens inverkan.
Hösten 1914 var flygplanen obeväpnade och spaning den uppgift man använde dem till. Snart nog började flygarna medföra handeldvapen för att beskjuta de fiendeplan man eventuellt mötte i luften, men eldgivningen förblev med något enstaka undantag verkningslös. Tidigt utnyttjades även möjligheten att medföra handgranater och lätta bomber samt stålpilar (flechetter) för att bekämpa markmål. Stålpilarna hälldes ur burkar med 500 i varje över fientligt kavalleri. I praktiken var de närmast värdelösa, då hästarna ändå var mer rädda för bullret från flygplanen.

Det var först under våren 1915 som man kan tala om utvecklingen av ett egentligt jaktflygplan. Frankrike hade varit den ledande nationen på flygets område under förkrigstiden och det var också där som man först fick fram ett jaktplan. Genom att montera en kulspruta för eldgivning i flygriktningen på en Morane Saulnier lyckades den berömde förkrigspiloten Roland Garros våren 1915 skapa ett vapensystem där piloten riktade kulsprutans eld genom att manövrera flygplanet. Flygaren blev ett med sin maskin och sitt vapen. Problemet var bara att propellern satt framför kulsprutan och kulorna därför måste passera genom de roterande propellerbladen. För att skydda dem försågs de med stålskenor. Garros lyckades på kort tid skjuta ned fem tyska flygplan med denna konstruktion, men den 19 april tvingades han nödlanda bakom tyskarnas linjer.

Det tyska jaktplanet Fokker Eindecker utvecklades av den holländske flygkonstruktören Anthony Fokker. Planet gjorde sin första flygning i maj 1915. Fokker Eindecker byggdes i fem varianter: Fokker M 5K/MG (A III) samt Fokker E I-E IV, totalt 416 plan. Den mest tillverkade modellen var Fokker E III med 249 plan.

Tyskarna var efter en undersökning av vraket snabba att ta vara på Garros konstruktion. Den unge holländske flygplanskonstruktören Anthony Fokker utvecklade med utgångspunkt av detta det första serieproducerade jaktflygplanet: Fokker Eindecker. Den väsentliga utvecklingen låg i att man lyckades synkronisera kulsprutans eldgivning med propellern så att kulorna inte träffade bladen.
Fokker Eindecker var ett ensitsigt monoplan med en rotationsmotor på 80 eller 100 hästkrafter, hade en spännvidd på nio meter och vägde 400 kilo. Denna motorstyrka gav flygplanet en förmåga att stiga till 1 000 meter på fem minuter, medan det tog 30 minuter att komma till 3 000 meter. Marschhastigheten var cirka 120 kilometer i timmen. Fokkern var inte någon överlägsen flygplanskonstruktion, men den synkroniserade kulsprutan gav tyskarna luftherra­väldet under hösten 1915. Varken fransmän eller britter hade vid denna tid något flygplan som var beväpnat på detta överlägsna sätt. De engelska flygarna kallade denna fas av kriget för ”Fokkerplågan” och sig själva för ”Fokkerföda”. De allierade flygplanen var antingen obeväpnade eller medförde handriktade kulsprutor.

Fokkerplanen levererades till flygförbanden under sommaren 1915 efter att Anthony Fokker personligen kring månadsskiftet maj/juni hade gjort en rundtur till västfronten för att förevisa sin överlägsna konstruktion. Det tyska flygvapnet var då organiserat i ett stort antal flygförband, Feldflieger Abteilungen (Fl Abt) med cirka fem flygplan vardera. De var utrustade med tvåsitsiga flygplan (förare och spanare), som användes för spaning och eldledning. Vid slutet av juli hade 15 Fokkerplan fördelats till lika många förband längs västfrontens olika arméavsnitt.

