Text: Bo Bjelfvenstam
Från Militär Historia nr 2/2012

Den 15 mars 1961 utbröt ett våldsamt uppror i norra delen av den portugisiska kolonin Angola. Grupper om 100–150 man från bakongofolket gick på flera håll samtidigt till angrepp mot kaffe- och bomullsplantager med macheter och uråldriga mynningsladdare. Första dagen mördades mellan 200 och 300 européer och många fler afrikaner som arbetade på plantagerna. Massakrerna pågick i över en vecka och drabbade svarta och vita, män, kvinnor och barn. Dödssiffrorna är mycket osäkra men ett tusental vita och minst tio gånger så många svarta dödades av gerillakrigare tillhörande en organisation som senare skulle bli känd som FNLA (Nationella Fronten för Angolas Befrielse) med Holden Roberto som ledare.

Portugiserna skickade ut straffexpeditioner. Men upproret pågick mitt under regntiden med oframkomliga lervägar där arméns fordon körde fast. Dessutom hade rebellerna sprängt ett antal broar. I väntan på regntidens slut mobiliserade portugiserna. Förstärkning rekvirerades från Portugal, européerna i området beväpnades och organiserades i miliser. I maj stod portugiserna redo för vedergällning. Portugals försvarsminister förklarade: ”Vi ska inte kriga mot mänskliga varelser utan mot vildar och vilda djur, mot kommunister.”

Hämnden blev skoningslös. Byar bombades, trupperna drog omkring och dödade hämningslöst. Inte minst milisen, de europeiska jordbrukarna, deltog i slakten. Särskilt åtråvärda mål för raseriet var de afrikaner som till skillnad från många européer kunde läsa och skriva, ofta mulatter och Portugalanpassade ”assimilados”. Massakrerna pågick i flera månader. Först i september förklarades kriget avslutat och vunnet av regeringsstyrkorna. I själva verket var det nu det tretton år långa befrielsekriget började.

Våld och övergrepp har en lång tradition i Angola. Redan under 1400-talet sände den portugisiske prinsen Henrik sjöfararen ut fartyg på forskningsresor för att vidga Portugals inflytande i Afrika, sprida kristendomen och som yttersta mål upptäcka sjövägen till Indien och Fjärran östern. 1482 passerades Angola i förbifarten och förklarades portugisiskt.

Till en början bedrevs handel som efterhand övergick till plundringar. Från 1500-talet till mitten av 1800-talet blev slavhandel den viktigaste aktiviteten i Angola – den portugisiska kolonin Brasilien behövde mycket arbetskraft till sina plantager.

På Berlinkonferensen 1884–85 styckade de europeiska kolonialmakterna upp Afrika och Angola erkändes som portugisisk koloni. För att kontrollera och exploatera området krävdes fler kolonisatörer och portugiserna strömmade till i tusental. Dels straffångar som deporterats, dels fattiga bönder, de flesta analfabeter, som utlovats jord och billig arbetskraft. Den billiga arbetskraften bestod av tvångsrekryterade angolaner. Slaveriet avskaffades på 1880-talet och ersattes av brutalt tvångsarbete som var en av anledningarna till upploppen på 1960-talet och de skärpta kraven på självständighet.

Omkring 1960 hade de flesta kolonier i Afrika fått sin självständighet, vanligen på fredlig väg. Något sådant var helt otänkbart för de portugisiska kolonierna. I Storbritannien och Frankrike fanns en stark liberal opinion som började ivra för avkolonisering. Dels av rent ekonomiska skäl; det kostade för mycket att hålla starka militär- och polisstyrkor runt om i världen. Men säkert hade också de stora slagorden efter andra världskriget börjat göra sin verkan: Alla människors lika värde, folkens rätt till självbestämmande, antirasism. Motsvarande opinion var mycket svag i Portugal och kunde inte göra sig gällande i ett land utan tryckfrihet.

Här hade Antonio de Oliveira Salazar kommit till makten på 1920-talet och tillskansat sig närmast diktatoriska befogenheter. Hans politiska inriktning blir tydlig i ett citat: ”Jag tror inte på allmän rösträtt, jag tror inte på jämlikhet utan på hierarki.” Salazar skapade vad han kallade Den Nya Staten (Estado Novo) som understöddes av högergrupper, monarkister och katolska kyrkan. Kolonierna döptes om till provinser och sågs som en integrerad del av det portugisiska ”imperiet” som var helt och odelbart.

Andra länder genomförde koloniernas frigörelse utan särskilt stora ekonomiska uppoffringar. Portugal – Salazarregimen – däremot skulle knappast överleva en avkolonisering därför att det politiska och ekonomiska beroendet av kolonierna var avgörande. Utan kolonier ingen Ny Stat. Tanken på avkolonisering väckte också mycket starkt motstånd från portugiserna i Angola liksom i andra kolonier där européer ägde och odlade jord. Kampen för självständighet blev blodig och långvarig.

I Angola framträdde tre större befrielserörelser som tidvis bekämpade varandra. Den första och största rörelsen var MPLA (Folkrörelsen för Angolas befrielse) som dominerade i Luanda och andra större städer. Medlemmarna, särskilt i ledningen, var vanligen bättre utbildade än i de andra organisationerna och mer etniskt blandade. Rörelsen stöddes av Sovjetunionen och Kuba. MPLA leddes av marxist-leninisten Agostinho Neto som var läkare och uppskattad poet. Han var en av mycket få angolaner som fått högre utbildning. Neto arresterades och fängslades vid flera tillfällen för ”subversiv verksamhet”. I fängelse skrev han dikter där han uttryckte sin kritik, sin förtvivlan, sitt motstånd.

FNLA (Nationella fronten för Angolas befrielse) opererade huvudsakligen i norra Angola i den stora folkgruppen Bakongos område mot gränsen till Kongo. FNLA leddes av Holden Roberto och stöddes av Kongo (från 1971 under namnet Zaire), USA och Kina.

FNLA:s ”utrikesminister” Jonas Savimbi lämnade 1964 tillsammans med några likasinnade organisationen. Savimbi var liksom Neto läkare, utbildad i Schweiz. Han anklagade Holden Roberto bland annat för att gå i USA:s ledband och föra kampen för självständighet ineffektivt. Savimbi for till Kina där han genomgick utbildning i mao­istisk gerillakrigföring. Han bildade 1966 en egen befrielserörelse – Unita (Nationella förbundet för Angolas totala befrielse) – som med tiden skulle bli MPLA:s huvudmotståndare. Unitas stöd fanns huvudsakligen i centrala och södra Angolas högland bland ovimbundufolket som utgjorde ungefär en tredjedel av den angolanska befolkningen.

Förutom dessa tre huvudorganisationer – MPLA, FNLA och Unita bildades en särskild befrielserörelse för enklaven Kabinda i norr, FLEC (Befrielsefronten för Kabindaenklaven). Motsättningarna mellan de olika rörelserna ökade och ledde till strider som skulle komma att intensifieras efter självständigheten.

Kriget krävde allt större portugisiska militära insatser. I slutet av 1960-talet lär Portugal ha haft den näst efter Israel högsta procenten av soldater i världen. Man började få rekryteringsproblem. I början av kriget tjänstgjorde många afrikaner i okvalificerade befattningar som tjänare, städare, handräckning och liknande. Det var närmast en motsvarighet till det civila tvångsarbetet. Efter hand utbildades allt fler afrikaner och vid krigets slut bestod halva den stridande portugisiska styrkan i Angola av afrikaner. Naturligtvis fanns det en stark opposition inom armén mot den tilltagande afrikaniseringen. Kunde man verkligen lita på de svarta soldaterna? Var de inte särskilt mottagliga för fiendepropaganda? Var inte alla afrikaner potentiella terrorister? Den misstänksamheten dröjde kvar under hela kriget.

Specialgrupper bildades bestående av frivilliga afrikaner utbildade på samma sätt som de reguljära trupperna. De organiserades i mindre grupper om cirka 30 man som ofta anslöts till de portugisiska bataljonerna. En av fördelarna var de svarta soldaternas kännedom om den lokala kulturen och språket. Andra specialgrupper utgjordes av svarta fallskärmstrupper.

En specialgrupp som tycks ha spelat en inte obetydlig roll i den portugisiska krigsmakten var de så kallade Flechas (pilar). De bestod till stor del av bushmän och sorterade under politiska polisen (PIDE), men opererade i hög grad självständigt. De rekognoserade, spionerade, saboterade men deltog också i stridshandlingar. Ovärderlig var bushmännens förmåga att ”leva på ingenting”. De kunde finna föda och vatten i naturen och var i stor utsträckning oberoende av underhåll från centralt håll.

Under de första åren fördes kriget mest som gerilla­räder från baser i grannländerna, främst Zaire och Zambia. Men befrielserörelserna utvecklades politiskt och militärt. Vapen från de utländska gynnarna strömmade till och allt större områden i Angola betraktades som befriade.

Portugal bemötte hotet med vedertagna antigerillametoder utprovade i bland annat Vietnam och Algeriet – truppförflyttningar med helikopter, napalm för att avslöja gerillatillhåll, tvångsförflyttningar till ”strategiska byar”. Arméledningen hävdade att förflyttningarna skedde för folkets trygghet, de skulle skyddas från ”terroristisk” påverkan i särskilda väl bevakade områden, ofta inom taggtrådsstängsel. Portugiserna satte också in beridet kavalleri som visade sig effektivt i svår terräng, oframkomlig för motorfordon.

I Portugal efterträddes Salazar 1968 av Marcelo Caetano som genomförde en del sociala och politiska reformer. Men när det gällde kolonierna var han lika kategorisk som Salazar – kolonierna eller provinserna var en del av det portugisiska imperiet och skulle för all framtid styras från Lissabon. Det innebar bland annat att minst 40 procent av statsbudgeten spenderades på krigsmakten medan stora delar av befolkningen levde i fattigdom. Portugal framstod i Europa närmast som ett u-land.

Bland portugisiska soldater och officerare växte motståndet och kritiken mot regeringen. Det fanns flera orsaker. En var de långa krävande tjänstgöringstiderna i Afrika, ofta flera år, långt från hem och familj i ett krig som föreföll allt hopplösare att vinna. Stort missnöje rådde vidare med en nyordning som regeringen infört, nämligen att studenter vid universiteten kunde genomgå en kort utbildning och utnämnas till officerare med samma grad som de ”riktiga” officerarna, utexaminerade från militärakademin. Särskilt bland de yngre officerarna gjorde sig också en tydlig vänstervridning gällande som tog sig uttryck i allt starkare krav på demokratiska reformer i Portugal. En underjordisk organisation bildades under namnet MFA (Movimento das Forças Armadas), oftast kallad Kaptensrörelsen eftersom de flesta medlemmarna var officerare i mellanställning.

Missnöjet fick sitt utlopp den 25 april 1974 då regeringen störtades i en oblodig militärkupp, nejlikerevolutionen. Efter den händelsen lyckades befrielserörelserna i Angola enas så länge att de kunde förhandla med den portugisiska regeringen om självständigheten, som fastställdes till den 11 november 1975. MPLA kontrollerade flera städer, främst huvudstaden Luanda och betraktade sig som regering i Angola. Det bestreds dock av Unita och FNLA.

Så började det långa blodiga inbördeskriget, kampen om makten. Portugiserna lämnade sin koloni och tog med sig allt från institutioner och administration till maskiner, fordon och hela fabriker. De tog även med sig kunskap och kompetens och lämnade ett stort tomrum. Vem skulle fylla det? De tre befrielseorganisationerna lyckades aldrig övervinna sina ideologiska och etniska motsättningar och upprätta ett system där makten delades på ett för alla godtagbart sätt.

Tidigare hade befrielserörelserna sökt utländsk hjälp för att bekämpa Portugal och kolonialismen. Nu sökte de stöd för att bekämpa varandra. FNLA och Unita behövde bistånd för att möta det ”kommunistiska hotet” i form av MPLA. Och MPLA sökte stöd för att möta det ”neokolonialistiska hotet” i form av FNLA och Unita.

Sovjetunionen fortsatte tillsammans med Kuba att stödja MPLA med allt tyngre vapen, officerare utbildades i Moskva, sovjetiska rådgivare kom till Luanda och Kuba skickade soldater. Moskva hoppades på det sättet kunna upprätta en vänskapligt sinnad regim i södra Afrika.

Kort efter nejlikerevolutionen i Portugal anlände en kinesisk delegation av militära rådgivare till FNLA:s högkvarter i Zaire. De medförde en stor vapensändning. Ungefär samtidigt hade CIA, den amerikanska underrättelsetjänsten, fastställt att FNLA även var den rörelse som bäst kunde befrämja USA:s intressen i Angola. CIA började göra hemliga utbetalningar till FNLA.

Unita var vid tiden för självständigheten den svagaste av de tre rörelserna. Jonas Savimbi försökte därför till en början undvika militär konfrontation och strävade i stället efter en politisk uppgörelse. Men Unita drogs in i striderna och nu började USA stödja rörelsen med vapen. Unita och FNLA inledde ett samarbete för att jaga bort MPLA från Luanda. Savimbi vände sig till ännu en utländsk aktör med anhållan om stöd – Sydafrika. Och Sydafrika reagerade positivt, sydafrikanska vapen började levereras till såväl Unita som FNLA.

I oktober 1975 trängde syd­afrikanska styrkor in i An­gola och stred tillsammans med Unita. De drog norrut mot Luanda. Samtidigt närmade sig FNLA under Holden Robertos ledning huvudstaden från norr. Målet för de båda MPLA-fienderna var att inta Luanda före självständighetsdagen den 11 november och på det sättet slutgiltigt manifestera vem som regerade i Angola. Offensiven inleddes framgångsrikt. I början av november föreföll det som om huvudstaden stod inför sitt fall. Men i sista stund vände det.

Förutom ett tusental egna soldater bestod FNLA-styrkan av två bataljoner otillräckligt utbildade och inte särskilt motiverade soldater från Zaire, 120 portugisiska/angolanska legosoldater samt ett femtiotal sydafrikaner. Dagen före självständigheten, den 10 november, gav Holden Roberto order om anfall mot Luanda trots avrådan från sina militära experter. FNLA hejdades vid Kifangondo någon mil nordost om Luanda av MPLA, understött av kubanska soldater som kommit till undsättning genom en luftbro från Havanna. De hade utrustats med bland annat raketartilleri, stalinorglar, och andra tunga sovjetiska vapen. Stalinorglarna, BM-21, sägs ha haft mer psykisk än fysisk effekt, de var oerhört skrämmande för soldater som aldrig tidigare upplevt dem. När så Luandaborna natten till den 11 november firade självständigheten genom ett fredligt men praktfullt fyrverkeri, fullt synligt från Kifangondo, utbröt panik och FNLA-styrkorna flydde i vild oordning.

I söder tycks den sydafrikanska offensiven ha hejdats av ett påbud från USA som insåg att det vore politiskt för­ödande att just sydafrikanska styrkor skulle inta Luanda. Det borde i stället vara angolanska stridskrafter från norr, men det misslyckades alltså. Och den politiska skadan var redan skedd. Att samarbeta med den sydafrikanska apart­heidregimen, hela världens paria, var helt oacceptabelt. Allt fler afrikanska stater och snart även OAU, den afrikanska enhetsorganisationen, började överge Savimbis Unita och stödja MPLA.

På den avtalade självständighetsdagen utropade MPLA Angolas självständighet. Programförklaringen inne­höll målet att skapa en ”revolutionär demokratisk diktatur”. Med FNLA i grunden besegrat och sedan de sydafrikanska trupperna dragits tillbaka upphörde striderna. Men bara tillfälligt.

