Många olika kamouflagemålningar har prövats genom åren för att få stridsvagnar att bli mindre synliga på slagfältet. Richard Areschoug har synat de vanligaste försöken.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 1/2012

När motordrivna fordon kom i militär tjänst var de endera i sina civila färger eller målade i samma nyanser som använts på artilleri och hästdragna fordon. Vanligen rörde det sig om olika olivgröna eller grå nyanser.

Britternas första pansarbilar var målade i en ljusgrå färg som liknade den på örlogsfartyg. Undantaget var marinflygets pansarbilar som var i Daimler khaki-green. Då de sedan tog fram världens första stridsvagn, Mark I, kallades dessa Landship eftersom de sågs som en typ av slagskepp på land. Det återspeglade sig i målningen som var ljusgrå. Det ändrades dock redan innan deras första insats. Då hade ett komp­li­cerat målningsmönster tagits fram av överstelöjtnant Solomon J Solomon, som var konstnär i det civila. Det utgjordes av fläckar i rött, grönt, blått och brunt. Allt för att bryta upp fordonets siluett. Snart slopades målningen och den grå färgen kom tillbaka innan allt snart åter blev khakigrönt, snarlikt Daimlers färg.

Utvecklingen var i stort den samma i alla länder under perioden, man gick från komplicerade mönster till en färg. Med tanke på hur slagfälten såg ut under kriget spelade inte kamouflaget så stor roll. Fordonen täcktes snart av ett miljöanpassat kamouflage av lera.

Då freden kom fanns det åter tid för puts och målning, något som även återspeglade sig på stridsvagnarna. Flerfärgskamouflage blev populärt igen och var ofta halvblankt eller till och med blankt så att allt skulle se snyggt ut. Två viktiga undantag fanns dock, USA och Sovjet­unionen, som båda använde enfärgad, mörkgrön målning. USA:s nyans var den klassiska Olive Drab.

Kolonialmakter som Italien och Storbritannien hade ökenområden och tog fram målning som skulle passa där. Basfärgen blev olika ljust bruna nyanser med kamouflage ovanpå. Detta var till för att bryta upp stridsvagnens konturer. I det speciella, skarpa ljuset i öknen var skuggornas färger annorlunda. Det återspeglade sig i att främst britterna använde kontrastmålning i ljusblått, grågrönt och brunt.

När andra världskriget bröt ut var alltså de flesta nationers fordon i någon typ av kamouflage. Nästan direkt, under finska vinterkriget, kom behovet av vintermålning. Här användes en borttvättbar vit kalkfärg.

Liksom under första världskriget gick de flesta stridande snabbt över till en enfärgad målning. Många källor har angivit att allt tyskt pansar från krigsutbrottet var helt mörkt pansargrått, men så var det inte. Ett chokladbrunt kamouflage användes fram till hösten 1940. Detta är dock svårt att avgöra på svartvita bilder av dammiga fordon.

Britterna slopade sina tre gröna nyanser och började använda en jordbrun färg. Ovanpå denna användes vanligen en asfaltssvart färg. Den målades på i stora rundade fält som såg ut som Musse Piggs öron så självklart kallades det Micky Mouse-schemat. Liknade målning användes på sandfärgen i Nordafrika. Här utvecklades även en udda sandfärg med rosastick, kallad Desert Pink. Innan tyskarna fick ökenfärger användes nödlösningar som att smeta in vagnarna med lera eller att spruta dem med olja och strö sand ovanpå.

Då USA kom med i kriget tog man fram nyanser för att måla på Olive Drab så fordonen passade in i stridsmiljön, exempelvis öknen. I Europa förekom även kontrastmålning i svart, men enbart Olive Drab var vanligast och enkelt att genomföra vid massproduktion. Sovjet, som också massproducerade, använde en liknande olivgrön färg.

Tyskarna behöll pansargrått som bas fram till våren 1943 då den ersattes av en sandgul nyans. Till denna hörde två kamouflage­färger, rostrött och mörkgrönt. De kom ut till varje fordon som en pasta som fick späs och appliceras av besättningen efter hur man tyckte var lämpligt. Det gav utrymme till oändligt många variationer. När sedan de allierade fick luftherra­välde var det vanligt att tyskarna använde grenar och buskar för att öka kamouflageeffekten, framförallt då fordonen stod stilla. Mot slutet av kriget blev basfärgen grön med brunt och sandgrått ovanpå.

Efter andra världskrigets slut var det först enfärgad målning som gällde. Färgen förändrades däremot i sammansättning. Den gjordes IR-säker för att undgå upptäckt när fienden använde mörkersikten och värmekameror. Den var även lättare att tvätta ren från kontaminering från ABC-stridsmedel.

Den stora förändringen i USA:s målning kom i början av 1970-talet då amerikanska armén utvecklade åtta målningsscheman för olika regioner, de flesta baserade på fyra färger. Denna komplicerade målning kunde både penselmålas eller sprutas. Ungefär samtidigt tog andra nationer, även Sverige, fram egna kamouflage. Ett av de mera udda var det som användes av britternas styrkor i Berlin. Här målades Chieftain-stridsvagnarna så att de såg ut som tegelmurar.

En nackdel med alla kamouflage var att man lätt på håll kunde se vilken nationalitet fordonen hade. För att komma ifrån det gick USA först över till helt gröna fordon. Senare införde alla Natoländer, utom britterna, standardmålning i mörkgrönt, rödbrunt och svart.

Genom att tyngdpunkten på dagens konflikter har förskjutits till Mellanöstern och Afghanistan är det ökensand som dominerar exempelvis i USA:s krigsmakt.