De första luftsegrarna med Fokkern kunde inrapporteras under augusti, då underlöjtnant Oswald Boelcke och underlöjtnant Max Immelmann vid 6:e arméns Fl Abt 62 sköt ned sina första brittiska flygplan. Luftstriderna präglades vid denna tid helt av den enskilde flygarens initiativ. Någon organiserad insatsledning fanns inte. Man observerade fientligt flyg och piloten rusade till sin Fokker för att ta upp jakten. Med hänsyn till att det tog närmare en halvtimme att nå 3 000 meters höjd förblev många insatser resultatlösa. Fienden hade ofta hunnit återvända till sin sida om fronten innan man kommit inom stridsavstånd.
De tyska flygarna var förbjudna att korsa ingenmansland för att inte riskera att bli nedskjutna eller tvingas nödlanda och därmed ge motståndaren möjlighet att undersöka Fokkern med sin synkroniserade kulspruta. Det var först i april 1916 som britterna lyckades komma över en intakt Fokker Eindecker III.

I slutet av 1915 hade 40 Fokker Eindecker av typerna E I till E III levererats till fältförbanden och i april 1916 hade antalet ökat till 180. Då hade man även börjat leverera Fokker Eindecker IV, som var en vidareutveckling, med större motorstyrka och dubbla kulsprutor. Den ökade vikten gav dock försämrade prestanda. Den kritiska faktorn i produktionen var inte själva flygplanen, utan rotationsmotorn med en tillverkningskapacitet på endast 20 motorer i månaden.
Som ett mått på luftkrigets begränsade skala kan nämnas att det inom 6:e armén, som hade en frontbredd på 80 kilometer, i oktober 1915 bara fanns sju Fokkerplan fördelade på sex Fl Abt. Vid denna tid utvecklades också de första försöken till samordning av jaktplanens insatser inom respektive arméområde, vilket innebar att man försökte få upp till fyra plan att göra gemensamma anfall.
I samband med det tyska angreppet vid Verdun i feb­ruari 1916 utvecklades taktiken med spärrflygningar, det vill säga att man oavsett den fientliga aktiviteten skulle flyga längs fronten för att bekämpa eventuella fientliga spanings-, bomb-, eller eldledningsflygplan.

Taktiken visade sig inte särskilt framgångsrik eftersom den slet på förare och flygplan med ständiga flygningar utan att man säkert hade några mål att bekämpa. Inom 5:e armén vid Verdun disponerade man då totalt 12 jaktplan organiserade i två insatskommandon, Kampfeinsitzer Kommandos (KEK). Oswald Boelcke, som tävlade med Max Immelmann om att vara den främste jaktflygaren, kritiserade spärrflygningarna och lät därför organisera en tredje KEK med två till tre flygplan betydligt närmare fronten och med uppgift att endast starta på direkt order från observatörer vid fronten när dessa iakttagit ett fientligt flygföretag på väg över frontlinjen.

Max Immelmann (1890-1916) vann 15 segrar under sin karriär och blev känd som det första stora flygaresset.

Boelckes idéer att samla jaktflygplanen i KEK istället för att ha dem jämnt fördelade i samtliga förband och att upphöra med spärrflygningarna spred sig snart även till andra arméavsnitt.

När tyskarna med Fokkerns hjälp under hösten 1915 erövrade luftherraväldet på västfronten var det alltså i hög grad en fråga om enskilda piloters insatser. Luftsegrarna uppmärksammades stort och utnyttjades i krigspropagandan på ett sätt som knappast stod i proportion till den strategiska betydelsen av segrarna.
De unga piloterna blev bland allmänheten välkända krigshjältar. Deras insatser för krigsansträngningen kontrasterade stort mot den meningslösa och anonyma massdöden i skyttegravskriget.

Vid årets slut var det åtta piloter som gjort sig kända som framgångsrika Fokkerflygare med en eller flera luftsegrar på meritlistan. Max Immelmann och Oswald Boelcke var de ledande med sju luftsegrar var. De blev högt dekorerade och Immelmann skrev i sina brev hem till modern hur besvärad han var av all uppmärksamhet som gav honom en beundrarpost i storleksordningen 30 till 40 brev per dag.