Inbördeskriget tog snart ny fart. FNLA tynade bort och kampen fortsatte främst mellan huvudfienderna MPLA och Unita, eller som det nu blivit, mellan rege­ringen och rebellerna. På MPLA:s sida stred kubanska soldater. Sydafrikanska trupper stödde återigen Unita. De anföll från söder också för att angripa de baser som ANC, den syd­afrikanska befrielserörelsen, och Swapo, den namibiska befrielserörelsen, hade inrättat i Angola. Unita sågs både av Sydafrika och USA som ett pålitligt bålverk mot kommunismens och Sovjetunionens inflytande i Afrika.

MPLA kontrollerade oljekällorna i nordväst medan Unita hade lyckats lägga beslag på diamantgruvorna i nordost. Båda sidor kunde alltså finansiera sin krigföring med hjälp av Angolas naturtillgångar.

Det största och mest avgörande slaget i inbördeskriget utspelades 1987–88 i sydöstra Angola. Området behärskades av Unita. I september 1987 inledde regeringstrupperna en offensiv för att slutgiltigt förinta Unita och få kontroll över hela landet. MPLA:s styrkor var utrustade med bland annat sovjetiska stridsvagnar T-55 och T-62, Mi-24 helikoptrar och jaktplanen MiG–21 och MiG–23. Unita bemötte framgångsrikt regeringssidans överlägsenhet i luften med bland annat amerikanska Stinger luftvärnsrobotar.

En serie MPLA-anfall mot Unita-styrkor vid Lomba-floden slogs tillbaka med hjälp av den sydafrikanska armén. Regeringstrupperna retirerade till den väl befästa staden Cuito Cuanavale. Sydafrikanerna och Unita inledde en belägring med artilleribeskjutning på 30–40 kilometers avstånd. Ett pressat MPLA begärde och fick mer understöd av Kuba som ökade sin 25 000 man stora kontingent med ytterligare 15 000 man. Under de första månaderna 1988 försökte Unita och sydafrikanerna inta Cuito Cuanavale vid flera tillfällen, den sjätte och sista gången 23 mars. Men staden höll ut, Sydafrika gav upp.

I slutet av 1980-talet ljusnade läget i södra Afrika. Namibia blev självständigt, Sydafrika avskaffade apartheid och drog tillbaka sina trupper från Angola, och Kuba gjorde likadant. Det kalla kriget upphörde i och med Sovjetunionens och östblockets kollaps. 1991 slöts äntligen fred i Angola efter stor förödelse och kanske 300 000 döda. President- och parlamentsval utlystes och hölls. Vid självständigheten sexton år tidigare hade endast ett parti tillåtits, MPLA, och Angola utropades då som socialistisk enpartistat. 1992 infördes i stället en demokratisk grundlag och fler partier tilläts delta i valet.

President Agostinho Neto hade dött 1979 och efterträtts av José Eduardo dos Santos som ställde upp i presidentvalet mot Jonas Savimbi. Dos Santos tog avstånd från marxism-leninismen och bekände sig nu till ”demokrati och marknadsekonomi”. Ingen av presidentkandidaterna uppnådde de nödvändiga 50 procenten av väljarna. Men i parlamentsvalen segrade MPLA. Anklagelser om valfusk kom genast från Unita och kort efter valet bröt kriget ut på nytt.

I enlighet med fredsavtalet 1991 hade MPLA reducerat sin krigsmakt, till skillnad från Unita som särskilt på landsbygden bibehöll sina väpnade styrkor. Regeringen var helt oförberedd när Unita gick till angrepp mot ett stort antal städer och byar samtidigt i hela landet.

Hårda strider pågick under ett par år och flera hundratusen människor dödades, soldater och civila. Under 1993 behärskade Unita en stor del av landet och det såg ut som Savimbi skulle överta makten. Men i Washington hade George Bush efterträtts av Bill Clinton som inte längre behövde utkämpa något kallt krig. Han bytte sida i Angola och erkände MPLA som nu fick massivt stöd både från USA och Ryssland. MPLA fick så småningom övertaget i kriget och fredsförhandlingar inleddes 1994. Nu skulle en nationell regering bildas där även Unita skulle få ministerposter. De båda rörelsernas arméer skulle slås samman till en nationell krigsmakt övervakad av FN.

Freden varade i några år, men i slutet av 1990-talet tog striderna återigen fart. Kriget var alltför lönande för alltför många för att någon fredsvilja skulle kunna uppammas bland de styrande. Kriget antog allt kriminellare former. Den krigförande elitens strävanden kom att mindre gälla ideologiska mål, mer att berika sig själv. MPLA-regeringen har genomgått djupgående förändringar under åren sedan självständigheten. En från början revolutionär och folkligt förankrad rörelse har gradvis övergått till ett elitistiskt och gravt korrumperat styre, där större delen av den politiska och ekonomiska makten ligger samlad hos presidenten och hans kotteri.

2002 kom slutet på kriget. Regeringstrupperna lyckades spåra upp Savimbi med hjälp av amerikansk och israelisk underrättelsetjänst samt avhoppare från Unita. Han sköts ihjäl. Sedan dess har det rått fred i Angola i varje fall mellan ärkerivalerna MPLA och Unita. Men i oljeenklaven Kabinda har rebellverksamheten fortsatt och regeringen har skickat tusentals soldater för att kväva upproren. ★

Bo Bjelfvenstam är dokumentärfilmare och författare med Afrika som specialområde.

BOKTIPS ★ Rebels and Robbers – Violence in Post-Colonial Angola (2007) av Assis Malaquias ★ The Origins of the Angolan Civil War (2001) av Fernando Andresen Guimarães ★ Afrikanische Totenklage (2003) på tyska av Peter Scholl-Latour.

De portugisiska, brittiska, spanska och franska kolonialmakterna var 1800- och 1900-talets största. Filmklippet nedan illustrerar  de fyra imperiernas fall.

Många olika kamouflagemålningar har prövats genom åren för att få stridsvagnar att bli mindre synliga på slagfältet. Richard Areschoug har synat de vanligaste försöken.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 1/2012

När motordrivna fordon kom i militär tjänst var de endera i sina civila färger eller målade i samma nyanser som använts på artilleri och hästdragna fordon. Vanligen rörde det sig om olika olivgröna eller grå nyanser.

Britternas första pansarbilar var målade i en ljusgrå färg som liknade den på örlogsfartyg. Undantaget var marinflygets pansarbilar som var i Daimler khaki-green. Då de sedan tog fram världens första stridsvagn, Mark I, kallades dessa Landship eftersom de sågs som en typ av slagskepp på land. Det återspeglade sig i målningen som var ljusgrå. Det ändrades dock redan innan deras första insats. Då hade ett komp­li­cerat målningsmönster tagits fram av överstelöjtnant Solomon J Solomon, som var konstnär i det civila. Det utgjordes av fläckar i rött, grönt, blått och brunt. Allt för att bryta upp fordonets siluett. Snart slopades målningen och den grå färgen kom tillbaka innan allt snart åter blev khakigrönt, snarlikt Daimlers färg.

Utvecklingen var i stort den samma i alla länder under perioden, man gick från komplicerade mönster till en färg. Med tanke på hur slagfälten såg ut under kriget spelade inte kamouflaget så stor roll. Fordonen täcktes snart av ett miljöanpassat kamouflage av lera.

Då freden kom fanns det åter tid för puts och målning, något som även återspeglade sig på stridsvagnarna. Flerfärgskamouflage blev populärt igen och var ofta halvblankt eller till och med blankt så att allt skulle se snyggt ut. Två viktiga undantag fanns dock, USA och Sovjet­unionen, som båda använde enfärgad, mörkgrön målning. USA:s nyans var den klassiska Olive Drab.

Kolonialmakter som Italien och Storbritannien hade ökenområden och tog fram målning som skulle passa där. Basfärgen blev olika ljust bruna nyanser med kamouflage ovanpå. Detta var till för att bryta upp stridsvagnens konturer. I det speciella, skarpa ljuset i öknen var skuggornas färger annorlunda. Det återspeglade sig i att främst britterna använde kontrastmålning i ljusblått, grågrönt och brunt.

När andra världskriget bröt ut var alltså de flesta nationers fordon i någon typ av kamouflage. Nästan direkt, under finska vinterkriget, kom behovet av vintermålning. Här användes en borttvättbar vit kalkfärg.

Liksom under första världskriget gick de flesta stridande snabbt över till en enfärgad målning. Många källor har angivit att allt tyskt pansar från krigsutbrottet var helt mörkt pansargrått, men så var det inte. Ett chokladbrunt kamouflage användes fram till hösten 1940. Detta är dock svårt att avgöra på svartvita bilder av dammiga fordon.

Britterna slopade sina tre gröna nyanser och började använda en jordbrun färg. Ovanpå denna användes vanligen en asfaltssvart färg. Den målades på i stora rundade fält som såg ut som Musse Piggs öron så självklart kallades det Micky Mouse-schemat. Liknade målning användes på sandfärgen i Nordafrika. Här utvecklades även en udda sandfärg med rosastick, kallad Desert Pink. Innan tyskarna fick ökenfärger användes nödlösningar som att smeta in vagnarna med lera eller att spruta dem med olja och strö sand ovanpå.

Då USA kom med i kriget tog man fram nyanser för att måla på Olive Drab så fordonen passade in i stridsmiljön, exempelvis öknen. I Europa förekom även kontrastmålning i svart, men enbart Olive Drab var vanligast och enkelt att genomföra vid massproduktion. Sovjet, som också massproducerade, använde en liknande olivgrön färg.

Tyskarna behöll pansargrått som bas fram till våren 1943 då den ersattes av en sandgul nyans. Till denna hörde två kamouflage­färger, rostrött och mörkgrönt. De kom ut till varje fordon som en pasta som fick späs och appliceras av besättningen efter hur man tyckte var lämpligt. Det gav utrymme till oändligt många variationer. När sedan de allierade fick luftherra­välde var det vanligt att tyskarna använde grenar och buskar för att öka kamouflageeffekten, framförallt då fordonen stod stilla. Mot slutet av kriget blev basfärgen grön med brunt och sandgrått ovanpå.

Efter andra världskrigets slut var det först enfärgad målning som gällde. Färgen förändrades däremot i sammansättning. Den gjordes IR-säker för att undgå upptäckt när fienden använde mörkersikten och värmekameror. Den var även lättare att tvätta ren från kontaminering från ABC-stridsmedel.

Den stora förändringen i USA:s målning kom i början av 1970-talet då amerikanska armén utvecklade åtta målningsscheman för olika regioner, de flesta baserade på fyra färger. Denna komplicerade målning kunde både penselmålas eller sprutas. Ungefär samtidigt tog andra nationer, även Sverige, fram egna kamouflage. Ett av de mera udda var det som användes av britternas styrkor i Berlin. Här målades Chieftain-stridsvagnarna så att de såg ut som tegelmurar.

En nackdel med alla kamouflage var att man lätt på håll kunde se vilken nationalitet fordonen hade. För att komma ifrån det gick USA först över till helt gröna fordon. Senare införde alla Natoländer, utom britterna, standardmålning i mörkgrönt, rödbrunt och svart.

Genom att tyngdpunkten på dagens konflikter har förskjutits till Mellanöstern och Afghanistan är det ökensand som dominerar exempelvis i USA:s krigsmakt.

Även om kamouflage fortfarande har en viss inverkan gör det moderna, sensorbaserade kriget denna mindre, något som märktes i Irak 2003 då mörkgröna M1A2 Abrams användes i ökenmiljö. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare.

BOKTIPS ★ Wehrmacht – Heer 1939–1945 Camouflage Colors (2000) av Tomás Chorý ★ British Tank Markings and Names (1978) av B T White ★ US Armour Camouflage And Markings 1917–45 (1984) av Steven J Zaloga.

Mer information om sommar-, vinter- och flerfärgskamouflage samt kamouflage på svenska stridsvagnar hittar du i Militär Historia nr 1/2012!

Text: Anders Fager
Från Militär Historia nr 12/2011

Det var i slutet av mars 1862.
I Nashville, Tennessee, hade nordstatsgeneralen Ormsby Mitchel just insett att de sydstatstrupper han haft söder om sig var borta. Vart de tagit vägen var oklart, men något var i görningen längre västerut där general Grant marscherade söderut längs Tennessee-floden. På vad som i inbördeskriget kallades västfronten – fronten väster om Appalacherna – hade kriget än så länge bestått av ett antal mindre operationer längs Mississippis bifloder. Men nu, efter nästan ett år, hade kriget fått upp farten och stora saker började hända.

Men inte för Mitchel, som än så länge fick nöja sig med att sitta med sin division och skydda Nashville, precis som de gjort de senaste månaderna.

Mitchel, som före kriget varit professor i matematik och hunnit med att ge ut USA:s första astronomiska tidskrift, började smida planer på att marschera söderut han med. Han skulle först ta det oförsvarade Huntsville och sen Chattanooga, en framstöt som skulle skära av sydstaternas viktiga järnväg mellan Atlanta och Memphis i väster.

Att ta Huntsville skulle inte vara något problem, då den lilla staden inte hade något som helst naturligt försvar. Chattanooga var däremot en hårdare nöt, omgivet av berg och flodkrökar. Dessutom gick Western & Atlantic-järnvägen söderut från staden och gjorde det lätt att frakta upp förstärkningar från Atlanta. Att ge sig på Chattanooga med bara en division var ett ganska vågat företag, men Mitchel hade ett ess i ärmen i form av James J Andrews, en före detta sånglärare och smugglare som numera försörjde sig som spion. Andrews hade tänkt ut en djärv plan för att skära av järnvägen och på så sätt isolera Chattanooga. Man skulle helt sonika stjäla ett tåg i trakten av Atlanta – tjugotalet mil in på sydstaternas territorium – och sedan åka längs banan och ställa till så mycket skada som möjligt på rälsen, bränna broar och blockera tunnlar. Man skulle sedan köra rakt igenom Chattanooga och ånga Mitchels framryckande trupper till mötes. Mitchel gillade den djärva planen och beslutade att Andrews och tjugotre andra frivilliga, de flesta soldater från Ohio, skulle genomföra räden.

Den sjunde april sattes Andrews plan i verket. Han och hans män begav sig av mot Marietta, Western & Atlantic-järnvägens depå, femton mil söder om Chattanooga. De var civilklädda och tog sig fram i små grupper.

Samma dag, nästan tjugo mil västerut, anföll Grant general Johnstons sydstatare vid Shiloh nära Tennesseefloden. Det var andra dagen av strider vid Shiloh och totalt skulle 23 000 man dödas och såras där, dubbelt så många som under hela det år kriget hittills pågått. Shiloh var det då blodigaste slaget i den amerikanska historien och i både nord och syd var man chockade. Kriget hade plötsligt visat sig vara så oerhört mycket brutalare än vad man trott.

Med hela inbördeskriget i ett tillfälligt chocktillstånd var Mitchels lilla operation perfekt timad. Den 11 april erövrade hans division Huntsville utan att skjuta ett skott. Samma morgon hade Andrews män samlats i Marietta. Regnet öste ner och man beslöt att skjuta upp tågkapningen till nästa dag.

Western & Atlantic-järnvägen som Andrews skulle förstöra var byggd på 1840-talet. Den löpte över tjugotvå mil, från en station som bara några år tidigare fått namnet Atlanta, över Appalacherna till Chattanooga. Vid Chetoogeta-berget hade man sprängt en 475 meter lång tunnel för järnvägen, en mycket avancerad operation på sin tid. Järnvägen var på många sätt en av söderns viktigaste och de närmaste åren skulle hårda strider rasa längs den, och både Marietta och Atlanta brännas ner.