Även om kamouflage fortfarande har en viss inverkan gör det moderna, sensorbaserade kriget denna mindre, något som märktes i Irak 2003 då mörkgröna M1A2 Abrams användes i ökenmiljö. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare.

BOKTIPS ★ Wehrmacht – Heer 1939–1945 Camouflage Colors (2000) av Tomás Chorý ★ British Tank Markings and Names (1978) av B T White ★ US Armour Camouflage And Markings 1917–45 (1984) av Steven J Zaloga.

Mer information om sommar-, vinter- och flerfärgskamouflage samt kamouflage på svenska stridsvagnar hittar du i Militär Historia nr 1/2012!

Under andra världskriget orsakade inget annat vapensystem lika stora förluster som fältartilleriet. Med förbättrad eldledning och flexiblare användning blev effekten på slagfältet förödande.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 11/2011

Det råder ingen tvekan om vilket vapen­system som var det mest effektiva under andra världskriget. Olika typer av spränggranater från artilleripjäser, kanoner och granatkastare orsakade störst förluster. Enligt en samman­ställning vid en av den tyska 362. infanteridivisionens två förbandsplatser på den italienska krigsskådeplatsen i november 1944 orsakades hela 85 procent av divisionens förluster av allierad granateld. Motsvarande siffra från östfronten där divisionen hade stridit tidigare var 61 procent.

Denna fördelning stämmer ganska väl med annan statistik från kriget. I en pansardivision hade det tillkommit en post för personalförluster i stridsfordon orsakade av pansarbrytande ammunition på mellan fem och tio procent. Tyskt artilleri var också effektivt och orsakade 70 procent av de allierade infanteri­förbandens förluster.

Den stora skillnaden mellan de båda världs­krigens artilleri var inte så mycket själva pjäserna som ammunition, kringfunktioner och bättre radio­utrustning. Under första världskriget var den vanligaste ammunitionssorten granatkartescher där granatkroppen var fylld med blykulor. De hade stor verkan mot oskyddade soldater men var närmast verkningslösa mot trupp i skydd. Under andra världskriget var Sovjetunionen ensamt om att fortfarande i stor omfattning använda kartescher, medan övriga länders artilleri använde spränggranater som detonerade vid anslag (ögonblicksbrisad) eller i luften med hjälp av olika sorters tändrör (luftbrisad). Spränggranaternas verkan var dels genom tryckvågen, dels genom det splitter som spreds vid brisaden.

Mellankrigstiden innebar också framsteg inom områden som meteorologi, ljudmätning, eldledning och radiosamband vilket sammantaget förbättrade förmågan att lokalisera fientliga batterier, ökade eldens precision och medförde att eldledare enklare och snabbare kunde leda fler skjutande förband.

Redan före andra världskriget fanns det sofistikerade eldledningsmetoder. Men i den tyska armén prioriterades anfallsstrid och tempo, vilket även påverkade deras artilleri. Kapten Berggren var svensk militärattaché i Tyskland och följde en övning 1938. Han imponerades av personalens prestationer och utbildningsnivå. I sin rapport skrev han:

De tyska officerarna hade aktning för de mer komplicerade skjutmetoder som tillämpades i den franska armén, men synes inte vara villiga att tillägna sig dessa. Tyskarna har en panisk förskräckelse för tidsödande procedurer. Det sistnämnda återspeglas i de genomförda övningarna, där förmågan att snabbt leverera eld tillmättes större vikt än exakt precision.

Mellankrigstidens allmänna motorisering påverkade även artilleriet. Tack vare lastbilar gick det fortare att omgruppera artilleripjäserna och föra fram ammunition. Med terränggående lastbilar och i bästa fall bandkanoner ökade artilleriets möjligheter att gruppera pjäserna i terrängen, vilket var en stor förbättring jämfört med att vara bunden till vägar både när det gällde förflyttningar och grupperingsplatser. Detta gällde dock inte alla förband. Medan de västallierade arméerna under andra världskriget var helt motoriserade använde både den sovjetiska och den tyska armén fortfarande i stor utsträckning dragdjur. Allt artilleri i de tyska infanteridivisionerna 1939–45 var hästdraget. Däremot drogs artilleripjäserna i de tyska pansardivisionerna oftast av terränggående halvbandvagnar. I dessa divisioner hade dessutom ofta något eller några batterier pansrade bandkanoner.

Under andra världskriget utgjordes ryggraden i arméernas fältartilleri av de olika divisionernas artilleriregementen. De bestod normalt av tre artilleribataljoner som i sin tur utgjordes av tre batterier om fyra till sex pjäser, vilket gjorde att varje artilleriregemente förfogade över cirka 45 pjäser. Högre upp i organisationen fanns förstärkningsartilleri med tyngre pjäser som kraftsamlades där man ville åstadkomma genombrott. Dessutom hade infanteriet granatkastare i olika kalibrar vilka i den tyska och de västallierade arméerna ingick i skyttebataljonerna. Däremot organiserade Röda armén särskilda granatkastarförband som tillhörde artilleriet.

Pjäsernas kaliber motsvarade ungefär deras maximala skottvidd. En tio centimeters pjäs sköt cirka tio kilometer och en femton centimeters pjäs runt femton kilometer. På maximal skottvidd minskade dock precisionen som var bäst på cirka halva maxavståndet.

I princip verkade artilleri genom att man med eldtillstånd reglerade vem som disponerade vilka artilleriförband. När batterierna sedan sköt observerades nedslagen av en eldledare som gav korrektioner till pjäsplatserna om elden låg fel. Vid anfallsstrid gjordes en eldplan i vilken man beräknade ammunitionsinsatserna mot olika mål. I försvarsstrid strävade man efter att skjuta mot planerade spärreldlägen när fiendens anfall nådde dessa. En förutsättning var då att det fanns något artilleriförband med tillräckligt med ammunition som kunde öppna eld. Man sköt även icke observerad (kartledd) eld, vanligen i form av störningseld. Nackdelen var att man inte kunde se resultatet och riskerade att skjuta mot ”tomma” mål. Artilleriet var ett komplext system som ställde stora krav på personalen för att fungera, särskilt i rörlig strid där det också var viktigt att snabbt kunna växla eldtillstånd.