Berömmelsens höjdpunkt inträffade i januari 1916 när de bägge unga flygarna ur kejsar Wilhelms hand fick motta den högsta militära utmärkelsen, Pour le Mérite, som instiftades på den preussiske kung Fredrik den Stores tid. Max Immelmann fortsatte sin karriär under våren 1916 och sköt i maj ned sitt 15:e fiendeflygplan innan han i juni stupade i en luftstrid.

Oswald Boelcke (1891-1916), men 40 segrar, var en större taktiker än Immelmann och har kallats för "Jaktflygets fader".

Han uppnådde under sitt liv en enorm berömmelse, som bland annat massupplagor av vykort med hans porträtt vittnar om. Det slogs medaljer till hans ära och han uppmanades att skriva en bok om sina upplevelser som stridsflygare. Det blev hans brev till modern som postumt gavs ut i bokform. Boken, som snabbt översattes även till svenska gav ”Örnen från Lille”, som tidningarna kallade honom, berömmelse långt efter döden.

Publiciteten gjorde Immelmann välkänd även bland britterna på andra sidan frontlinjen. Ett exempel på detta gav han i skildringen av sin åttonde luftseger den 12 januari 1916, då en Vickers Gunbus brinnande tvingades landa på tyska sidan om linjerna. Immelmann landade i närheten och skyndade fram till det nedskjutna planet för att nöjd konstatera resultatet av sin eldgivning. Spanaren var död efter ett skott i magen men piloten, som endast var lätt sårad, svarade efter att tysken meddelat vem han var: ”Ni är välkänd hos oss. Även denna seger är en vacker sportbragd av er.” Hur den döde spanaren såg på det sportsliga i bedriften får vi aldrig veta.

Luftstriderna var 1915 ofta en kamp mellan två flygplan – och med en Fokker på den ena sidan ofta en ojämn kamp. De tvåsitsiga engelska spaningsplanen av typen BE 2c var klumpigare än Fokkern och inte ens alltid beväpnade. De raskt ökande förlusterna under hösten skapade desperation hos Royal Flying Corps och ledde fram till en taktikanpassning.
I januari 1916, när tyskarna totalt dominerade luftrummet på sin sida av fronten utfärdades därför en order om att inga uppdrag fick utföras på andra sidan linjerna utan eskort av tre flygplan.
Oswald Boelcke fick efter Immelmanns död sex veckors flygförbud. Om även denne flyghjälte skulle ha stupat hade det varit ett alltför hårt slag mot stridsmoralen. Boelcke var en större flygtaktiker än Immelmann och utvecklade under hösten 1916 nya direktiv för jaktflyget i den nya typ av förband – Jagdstaffeln – som då inrättades i stor skala. Han har inte utan anledning kallats det tyska jaktflygets fader. Med 40 luftsegrar, merparten dock inte vunna med en Fokker Eindecker, omkom han i oktober samma år efter en kollision i luften.

En annan av 1915 års framstående Fokkerflygare var löjtnanten Hans Joachim Buddecke, som efter att under hösten 1915 skjutit ned tre fiendeplan i december sändes till Turkiet för att vid Gallipoli och senare i Palestina förstärka det turkiska luftförsvaret.

Immelmann och hans Fokker E III. Flygplanskroppen bestod av en trä- och metallkonstruktion klädd med kraftigt tyg.

Buddecke flög där en Fokker Eindecker III med turkiska beteckningar och blev känd som El Schahin (jaktfalken). Buddecke fick som tredje Fokkerflygare sin Pour le Mérite den 14 april 1916. Under sommaren 1916 var det ytterligare fyra Fokkerflygare som tilldelades Pour le Mérite efter att ha uppnått åtta luftsegrar, som var den inofficiella meriteringen. Senare under kriget kom antalet luftsegrar successivt att höjas för att komma ifråga för den eftertraktade utmärkelsen.