På morgonen den tolfte skred Andrews till verket. Då saknades fyra av hans män. Senare skulle det visa sig att två av dem försovit sig och två tagits till fånga. De båda morgontrötta soldaterna hakade på en kolonn av sydstatssoldater och tog sig till Huntsville. Att operera bakom fiendens linjer i ett land där alla pratade samma språk och ingen hade några identitetshandlingar var på många sätt ganska enkelt. Den största faran för Andrews män var faktiskt att bli tagna för desertörer och antingen hängda på fläcken eller kommenderade till straffarbete.

Andrews och hans män hoppade på morgontåget till Chattanooga. En dryg mil norrut stannade tåget till i kåkstaden Big Shanty där Andrews tänkte slå till. Big Shanty hade nämligen ingen telegrafstation som man kunde slå larm ifrån. Det var däremot en plats där tåg brukade stanna för att låta folk kliva av och äta; restaurangvagnen var ännu inte uppfunnen. Medan passagerare och besättning åt frukost i det gröna kopplade nordstatarna loss passagerarvagnarna från lokomotivet The General, ett 22-tons lok byggt i New Jersey 1855. Vid sex på morgonen släppte Andrews på bromsen och tuffade iväg norrut mot Chattanooga, med ett lok, en tender (vagn för bränsle och vatten) och tre tomma godsvagnar. Kuppen hade lyckats.

I Big Shanty var det tågets konduktör William Fuller som snabbast återfick fattningen. Han och två andra män satte efter The General. Först springande och sedan på en dressin. Det kan låta konstigt att Fuller kunde förfölja The General med en handdriven dressin, men även utan last var det svårt att få upp ett lok som detta i mer än 35 kilometer i timmen. I bergen söder om Chattanooga gick det ännu långsammare, och dessutom behövde Andrews hela tiden stanna till för att kunna utföra sina sabotage.

The General passerade Little Shanty. Tanken var att Andrews skulle passa på att sända falska meddelanden via telegrafen, men han upptäckte tidigt att han var förföljd och vågade inte stanna länge nog. Han gjorde också tappra försök att blockera rälsen, både för att få hejd på den envise Fuller och för att det faktiskt var operationens stora syfte. Men att fort verkligen förstöra räls är svårt. Tricket är att sätta eld på syllarna och på så vis skapa nog hetta att kröka skenorna, men ett ihållande duggregn gjorde det svårt att få fart på elden och man insåg snart att man borde haft med sig dynamit för att exempelvis spränga ner sten på rälsen i den djupa Allatoona-­ravinen.

Efter tjugofem kilometer passerade The General Emerson vid Allatoonasjön. Fuller anlände en stund senare och kommenderade ut lokomotivet Yonah som stod på ett stickspår. Nu var jakten igång på allvar. Fuller och hans kumpaner plockade också upp soldater från ett läger man körde förbi.

I Kingston, två mil senare, hade under tiden The General tvingats stanna. Man var tvungen att vänta på ett mötande tåg där dubbelspår tillät ett möte. Eftersom Andrews rivit ner telegraftrådarna kom tåget från Chattanooga till sist rullande utan att ha en aning om att männen som vinkade från The General var nordstatare. The General hade knappt hunnit lämna Kingston förr­än Fuller nådde fram. Han övergav Yonah till förmån för det snabbare lokomotivet William R Smith, och fortsatte jakten.

Åtta kilometer senare, strax innan Adairsville, tvingades Fuller att stanna. Andrews män hade lyckats förstöra en lång sträcka av rälsen. Men Fuller gav inte upp så lätt. Han sprang tre kilometer till nästa station där han fann lokomotivet Texas. Andrews hade mött Texas som var på väg norrifrån och övertalat lokföraren att köra åt sidan och släppa fram The General. Fuller tog resolut befälet över Texas och beordrade full fart bakåt.

Texas kom att backa fem mil, genom Resaca och Dalton. Hela tiden i hasorna på The General. Andrews försökte sätta eld på en bro över floden Oostanaula, men avbröts när Fuller dök upp. Han lyckades inte heller göra någon skada på Chetoogeta-tunneln, men satte eld på en godsvagn och lämnade den inne i tunneln. Men när tågtjuvarna stannade till i Ringgold hann de knappt börja fylla på ved och vatten förrän Texas närmade sig och de var tvungna att fly igen.

Vid ettiden fick The General slut på bränsle några kilometer norr om Ringgold. Det var knappt tre mil kvar till Chattanooga. Andrews och hans mannar flydde till skogs. Snart kom Fuller backande med Texas och soldater började söka efter kaparna. Fram mot kvällen var hela Andrews avdelning infångad. Räden var över. I Huntsville hade samtidigt Mitchel bestämt sig för att vara nöjd med att ha erövrat staden. Hans styrkor var ­verkligen i minsta laget, han hade ingen aning om läget kring Chattanooga och han hade inte hört något från Andrews.

När läget sedermera klarnade skapade nyheten om räden en sensation, trots att den egentligen inte lett till någonting annat än några försenade tåg. Dramat blev än mer laddat sedan åtta av de tillfångatagna tågkaparna, däribland Andrews, hängts som spioner.

Samtliga kapare – utom den civile Andrews – hedrades med nordstaternas nyinstiftade Medal of Honor. Menige J W Parrot, som lyckades rymma och ta sig tillbaka till de egna, blev den förste att över huvud taget få motta medaljen. Ingen av de som stridit vid Shiloh belönades på det viset.

Kanske romantiserade man Andrews räd för att man efter slaktandet vid Shiloh längtade tillbaka till ett enklare krig som kunde avgöras med djärvhet och äventyrliga kupper. Det har blivit en myt, men till skillnad från många andra myter om samma tid är denna sann. Den har också filmats två gånger, först av Buster Keaton och sedan Walt Disney.

Mitchel blev befordrad till general­major för erövringen av Huntsville. Han dog i gula febern samma år. Hundra år senare fick han en krater på Mars uppkallad efter sig samtidigt som Huntsville blev känt som ”raketstaden” där man byggde raketer åt NASA. Konduktören Fuller fortsatte att jobba vid järnvägen till sin död 1905. 1950 fick hans son motta en medalj som tack för faderns insatser.

The General pensionerades 1891. Hon står numera utställd på järnvägsmuseet i Kennesaw, det nya namnet på Big Shanty. ★

Anders Fager är författare och reserv­officer.

BOKTIPS ★ The Great Locomotive Chase (2009) av Gordon L Rottman
FILMTIPS ★ The General (1926) av och med Buster Keaton ★ Den stora lokomotivjakten (1956) av Francis D Lyon.

Under andra världskriget orsakade inget annat vapensystem lika stora förluster som fältartilleriet. Med förbättrad eldledning och flexiblare användning blev effekten på slagfältet förödande.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 11/2011

Det råder ingen tvekan om vilket vapen­system som var det mest effektiva under andra världskriget. Olika typer av spränggranater från artilleripjäser, kanoner och granatkastare orsakade störst förluster. Enligt en samman­ställning vid en av den tyska 362. infanteridivisionens två förbandsplatser på den italienska krigsskådeplatsen i november 1944 orsakades hela 85 procent av divisionens förluster av allierad granateld. Motsvarande siffra från östfronten där divisionen hade stridit tidigare var 61 procent.

Denna fördelning stämmer ganska väl med annan statistik från kriget. I en pansardivision hade det tillkommit en post för personalförluster i stridsfordon orsakade av pansarbrytande ammunition på mellan fem och tio procent. Tyskt artilleri var också effektivt och orsakade 70 procent av de allierade infanteri­förbandens förluster.

Den stora skillnaden mellan de båda världs­krigens artilleri var inte så mycket själva pjäserna som ammunition, kringfunktioner och bättre radio­utrustning. Under första världskriget var den vanligaste ammunitionssorten granatkartescher där granatkroppen var fylld med blykulor. De hade stor verkan mot oskyddade soldater men var närmast verkningslösa mot trupp i skydd. Under andra världskriget var Sovjetunionen ensamt om att fortfarande i stor omfattning använda kartescher, medan övriga länders artilleri använde spränggranater som detonerade vid anslag (ögonblicksbrisad) eller i luften med hjälp av olika sorters tändrör (luftbrisad). Spränggranaternas verkan var dels genom tryckvågen, dels genom det splitter som spreds vid brisaden.

Mellankrigstiden innebar också framsteg inom områden som meteorologi, ljudmätning, eldledning och radiosamband vilket sammantaget förbättrade förmågan att lokalisera fientliga batterier, ökade eldens precision och medförde att eldledare enklare och snabbare kunde leda fler skjutande förband.

Redan före andra världskriget fanns det sofistikerade eldledningsmetoder. Men i den tyska armén prioriterades anfallsstrid och tempo, vilket även påverkade deras artilleri. Kapten Berggren var svensk militärattaché i Tyskland och följde en övning 1938. Han imponerades av personalens prestationer och utbildningsnivå. I sin rapport skrev han:

De tyska officerarna hade aktning för de mer komplicerade skjutmetoder som tillämpades i den franska armén, men synes inte vara villiga att tillägna sig dessa. Tyskarna har en panisk förskräckelse för tidsödande procedurer. Det sistnämnda återspeglas i de genomförda övningarna, där förmågan att snabbt leverera eld tillmättes större vikt än exakt precision.

Mellankrigstidens allmänna motorisering påverkade även artilleriet. Tack vare lastbilar gick det fortare att omgruppera artilleripjäserna och föra fram ammunition. Med terränggående lastbilar och i bästa fall bandkanoner ökade artilleriets möjligheter att gruppera pjäserna i terrängen, vilket var en stor förbättring jämfört med att vara bunden till vägar både när det gällde förflyttningar och grupperingsplatser. Detta gällde dock inte alla förband. Medan de västallierade arméerna under andra världskriget var helt motoriserade använde både den sovjetiska och den tyska armén fortfarande i stor utsträckning dragdjur. Allt artilleri i de tyska infanteridivisionerna 1939–45 var hästdraget. Däremot drogs artilleripjäserna i de tyska pansardivisionerna oftast av terränggående halvbandvagnar. I dessa divisioner hade dessutom ofta något eller några batterier pansrade bandkanoner.

Under andra världskriget utgjordes ryggraden i arméernas fältartilleri av de olika divisionernas artilleriregementen. De bestod normalt av tre artilleribataljoner som i sin tur utgjordes av tre batterier om fyra till sex pjäser, vilket gjorde att varje artilleriregemente förfogade över cirka 45 pjäser. Högre upp i organisationen fanns förstärkningsartilleri med tyngre pjäser som kraftsamlades där man ville åstadkomma genombrott. Dessutom hade infanteriet granatkastare i olika kalibrar vilka i den tyska och de västallierade arméerna ingick i skyttebataljonerna. Däremot organiserade Röda armén särskilda granatkastarförband som tillhörde artilleriet.

Pjäsernas kaliber motsvarade ungefär deras maximala skottvidd. En tio centimeters pjäs sköt cirka tio kilometer och en femton centimeters pjäs runt femton kilometer. På maximal skottvidd minskade dock precisionen som var bäst på cirka halva maxavståndet.

I princip verkade artilleri genom att man med eldtillstånd reglerade vem som disponerade vilka artilleriförband. När batterierna sedan sköt observerades nedslagen av en eldledare som gav korrektioner till pjäsplatserna om elden låg fel. Vid anfallsstrid gjordes en eldplan i vilken man beräknade ammunitionsinsatserna mot olika mål. I försvarsstrid strävade man efter att skjuta mot planerade spärreldlägen när fiendens anfall nådde dessa. En förutsättning var då att det fanns något artilleriförband med tillräckligt med ammunition som kunde öppna eld. Man sköt även icke observerad (kartledd) eld, vanligen i form av störningseld. Nackdelen var att man inte kunde se resultatet och riskerade att skjuta mot ”tomma” mål. Artilleriet var ett komplext system som ställde stora krav på personalen för att fungera, särskilt i rörlig strid där det också var viktigt att snabbt kunna växla eldtillstånd.

Den stora ammunitionsförbrukningen var ett problem. Det räckte att beskjuten trupp hade någon form av skydd för att det skulle krävas förvånansvärt många granater för att åstadkomma någon verkan. I en infanteridivision stod i genomsnitt det organisatoriskt ingående artilleriet för runt 80 procent av den totala ammunitionsförbrukningen. Detta ställde stora krav på transporter; särskilt inför offensiver krävdes att man förde fram mycket ammunition. Samtidigt hade angriparen fördelen av att veta var och när ammunitionen skulle behövas. Försvarets problem var att i förväg bestämma sig för var man skall lägga upp sina förråd av ammunition. De tidskrävande underhållstransporterna styrde i sin tur hur länge stridsmomenten kunde pågå innan ammunition och andra förnödenheter tog slut. Var vägnätet dåligt och vädret besvärligt tog transporterna extra tid, vilket ofta var fallet höst och vintertid på östfronten och i Italien.

Generallöjtnant Mark Clark var chef över den amerikanska 5. armén som landsteg i Salernobukten i Italien. Under ett kritiskt skede i september 1943 organiserade han personligen ett improviserat försvar mot ett hotande tyskt genombrott. Han visar hur effektiv artilleri­elden kunde vara:

På södra sidan av Calore försvarades den hotade övergången av delar av amerikanska 158. och 189. artilleribataljonen med pjäserna i eldställningar beredda att bestryka terrängen med direktriktad eld. Vi kastade in alla som råkade finnas till hands för att förtäta försvaret som också förstärktes med sex 57 millimeters pansarvärnspjäser. Jag ingrep personligen genom att beordra en militärorkester att beväpna sig och försvara en kulle i den tunna improviserade stridslinjen som skyddade artilleripjäserna. När de tyska stridsvagnarna närmade sig vadet öppnade både vi och tyskarna eld. Vadet och vägen dit samt skogsridåerna där de tyska stridsvagnarna sökte eldställningar formligen försvann i alla detonationer. En intensiv eldduell följde. Trots den starka avvärjningselden gjorde tyskarna flera försök att komma över vadet men försvaret var för starkt. Dessutom anlände sju amerikanska bandkanoner under striden och öppnade omgående eld. Efter cirka en timmes strid drog sig tyskarna tillbaka i skymningen. Då hade våra artilleripjäser avlossat 3 950 granater.

Ett effektivt sätt att minska verkan av fiendens artilleri var att bekämpa hans pjäser, vilket dock ställde stora krav på att lokalisera målen med tillräcklig noggrannhet. Genom att från olika platser mäta in skjutande pjäsers mynningsknallar eller mynningsflammor fick man skärningspunkter som sedan kunde beskjutas.

Under striderna på den italienska krigsskådeplatsen i samband med de allierades övergång av floden Gari­gliano norr om Neapel upplevde den brittiske artilleristen J Gascoigne-Pees två besvärliga dagar i januari 1944. Han tillhörde ett batteri utrustat med bandkanoner M 7 Priest (en amerikansk 10,5 centimeters haubits monterad på chassi av stridsvagnen Lee, senare även Sherman) som utsattes för tysk artilleribekämpning:

Det första illavarslande tecknet var en ensam granat som slog ner när tyskarna började skjuta in sig mot vårt batteri. Strax därpå började granater falla ner omkring oss samtidigt som vi fortsatte med att ge eld mot våra mål. Efter ett tag avtog den tyska artillerielden för att sedan tillta i styrka. Ett ammunitionsupplag började brinna. Läget började bli ohållbart med luften full av splitter, och order gavs om att omgruppera. Detta skedde under stor brådska, av hundra man i batteriet såraders arton av den tyska elden.