Den stora ammunitionsförbrukningen var ett problem. Det räckte att beskjuten trupp hade någon form av skydd för att det skulle krävas förvånansvärt många granater för att åstadkomma någon verkan. I en infanteridivision stod i genomsnitt det organisatoriskt ingående artilleriet för runt 80 procent av den totala ammunitionsförbrukningen. Detta ställde stora krav på transporter; särskilt inför offensiver krävdes att man förde fram mycket ammunition. Samtidigt hade angriparen fördelen av att veta var och när ammunitionen skulle behövas. Försvarets problem var att i förväg bestämma sig för var man skall lägga upp sina förråd av ammunition. De tidskrävande underhållstransporterna styrde i sin tur hur länge stridsmomenten kunde pågå innan ammunition och andra förnödenheter tog slut. Var vägnätet dåligt och vädret besvärligt tog transporterna extra tid, vilket ofta var fallet höst och vintertid på östfronten och i Italien.

Generallöjtnant Mark Clark var chef över den amerikanska 5. armén som landsteg i Salernobukten i Italien. Under ett kritiskt skede i september 1943 organiserade han personligen ett improviserat försvar mot ett hotande tyskt genombrott. Han visar hur effektiv artilleri­elden kunde vara:

På södra sidan av Calore försvarades den hotade övergången av delar av amerikanska 158. och 189. artilleribataljonen med pjäserna i eldställningar beredda att bestryka terrängen med direktriktad eld. Vi kastade in alla som råkade finnas till hands för att förtäta försvaret som också förstärktes med sex 57 millimeters pansarvärnspjäser. Jag ingrep personligen genom att beordra en militärorkester att beväpna sig och försvara en kulle i den tunna improviserade stridslinjen som skyddade artilleripjäserna. När de tyska stridsvagnarna närmade sig vadet öppnade både vi och tyskarna eld. Vadet och vägen dit samt skogsridåerna där de tyska stridsvagnarna sökte eldställningar formligen försvann i alla detonationer. En intensiv eldduell följde. Trots den starka avvärjningselden gjorde tyskarna flera försök att komma över vadet men försvaret var för starkt. Dessutom anlände sju amerikanska bandkanoner under striden och öppnade omgående eld. Efter cirka en timmes strid drog sig tyskarna tillbaka i skymningen. Då hade våra artilleripjäser avlossat 3 950 granater.

Ett effektivt sätt att minska verkan av fiendens artilleri var att bekämpa hans pjäser, vilket dock ställde stora krav på att lokalisera målen med tillräcklig noggrannhet. Genom att från olika platser mäta in skjutande pjäsers mynningsknallar eller mynningsflammor fick man skärningspunkter som sedan kunde beskjutas.

Under striderna på den italienska krigsskådeplatsen i samband med de allierades övergång av floden Gari­gliano norr om Neapel upplevde den brittiske artilleristen J Gascoigne-Pees två besvärliga dagar i januari 1944. Han tillhörde ett batteri utrustat med bandkanoner M 7 Priest (en amerikansk 10,5 centimeters haubits monterad på chassi av stridsvagnen Lee, senare även Sherman) som utsattes för tysk artilleribekämpning:

Det första illavarslande tecknet var en ensam granat som slog ner när tyskarna började skjuta in sig mot vårt batteri. Strax därpå började granater falla ner omkring oss samtidigt som vi fortsatte med att ge eld mot våra mål. Efter ett tag avtog den tyska artillerielden för att sedan tillta i styrka. Ett ammunitionsupplag började brinna. Läget började bli ohållbart med luften full av splitter, och order gavs om att omgruppera. Detta skedde under stor brådska, av hundra man i batteriet såraders arton av den tyska elden.

Nästa dag besköts vi kontinuerligt. Personalen klarade sig någorlunda men splitter slog sönder utrustning och satte eld på flera ammunitionsupplag. Först när flera pjäser blivit träffade och slagits ut gavs order om ny omgruppering. Då kreverade granater runt omkring oss, träd föll omkull och luften var fylld med den fräna stanken från exploderande granater.

På den krigsavgörande östfronten var det tyska artilleriet länge tillräckligt bra för att kunna kompensera Röda arméns överlägsna numerär. Bristen på tyska infanteriförband innebar att deras front ofta var glest besatt med luckor mellan olika försvarade stödjepunkter. I dessa oförsvarade luckor var tyskarna beroende av att snabbt kunna skjuta med artilleri, vilket ofta hejdade sovjetiska framstötar.

Likt andra funktioner inom Röda armén var dess artilleri ett jämförelsevis stelbent system vars effekt byggde på överlägsen numerär. Det stora problemet var bristen på välutbildad personal. Den som fanns koncentrerades till viktiga vapensystem och funktioner för att dessa överhuvudtaget skulle kunna fungera. Det var orsaken till att Röda armén, till skillnad från tyskarna, försökte undvika att utnyttja artilleri i försvarsstrid då detta ansågs för komplicerat.

Visserligen förbättrades det sovjetiska artilleriets kvalitet under kriget men man nådde aldrig upp till tysk eller västallierad standard. I slutet av kriget understöddes sovjetiska offensiver av tusentals artilleripjäser grupperade hjul vid hjul som systematiskt sköt mot planerade och inregistrerade mål. Om tyskarna flyttade sig gjorde det sovjetiska artilleriets eldorkaner ingen nytta. Men trots Röda arméns brister tillfogade dess artillerield tyskarna drygt 50 procents förluster vilket innebar över en miljon man.