Vid tiden för britternas stora offensiv vid Somme i juli 1916 var det tyska Fokkerplanets luftherravälde emellertid över. Under våren hade Royal Flying Corps successivt tillförts nya renodlade jaktförband med flygplanstyper som var överlägsna Fokkern vad gäller prestanda och manöverförmåga. Fokkern blev helt enkelt föråldrad i den snabba utvecklingen av nya flygplanstyper.

Det märkliga är dock att det dröjde så länge innan britter och fransmän utnyttjade den synkroniserade kulsprutan i sina jaktflygplan. De nya och överlägsna jaktplan som nådde britternas förband under våren 1916 hade kulsprutorna monterade antingen framför eller ovanför propellern. I februari anlände från England det första förbandet utrustat med jaktplanet De Havilland 2.
I april mötte man för första gången Fokkern i luften och upptäckte att man var helt överlägsna vad gällde manöverförmåga. Det fransktillverkade jaktplanet Nieuport 11, som också var helt överlägset Fokkern, började tillföras brittiska förband i mars/april. Med Fokker Eindecker föddes jaktflyget 1915 som en egen verksamhet i luftkriget. Flygplanet blev också plattformen för de första flygaressen och kulten av de flygarhjältar som krigspropagandan behövde. Detta var bara början på en process som under de följande krigsåren expanderade stort med ”Den röde baronen” ryttmästaren Manfred von Richthofen som den mest kände. För Anthony Fokker var det också början på en strålande karriär som flygplansleverantör till tyska krigsmakten. Under de följande åren konstruerade han de berömda jaktplanen Fokker Dr I, kanske mest känt som Richthofens fruktade triplan, och Fokker D VII som var ett av första världskrigets bästa jaktplan. ★

Henrik Klackenberg är statsheraldiker, historiker, före detta reservofficer vid Svea livgarde och Militär Historias expert på flygkriget 1914–18.

BOKTIPS ★ Mina upplevelser som stridsflygare (1917) av Max Immelmann ★ German Fighter Units 1914 – May 1917 (1978) av Alex  Imrie ★ Stridsflygarna – Jaktpiloter under första och andra världskriget (2010) av Göran Nilzén ★ Early German Aces of World War I (2006) av Greg van Wyngarden ★ An Aviator’s Field Book (1991) av Oswald Boelcke.

Hösten 1917 genomfördes historiens första regel­rätta pansaranfall. Det skedde på väst­fronten, nära den franska staden Cambrai. De brittiska Mark IV-strids­vagnarna var framgångsrika. Men för besättningarna inne i dessa monster av stål var villkoren fruktansvärda.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 2/2009

Strax efter klockan 06.00 den 20 november 1917 började 378 brittiska stridsvagnar typ Mark IV rulla mot sina utgångslägen för anfall längs en tio kilometer bred front. Klockan 06.20 öppnade det brittiska artilleriet eld. För att inte varna den tyska fienden hade pjäserna inte skjutits in mot målen på sedvanligt sätt utan skjutdata räknades fram och pjäserna förblev tysta fram till eldöppnandet. Tätt bakom stridsvagnarna ryckte soldater från sju divisioner ur brittiska 3. armén fram. Längre tillbaka väntade en kavallerikår på att sättas in om man lyckades bryta igenom försvaret.

Anfallsterrängen var noga utvald för att passa stridsvagnarna. För första gången hade man valt ett område som inte var sönderskjutet i tidigare strider och marken hade god bärighet. Den tyska fronten, ”Hindenburglinjen”, utgjordes här av tre försvarslinjer på ett djup av åtta kilometer med mellanliggande taggtrådshinder som var minst 50 meter breda. Bakom fronten fanns staden Cambrai, en viktig tysk knutpunkt som britterna hoppades kunna inta.