Nästa dag besköts vi kontinuerligt. Personalen klarade sig någorlunda men splitter slog sönder utrustning och satte eld på flera ammunitionsupplag. Först när flera pjäser blivit träffade och slagits ut gavs order om ny omgruppering. Då kreverade granater runt omkring oss, träd föll omkull och luften var fylld med den fräna stanken från exploderande granater.

På den krigsavgörande östfronten var det tyska artilleriet länge tillräckligt bra för att kunna kompensera Röda arméns överlägsna numerär. Bristen på tyska infanteriförband innebar att deras front ofta var glest besatt med luckor mellan olika försvarade stödjepunkter. I dessa oförsvarade luckor var tyskarna beroende av att snabbt kunna skjuta med artilleri, vilket ofta hejdade sovjetiska framstötar.

Likt andra funktioner inom Röda armén var dess artilleri ett jämförelsevis stelbent system vars effekt byggde på överlägsen numerär. Det stora problemet var bristen på välutbildad personal. Den som fanns koncentrerades till viktiga vapensystem och funktioner för att dessa överhuvudtaget skulle kunna fungera. Det var orsaken till att Röda armén, till skillnad från tyskarna, försökte undvika att utnyttja artilleri i försvarsstrid då detta ansågs för komplicerat.

Visserligen förbättrades det sovjetiska artilleriets kvalitet under kriget men man nådde aldrig upp till tysk eller västallierad standard. I slutet av kriget understöddes sovjetiska offensiver av tusentals artilleripjäser grupperade hjul vid hjul som systematiskt sköt mot planerade och inregistrerade mål. Om tyskarna flyttade sig gjorde det sovjetiska artilleriets eldorkaner ingen nytta. Men trots Röda arméns brister tillfogade dess artillerield tyskarna drygt 50 procents förluster vilket innebar över en miljon man.

I Italien 1943 och i Frankrike 1944 upptäckte tyskarna för sent hur utvecklingen på artilleriets område sprungit ifrån dem. Brittiskt och särskilt amerikanskt artilleri var fullt motoriserat, hade en effektivare eldledning och – inte minst viktigt – en överlägsen underhållsorganisation som såg till att skjutande förband hade gott om ammunition. Tyskarna led nu brist på det mesta och när de tvingades retirera var deras hästdragna artilleri ofta för långsamt för att hinna undan.

Tyska förband som omgrupperades från östfronten till Italien eller till Frankrike vittnade om att verkan av de allierades artillerield var mycket värre än vad de upplevt på östfronten. Att tyska 362. infanteridivisionen förlorade 61 procent i indirekt eld på östfronten och 85 procent i Italien visar på hur effektivt amerikanskt och brittiskt fältartilleri faktiskt var. I brohuvudet vid Salerno i Italien upplevde sergeant Ross Carter striderna runt staden Altavilla i september 1943. De tyska motanfallen mot en bataljon ur amerikanska 504. fallskärmsregementet föregicks av störningseld och hejdades av koncentrerad artillerield:

När vi försökte bättra på våra skyddsgropar sade en stabssergeant hånfullt till oss att man lika bra kunde ta skydd under ett olivträd, vilket han själv gjorde. Strax därpå utsattes ställningarna för tysk eld från 88:or och granatkastare. Jag hörde en kraftig detonation i närheten och när jag tittade upp låg sergeanten under trädet med ena foten bredvid sig prydligt avklippt jäms med fotknölen.

Vi låg i våra värn och sköt prick lugnt som på en skjutbana. Efter tre hejdade tyska anfall började vår ammunition ta slut. En av våra artilleri­eldledare upptäckte att tyskarna förberedde ett fjärde anfall och begärde eldtillstånd med sina tolv 155 millimeters artilleripjäser varpå 160 granater slutligen hejdade tyskarnas försök att återta höjd 424. Våra förluster var 21 stupade och ett stort antal sårade fallskärmsjägare, de flesta i vad som upplevdes som en ändlös artilleribeskjutning. Men vi uppskattade att tyskarnas förluster var åtta gånger större än våra. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.

BOKTIPS ★ The Guns 1939–45 (1969) av Ian Hogg ★ The Russian Front – Germany’s War in the East 1941–45 (1978) redaktör James Dunnigan.

NÄTTIPS ★ USA:s reglemente för fältartilleriet: www.scribd.com/doc/58855256/Fm-6-20-Field-Artillery-Field-Manual-Tactics-and-Technique-2-January-1941

Citaten i artikeln är hämtade ur böckerna Andra världs­krigets utbrott (2007) av Niklas Zetterling och Marco Smedberg samt Från Sicilien till Rom (2006) av Marco Smedberg.

USA vräkte ner bomber över Laos för att slå hål på Ho Chi Minh-leden – de vietnamesiska kommunisternas viktigaste underhållsväg. Resultatet blev åttio miljoner blindgångare som än i dag håller kvar befolkningen i fattigdom.

Text: Peter Fogde
Från Militär Historia nr 11/2011

Den 24 januari 1971: Just söder om den lilla byn Sabongkokhai i Laos fälls fyra bombkapslar fyllda med vardera 670 BLU-59 splitterbomber, stora som tennisbollar. Målet: en fordons­kolonn med bland annat en tio meter lång patrullbåt i lasten.

Den 23 februari 2011: I utkanten av Sabongkokhais dammiga samlingsplats hittar den femårige Nan en BLU-59 och kastar den mot ett träd. Explosionen skadar Nan så svårt att han två timmar senare, utan läkarvård eller tillgång till smärtlindring, avlider i familjens bambuhydda.

Den 20 februari 1972: Vid byn Pakor bara några kilometer norr om Sabongkokhai fälls fyra bombkapslar med vardera 665 BLU-26 splitterbomber. Målet: en 37-millimeters luftvärnskanon.

Den 11 juli 2011: Bonden Sen från Pakor dödas av en exploderande BLU-26 då han planterar ris på sin svedja utanför byn. Han lämnar efter sig hustru och sex barn.

Kriget i Sydostasien upphörde 1975. Än i dag, mer än 35 år senare, dör och lemlästas människor i Laos av krigets lämningar. Barnen är en utsatt grupp och de odetonerade bomberna, stora som tennisbollar i glada färger, blir till livsfarliga leksaker. Omkring 280 miljoner splitterbomber fälldes över Laos och det beräknas att 80 miljoner av dem aldrig exploderade utan är kvar som blindgångare. Odetonerade projektiler från automatkanoner ligger gömda under markytan och exploderar när de utsätts för stark värme. Vid ett flertal tillfällen har barn dödats eller lemlästats när de under vintern gjort upp eld utanför skolan eller i byn för att värma sig.

De båda byarna Sabongkokhai och Pakor ligger i Ta Oy, ett distrikt i Saravaneprovinsen. Det är ett av Laos fattigaste distrikt och fortfarande, trots trettio år av internationellt bistånd, avskuret från resten av Laos och världen under regnsäsongens fem månader.

Ta Oy, tillsammans med det lika fattiga granndistriktet Nong, utgjorde under Vietnamkriget navet i den gigantiska logistiskoperationen som i dagligt tal kallas Ho Chi Minh-leden. Den började byggas 1959 på order av det nordvietnamesiska kommunistpartiet. På vietnamesiska hette leden Truong Son efter namnet på den bergskedja som utgör gränsen mellan Laos och Vietnam. Fram till 1960 gick leden i huvudsak på den östra, vietnamesiska sidan av bergskedjan. Sedan den blivit upptäckt flyttades den under 1961 över till den laotiska sidan.

1964 startades ett massivt vägbyggnadsprogram som resulterade i fem huvudvägar och ytterligare 29 förbindelse- och kringgångsvägar samt ett helt nätverk av stigar. Till slut bestod Truong Son av 1 900 mil förbindelseleder med underjordiska bränsledepåer, sjukhus, verkstäder och bivacker samt ett antal rörledningar för att pumpa drivmedel från norra till södra Vietnam.

Det stod tidigt klart för USA att flödet av underhåll och trupp längs lederna inne i Laos måste stoppas om Sydvietnam skulle kunna försvaras mot sina nordvietnamesiska grannar.

Det första uppdraget mot leden där USA deltog genomfördes i oktober 1964. Under våren 1965 intensifierades uppdragen och i december samma år genomfördes de första bombningarna med B-52. För att öka effekten använde USA herbicider (ogräsmedel) för att avlöva den täta djungeln och därmed blottlägga vägar och depåer. Dessa gick under namnen Rainbow Herbicides där den mest kända var Agent Orange, som innehöll mycket giftiga kemiska substanser. Omkring 45 miljoner liter Agent Orange användes under kriget, varav större delen sprutades över Truong Son.

Bombningarna av Ho Chi Minh-leden avslutades i praktiken under 1972. Då hade USA enligt officiella källor släppt två miljoner ton bomber över Laos, ett område lika stort som Norrland. Dessutom tillkommer det okända tonnage som fälldes över landet av Laos och Sydvietnams flygvapen. Det kan jämföras med nära en miljon ton bomber som fälldes över Nordvietnam och nära tre miljoner ton som de allierade släppte över Tyskland och Japan under andra världskriget.

Mot leden utfördes i snitt tio uppdrag i timmen, 24 timmar per dygn, 365 dagar om året under sju år. Hur många laoter som dog under kriget och bombningarna mot leden är inte känt. Även i dag är rapporteringen av olyckor med kopplingar till kriget högst bristfällig. En rapport utgiven av FN:s utvecklingsprogram UNDP uppger att över 12 000 människor dött och 8 000 skadats av blindgångare mellan 1974 och 2008. Samma rapport uppger att det under de tio senaste åren varit omkring 300 offer per år. Av olyckorna var 60 procent med dödlig utgång och var fjärde drabbad var ett barn.

Det finns ett mycket starkt samband mellan förekomsten av blindgångare och graden av fattigdom, eftersom närvaron av odetonerade splitterbomber förhindrar utvecklingen av ett effektivt jordbruk. De distrikt i Laos som ligger längs leden tillhör än i dag de absolut fattigaste i Sydostasien. Befolkningens största problem är bristen på ris, stapelfödan för varje laot. Det är inte ovanligt att riset räcker för bara ett par månader, resten av året får insamlade rötter och blad vara ersättningen. Den låga risproduktionen beror på att det är omöjligt att bearbeta jorden effektivt så länge den gömmer blindgångare.

I den laotiska regeringens utvecklingsmål har stridsfältsröjning, främst av jordbruksmark, en framträdande roll. Huvuddelen av den röjning som finansieras av internationellt bistånd är av vägar och bebyggda områden, medan bara en mindre del är jordbruksmark. USA är i dag den största enskilda bidragsgivaren med en årsbudget på tre miljoner dollar. Det kan ses i perspektivet av att bombningarna av Laos kostade 15 miljoner dollar varje dygn.

I grannlandet Vietnam har USA tagit på sig att sanera upplagsplatser samt att undersöka kvarstående effekter av dioxinet i Agent Orange på människor och i näringskedjan. I Laos görs inga sådana insatser.

Den laotiska regeringen har uppskattat den totala arealen som är kontaminerad av splitterbomber till 9 000 kvadratkilometer (motsvarande Cyperns yta) varav 2 000 kvadratkilometer är risfält. Med nuvarande takt på röjningsarbetet, omkring 30 kvadratkilometer per år, kommer det att ta ytterligare trehundra år innan landet är befriat från splitterbomber.

Jord- och skogsbruk är de aktiviteter som snabbast kan förbättra situationen för den fattiga befolkningen i de drabbade distrikten. Agent Orange samt de intensiva bombningarna har totalt ödelagt naturskogen och lämnat efter sig ett öppet landskap bestående av bambu, buskar och gräs, vilket gör det lämpligt för plantering, men blindgångarna sätter stopp för det. Om det röjs skulle de sönderbombade distrikten relativt snart kunna resa sig ur sin fattigdom. ★

Peter Fogde är f d reservofficer. Han har arbetat med skog i Laos sedan 1980 och är i dag ansvarig för Stora Ensos planteringsprojekt.

BOKTIPS ★ The Road to Freedom – A History of the Ho Chi Minh Trail (2006) av Virginia Morris och Clive Hills ★ The war against trucks – aerial interdiction in southern Laos, 1968–1972 (2005) av Bernard C Nalty.

NÄTTIPS ★ Laotiska myndigheten för minröjning: www.nra.gov.la

Med fala damer, skräckinjagande hajkäftar och de senaste seriefigurerna har flygare gjort sina plan personliga, men inte alltid rumsrena, under hela 1900-talet. USA har varit ledande, men det var en italienare som startade trenden.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 10/2011

Flygare är ofta individualister som gärna vill sätta en personlig prägel på sina flygplan. Ett av de populäraste sätten har varit att göra det genom inte alltid så politiskt korrekt Nose Art – figurer målade på planets nos.

I flygets barndom förekom det knappast någon speciell målning, inte ens nationalitetsbeteckningar fram till 1913. Då förändrades allt när en italiensk Nieuport-Macchi flygbåt målades som ett sjöodjur. Det startade en trend som varar än i dag.

Inledningsvis målades ofta små, diskreta namn på maskinerna. Ett exempel var det tyska flygaresset Ernst Udet som döpte alla sina plan till ”Lo” efter sin blivande fru. Under första världskriget fick framförallt de tyska jaktplanen spektakulära, färggranna målningar. När sedan de första amerikanska piloterna kom över till Europa började de kopiera den tyska stilen och andra nationer följde efter. Men inte Storbritannien som ville ha allt så uniformt som möjligt.

I Italien målade esset Francesco Baracca en stegrande häst på sin SPAD XIII. Efter att Baracca stupat skänkte hans mor märkningen till Enzo Ferrari och det är därför biltillverkaren har detta märke.

Under första världskriget dök även de första ansiktena upp. De platta fronterna på stjärnmotorutrustade maskiner var som gjorda för ögon och mun kring luft­intagen. De som hade radmotor kunde i stället få en hajkäft och ytterligare en tradition var född.

Efter första världskriget var det åter till ordningen, även om vissa enheter ibland hade lite färggrannare och större förbandsmarkeringar. Det blev istället civila flygplan som dekorerades med speciella målningar. Ofta var det maskiner som deltog i långflygningstävlingar eller flygrace.

Den militära noskonsten återkom vid mitten av 1930-talet på ett oväntat sätt. Många av de tyska flygplanen i Legion Condor i spanska inbördeskriget fick special­målningar. En populär figur var Musse Pigg som fanns på flera olika flygplans­typer. Musse kände dock inga politiska gränser och på den republikanska sidan prydde han stjärten på ett sovjetiskt jaktplan. Här använde också den internationella brigadens flyg seriefiguren Karl-Alfred som dekor. De tecknade figurerna blev populära som personlig märkning, men även som förbandsmärken i främst USA.

American Volunteer Group, som stred mot japanerna i Kina, utrustades med Curtiss Hawk 81 (P-40) våren 1941. Planet var som gjort för att måla en hajkäft på och snart hade alla maskiner en sådan. De olika divisionerna inom förbandet fick också speciella markeringar. En, Hell’s Angels, hade vingförsedda, nakna flickor. Enligt myten var det några piloter från detta förband som efter kriget startade det ökända motor­cykelgänget.