I Italien 1943 och i Frankrike 1944 upptäckte tyskarna för sent hur utvecklingen på artilleriets område sprungit ifrån dem. Brittiskt och särskilt amerikanskt artilleri var fullt motoriserat, hade en effektivare eldledning och – inte minst viktigt – en överlägsen underhållsorganisation som såg till att skjutande förband hade gott om ammunition. Tyskarna led nu brist på det mesta och när de tvingades retirera var deras hästdragna artilleri ofta för långsamt för att hinna undan.

Tyska förband som omgrupperades från östfronten till Italien eller till Frankrike vittnade om att verkan av de allierades artillerield var mycket värre än vad de upplevt på östfronten. Att tyska 362. infanteridivisionen förlorade 61 procent i indirekt eld på östfronten och 85 procent i Italien visar på hur effektivt amerikanskt och brittiskt fältartilleri faktiskt var. I brohuvudet vid Salerno i Italien upplevde sergeant Ross Carter striderna runt staden Altavilla i september 1943. De tyska motanfallen mot en bataljon ur amerikanska 504. fallskärmsregementet föregicks av störningseld och hejdades av koncentrerad artillerield:

När vi försökte bättra på våra skyddsgropar sade en stabssergeant hånfullt till oss att man lika bra kunde ta skydd under ett olivträd, vilket han själv gjorde. Strax därpå utsattes ställningarna för tysk eld från 88:or och granatkastare. Jag hörde en kraftig detonation i närheten och när jag tittade upp låg sergeanten under trädet med ena foten bredvid sig prydligt avklippt jäms med fotknölen.

Vi låg i våra värn och sköt prick lugnt som på en skjutbana. Efter tre hejdade tyska anfall började vår ammunition ta slut. En av våra artilleri­eldledare upptäckte att tyskarna förberedde ett fjärde anfall och begärde eldtillstånd med sina tolv 155 millimeters artilleripjäser varpå 160 granater slutligen hejdade tyskarnas försök att återta höjd 424. Våra förluster var 21 stupade och ett stort antal sårade fallskärmsjägare, de flesta i vad som upplevdes som en ändlös artilleribeskjutning. Men vi uppskattade att tyskarnas förluster var åtta gånger större än våra. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.

BOKTIPS ★ The Guns 1939–45 (1969) av Ian Hogg ★ The Russian Front – Germany’s War in the East 1941–45 (1978) redaktör James Dunnigan.

NÄTTIPS ★ USA:s reglemente för fältartilleriet: www.scribd.com/doc/58855256/Fm-6-20-Field-Artillery-Field-Manual-Tactics-and-Technique-2-January-1941

Citaten i artikeln är hämtade ur böckerna Andra världs­krigets utbrott (2007) av Niklas Zetterling och Marco Smedberg samt Från Sicilien till Rom (2006) av Marco Smedberg.

Med fala damer, skräckinjagande hajkäftar och de senaste seriefigurerna har flygare gjort sina plan personliga, men inte alltid rumsrena, under hela 1900-talet. USA har varit ledande, men det var en italienare som startade trenden.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 10/2011

Flygare är ofta individualister som gärna vill sätta en personlig prägel på sina flygplan. Ett av de populäraste sätten har varit att göra det genom inte alltid så politiskt korrekt Nose Art – figurer målade på planets nos.

I flygets barndom förekom det knappast någon speciell målning, inte ens nationalitetsbeteckningar fram till 1913. Då förändrades allt när en italiensk Nieuport-Macchi flygbåt målades som ett sjöodjur. Det startade en trend som varar än i dag.

Inledningsvis målades ofta små, diskreta namn på maskinerna. Ett exempel var det tyska flygaresset Ernst Udet som döpte alla sina plan till ”Lo” efter sin blivande fru. Under första världskriget fick framförallt de tyska jaktplanen spektakulära, färggranna målningar. När sedan de första amerikanska piloterna kom över till Europa började de kopiera den tyska stilen och andra nationer följde efter. Men inte Storbritannien som ville ha allt så uniformt som möjligt.

I Italien målade esset Francesco Baracca en stegrande häst på sin SPAD XIII. Efter att Baracca stupat skänkte hans mor märkningen till Enzo Ferrari och det är därför biltillverkaren har detta märke.

Under första världskriget dök även de första ansiktena upp. De platta fronterna på stjärnmotorutrustade maskiner var som gjorda för ögon och mun kring luft­intagen. De som hade radmotor kunde i stället få en hajkäft och ytterligare en tradition var född.

Efter första världskriget var det åter till ordningen, även om vissa enheter ibland hade lite färggrannare och större förbandsmarkeringar. Det blev istället civila flygplan som dekorerades med speciella målningar. Ofta var det maskiner som deltog i långflygningstävlingar eller flygrace.

Den militära noskonsten återkom vid mitten av 1930-talet på ett oväntat sätt. Många av de tyska flygplanen i Legion Condor i spanska inbördeskriget fick special­målningar. En populär figur var Musse Pigg som fanns på flera olika flygplans­typer. Musse kände dock inga politiska gränser och på den republikanska sidan prydde han stjärten på ett sovjetiskt jaktplan. Här använde också den internationella brigadens flyg seriefiguren Karl-Alfred som dekor. De tecknade figurerna blev populära som personlig märkning, men även som förbandsmärken i främst USA.