Inom Tank Corps, grundad i juni 1916 som Heavy Section, Machine Gun Corps, var offensiven noga förberedd. Chef var brigadgeneral Hugh Elles och stabschef överste J F C Fuller som efter världskriget skulle bli berömd som militärteoretiker och förespråkare för pansartrupper. Fuller skrev noggranna instruktioner om hur samverkan mellan stridsvagnarna och efterföljande infanteri skulle gå till.

Efter att ha förövat långt bakom fronten kördes vagn­arna, som var indelade i nio bataljoner, i nattliga järnvägstransporter på 36 tåg fram till sina utgångslägen som intogs natten före anfallet. Förutom anfallsstyrkan om 324 vagnar fanns 54 stycken i reserv. Vidare fanns 32 vagnar utrustade med särskilda krokar avsedda att dra undan taggtrådshinder, 18 vagnar avsedda för underhållstransporter, tre radiosambandsvagnar och en stridsvagn som skulle lägga ut telefonledningar.

Brittisk Mark IV-stridsvagn misslyckas med att ta sig över en skyttegrav.

Utvecklingen av stridsvagnarna hade startat på allvar två år tidigare. De tillkom som ett försök att bryta dödläget på västfronten, först i Storbritannien och då inom Royal Navy. Marinminister Winston Churchill lät en kommitté utveckla ”landfartyg” 1915. Ordet tank användes som en neutral beteckning för att hemlighålla projektet.

Den brittiska armén beställde 100 exemplar av Mark I och de första stridsvagnarna fick sitt elddop i slaget vid Somme sommaren 1916. Enskilda stridsvagnar sattes in för att hjälpa infanteriet i svårframkomlig skyttegravsterräng där många vagnar körde fast.
Flera stridsvagnar fick dessutom tekniska problem. Chefen för de brittiska stridskrafterna, general Douglas Haig, tyckte ändå att konceptet var lovande och beställde 1 000 nya stridsvagnar, Mark IV.

Att ingå i en stridsvagnsbesättning 1917 var ingen lätt uppgift. Personalen var frivillig. Man efterfrågade teknisk kompetens och erfarenheter av motorer, vilket vid denna tid inte var så vanligt. Vagnchefen (som skötte styrbromsarna) och föraren (som gasade och kunde växla några växellägen) satt bredvid varandra framme i vagnen. Vidare fanns fyra skyttar och längst bak två man som hjälpte till med att växla. Mindre riktningsändringar skötte vagnchefen genom att bromsa det ena bandet. För att svänga skarpare var man tvungen att stanna vagnen varpå föraren signalerade till växlingsmännen. Dessa frikopplade då det ena bandet och körde det andra långsamt eller fort. Att göra en U-sväng kunde ta upp till fem minuter.

Det fanns ingen som helst fjädring. Det innebar att besättningen blev synnerligen omskakad när vagnarna kördes över de minsta ojämnheter samtidigt som det var svårt att observera terrängen från vagnen. Inne i stridsvagnen dominerades utrymmet av en stor sex-cylindrig motor. Den låg helt fritt för att underlätta smörjning och underhåll, vilket var både svårt och farligt när vagnen kördes och personalen var trött.

Under gång fick motorn hela stridsvagnen att vibrera samtidigt som det blev olidligt varmt inne i vagnarna. Det gick inte att göra sig hörd i larmet. Förutom motorn dånade de egna vapnen när de avfyrades samtidigt som vagnen fylldes av krutgaser. Besättningen kommunicerade därför genom att signalera med händerna. Det var svårt att se i halvdunklet, det fanns inga lampor, och ljus kom bara in genom siktspringorna.