Precis som under första världskriget var brittiska Royal Air Force negativt inställd till specialmålningar på sina plan. Inledningsvis var det bara förbandsbeteckningar och någon diskret text som godkändes. De plan som skänkts till flygvapnet genom insamlingar brukade få en omfattande text om givarna. Med tiden, då framförallt förlusterna i bombkriget steg, lättades restriktionerna för noskonst och främst bombplanen började målas. Noskonsten var dock fortfarande relativt diskret och inriktade sig på att håna fienden. Inom det kanadensiska och australiska flyget var det däremot vanligare med lättklädda kvinnor. Man kan allmänt tala om en avståndsfaktor, även när det gällde RAF-plan. Ju längre bort från hemlandet planen var, desto mera lättklädd var noskonsten. Allierade P-40-piloter i Nordafrika tog efter American Volunteer Group och målade hajkäftar på sina plan.

Den nation som verkligen frossade i noskonst var USA. Målningarna anspelade ofta på sprit, spel och kvinnor, och det är lätt att förstå vad flygarna saknade mest i fält. Namnen på planen var vanligen tvetydiga och i vissa fall rent vulgära. Exempel var Nip on Knees, Mount’N Ride och Finito Benito, Next Hirohito.

De ofta lättklädda damerna inspirerades av tidens tecknade pinuppor, men självklart även av filmstjärnor. Många av planen med kvinnlig fägring har blivit berömda, likaså konstnärerna bakom originalteckningarna. Bland dessa konstnärer sticker några ut. Den främste var peruanen Alberto Vargas som publicerade sina verk, Varga Girls, i Esquire. Ett stort antal plan, även brittiska, fick noskonst inspirerad av honom. Vid sidan av Vargas var Gil Elvgren den store i nischen. Bland hans övriga kända verk var den klassiska Coca-Cola-reklamen under 1940- och 50-talet. Bland de Hollywoodskådespelerskor som var förebilder till målningar fanns Betty Grable, Jane Russel och Rita Hayworth.

Det finns många olika analyser av noskonstens betydelse för soldaterna. Anhängare till Freud ser sexuella kopplingar i allt, medan andra ser noskonsten som ett sätt att ge maskinen en mänsklig karaktär. Somliga tolkar den bara som flygarnas kärlek till sitt plan.

Det populäraste motivet var pinuppor: 55 procent av de amerikanska planen hade kvinnor som noskonst. Resten hade seriefigurer, djur, slogans eller motiv kopplade till familjen. Till exempel var den B-29 som fällde första atombomben, Enola Gay, döpt efter pilotens mamma.

Efter andra världskriget införde USA ett förbud mot noskonst i fredstid. Det fanns några få undantag i form av plan som användes vid rekordförsök och experiment.

När Koreakriget bröt ut 1950 återupplivades noskonsten nästan direkt, trots att det från högre ort inte alltid sågs med blida ögon. Bland de nya förebilderna till konstverken fanns Marilyn Monroe. De plan som fick den mest spektakulära, men även mest avklädda konsten, var B-29. Detta resulterade i censur på de maskiner som var baserade i Kadena i Japan. Baschefens fru tyckte inte om de nakna kvinnorna, som därför kläddes med påmålade baddräkter. Vissa besättningar målade bara över en remsa med texten ”censur”. I Vietnam var noskonsten ytterligare nedtonad och det vanligaste var seriefigurer. Populärast var de ur Snobben. Somliga helikoptrar fick dock noskonst som kunde tävla med andra världskrigets. Här kan man tala om en riskfaktor; den som flög de farligaste uppdragen hade oftast den häftigaste målningen. När det åter blev fred försvann noskonsten nästan helt igen.

I andra nationer förekom noskonst sparsamt efter andra världskriget. Ett årligt återkommande evenemang är dock Tiger Meet, där alla Natoförband som har en tiger i sitt förbandsmärke möts. Vid dessa träffar målas alltid några deltagande maskiner i tigermålning. I USA släppte Strategic Air Command sitt förbud mot noskonst 1988, då de ansåg att denna främjade förbandets sammanhållning. Därefter har amerikanska plan åter börjat målas, ibland inspirerade av samma motiv som under andra världskriget.

Under kuwaitkriget 1991 fick noskonsten en renässans hos de flesta nationer inom alliansen. USA försökte tona ner sin, främst av politiska skäl för att inte stöta sina arabiska allierade. Britterna däremot verkar inte haft sådana betänkligheter och hade spektakulära målningar på sina ökenskära plan. Ett av de mest berömda var en Jaguar GR.1 som döpts till ”Sadman” där en tecknad Saddam Hussein sparkades av en brittisk armékänga.

Det var dock inte så lätt för konstnärerna att få tag i lämpligt material till sina verk. De enda färger som fanns via officiella vägar var för kamouflage. Det upptäckte flygteknikern och inbitne modellbyggaren kapten Kenny Letham vid 208. divisionen som flög Buccaneer för målmarkering åt laserbomber. Han skrev till sina föräldrar som skickade lämpliga färger. Därefter kunde förbandets plan för­gyllas med kvinnlig fägring och alla maskiner döptes även efter whiskysorter då man normalt var baserad i Skottland. Seriefigurer var precis som tidigare populära, men speglade naturligtvis en ny generations smak. En av de vanligaste på amerikanska plan blev Bart Simpson.

Under de senaste konflikterna i Afghanistan och Irak har noskons­ten fortsatt att flöda. Den har dock varit mera nedtonad i motivvalet, framförallt när det gäller kvinnobilder och framställningen av andra religioner. Istället har patriotismen lyfts fram tydligare. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare med marin och flyg som special­områden.

BOKTIPS ★ Aircraft Nose Art – from World War I to Today (2003) av Jeffrey Ethell och Clarence Simonsen ★ Vintage Aircraft Nose Art (1987) av Gary M. Valant ★ Planes, Names & Dames Vol I–III (1990–95) av Larry Davis.

Med sex tungt bestyckade tremastare i spetsen gick den Heliga ligan till anfall mot sultanens flotta. Osmanerna hade aldrig sett något liknande och deras galärer krossades under slaget utanför Greklands kust. De nya galeaserna hade tagit över sjökriget.

Text: Oskar Sjöström
Från Militär Historia nr 10/2011

Någon gång i slutet av år 1570 nåddes Vatikanen av en olycksdiger nyhet. Osmanska styrkor hade landstigit på Cypern, intagit huvudstaden Nicosia och ringat in en sista skara kristna försvarare i fästet Famagusta.

För påven, en energisk moralist vid namn Pius V, kom beskedet som en chock. Han tillhörde nämligen den sista generationen påvar att hysa allvarliga planer på att återuppta medeltidens korståg för att ta tillbaka det Heliga landet. För honom var denna idé lika levande som den varit för hans företrädare några århundraden tidigare. Men alla sådana projekt hade byggt på att Cypern förblivit en kristen besittning. Ön var inte bara den sista geopolitiska – och symboliskt laddade – lämningen från korstågstiden utan också den enda tillgängliga operationsbasen för eventuella korstågshärar att utgå ifrån.

Få hade kunnat förutspå den utveckling mot världsimperium som osmanerna – ett litet turkiskt bergsfolk – påbörjat några århundraden tidigare. Oförmodat hade de snabbt expanderat från ett mindre centralområde i Anatolien och redan 1453 hade rikets stormaktsstatus befästs genom intagandet av den bysantinska huvudstaden Konstantinopel (nuvarande Istanbul). Därpå hade riket genom flera intensiva perioder av erövringståg expanderat i Mellanöstern, på Krim och på Balkan. Så sent som under den segersamme sultanen Süleyman I (1521–1566) hade turkiska arméer lagt under sig Ungern och två gånger trängt sig ända fram till Wien. Süleymans trupper hade också erövrat dagens Irak, Libyen, Tunisien och Algeriet, samtidigt som hans flottor ständigt angripit kristna krigs- och handelsskepp. Genom att besegra spanjorerna i ett sjöslag 1538 hade den osmanska flottan tillskansat sig överväldet över sjövägarna i östra Medelhavet, något som allvarligt hotat den europeiska kommersen med Fjärran östern. Konsolideringen av flera kulturellt och religiöst splittrade områden i Mellanöstern och Nordafrika hade gett osmanska riket potential att bli den militärt och politiskt enande kraft inom islam som kristna statsmän – och framför allt påvemakten – fruktade.

Kristenheten var däremot splittrad – det brukade hånfullt påpekas i Istanbul – och den katolska kyrkan befann sig i en djup kris. Protestantismen, som förkunnats av Martin Luther 1517, hade spridit sig som en löpeld genom Europa och antagits som statsreligion i flera av de nordeuropeiska furstehus som vid denna tid höll på att omformas från feodala ägor till starkt centraliserade militärstater. Genom att bryta med katolicismen hade de gjort sig ideologiskt och politiskt oberoende av Vatikanen vilket avsevärt försvagat påvemakten.

Splittringen inom kristenheten red dessutom på en våg av religiös fanatism, väckelsehysteri och undergångstänkande. Till vardagen hörde de många domedagsprofetior som kun­gjorde att världens ände skulle inträffa någon gång under 1500-talets sista decennier, vilket man hade räknat ut med hjälp av lösa bibliska uppgifter, i synnerhet från Uppenbarelseboken, och olika astrologiska observationer. Undergången skulle föregås av att de rättrogna näst intill utplånades av ondskans oräkneliga horder innan Messias i spetsen för himlens änglar nedsteg från himlen för att leda de sista överlevande till seger i en apokalyptisk slutstrid.

För de flesta kristna låg det mycket nära till hands att sammankoppla de ondskefulla skarorna i dessa berättelser med de hedniska osmanerna. Bland de många religiösa tryckblad som spreds vid den här tiden var det också vanligt att djävulen avbildades iförd turban och österländska kläder. Påven själv, som var den främste förkunnaren av islamofobisk agitation i Europa, hade ofta beskrivit sultanen som en förskroppsligad version av Antikrist. Det utbredda hatet mot islam var därför ett användbart vapen i storpolitiken, där både förakt och skrämselpropaganda blandades till en motsägelsefull men effektiv nidbild av muslimer.

Viss verklighetsförankring fanns det givetvis i den kristna propagandan. Pirater från barbareskstarena på Nordafrikas kust var ett ständigt problem för alla som idkade handel i Medelhavet – för de muslimska korsarerna var kristna skepp lovligt rov – och osmanska krigsskepp ägnade sig ofta åt strandhugg och plundringståg längs de kristna kusterna. Våldet som utövades av muslimer mot kristna rapporterades däremot aldrig med samma källkritiska noggrannhet i de europeiska hoven som det minst lika vanliga våldet som förekom inom kristendomen själv eller förövades av kristna mot muslimer. Det förekom alltid överdrifter och lögner i berättelserna om muslimernas illdåd. En vanlig vandringssägen sade att osmanerna spetsade spädbarn på järnstörar och sedan grillade dem till middagsmat över öppna eldar.

Krisen inom den katolska kyrkan, påvemaktens försvagande och hotet från osmanerna – upplevt eller reellt – var alla bidragande faktorer till att Pius V bemötte nyheten om angreppet mot Cypern med krav på en kraftfull motåtgärd: bildandet av en helig allians för att undsätta trosfränderna i Famagusta, återerövra ön och en gång för alla göra upp med de sjöburna osmanska styrkorna i Medelhavet.

Påbudet bemöttes med förvånande entusiasm. Förutom Vatikanen själv och Venedig – som ägde Cypern – hörsammade Spanien, Genua och Savoyen kallelsen. Till den Heliga ligan – som de allierade kom att kallas – slöt sig även den johannitiska riddarorden på Malta. Riddarna hade drivits bort från Rhodos av osmanerna och erhållit en permanent fristad på Malta av den spanske kungen – mot den symboliska betalningen av en jaktfalk – där de snabbt lämnat ridderligt ädelmod bakom sig för att ägna sig åt profitabelt sjöröveri mot muslimska köpmän. Det religiösa stridsmotivet bör inte tillskrivas alltför stor betydelse för de sammansvurna staterna. Snarare var det gemensamma statsintresset den sammanfogande kraften. Osmanernas Medelhavsflotta utgjorde nämligen ett hot mot hela områdets sjöburna handel, som sedan århundraden tillbaka gått på kristna kölar. Eventuella förlustkvoter i räkenskaperna kunde utgöra ett minst lika starkt motiv att gå i vapen som gamla verser ur Bibeln.

Mobiliseringen av den Heliga ligans krigsmakt – som för övrigt nitiskt påskyndades och bekostades av den spanske kungen Filip II – gick oerhört snabbt. Alliansens eget livbanér välsignades ceremoniellt av påven själv och fördes sedan i procession till Neapel i södra Italien. Efter ytterligare någon högtidlighet lämnades flaggan, prydd med en bild på korsfästelsen, den 14 augusti 1571 över i händerna på Johan av Österrike – en halvbror till den spanske kungen – som utsetts till överbefälhavare tillsammans med italienarna Marcantonio Colonna och Sebastiano Venier.

I och med avseglingen nåddes armadan av nyheten att Famagusta redan intagits av turkarna den 1 augusti. Upprördheten över motgången ökades ytterligare genom rykten om att de tillfångatagna officerarna torterats till döds trots löften om fri lejd. Det berättades att den kristne kommendanten flåtts levande och att osmanerna låtit dekorera sina galärer med de venetianska officerarnas avhuggna huvuden. Nu handlade det inte längre om någon heroisk undsättningsaktion till Cypern, nu handlade det om att utkräva hämnd för de begångna oförrätterna.

Något fog för rädslan att osmanerna ämnade lägga under sig hela Europa och förslava alla kristna fanns nog i verkligheten inte. Ur ett muslimskt perspektiv var det snarare européerna som var de blodtörstiga angriparna som under heligt betingade bevekelsegrunder ville lägga under sig landområden i Mellanöstern och dräpa alla icke­kristna de fick händerna på. Korstågen var långt mer plågsamma och närvarande minnen för muslimer än européer och framhölls som bevis på hur hatiska och mordiska de kristna var. Folkmordet på och deportationen av morerna på Iberiska halvön – där de levt i över åttahundra år – var dagsaktuella händelser. Johan av Österrike hade själv med stor framgång deltagit i förföljelserna.

På haven rådde ett mer eller mindre permanent krig mellan kristna och muslimer som på bägge sidor rättfärdigades som ett försvar mot en trolös fiendes aggression. Mycket av kampen handlade egentligen om att skaffa sig företräde till handelsutbytet med Persien, Indien och Kina. Endast i undantagsfall blossade de här småkrigen upp till större konflikter.Men det hade de gjort nu.

Efter den lyckosamma kampanjen mot Cypern styrde Ali Pasha på tidiga hösten sin invasionsflotta mot vinterkvarteren­ vid Lepanto (dagens Nafpaktos) i södra Grekland. Platsen var strategiskt belägen mellan Joniska och Egeiska haven och signalerade osmansk militär närvaro i västra Medelhavsområdet. Flottan, som alltså avseglat västerut från Cypern, hade redan gjort intryck på förbipasserande och förorsakat nervösa spekulationer om en turkisk invasion av Italien till våren. Några sådana planer hyste troligen inte osmanerna men ryktena om dem hjälpte till att skärpa allvaret i den kristna expeditionen och att man, som Pius V menade, stod inför ett ”nu eller aldrig”.

När de första rapporterna om den kristna flottans annalkande inkom till det osmanska högkvarteret i början av oktober uppstod först förvåning och sedan ett närmast paniskt agerande. I ett hastigt hållet krigsråd beslutades att flottan skulle lägga ut för att möta anfallet, trots att Ali Pasha själv velat försvara sig i den befästa hamnen. Hans underordnade hade funnit det betänkligt att nesligt titta på medan en kristen flotta seglade förbi österut, eftersom sådant beteende kunde befläcka sultanens ära och därför leda till en raskt förkunnad dödsdom; ett motiv om något att gå ut i strid!