American Volunteer Group, som stred mot japanerna i Kina, utrustades med Curtiss Hawk 81 (P-40) våren 1941. Planet var som gjort för att måla en hajkäft på och snart hade alla maskiner en sådan. De olika divisionerna inom förbandet fick också speciella markeringar. En, Hell’s Angels, hade vingförsedda, nakna flickor. Enligt myten var det några piloter från detta förband som efter kriget startade det ökända motor­cykelgänget.

Precis som under första världskriget var brittiska Royal Air Force negativt inställd till specialmålningar på sina plan. Inledningsvis var det bara förbandsbeteckningar och någon diskret text som godkändes. De plan som skänkts till flygvapnet genom insamlingar brukade få en omfattande text om givarna. Med tiden, då framförallt förlusterna i bombkriget steg, lättades restriktionerna för noskonst och främst bombplanen började målas. Noskonsten var dock fortfarande relativt diskret och inriktade sig på att håna fienden. Inom det kanadensiska och australiska flyget var det däremot vanligare med lättklädda kvinnor. Man kan allmänt tala om en avståndsfaktor, även när det gällde RAF-plan. Ju längre bort från hemlandet planen var, desto mera lättklädd var noskonsten. Allierade P-40-piloter i Nordafrika tog efter American Volunteer Group och målade hajkäftar på sina plan.

Den nation som verkligen frossade i noskonst var USA. Målningarna anspelade ofta på sprit, spel och kvinnor, och det är lätt att förstå vad flygarna saknade mest i fält. Namnen på planen var vanligen tvetydiga och i vissa fall rent vulgära. Exempel var Nip on Knees, Mount’N Ride och Finito Benito, Next Hirohito.

De ofta lättklädda damerna inspirerades av tidens tecknade pinuppor, men självklart även av filmstjärnor. Många av planen med kvinnlig fägring har blivit berömda, likaså konstnärerna bakom originalteckningarna. Bland dessa konstnärer sticker några ut. Den främste var peruanen Alberto Vargas som publicerade sina verk, Varga Girls, i Esquire. Ett stort antal plan, även brittiska, fick noskonst inspirerad av honom. Vid sidan av Vargas var Gil Elvgren den store i nischen. Bland hans övriga kända verk var den klassiska Coca-Cola-reklamen under 1940- och 50-talet. Bland de Hollywoodskådespelerskor som var förebilder till målningar fanns Betty Grable, Jane Russel och Rita Hayworth.

Det finns många olika analyser av noskonstens betydelse för soldaterna. Anhängare till Freud ser sexuella kopplingar i allt, medan andra ser noskonsten som ett sätt att ge maskinen en mänsklig karaktär. Somliga tolkar den bara som flygarnas kärlek till sitt plan.

Det populäraste motivet var pinuppor: 55 procent av de amerikanska planen hade kvinnor som noskonst. Resten hade seriefigurer, djur, slogans eller motiv kopplade till familjen. Till exempel var den B-29 som fällde första atombomben, Enola Gay, döpt efter pilotens mamma.

Efter andra världskriget införde USA ett förbud mot noskonst i fredstid. Det fanns några få undantag i form av plan som användes vid rekordförsök och experiment.

När Koreakriget bröt ut 1950 återupplivades noskonsten nästan direkt, trots att det från högre ort inte alltid sågs med blida ögon. Bland de nya förebilderna till konstverken fanns Marilyn Monroe. De plan som fick den mest spektakulära, men även mest avklädda konsten, var B-29. Detta resulterade i censur på de maskiner som var baserade i Kadena i Japan. Baschefens fru tyckte inte om de nakna kvinnorna, som därför kläddes med påmålade baddräkter. Vissa besättningar målade bara över en remsa med texten ”censur”. I Vietnam var noskonsten ytterligare nedtonad och det vanligaste var seriefigurer. Populärast var de ur Snobben. Somliga helikoptrar fick dock noskonst som kunde tävla med andra världskrigets. Här kan man tala om en riskfaktor; den som flög de farligaste uppdragen hade oftast den häftigaste målningen. När det åter blev fred försvann noskonsten nästan helt igen.

I andra nationer förekom noskonst sparsamt efter andra världskriget. Ett årligt återkommande evenemang är dock Tiger Meet, där alla Natoförband som har en tiger i sitt förbandsmärke möts. Vid dessa träffar målas alltid några deltagande maskiner i tigermålning. I USA släppte Strategic Air Command sitt förbud mot noskonst 1988, då de ansåg att denna främjade förbandets sammanhållning. Därefter har amerikanska plan åter börjat målas, ibland inspirerade av samma motiv som under andra världskriget.

Under kuwaitkriget 1991 fick noskonsten en renässans hos de flesta nationer inom alliansen. USA försökte tona ner sin, främst av politiska skäl för att inte stöta sina arabiska allierade. Britterna däremot verkar inte haft sådana betänkligheter och hade spektakulära målningar på sina ökenskära plan. Ett av de mest berömda var en Jaguar GR.1 som döpts till ”Sadman” där en tecknad Saddam Hussein sparkades av en brittisk armékänga.

Det var dock inte så lätt för konstnärerna att få tag i lämpligt material till sina verk. De enda färger som fanns via officiella vägar var för kamouflage. Det upptäckte flygteknikern och inbitne modellbyggaren kapten Kenny Letham vid 208. divisionen som flög Buccaneer för målmarkering åt laserbomber. Han skrev till sina föräldrar som skickade lämpliga färger. Därefter kunde förbandets plan för­gyllas med kvinnlig fägring och alla maskiner döptes även efter whiskysorter då man normalt var baserad i Skottland. Seriefigurer var precis som tidigare populära, men speglade naturligtvis en ny generations smak. En av de vanligaste på amerikanska plan blev Bart Simpson.