Stridsvagnarna fanns i två versioner: ”Male” hade två 6-pundskanoner i torn på vardera sidan av vagnen och fyra kulsprutor, ”Female” hade sex kulsprutor. För att få någorlunda träffsannolikhet med kanonerna var man tvungen att stanna vagnen för att skjuta, däremot kunde kulsprutorna skjuta under gång med yttäckande effekt. Träffades en stridsvagn av finkalibrig eld och splitter lät det som ”enorma trumvirvlar eller 50 hagelstormar mot ett plåttak” som en besättningsman uttryckte det. Risken var då stor att besättningen träffades av sekundärsplitter som slogs loss från insidan av pansarväggen. Det fanns särskilda ansiktsskydd av läder förstärkta med ringbrynjor.Trots allt detta tyckte besättningarna att de hade det bättre än infanteristerna utanför. De var relativt väl skyddade mot splittret från artilleriets spränggranater samt mot finkalibrig eld.

Det största hotet mot stridsvagnarna var direktriktad eld från artilleripjäser. Slog en granat igenom pansarplåten var risken för brand stor. En vagnchef beskrev verkan av en träff under slaget:

”Vår vagn krängde och en förblindande flamma for in genom förarens siktspringa. En detonation, värre än de övriga, lyste upp hela stridsvagnens insida. Ett hett metallstycke flög mellan två i besättningen. Sedan träffades Arthur rakt i ansiktet av stort lösryckt splitter som fortsatt och begravdes i hans bröstkorg. Han föll utan ett ljud rakt ner på motorn, som blev nedsölad av blod, och vidare ner på golvet.”

Attacken vid Cambrai den 20 november startade som planerat. Anfallstäterna hade inga problem att nå den första tyska skyttegravslinjen. Stridsvagnarna mejade ner taggtrådshindren och infanteriet hade lätt att följa efter vagnarna. Inför anstormningen gav många tyska soldater upp eller flydde bakåt. På bara några timmar ryckte britterna fram upp till sex kilometer och med förhållandevis små förluster hos infanteriet.

Tyskarna utsattes även för flyganfall av lågtflygande jaktplan typ Sopwith Camel utrustade med lätta bomber. Normalt avdelades eget artilleri för att bekämpa motståndarnas artilleri, något som nu gjordes med flygplan. De brittiska piloterna anföll även närliggande flygfält för att hindra tyska flygplan att verka över stridsfältet.
På kvällen hade britterna tagit 4 211 fångar och trängt igenom två av de tre försvarslinjerna. Ryktet om framgångarna spreds snabbt och i Storbritannien ringde man för första gången sedan krigsutbrottet i kyrkklockorna för att fira segern, vilket dock skulle visa sig vara förhastat.

Tyskarna hade länge betraktat Cambrai som en lugn sektor som nu försvarades av 20. Landstormsdivisionen med ganska lågt stridsvärde och den bättre 54. Reservdivisionen. Oturligt för britterna var chefen för 54. divisionen artillerist. Medveten om faran för pansaranfall hade han låtit sina artilleribetjäningar öva sig i att bekämpa stridsvagnsliknande mål. Den tyska fronten vid Cambrai ingick i Hindenburglinjen som var en prototyp för ”djupförsvar” enligt rådande tysk försvarsdoktrin. I den utgjordes en första linje huvudsakligen av motståndsnästen. Den andra och viktiga linjen hade frontalt skydd genom sin placering på baksidan av Bourlonåsen, som löpte i nordsydlig riktning. Ytterligare längre tillbaka fanns en reservlinje. Från både andra och tredje linjen kunde tyskarna beskjuta mål som avtecknade sig på åsens krön.

Tyska soldater vid en utslagen brittisk Mark I-stridsvagn.

Tyskarna räddades från ett totalt sammanbrott av att försvaret höll i centrum. När stridsvagnarna nådde upp på Bourlonåsen vid byn Flesquières möttes de av välriktad eld från tyska artilleripjäser. I sina förberedda och skyddade eldställningar hade kanonerna bättre träffsannolikhet än stridsvagnarna som överraskades av tyskarnas eld. Från stridsvagnarna var det svårt att lokalisera artilleripjäserna och britterna förlorade sammanlagt 28 vagnar. Dessutom brast samordningen mellan stridsvagnarna och följeinfanteriet ur 51. skotska divisionen.