Den 7 oktober möttes flottorna; det skulle bli en fruktansvärd dag. Inte sedan antiken hade så många skepp och sjömän varit inblandade i en gemensam strid till havs. De kristnas flotta bestod av 6 tremastade galeaser, 208 enmastade galärer, 26 galejor (som aldrig hann delta i striden) samt 76 mindre skepp och skutor bemannade av sammanlagt 50 000 roddare och 30 000 soldater. Sedan korstågen hade ingen kristen allians formerat en så ansenlig krigsmakt. Och som för att understryka kampens religiösa innebörd hade stora kors målats på de kristna seglen.

Till numerären var den osmanska galärflottan starkare: över 100 000 man fördelade på 230 galärer och 80 andra farkoster. Däremot saknade osmanerna den utrustning och erfarenhet som de kristna motståndarna ägde, något som skulle visa sig ödesdigert i den kommande striden. Till katastrofens natur hörde nämligen att de osmanska sjömännen gick ut i striden fullkomligt ovetande om den nya militärtekniska epok som väntade dem på andra sidan bukten och som för alltid skulle förändra krigskonsten till sjöss.

Osmanerna bemästrade fortfarande den traditionella krigföringen med galärer som förändrats lite sedan antiken och som gick ut på raska anfall i syfte att ramma och borda motståndarskeppen. De turkiska galärernas främsta vapen var därför de stora bepansrade näbbarna i fören som kunde stöta fiendeskeppen i sank. Varje galär var dessutom bemannad av ett bordningsmanskap beväpnat med pilbågar, närstridsvapen och andra verktyg mer lämpade för medeltidens än den sena renässansens stridssätt.

För någonting var annorlunda med den kristna flottan den här dagen.

Framför de långa linjerna av galärer seglade sex gigantiska tremastade skepp. Först trodde Ali Pasha och hans amiraler att det rörde sig om något slags gods- eller transportskepp som av misstag hamnat framför galärerna och att det därför gällde att påskynda anfallet innan felet hann rättas till. Men skeppen var i själva verket nyligen konstruerade galeaser från Venedig – föregångare till de stora europeiska örlogsskeppen – som var bestyckade med femtio grovkalibriga kanoner vardera, grupperade på två däck och med kapacitet att öppna eld med mördande bredsidor.

Genast öppnade galeaserna eld. Himlen tycktes öppna sig i det öronbedövande dundrandet från kanonerna. På den kristna sidan liknandes kanonaden vid ett fruktansvärt åskväder och på den osmanska som en hagelstorm av järnklot som slet sönder skepp och människor runt omkring dem. Att vädret denna dag var stilla bidrog dessutom till att öka de venetianska kanonjärernas träffsäkerhet. Sönderskjutna och kantrande försattes ett sjuttiotal galärer ur stridbart skick på mindre än trettio minuter. Människor – kanske så många som 10 000 – och bråte fyllde snart upp vattnen bland de osmanska skeppen som rodde vidare framåt utan att besvara elden. När skeppen kommit tillräckligt nära övergick man till att skjuta med druvhagel – en ammunitionstyp som förvandlade kanonerna till enorma hagelbössor – som bombarderade de taklösa galärerna med mördande effekt.

De osmanska skeppen förvandlades till slakthus: nedstänkta av blod och med däcken belamrade av lik och kroppsdelar. I vattnet klamrade sig skeppsbrutna fast vid allt som flöt i en desperat kamp för livet. Många av dem klämdes eller krossades till döds av de egna skeppen i den stora trängseln som uppstod. I efterhand kom många kristna konstnärer att ägna det här motivet ett stort intresse i sina avbildningar av slaget: scener där turkiska sjömän trängs på sönderskjutna skeppsvrak i de skummande vågorna. Vad de däremot censurerade för den egna publiken var det fasansfulla öde som samtidigt drabbade tusentals kristna roddarslavar som satt fastkedjade vid sina åror på de osmanska galärerna. De var lika utsatta för eldgivningen som osmanerna, och om skeppet sjönk följde de hjälplöst med ner i djupet.

De kristna kanonerna predikade alltså den nya krigskonstens evangelium med övertygande klarhet. Dessutom skedde det med den typ av självsäkerhet som brukar känneteckna en ny lärosats. Alla kristna galärer hade nämligen modifierats från rammande murbräckor till kanonbestyckade plattformar genom att den järnskodda fören avlägsnats för att göra rum åt fler kanoner. Totalt räknade den kristna flottan 1 815 eldrör allt som allt, att jämföra med de omkring 750 kanoner som fanns i den numerärt större osmanska flottan. De kristna kanonerna var dessutom bättre gjutna och mer omsorgsfullt omhändertagna än osmanernas; venetianska ingenjörer kasserade efter striden hundratals erövrade kanoner som obrukbara eller rentav farliga att använda.

Genom den mördande elden lyckades ändå 97 osmanska galärer, ledda av Ali Pashas flaggskepp Sultana, ta sig fram mot de kristna galärerna. Det sägs att det var den stora fanan på Johan av Österrikes stora amiralsgalär La Reale som vägledde dem genom de tjocka molnen av svartkrutsrök.

Ombord på de kristna skeppen väntade man nu in anstormningen. På de trånga däcken predikade fältprästerna om mod och tillförsikt i den kommande striden. Många av dem var själva rustade för strid. Trots att man i teorin förlitade sig på Guds hjälp i striden var de kristna krigarna – till skillnad från osmanerna – försedda med hjälm, harnesk och andra rustningsattiraljer. Mot pilregn och svärdshugg erbjöd de bra skydd men kunde också utgöra en dödsfälla om knekten föll över bord. Beväpnade med hakebössor och sex meter långa pikar hade de ett praktiskt övertag mot osmanernas närstridsvapen.

Linjerna kolliderade med varandra i ett kaos av ihopstötande skepp, knäckta åror och brakande fartygskroppar. Med skurar av pilar rusade de osmanska krigarna till anfall och möttes i sin tur av skogar av spretande pikar och mördande skott från handeldvapnen. Längs med relingarna hade de kristna dessutom spänt upp bordningsnät av metall, ett slags bröstvärn som försvårade bordningarna. De spanska galärerna hade också så höga däck att det blev svåra att ta sig upp på. Hela besättningar på de osmanska skeppen sköts eller stacks ihjäl utan möjlighet att ens nå upp till dem.

Trängseln bland galärerna blev snart så stor att de bildade en enorm obruten stridsyta där handgemängen böljade fram och tillbaka över skeppen som på ett slagfält. Huvudstriden kom att stå på Sultana som stormades av spanska regementen. Två gånger slogs de tillbaka med stora förluster av Ali Pashas elittrupper, janitsarerna. Men den tredje anfallsvågen bröt igenom och skeppet föll i spanjorernas händer. Ali Pasha tillfångatogs och halshöggs framför sina skräckslagna mannar varpå huvudet spetsades på en pik och hissades i vädret som en trofé. Samtidigt slets hans stora gröna amiralsflagga i stycken och ersattes av ett stort krucifix. Händelsen bröt stridsmoralen bland de närmast belägna osmanska trupperna och panik utbröt.

Även på den kristna linjens vänsterflygel – närmast land – var framgången total. Amiralen Agostino Barbarigo, understödd av den venetianska flottans tre främsta galärer, krossade den osmanska högerflygeln som leddes av Shuluk Bey. Kort innan han själv avled av sina blessyrer från striden skröt Barbarigo med att ingen på de 56 osmanska skeppen hade skonats. Ingen.

Slaget, som redan från början gått de kristnas väg, var nu definitivt avgjort. Endast på den kristna högerflanken hade osmanska formationer under amiralen Uluç Ali vunnit en temporär framgång och lyckats dra sig ur striden med 87 intakta skepp. Med dessa och malteserriddarnas flaggskepp som krigsbyte seglade han tillbaka till Istanbul och meddelade sultanen det totala nederlag som drabbat den turkiska Medelhavsflottan.

Den låg nu kringströdd i det purpurfärgade havet. En sönderskjuten röra av skeppsvrak, människokroppar, utrustning och materiel. Vad som inte drevs bort av vågorna – fortfarande dagar efter slaget fann man kringdrivande spökskepp med hela besättningen död vid årorna – plundrades, sjönk till botten eller spolades så småningom i land. Omkring 30 000 människor hade dödats, varav nästan 10 000 på den kristna sidan. Över 180 osmanska skepp hade antingen sänkts eller erövrats. Trots de hårda striderna omkom de flesta genom drunkning eller dödades när slaget redan var över. I det heliga krigets namn tog man nämligen i förstone inga fångar. Istället drog kristna exekutionspatruller omkring på småbåtar och harpunerade ihjäl hjälplösa fiender med sina pikar. Tillfångatagna osmanska officerare halshöggs och vräktes över bord. Inte ens de kristna roddarslavarna tycks ha undgått mördandet, även om tusentals av dem befriades. (På vissa turkiska skepp hade roddarslavarna, de flesta utan framgång, gjort myteri.) Först på kvällen upphörde dödandet och omkring 3 500 överlevande osmaner togs tillfånga.

Lepanto var en av sjöhistoriens stora vändpunkter. Aldrig mer skulle galärer komma att spela någon avgörande roll i sjökrigen igen. Segelfartygens tid hade anlänt med sina höga kanonbestyckade däck.

De direkta politiska följderna blev däremot inte vad de kristna hade hoppats på. Redan från början hade sammanhållningen i den Heliga ligans ledning varit minst sagt bräcklig, och därför kunde man aldrig enas om hur segern skulle fullföljas. Vissa menade att vägen nu låg öppen för nya korståg och att man åtminstone borde försöka befria Grekland, medan andra önskade begränsa planerna till att återta Cypern. Några ville ro i hamn för att samla krafter och läka såren innan några nya fälttågsplaner kunde smidas, medan somliga – faktiskt venetianerna själva – ville utnyttja läget till att tvinga fram en fred så att handeln så snabbt som möjligt skulle kunna återupptas. Enskilda soldater, som den 23-årige kastiljanaren Miguel Cervantes gladdes åt att ha överlevt och för sin del ”gjort rätt”, men var samtidigt skakad av sina upplevelser. Cervantes, som fått vänstra handen söndertrasad i slaget, blev senare världsberömd med sin antikrigsbok Don Quijote.

Hela företaget kom därmed av sig och något nytt korståg, som så många hade drömt om, blev aldrig av. Tvärtom avstods Cypern till sultanen 1573 och vid det laget hade osmanerna byggt en ny Medelhavsflotta, med erfarenheterna från Lepanto i åtanke. En osmansk statsman förklarade senare att om sultanen fått skägget rakat vid Lepanto så hade européerna fått en arm kapad i och med förlusten av Cypern. Och medan skägget snabbt växer ut igen kan en avhuggen lem aldrig ersättas.

Osmanerna upplevde visserligen nederlaget som en bestraffning från Allah – de kristna tillskrev istället segern till jungfru Maria – men som en nådig gudom, tänkte man sig, innehöll hans stränga vilja också goda avsikter. Ofta leder ett nederlag nämligen den besegrade att tänka om och anpassa sig till, ja, kanske till och med vidareutveckla de militära innovationer som legat bakom motgången. Därför var det inte märkligt att den nya osmanska flottan inom kort kom att rymma de största och bäst bestyckade galeaser som någonsin seglat i Medelhavet. ★

Oskar Sjöström är historiker och författare.

BOKTIPS ★ Crescent and Cross: the Battle of Lepanto 1571 (2005) av Hugh Bicheno ★ Empires of the sea (2009) av Roger Crowley ★ Lepanto 1571 (2003) av Angus Konstam.

Under fyra dagar 1969 utkämpades det som kom att kallas fotbollskriget. El Salvador invaderade grannlandet Honduras men förlorade kampen om luftrummet. Där ägde de sista duellerna mellan propellerplan rum.

Text: Jöran Lindeberg
Från Militär Historia nr 9/2011

Den 8 juni 1969 besegrade Honduras grannlandet El Salvador med 1-0 i det första av tre hatfyllda kvalmöten inför fotbolls-VM i Mexiko. I desperation plockade artonåriga Amelia Bolaños fram sin fars pistol och sköt sig i hjärtat. Vid hennes begravningsprocession deltog landets president, fotbollslandslaget och en hedersvakt. Fotboll kan vara på liv och död.

Men det var inte därför som omkring 4 000 människor skulle stupa under intensiva strider månaden efter. Invasionen, som den polske reporterlegenden Ryszard Kapuscinski missledande döpte till fotbollskriget, hade andra orsaker. I Centralamerika brukar konflikten kallas för hundratimmarskriget.

El Salvador var rikare än Honduras, men den höga befolkningstätheten och det faktum att nästan all jord var i händerna på ett fåtal rika familjer gjorde att hundratusentals småbönder utvandrat till grannlandet och blivit nybyggare. När så Honduras militärdiktator Oswaldo López ville göra sig populär låg det nära till hands att skylla landets problem på invandrarna. Mellan 60 000 och 130 000 flydde undan den följande fördrivningskampanjen.

För El Salvadors regering, under ledning av en annan general – Fidel Sánchez – innebar återvändarna ett växande problem. Det tätbefolkade landet med enorma sociala klyftor var redan en krutdurk. Regeringens motdrag var att hävda att nybyggarnas mark i grannlandet i själva verket tillhörde El Salvador. Till saken hör att gränsen aldrig fastslagits med exakthet. El Salvador menade också att landsmännen i Honduras var offer för ett folkmord.

Kriget inleddes på eftermiddagen den 14 juli. El Salvador invaderade i två huvudriktningar. Över 12 000 soldater anföll i nordlig riktning med målet att komma fram till Atlantkusten och därmed ge El Salvador tillgång till ytterligare ett världshav. Den andra styrkan trängde österut. Om El Salvador skulle lyckas ta kontroll över Fonseca­bukten, invid Nicaragua, skulle Honduras stå utan kust mot Stilla havet.

Samtidigt sände El Salvador allt tillgängligt flyg mot Honduras, bland annat mot flygplatsen i huvudstaden Tegucigalpa. Halva flygvapnet stod parkerat kring landningsbanan och piloterna hade gått hem. Ändå blev effekterna måttliga; inte ett enda plan slogs ut.

Flygvapnet var El Salvadors akilleshäl. Man led brist på både maskiner och välutbildade piloter. I övrigt hade det lilla landet (mindre än Småland) en krigsmakt överlägsen den fattigare grannens.

Dagen efter var hela Honduras på fötter. Soldater och civila organiserade sig för att stå emot angreppet. Ryszard Kapuscinski iakttog hur huvudstadens husväggar fylldes av patriotisk graffiti. Bland annat: ”De ska få igen för 3-0!” (Resultatet från kvalmatch nummer två. El Salvador vann även den tredje, med 3-2.)

Honduras slog tillbaka med fyra plan som bombade flygfält och bränsledepåer i El Salvador. Efter operationen förbjöd dock presidenten sina piloter att ge sig in på salvadoranskt luftrum. Han ville inte riskera att framstå som angripare i omvärldens ögon.

På östfronten avancerade invasionsstyrkan snabbt längs huvudvägen mellan de två länderna, och på morgonen den 16 juli föll regions­huvudstaden Nueva Ocotepeque. Dagen efter närmade man sig staden Santa Rosa de Copán.