Under de senaste konflikterna i Afghanistan och Irak har noskons­ten fortsatt att flöda. Den har dock varit mera nedtonad i motivvalet, framförallt när det gäller kvinnobilder och framställningen av andra religioner. Istället har patriotismen lyfts fram tydligare. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare med marin och flyg som special­områden.

BOKTIPS ★ Aircraft Nose Art – from World War I to Today (2003) av Jeffrey Ethell och Clarence Simonsen ★ Vintage Aircraft Nose Art (1987) av Gary M. Valant ★ Planes, Names & Dames Vol I–III (1990–95) av Larry Davis.

Myterna om att Josef Stalin planerade ett anfallskrig mot Tyskland är många, men utan belägg. Istället gjorde Stalin allt för att fördröja det tyska angreppet och hinna bygga upp Sovjets försvar.

Text: Lennart Samuelson
Från Militär Historias temanummer om Operation Barbarossa (nr 6/2011)

I ett berömt tal 1931 uppmanade Josef Stalin sina landsmän till stora uppoffringar för att genomföra en snabb industrialisering. Ett svagt Ryssland hade genom historien alltid blivit slaget – av mongolerna, svenskarna och turkarna – förklarade han, väl medveten om att Ryssland i många konflikter ofta varit den starkare parten. ”Sovjet är hundra år efter de utvecklade länderna och vi måste ta igen eftersläpningen inom tio år”, var det centrala budskapet som därefter skulle genomsyra propagandan. Precis tio år senare inträffade den militära sammandrabbning som Stalin kan tyckas ha förutsagt. Hur kan man bedöma detta decennium med tanke på att Tyskland 1941 framgångsrikt föreföll ha krossat den sovjetiska försvarsmakten och ockuperat enorma landområden?

Under hela 1930-talet fortsatte den modernisering av Röda armén som hade förespråkats av marskalk Michail Tuchatjevskij och andra framsynta ledare. Man satsade på moderna vapenslag för rörlig krigföring, som pansartrupper och flygstridskrafter som skulle kunna företa både långdistansbombningar och ge understöd till marktrupperna. Man experimenterade med luftlandsatta trupper från transportplan långt in på fiendens territorium. Sovjets vapenutveckling var inledningsvis beroende av teknikimport från väst men snart tog inhemska vapenkonstruktörer fram egna modeller av stridsvagnar, kanoner, flygplan och raketer.

En av de mest vittförgrenade utrensningarna under den stora terrorn 1937–38 riktade sig mot de högsta kadrerna i Röda armén. En ”militär-fascistisk komplott” påstods ha avslöjats och inleddes med att marskalk Tuchatjevskij och sju generaler avrättades för högförräderi i juni 1937. Inom några månader hade hundratals av deras bekanta och förbundna dömts efter nedbrytande förhör då de tvingats erkänna påhittade brott.

Man beräknar att omkring 4 000 officerare i den högsta arméledningen, särskilt de med lång erfarenhet, avrättades under den stora terrorn. Följden blev att man åren därpå saknade kompetent ledning för många förband. Officerare snabbutbildades för att kunna ta över de poster som blivit lediga. Konsekvensen blev en lägre kunskapsnivå och en minskad vilja att förnya doktrinerna eftersom många av de vägledande dokumenten för den moderna krigföringen hade skrivits av personer som stämplats som folkfiender. Ett mindre antal av dem som under utrensningarna dömts till Gulagläger blev rehabiliterade och frigivna redan några år senare.

Under Münchenkrisen 1938 visade väst att man var beredd till stora eftergifter gentemot Tyskland för att undvika krig. Moskva ställdes utanför förhandlingarna och tolkade detta som att London och Paris uppmuntrade Hitlers ambitioner österut. Men när Tyskland på våren 1939 annekterade hela Tjeckien vände sig västmakterna till Sovjetunionen i ett senkommet försök att bilda en allians mot fortsatt nazitysk expansion. Sommaren 1939 pågick utdragna överläggningar i Moskva mellan ryssar, britter och fransmän om ett avtal om försvar av Polen och andra stater som kunde hotas av Tyskland, men västländerna tvekade att gå med på bindande avtal.

Samtidigt hade Moskva försiktigt besvarat Berlins sonderingar om ett icke-angreppsavtal. Stalin spelade ett högt spel mot Hitler för att få ut så mycket som möjligt av ett sådant avtal. Han räknade med att i det annalkande storkriget skulle de västeuropeiska demokratierna och Tyskland förgöra varandra medan Sovjetunionen fick tid att rusta för att därefter kunna avgöra kriget. För Hitler innebar en överenskommelse med Stalin stora fördelar. Han skulle kunna göra upp med Polen och sedan vända sig västerut utan risk för ett tvåfrontskrig, vilket plågade Tyskland under första världskriget.

Vad västdiplomaterna inte uppnådde under månadslånga samtal åstadkom tyskarna på en dag. Den 23 augusti landade utrikesminister Joachim von Ribbentrop i Moskva. Samma kväll undertecknades ett non­aggressionsavtal av Ribbentrop och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov. I ett hemligt tilläggsprotokoll initierat av Stalin delades Polen upp mellan de nya bundsförvanterna. Litauen blev tyskt intresseområde medan Finland, Estland, Lettland och Rumänien tillföll Sovjet. Molotov-Ribbentroppakten, som avtalet vanligen kallas, offentliggjordes omgående. Att de svurna fienderna Tyskland och Sovjet­unionen plötsligt ingått en pakt slog världen med häpnad.