För att spara sina soldater hade den skotske divisionschefen beslutat att soldaterna inte skulle gå närmare stridsvagnarna än 150–200 meter (de skulle inte i onödan utsättas för eld som riktades mot stridsvagnarna). Detta medförde att stridsvagnarna inte fick något understöd av infanteriet.

Genom att det tyska försvaret vid Flesquières och på några andra platser i centrum av fronten höll missade britterna möjligheten till ett större genombrott. På kvällen den 20 november hade de förlorat sammanlagt 65 stridsvagnar i strid. Vidare hade 71 vagnar gått sönder och 43 kört fast. Besättningarna i de återstående 199 stridsvagnarna var slutkörda och hade förlorat förbandssammanhållningen. Bristen på samband gjorde att det tog tid att återskapa ordningen. Överraskningsmomentet var borta och understödet minskade när artilleriet omgrupperades framåt till nya batteriplatser. Dessutom tog det för lång tid att få fram kavalleriet.

Tyskarna kastade nu fram förstärkningar för att täppa till de värsta luckorna i fronten. När britterna nästa dag återupptog anfallen saknades det förband för att utnyttja de framgångar man vunnit. Vidare visste många enheter inte vad de skulle göra och samordningen uteblev. Stridsvagnar anföll utan understöd in i bebyggelse. Den 23 november anföll ett tjugotal stridsvagnar uppe på Bourlonåsen varav några vagnar hamnade inne i byn Fontaine. En brittisk kapten i vagn B19 beskrev vad som hände:

”När vi svängde in på bygatan bröt helvetet löst. Vi besköts från alla håll, även uppifrån. Anslagsblixtar från kulorna som träffade runt våra siktspringor och splitter som for omkring inne i vagnen gjorde det svårt att observera. Våra kulsprutors vapensköldar och infästningar skadades. Jag tvingades vråla instruktioner i örat på föraren och sedan rusa över till skyttarna och skrika för att ange mål. Två av besättningsmedlemmarna var sårade och allas ansikten var täckta av blod…
När jag senare observerade ut genom siktspringan i tornet kände jag en smäll på mitt ben. När jag vände mig om såg jag att det brann bak i vagnen vid batterierna. Jag pekade på en lucka och sergeant Stewart stod beredd att öppna den. Jag kan uppriktigt erkänna att i valet mellan död orsakad av brand eller kulor föredrog jag det senare. Kulor slog mot stridsvagnsluckorna som en hagelsvärm mot glas. Vi hade tur och lyckades släcka elden varpå vi körde tillbaka ut ur byn.”

Fortsättningsvis genomförde britterna vanliga infanterianfall enligt skyttegravskrigets mönster av förlustrika utnötningsstrider. Efter sju dygns upprepade anfall lyckades de slutligen erövra huvuddelen av Bourlonåsen. Men då var alla möjligheter till genombrott sedan länge försuttna.
De tyska förstärkningarna till den hotade Cambraifronten uppgick efterhand till 20 divisioner. Den 30 november gick de till motanfall. Tyskarna hade tidigare under året utvecklat en ny anfallstaktik, den så kallade infiltrationstaktiken, vilken de nu framgångsrikt utnyttjade. Särskilt övade ”stormtrupper” hade till uppgift att kringgå motståndsfickor och fortsätta in på djupet. Kvarvarande försvar isolerades och blev sedan lätta mål för andra anfallsförband. Artilleriet utnyttjades också överraskande.