Men samtidigt blev El Salvadors svaghet i luften allt tydligare. Moralen sänktes ytterligare när två Mustanger krockade med varandra på flygplatsen Ilotango. Honduras flygare lyckades genom en luftbro förflytta 1 000 soldater till försvaret av Santa Rosa de Copán. Invasionsstyrkan tappade kraft och började få brist på bränsle och ammunition.

På eftermiddagen den 17 juli led El Salvadors flygvapen en neslig förlust. Två Corsair på väg att ge understöd till ansatta trupper attackerades av två honduranska plan av samma märke. Salvadoranerna retirerade över gränsen, men en av angriparna – major Soto – bröt mot den stående ordern att hålla kriget på hemmaplan och tog upp jakten.

Efter några minuter var han ikapp, och skadade det ena planets bränsletank och vingar med sin 20 millimeters automatkanon. Samtidigt blev hans eget plan träffat av salvadoran nummer två. Men efter en jaktstrid lyckades han lägga sig bakom även denna motståndare och öppnade eld. Piloten dödades. Nu hade Honduras definitivt luftherravälde.

Faktum är att fotbollskriget var sista gången som propellerdrivna jaktplan möttes i dogfights i andra världskrigets anda. Under dessa strider visste piloterna att det fanns en god chans att fienderna var gamla kurskamrater från de amerikanska militärakademier som utbildat båda ländernas flygvapen.

Den 18 juli krävde Organisationen för amerikanska stater (OAS) eldupphör, vilket blev verklighet två dagar senare. Efter hot om sanktioner och löften om säkerhet för de salvadoraner som fanns kvar i Honduras drogs invasionsstyrkan tillbaka till den 2 augusti. ★

Jöran Lindeberg är frilansjournalist och har arbetat för FN i Sydamerika.

BOKTIPS ★ Fotbollskriget (1998) av Ryszard Kapucinski.

Hoten från Ryssland och Tyskland var borta och över ett krigstrött Europa ljöd slagorden Aldrig mera krig! Även Sverige lyssnade och 1925 påbörjades nedrustningen av det svenska försvaret.

Text: Olle Larsson
Från Militär Historia nr 9/2011

Det var med stor pompa och ståt som Smålands husarer högtidlighöll sitt 400-års jubileum ute på Ränne­slätt. I närvaro av kung Gustaf V och stora delar av Eksjös befolkning genomförde kavalleriregementet en uppvisning. Men det var ett firande som gick i sorgens tecken. Tidigare samma år, i maj 1925, hade riksdagen beslutat att regementet skulle läggas ned. Två år senare genomförde Smålandsryttarna sitt sista offentliga framträdande. Det ägde rum i Eksjö i samband med den stora höstmanövern. Även denna gång var kungahuset representerat men då genom kronprins Gustaf Adolf. I december 1927 hölls en stor avskedsmiddag och på nyårsafton lät den dåvarande regementschefen Gilbert Hamilton dra in kasernvakten. Därmed var regementets saga all. Efter 400 år i rikets tjänst red Smålands ryttare in i evigheten.

Kungliga Smålands husarregemente, K4, var ett av de regementen som drogs in till följd av det försvarsbeslut som fattades 1925.

Det första världskrigets slut 1918 ledde till att maktbalansen i Europa förändrades i grunden. De stora kejsardömena Tyskland, Ryssland, Osmanska riket liksom dubbelmonarkin Österrike-Ungern hade kollapsat.

För Sveriges del betydde detta att den säkerhetspolitiska situationen i Östersjöområdet förändrades. Finlands och de baltiska staternas frigörelse från det kejserliga Ryssland innebar att dessa länder kom att bilda en barriär mellan Sverige och ärkefienden i öst. Ryssland hade endast tillträde till Östersjön genom sina kustområden i de inre delarna av Finska viken. Genom Versailles­fredens bestämmelser förklarades Tyskland ha orsakat det stora kriget och ålades att betala ett enormt krigsskadestånd. Landet skulle även tvingas till en omfattande nedrustning. Rysslands tillbakaträngande vid Östersjön och det faktum att Tyskland kraftigt försvagats militärt genom freden gjorde att Sveriges säkerhetspolitiska läge verkade mer gynnsamt än på länge.

I samband med krigsslutet hade också Nationernas Förbund skapats. Detta var en internationell organisation som skulle verka fredsbevarande genom att lösa mellanstatliga konflikter och stödja system för kollektiv säkerhet. Världskrigets massdödande skulle aldrig mera upprepas. Ropet ”Aldrig mera krig” ljöd över Europa. 1920-talet gick i avspänningens och nedrustningens tecken. Flera länder, däribland Sverige, gjorde sig redo att minska krigsmaktens storlek.

Den svenska nedrustningen var inte enbart ett resultat av den förbättrade internationella situationen. Det ekonomiska läget spelade en avgörande roll för det förslag till ny organisation för krigsmakten som lades fram av den försvarsrevision som påbörjat sitt arbete 1919.

Omedelbart efter kriget gynnades Sverige av ett konjunkturuppsving 1919–20 som emellertid förbyttes i en internationell deflationskris som slog hårt mot landet. Sjunkande exportsiffror, prisfall på varor, lönesänkningar och arbetslöshet ledde till krav på besparingar i statsfinanserna. Den förbättrade säkerhets­politiska situationen gjorde att blickarna riktades mot försvaret. I det rådande läget betraktades krigsmakten som allt för kostnadskrävande. Här fanns det pengar att spara.

Att försvaret hamnade i fokus för diskussionen om besparingar hade också att göra med den förändrade inrikespolitiska situationen. Rösträttsreformerna 1918–21 gjorde att stödet för socialdemokraterna ökade, vilket innebar en radikalisering av politiken. Med detta följde en förändrad syn på försvaret som möjliggjorde en diskussion om minskade försvarskostnader.

Försvarsrevisionen var färdig med sitt arbete 1923 och kunde lägga fram ett förslag om hur försvaret skulle bantas. Förslaget innebar att krigsmakten skulle anpassas till den rådande situationen, alltså till en tid präglad av avspänning, fred och ekonomiska svårigheter. Men det var en splittrad revision som presenterade resultatet av sitt arbete. Det enda man var överens om var att den så kallade reservorganisationen i 1914 års härordning skulle slopas. Oenighet rådde om hur krigsmaktens fredsorganisation skulle se ut och huvudfrågan var hur många arméfördelningar som skulle behållas.

I huvudsak kan man urskilja tre olika uppfattningar om försvarets framtida fredsorganisation. Det frisinnade lägret, som bestod av liberalerna samt revisionens ende bondeförbundare, ville dra ner antalet arméfördelningar från sex till fyra. Detta kom att bli huvudförslaget eftersom de frisinnade var i majoritet. Socialdemokraterna ville gå ännu längre och föreslog därför att antalet fördelningar skulle skäras ner till tre. Högern ville inte se någon minskning överhuvudtaget utan föreslog att alla sex skulle behållas. Vid 1925 års riksdag nåddes en lösning genom att socialdemo­k­raterna och liberalerna i samförstånd enades om att krigsmaktens framtida fredsorganisation skulle bestå av fyra arméfördelningar.

De skilda uppfattningarna om försvarets utformning hade sin grund i hur de olika partierna bedömde det framtida läget vid Östersjön. Samtliga grupper var överens om att det för tillfället inte förelåg något omedelbart militärt hot mot Sverige. Oenigheten handlade om hur man såg på det framtida Ryssland, som vid tiden för försvarsbeslutet bytt namn till Sovjetunionen. Var landet pacificerat och försvagat för en lång tid framöver eller var det bara en tidsfråga innan det återhämtat sig och åter var att betrakta som ett reellt militärt hot? Detta var själva kärnpunkten i den säkerhetspolitiska diskussionen.

Högern ansåg att hotet från Sovjet var oförminskat, sett i ett längre perspektiv. Landets militära och ekonomiska svaghet var av tillfällig karaktär. De stater som låg mellan Sverige och Sovjetunionen var militärt svaga och skulle knappast kunna stå emot ett sovjetiskt angrepp. Högerpolitikerna var även kritiska till Sveriges anslutning till Nationernas Förbund. De såg detta som en organisation som dominerades av segermakterna och att ett svenskt inträde innebar att man ställde sig bakom de hårda fredsvillkoren som man betraktade som orimliga.

Dessutom betraktade högern NF:s sanktionssystem och medlems­staternas skyldighet att låta eventuella sanktionstrupper marschera igenom det egna territoriet som helt oförenliga med svensk neutralitetspolitik. Till detta kan läggas att man endast såg NF som en högst temporär garant för en varaktig fred.

Högern var emellertid inte helt emot en krympning av försvarsanslagen. Man medgav att det internationella läget gjorde detta möjligt. Därför kunde man ställa sig bakom slopandet av reservorganisationen men man menade att det var av central betydelse att man behöll möjligheten till ett snabbt återtagande av försvarsförmågan om och när det internationella läget så krävde.

Vissa avvisade emellertid helt alla tankar på nedrustning och hävdade att frågan om försvarets framtida utformning skulle skjutas upp. De frisinnade var mer positiva i sin bedömning av framtiden. De bistra erfarenheterna från kriget, Nationernas Förbund och den kollektiva säkerheten samt Tysklands och Sovjets försvagning gjorde att man bedömde världsläget som stabilt. Man tittade i kristallkulan och såg framför sig en värld präglad av allmän nedrustning och med ett internationellt rättssystem dominerat av NF. Sverige skulle därför ha en krigsmakt som svarade mot landets ekonomiska bärkraft och dess säkerhetspolitiska behov.

Man betraktade dock fortfarande Sovjetunionen som ett framtida hot. Ett sovjetiskt angrepp skulle kunna komma överraskande och det var därför av stor vikt att Sverige hade ett starkt försvar som snabbt skulle kunna vara insatsberett om det värsta skulle inträffa. För tillfället menade man emellertid att Sovjet var så svagt att det svenska försvaret kunde krympas. Dessutom skulle Sverige få stöd från NF om det blev angripet militärt. Man delade högerns uppfattning att det var viktigt att Sverige snabbt kunde återta sin militära förmåga om världsläget förändrades till det sämre.

Socialdemokraterna menade att de båda andra grupperna överdrev hotet från det stora landet i öster. Man argumenterade för att man skulle gå från ett så kallat existensförsvar, som skulle kunna avvisa ett omfattande angrepp mot svenskt territorium, till ett neutralitetsförsvar av avsevärt mindre omfattning, som skulle avvisa mindre kränkningar av landets gränser. Det stabila världsläget gjorde att man kunde rusta ner. Man tänkte sig att om världsläget skulle försämras så skulle detta ske långsamt och det skulle därmed vara gott om tid att förstärka försvaret och vidta nödvändiga militära åtgärder. I fredstid kunde man således nöja sig med ett avsevärt mindre försvar än det som de övriga partierna förespråkade.

Det beslut som antogs av riksdagen 1925 var alltså resultatet av en kompromiss mellan de olika parti­grupperna. Försvarskostnaderna skulle minskas från de 182 miljoner per år som det beslutats om 1914 till 120 miljoner i det nya förslaget. Socialdemokraterna lyckades slutligen pruta ner detta till 107 miljoner. Tanken var att denna summa skulle ligga fast i tio år.

Beslutet 1925 fick stora konsekvenser för den svenska försvarsmaktens organisation. Den nya härordningen, som skulle träda i kraft 1928, innebar att antalet arméfördelningar reducerades från sex till fyra. Inte mindre än nitton regementen lades ner. En nyhet var att två stridsvagnskompanier skapades liksom ett luftvärnsregemente.

Antalet verksamma yrkesbefäl minskades. Besparingar gjordes även beträffande värnplikten.

I fortsättningen skulle endast tre fjärdedelar av varje årsklass kallas in under fanorna och resten föras över till en utbildningsreserv. Utbildningstiden för de värnpliktiga kortades ner till 140 dagar. Dessutom infördes en lag om etiskt samvetsömmas värnplikt.

Ytterligare en konsekvens av försvarsbeslutet var att flygvapnet skapades som en ny försvarsgren. Detta skedde genom att arméns och marinens flygstridskrafter slogs samman till en enhet. Även flottan påverkades av beslutet. Nybyggnationen av fartyg minskade, vilket innebar att utrangerade fartyg endast ersattes i mindre omfattning. Efter 1927 skedde en utveckling mot en lättare flotta och flera av de tyngre pansarskeppen lades i malpåse. Även kustartilleriet minskade i storlek.

Beslutet om nedrustning i enlighet med 1925 års försvarsbeslut fattades i en situation då en sådan både var rimlig och nödvändig. Hotet från Tyskland och Sovjet var mycket begränsat och det ekonomiska läget krävde besparingar. Vad som skulle visa sig vara besvärligt var att bedöma det framtida världsläget. Så här i efterhand är det uppenbart att den försämring av den internationella situationen som inträffade under 1930-talet inte togs på allvar förrän det var för sent. Det föregående decenniets förhoppningar om nedrustning och evig fred kom på skam.

När tyska trupper gick in i Polen i september 1939 var det svenska försvaret alltjämt svagt. Detta trots att beslut fattats om en förstärkning av krigsmakten i det så kallade vändpunktsbeslutet 1936. Upprustningen gick dock för långsamt, och 1939 var landet inte rustat för krig. In i det sista hade man hoppats att freden skulle fortsätta. Inte bara i kvantitativt utan också i kvalitativt avseende hade försvaret stora brister. Den svenska krigsmaktens organisation var föråldrad liksom mycket av materielen.

Det berodde främst på att den enorma utveckling vad det gällde krigsmaterial som skedde under 1930-talet var omöjlig att förutse. Inte minst gällde detta eldkraften och rörligheten hos arméförbanden, stridsvagnsvapnets utveckling och flygplanens ökade prestanda. Det är emellertid inte rättvist att skylla alla brister i det svenska försvaret vid krigsutbrottet på 1925 års försvarsbeslut. Det handlade i minst lika hög grad om att de styrande gjorde en felaktig bedömning av det internationella läget under 1930-talet och att upprustningstakten var allt för låg.

I rättvisans namn bör dock påpekas att många politiker i Europa gjorde samma bedömning som de svenska och tonade ner krigsrisken. Dessutom bör det sägas att om Sverige upprustat redan under tidigt 1930-tal så hade den material som fyllt förråden varit kraftigt föråldrad vid tiden för krigsutbrottet.

Problemet med 1925 års försvarsbeslut var inte heller den stora regementsdöden med alla förbandsnedläggningar. Det som verkligen orsakade problem var att inskränkningarna i värnplikten gjort att 200 000 vapenföra svenska män saknade militär utbildning.

Den korta utbildningstiden hade dessutom skapat soldater utan den breddkompetens som var nödvändig för att möta krigets krav. De flesta saknade till exempel vinterutbildning. Den begränsade värnpliktsutbildningen gjorde också att det stamanställda befälets förmåga att föra trupp sjönk. Tillämpnings­övningar hanns inte med utan befälsföringen handlade oftast om kaserngårdsexercis och skjutbane­övningar. När beredskapstidens massinkallelser var ett faktum saknades förmågan att föra befäl över fullt utrustade förband under fältmässiga förhållanden. Dessa brister var betydligt allvarligare än de nedlagda regementena och bristerna i utrustning. ★

Olle Larsson är historiker och författare.

BOKTIPS ★ I nedrustningens tecken – intressen och aktivitet kring försvarsfrågan 1918–1925 (1966) av Hans Wieslander ★ Neutralitet och försvar – perspektiv på svensk säkerhets­politik 1809–1986 (1986) redaktör: ­Bo Hugemark.