Ur militärstrategisk synvinkel försökte Moskva utnyttja uppgörelsen med Tyskland så mycket som möjligt för att införskaffa den nyaste tyska teknologin, särskilt på vapen­industrins område. Sovjet fick tillgång till tyskarnas senaste flyg- och stridsvagnsmodeller och upptäckte till sin förvåning att vissa sovjetiska stridsvagnar var mer sofistikerade än de tyska. Tyskland fick å sin sida strategiska råvaror och mineraler som var livsviktiga för dess vapenproduktion.

Men Sovjet hann inte bygga ut försvarslinjen längs den nya statsgränsen genom Vitryssland och Ukraina. Från sommaren 1940 arbetade den sovjetiska generalstaben frenetiskt med att förbereda landet för det kommande kriget. En rad lagar och förordningar skulle stärka krigsindustrins ställning och disciplinen på fabriker och kolchoser i allmänhet. Infrastrukturen i de nyligen annekterade områdena i Baltikum, Vitryssland och Ukraina byggdes ut. Samtidigt var Moskva noga med att fullfölja alla handelsavtal med Tyskland för att på så sätt konsolidera sin ställning utanför det pågående kriget, och inte ge Hitler någon förevändning att ändra sin inställning till Moskva.

Andra världskriget utvecklades inte så som Stalin trott till ett utdraget, utmattande krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike. Den snabba tyska segern tvingade Stalin till omtänkande, både om det moderna krigets karaktär och om villkoren för försvaret av Sovjet. Sedan Hitlers trupper genomfört segerparaden på Champs Elysée i Paris stod det klart att förr eller senare kunde Tyskland börja förbereda ett angrepp på Sovjetunionen.

En kärnfråga var hur ett kommande tyskt angrepp skulle fokuseras. Man utgick från att Tyskland måste begränsa anfallet till en huvudriktning. Frågan gällde om den skulle gå mot Ukraina med dess bördiga jordbruk och rika naturresurser eller mot Moskva som var Sovjetstatens administ­rativa centrum. Mellan dessa tänkbara anfallsriktningar låg de vidsträckta Pripjatträsken i Vitryssland som var omöjliga att forcera. Under långa diskussioner argumenterades för och emot dessa tänkbara tyska anfallsriktningar. I slutänden bedömdes den södra riktningen, mot Ukraina, som mest trolig. Dit koncent­rerades följaktligen de största sovjetiska styrkorna.

En annan viktig fråga under 1940–41 gällde om Hitler skulle våga angripa Sovjetunionen innan han besegrat Storbritannien; den tyska lärdomen från första världskriget borde ha varit att aldrig ställas inför risken av ett krig på både öst- och västfronten. Stalin tycks ha varit övertygad om att detta också var Hitlers närmast självklara insikt.

Men Hitler hade direkt efter Frankrikes fall i juni 1940 gett order om att uppdatera anfallsplanerna mot Sovjet­unionen, samtidigt som man förberedde operation Sjölejon för en landstigning i England. Att krossa Sovjetstaten och utrota bolsjevismen hade varit ett av Hitlers främsta mål och efter framgångarna för Tyskland 1938–40 hade han lyckats övertyga även de tvivlande militärerna om landets kapacitet. Under hösten 1940 togs det ena förslaget efter det andra fram för hur angreppet mot Sovjet skulle göras. I december fastställdes riktlinjerna för operation Barbarossa som siktade på att med tre anfallsvågor – mot Ukraina, Moskva respektive Leningrad – på kort tid under sommaren 1941 erövra de viktigaste delarna av Sovjet och tvinga fram förhandlingar om kapitulation.

Det dröjde inte länge innan sovjetiska agenter började rapportera till Moskva om olika tyska krigsförberedelser. Men tvärtemot vad som tidigare påståtts lyckades de inte få fram själva planen för operation Barbarossa. Man svävade alltså i okunnighet om de mest väsentliga delarna i den tyska anfallsplanen. Än mind­re fick man fram några entydiga uppgifter om den kommande tidpunkten för ett eventuellt anfall.

Under tiden genomfördes i allt mer hektiskt tempo en utbyggnad av Röda armén och produktionen av flygplan, stridsvagnar och kanoner ökades intill nästan full krigstida nivå. Vid årsskiftet 1940–41 hölls i Moskva stora konferenser med de högsta befälhavarna i armén respektive marinen. De avslutades med krigsspel på kartor för olika tänkbara tysk-sovjetiska scenarier i inledande krigsskede. Den sovjetiska doktrinen gick ut på att varje tänkbart tyskt angrepp skulle hejdas i ett gränsnära område varefter striderna skulle föras över på motståndarens territorium. Man överskattade sin förmåga att hejda ett angrepp eftersom man inte räknade med att Tyskland skulle kunna inleda kriget med ett så massivt angrepp som operation Barbarossa innebar.

Under första halvåret 1941 strömmade allt fler alarmerande underrättelser till Moskva om det förestående tyska angreppet. Landets främsta underrättelseofficerare kunde rapportera om olika datum för det kommande angreppet. Stalin hade i slutänden ansvaret för hur dessa rapporter skulle tolkas. Visserligen höjde han beredskapen och lät genomföra en dold mobilisering av stora reserver, men tvekade i det längsta att tro på ett tyskt angrepp den sommaren. Åtskilliga rapporter hade talat om ett tyskt angrepp i maj men visat sig felaktiga, andra innehöll sådana uppgifter att de med rätta kunde betraktas som planterad desinformation. Flera av de ledande inom den militära underrättelsetjänsten som kommit till slutsatsen om ett massivt tyskt angrepp i allians med andra fascistiska styrkor avfärdades.