I stället för att försöka skjuta sönder de fientliga ställningarna sköts avskärmande och förblindande eld med hjälp av gas- och rökgranater. Genom att samtidigt skjuta icke observerad eld enbart baserad på kartunderlag mot knutpunkter och förbindelsevägar längre tillbaka försvårades försvarets möjligheter att omgruppera och skicka fram förstärkningar.
De tyska anfallsförberedelserna undgick inte britterna som dock saknade tid och reserver för att vidta några omfattande motåtgärder. De brittiska infanteriförbanden var slitna och hade inte hunnit bygga ut några nya försvarsställningar. De tyska anfallsförbanden gynnades också inledningsvis av dimma som ökade överraskningsmomentet. Senare under dagen utnyttjade även tyskarna direkt flygunderstöd.

Men till skillnad från britterna, som använde jaktplan, hade tyskarna särskilda flygförband, Schlachstaffeln, med tvåsitsiga attackflygplan typ Halberstadt CL-II och Hannover CL-III med visst pansarskydd runt motor och besättning. De tyska attackflygplanen flög på 15 meters höjd och angrep brittiska ställningar direkt framför de anfallande stormtrupperna.

Redan på offensivens första dag erövrade tyskarna huvuddelen av den terräng de tidigare förlorat under britternas pansaranfall. Bara på den viktiga Bourlonåsen lyckades britterna någorlunda hålla tillbaka angriparna. Britterna kastade nu även in stridsvagnar för att försöka hejda tyskarna. En av stridsvagnsbrigaderna var under återhämtning bakom fronten när dess besättningar på förmiddagen den 30 november orienterades om det tyska motanfallet.

Tre timmar senare sattes de första av totalt ett 40-tal vagnar in i striderna. Men i detta rörliga läge var det svårt att leda vagnarna som saknade sambands­utrustning. De få radiostationer som stridsvagnsförbanden medförde var man tvungna att lasta av och upprätta innan de kunde användas. För att etablera telefonförbindelse fanns särskilt avdelade stridsvagnar som kunde lägga ut ledningarna på marken som sedan skulle hängas upp i särskilda stolpar innan man kunde upprätta någon telefonförbindelse. Låg teknisk tillförlitlighet och svårigheterna att leda stridsvagnarna minskade avsevärt deras stridseffekt.

Men även tyskarna var trötta och kraften var på upphällningen efter dagens framgångsrika anfall som kostade även dem stora förluster. Det var inte heller någon väl planerad större offensiv utan snarare ett hastigt genomfört lokalt motanfall. Efter ytterligare några dagars oavgjorda strider stabiliserades fronten i ett läge ganska likt det som rådde före den 20 november. Britter och tyskar hade inte lyckats åstadkomma mer än varsin inbuktning i motståndarens försvarslinje.

Även om striderna vid Cambrai inte var avgörande för krigsförloppet var lärdomarna intressanta. Redan på slagets första dag framstod det tydligt hur viktigt det var med samverkan mellan stridsvagnar, infanteri och artilleri. Brast samordningen hade försvararna goda möjligheter att bekämpa stridsvagnarna.
Den tyska officeren Heinz Guderian uppfattas av många som blixtkrigets arkitekt. Ursprungligen signalist och stabsofficer under första världskriget blev han under mellankrigstiden känd som en ivrig förespråkare för mekaniserad och rörlig krigföring. I sin bok Achtung Panzer!, som kom ut 1937, skrev han bland annat om erfarenheterna från Cambrai:

”Tack vare stridsvagnar erövrade britterna vid Cambrai på mycket kortare tid ett lika stort område som under slaget vid Ypres [31 juli–10 november 1917] med avsevärt mindre förluster. Stridsvagnarnas häpnadsväckande framgång vid Cambrai berodde på att de för första gången sattes in samlat på en bred front. Framgångarna kunde blivit ännu större om britterna disponerat tillräckligt med reserver. Istället för att inrikta sig på att anfalla kvarvarande tyskt motstånd borde de ha fortsatt in på djupet för att eliminera batteriställningar, reserver och stabsplatser. Deras flygunderstöd var otillräckligt.”

Tre år senare ledde Guderian en pansarkår genom Ardennerna i fälttåget mot Frankrike 1940. Tyskarna hade lärt sig läxan från Cambrai. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.