Myterna om att Josef Stalin planerade ett anfallskrig mot Tyskland är många, men utan belägg. Istället gjorde Stalin allt för att fördröja det tyska angreppet och hinna bygga upp Sovjets försvar.

Text: Lennart Samuelson
Från Militär Historias temanummer om Operation Barbarossa (nr 6/2011)

I ett berömt tal 1931 uppmanade Josef Stalin sina landsmän till stora uppoffringar för att genomföra en snabb industrialisering. Ett svagt Ryssland hade genom historien alltid blivit slaget – av mongolerna, svenskarna och turkarna – förklarade han, väl medveten om att Ryssland i många konflikter ofta varit den starkare parten. ”Sovjet är hundra år efter de utvecklade länderna och vi måste ta igen eftersläpningen inom tio år”, var det centrala budskapet som därefter skulle genomsyra propagandan. Precis tio år senare inträffade den militära sammandrabbning som Stalin kan tyckas ha förutsagt. Hur kan man bedöma detta decennium med tanke på att Tyskland 1941 framgångsrikt föreföll ha krossat den sovjetiska försvarsmakten och ockuperat enorma landområden?

Under hela 1930-talet fortsatte den modernisering av Röda armén som hade förespråkats av marskalk Michail Tuchatjevskij och andra framsynta ledare. Man satsade på moderna vapenslag för rörlig krigföring, som pansartrupper och flygstridskrafter som skulle kunna företa både långdistansbombningar och ge understöd till marktrupperna. Man experimenterade med luftlandsatta trupper från transportplan långt in på fiendens territorium. Sovjets vapenutveckling var inledningsvis beroende av teknikimport från väst men snart tog inhemska vapenkonstruktörer fram egna modeller av stridsvagnar, kanoner, flygplan och raketer.

En av de mest vittförgrenade utrensningarna under den stora terrorn 1937–38 riktade sig mot de högsta kadrerna i Röda armén. En ”militär-fascistisk komplott” påstods ha avslöjats och inleddes med att marskalk Tuchatjevskij och sju generaler avrättades för högförräderi i juni 1937. Inom några månader hade hundratals av deras bekanta och förbundna dömts efter nedbrytande förhör då de tvingats erkänna påhittade brott.

Man beräknar att omkring 4 000 officerare i den högsta arméledningen, särskilt de med lång erfarenhet, avrättades under den stora terrorn. Följden blev att man åren därpå saknade kompetent ledning för många förband. Officerare snabbutbildades för att kunna ta över de poster som blivit lediga. Konsekvensen blev en lägre kunskapsnivå och en minskad vilja att förnya doktrinerna eftersom många av de vägledande dokumenten för den moderna krigföringen hade skrivits av personer som stämplats som folkfiender. Ett mindre antal av dem som under utrensningarna dömts till Gulagläger blev rehabiliterade och frigivna redan några år senare.

Under Münchenkrisen 1938 visade väst att man var beredd till stora eftergifter gentemot Tyskland för att undvika krig. Moskva ställdes utanför förhandlingarna och tolkade detta som att London och Paris uppmuntrade Hitlers ambitioner österut. Men när Tyskland på våren 1939 annekterade hela Tjeckien vände sig västmakterna till Sovjetunionen i ett senkommet försök att bilda en allians mot fortsatt nazitysk expansion. Sommaren 1939 pågick utdragna överläggningar i Moskva mellan ryssar, britter och fransmän om ett avtal om försvar av Polen och andra stater som kunde hotas av Tyskland, men västländerna tvekade att gå med på bindande avtal.

Samtidigt hade Moskva försiktigt besvarat Berlins sonderingar om ett icke-angreppsavtal. Stalin spelade ett högt spel mot Hitler för att få ut så mycket som möjligt av ett sådant avtal. Han räknade med att i det annalkande storkriget skulle de västeuropeiska demokratierna och Tyskland förgöra varandra medan Sovjetunionen fick tid att rusta för att därefter kunna avgöra kriget. För Hitler innebar en överenskommelse med Stalin stora fördelar. Han skulle kunna göra upp med Polen och sedan vända sig västerut utan risk för ett tvåfrontskrig, vilket plågade Tyskland under första världskriget.

Vad västdiplomaterna inte uppnådde under månadslånga samtal åstadkom tyskarna på en dag. Den 23 augusti landade utrikesminister Joachim von Ribbentrop i Moskva. Samma kväll undertecknades ett non­aggressionsavtal av Ribbentrop och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov. I ett hemligt tilläggsprotokoll initierat av Stalin delades Polen upp mellan de nya bundsförvanterna. Litauen blev tyskt intresseområde medan Finland, Estland, Lettland och Rumänien tillföll Sovjet. Molotov-Ribbentroppakten, som avtalet vanligen kallas, offentliggjordes omgående. Att de svurna fienderna Tyskland och Sovjet­unionen plötsligt ingått en pakt slog världen med häpnad.

Ur militärstrategisk synvinkel försökte Moskva utnyttja uppgörelsen med Tyskland så mycket som möjligt för att införskaffa den nyaste tyska teknologin, särskilt på vapen­industrins område. Sovjet fick tillgång till tyskarnas senaste flyg- och stridsvagnsmodeller och upptäckte till sin förvåning att vissa sovjetiska stridsvagnar var mer sofistikerade än de tyska. Tyskland fick å sin sida strategiska råvaror och mineraler som var livsviktiga för dess vapenproduktion.

Men Sovjet hann inte bygga ut försvarslinjen längs den nya statsgränsen genom Vitryssland och Ukraina. Från sommaren 1940 arbetade den sovjetiska generalstaben frenetiskt med att förbereda landet för det kommande kriget. En rad lagar och förordningar skulle stärka krigsindustrins ställning och disciplinen på fabriker och kolchoser i allmänhet. Infrastrukturen i de nyligen annekterade områdena i Baltikum, Vitryssland och Ukraina byggdes ut. Samtidigt var Moskva noga med att fullfölja alla handelsavtal med Tyskland för att på så sätt konsolidera sin ställning utanför det pågående kriget, och inte ge Hitler någon förevändning att ändra sin inställning till Moskva.

Andra världskriget utvecklades inte så som Stalin trott till ett utdraget, utmattande krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike. Den snabba tyska segern tvingade Stalin till omtänkande, både om det moderna krigets karaktär och om villkoren för försvaret av Sovjet. Sedan Hitlers trupper genomfört segerparaden på Champs Elysée i Paris stod det klart att förr eller senare kunde Tyskland börja förbereda ett angrepp på Sovjetunionen.

En kärnfråga var hur ett kommande tyskt angrepp skulle fokuseras. Man utgick från att Tyskland måste begränsa anfallet till en huvudriktning. Frågan gällde om den skulle gå mot Ukraina med dess bördiga jordbruk och rika naturresurser eller mot Moskva som var Sovjetstatens administ­rativa centrum. Mellan dessa tänkbara anfallsriktningar låg de vidsträckta Pripjatträsken i Vitryssland som var omöjliga att forcera. Under långa diskussioner argumenterades för och emot dessa tänkbara tyska anfallsriktningar. I slutänden bedömdes den södra riktningen, mot Ukraina, som mest trolig. Dit koncent­rerades följaktligen de största sovjetiska styrkorna.

En annan viktig fråga under 1940–41 gällde om Hitler skulle våga angripa Sovjetunionen innan han besegrat Storbritannien; den tyska lärdomen från första världskriget borde ha varit att aldrig ställas inför risken av ett krig på både öst- och västfronten. Stalin tycks ha varit övertygad om att detta också var Hitlers närmast självklara insikt.

Men Hitler hade direkt efter Frankrikes fall i juni 1940 gett order om att uppdatera anfallsplanerna mot Sovjet­unionen, samtidigt som man förberedde operation Sjölejon för en landstigning i England. Att krossa Sovjetstaten och utrota bolsjevismen hade varit ett av Hitlers främsta mål och efter framgångarna för Tyskland 1938–40 hade han lyckats övertyga även de tvivlande militärerna om landets kapacitet. Under hösten 1940 togs det ena förslaget efter det andra fram för hur angreppet mot Sovjet skulle göras. I december fastställdes riktlinjerna för operation Barbarossa som siktade på att med tre anfallsvågor – mot Ukraina, Moskva respektive Leningrad – på kort tid under sommaren 1941 erövra de viktigaste delarna av Sovjet och tvinga fram förhandlingar om kapitulation.

Det dröjde inte länge innan sovjetiska agenter började rapportera till Moskva om olika tyska krigsförberedelser. Men tvärtemot vad som tidigare påståtts lyckades de inte få fram själva planen för operation Barbarossa. Man svävade alltså i okunnighet om de mest väsentliga delarna i den tyska anfallsplanen. Än mind­re fick man fram några entydiga uppgifter om den kommande tidpunkten för ett eventuellt anfall.

Under tiden genomfördes i allt mer hektiskt tempo en utbyggnad av Röda armén och produktionen av flygplan, stridsvagnar och kanoner ökades intill nästan full krigstida nivå. Vid årsskiftet 1940–41 hölls i Moskva stora konferenser med de högsta befälhavarna i armén respektive marinen. De avslutades med krigsspel på kartor för olika tänkbara tysk-sovjetiska scenarier i inledande krigsskede. Den sovjetiska doktrinen gick ut på att varje tänkbart tyskt angrepp skulle hejdas i ett gränsnära område varefter striderna skulle föras över på motståndarens territorium. Man överskattade sin förmåga att hejda ett angrepp eftersom man inte räknade med att Tyskland skulle kunna inleda kriget med ett så massivt angrepp som operation Barbarossa innebar.

Under första halvåret 1941 strömmade allt fler alarmerande underrättelser till Moskva om det förestående tyska angreppet. Landets främsta underrättelseofficerare kunde rapportera om olika datum för det kommande angreppet. Stalin hade i slutänden ansvaret för hur dessa rapporter skulle tolkas. Visserligen höjde han beredskapen och lät genomföra en dold mobilisering av stora reserver, men tvekade i det längsta att tro på ett tyskt angrepp den sommaren. Åtskilliga rapporter hade talat om ett tyskt angrepp i maj men visat sig felaktiga, andra innehöll sådana uppgifter att de med rätta kunde betraktas som planterad desinformation. Flera av de ledande inom den militära underrättelsetjänsten som kommit till slutsatsen om ett massivt tyskt angrepp i allians med andra fascistiska styrkor avfärdades.

När det framfördes varningar från premiärminister Churchill – som tack vare att man knäckt tyskarnas Enigmakoder kände till Barbarossaplanen – betraktade Stalin detta som britternas försök att provocera in Sovjet i ett krig mot Tyskland. Stalins huvudlinje tycks ha varit att gå med på förväntade krav på eftergifter från Hitlers sida – allt för att så länge som möjligt undvika krig. Berlin spelade skickligt och lät framföra att Hitler avsåg att ställa ultimatum till Moskva om landavträdelser eller nya ekonomiska överenskommelser. Hitler hade från första början gett order om en intensiv desinformationskampanj för att steg för steg vilseleda Moskva om vad Tyskland planerade. I flera hänseenden lyckades de över förväntan hålla Stalin ovetande om exakt hur och när angreppet skulle komma att inledas.

Trots att tyska flygplan under våren och försommaren 1941 genomförde otaliga överflygningar av sovjetiskt territorium hade det sovjetiska försvaret strikta order om att enbart avvisa dem och inte till något pris invecklas i strider som skulle kunna tas som förevändning av Tyskland att starta ett krig.

När Röda arméns ledning i maj 1941 lade fram ett förslag om ett föregripande angrepp mot de allt starkare tyska truppkoncentrationerna längs gränserna mot Sovjet förkastade Stalin planen; detta för att inte provocera fram ett fullskaligt krig som han ansåg att Sovjet ännu inte var berett för. De egna rapporterna från militärområdena längs Sovjets västgräns innehöll allt fler uppgifter som tydde på ett förestående angrepp. Stalin tillät inte arméledningen att genomföra en full mobilisering eftersom han ansåg en sådan som liktydig med krig. Om rapporterna om ett tyskt angrepp skulle visa sig felaktiga vore det kostsamt och riskabelt att åter hemförlova de mobiliserade soldaterna. Skulle däremot rapporterna vara korrekta så utgick Stalin från att Röda armén hade förmågan att hejda angreppet och därefter med initiativet i egna händer föra över striderna på tyskt territorium.

Om kriget på östfronten har åtskilliga mytbildningar spridits genom åren. Den första var Hitlers påstående redan i krigsförklaringen den 22 juni 1941 att ett preventivkrig blivit påtvingat Tyskland eftersom Sovjet skulle ha brutit mot vänskapsfördraget genom en stor sammandragning av trupper som stod redo att kasta sig över landet. Men de tyska arkiven har visat att naziledningen under 1941 inte hade några som helst indikationer på ett förestående sovjetiskt angrepp. Barbarossaplanen hade antagits i december 1940 därför att man bestämt sig för att krossa Sovjetstaten och utplåna det sovjetiska kommunistpartiet, inte för att man hade fått underrättelser om ett förestående angrepp.

En nyare mytbildning hävdar tvärtom att Stalin redan från slutet av 1930-talet skulle ha förberett ett anfallskrig mot Nazityskland. Stalin skulle listigt ha manövrerat det fascistiska Tyskland att starta världskriget för att försvaga de kapitalistiska demokratierna och förbereda marken för socialistiska revolutioner i Västeuropa med Röda armén som den avgörande faktorn. Anhängare till denna tes har försökt hitta indicier på att Sovjetledningen faktiskt utarbetade planer för ett angrepp som skulle ha inletts i juli 1941, men operation Barbarossa förekom Röda armén med endast några veckor. Man pekar på hur de sovjetiska arméerna i de främsta och bakre echelongerna stod grupperade för anfall men inte för ett försvar på djupet. Mot dessa teorier, som först lanserades 1987 av den avhoppade GRU-agenten Vladimir Rezun (skrev under namnet Viktor Suvorov), har tunga invändningar riktats både från ryska och amerikanska militärhistoriker. De logistiska förutsättningarna för krig utanför Sovjetunionens gränser skulle förhindrat Stalin att få generalernas stöd om han ens hade framkastat något sådant anfallsscenario som Rezun skisserat.

Visserligen ändrades tonläget i den sovjetiska militära propagandan på försommaren 1941 i mer offensiv, stridbar riktning. I ett tal till avgångsklasserna från krigsakademierna i början av maj talade Stalin i betryggande ordalag om Röda arméns offensiva styrka och pekade på att Tyskland förvisso vunnit stora framgångar men ingalunda kunde ha en stridsmakt som var omöjlig att besegra. Men varken Stalins högtidstal eller hans agerande som statschef under maj-juni 1941 tyder på att ett föregripande anfall mot Tyskland förbereddes. Han gjorde tvärtom febrila försök att hindra det krigsutbrott som han i likhet med de flesta bolsjeviker betraktade som oundvikligt.

Även sedan de första rapporterna på morgonen den 22 juni strömmat in om tyska attacker mot flygplatser, järnvägar och städer tvivlade Stalin på att det verkligen var något annat än enskilda tyska befälhavares provokationer. De följande tio dagarna med ständiga sammanträden för att ömsom med desperata order, ömsom rationellt omtänkande försöka hejda den tyska anfallsvågen skulle bli de mest ansträngande dittills i hans långa despotiska karriär. ★

BOKTIPS ★ 1939 – The Alliance That Never Was and the Coming of World War II (1999) av Michael J Carley ★ What Stalin knew – The Enigma of Barbarossa (2005) av David E Murphy ★ Stalin and the Inevitable War, 1936–1941 (2002) av Silvio Pons.