När det framfördes varningar från premiärminister Churchill – som tack vare att man knäckt tyskarnas Enigmakoder kände till Barbarossaplanen – betraktade Stalin detta som britternas försök att provocera in Sovjet i ett krig mot Tyskland. Stalins huvudlinje tycks ha varit att gå med på förväntade krav på eftergifter från Hitlers sida – allt för att så länge som möjligt undvika krig. Berlin spelade skickligt och lät framföra att Hitler avsåg att ställa ultimatum till Moskva om landavträdelser eller nya ekonomiska överenskommelser. Hitler hade från första början gett order om en intensiv desinformationskampanj för att steg för steg vilseleda Moskva om vad Tyskland planerade. I flera hänseenden lyckades de över förväntan hålla Stalin ovetande om exakt hur och när angreppet skulle komma att inledas.

Trots att tyska flygplan under våren och försommaren 1941 genomförde otaliga överflygningar av sovjetiskt territorium hade det sovjetiska försvaret strikta order om att enbart avvisa dem och inte till något pris invecklas i strider som skulle kunna tas som förevändning av Tyskland att starta ett krig.

När Röda arméns ledning i maj 1941 lade fram ett förslag om ett föregripande angrepp mot de allt starkare tyska truppkoncentrationerna längs gränserna mot Sovjet förkastade Stalin planen; detta för att inte provocera fram ett fullskaligt krig som han ansåg att Sovjet ännu inte var berett för. De egna rapporterna från militärområdena längs Sovjets västgräns innehöll allt fler uppgifter som tydde på ett förestående angrepp. Stalin tillät inte arméledningen att genomföra en full mobilisering eftersom han ansåg en sådan som liktydig med krig. Om rapporterna om ett tyskt angrepp skulle visa sig felaktiga vore det kostsamt och riskabelt att åter hemförlova de mobiliserade soldaterna. Skulle däremot rapporterna vara korrekta så utgick Stalin från att Röda armén hade förmågan att hejda angreppet och därefter med initiativet i egna händer föra över striderna på tyskt territorium.

Om kriget på östfronten har åtskilliga mytbildningar spridits genom åren. Den första var Hitlers påstående redan i krigsförklaringen den 22 juni 1941 att ett preventivkrig blivit påtvingat Tyskland eftersom Sovjet skulle ha brutit mot vänskapsfördraget genom en stor sammandragning av trupper som stod redo att kasta sig över landet. Men de tyska arkiven har visat att naziledningen under 1941 inte hade några som helst indikationer på ett förestående sovjetiskt angrepp. Barbarossaplanen hade antagits i december 1940 därför att man bestämt sig för att krossa Sovjetstaten och utplåna det sovjetiska kommunistpartiet, inte för att man hade fått underrättelser om ett förestående angrepp.

En nyare mytbildning hävdar tvärtom att Stalin redan från slutet av 1930-talet skulle ha förberett ett anfallskrig mot Nazityskland. Stalin skulle listigt ha manövrerat det fascistiska Tyskland att starta världskriget för att försvaga de kapitalistiska demokratierna och förbereda marken för socialistiska revolutioner i Västeuropa med Röda armén som den avgörande faktorn. Anhängare till denna tes har försökt hitta indicier på att Sovjetledningen faktiskt utarbetade planer för ett angrepp som skulle ha inletts i juli 1941, men operation Barbarossa förekom Röda armén med endast några veckor. Man pekar på hur de sovjetiska arméerna i de främsta och bakre echelongerna stod grupperade för anfall men inte för ett försvar på djupet. Mot dessa teorier, som först lanserades 1987 av den avhoppade GRU-agenten Vladimir Rezun (skrev under namnet Viktor Suvorov), har tunga invändningar riktats både från ryska och amerikanska militärhistoriker. De logistiska förutsättningarna för krig utanför Sovjetunionens gränser skulle förhindrat Stalin att få generalernas stöd om han ens hade framkastat något sådant anfallsscenario som Rezun skisserat.

Visserligen ändrades tonläget i den sovjetiska militära propagandan på försommaren 1941 i mer offensiv, stridbar riktning. I ett tal till avgångsklasserna från krigsakademierna i början av maj talade Stalin i betryggande ordalag om Röda arméns offensiva styrka och pekade på att Tyskland förvisso vunnit stora framgångar men ingalunda kunde ha en stridsmakt som var omöjlig att besegra. Men varken Stalins högtidstal eller hans agerande som statschef under maj-juni 1941 tyder på att ett föregripande anfall mot Tyskland förbereddes. Han gjorde tvärtom febrila försök att hindra det krigsutbrott som han i likhet med de flesta bolsjeviker betraktade som oundvikligt.

Även sedan de första rapporterna på morgonen den 22 juni strömmat in om tyska attacker mot flygplatser, järnvägar och städer tvivlade Stalin på att det verkligen var något annat än enskilda tyska befälhavares provokationer. De följande tio dagarna med ständiga sammanträden för att ömsom med desperata order, ömsom rationellt omtänkande försöka hejda den tyska anfallsvågen skulle bli de mest ansträngande dittills i hans långa despotiska karriär. ★

BOKTIPS ★ 1939 – The Alliance That Never Was and the Coming of World War II (1999) av Michael J Carley ★ What Stalin knew – The Enigma of Barbarossa (2005) av David E Murphy ★ Stalin and the Inevitable War, 1936–1941 (2002) av Silvio Pons.

Ett medel som kan hålla soldaterna alerta, dämpa smärta och ta bort hungerkänslor är guld värt för en armé. Inför andra världskriget väcktes intresset för amfetamin i Tyskland, och de allierade följde snart efter.

Text: Olle Bergman
Från Militär Historia nr 5/2011

Prestationshöjande amfetaminpreparat användes inom flera länders krigsmakter under andra världskriget. Ryktena om preparaten är dock betydligt mer spridda än kunskaperna.

Året är 1943. Ensam i sin Messerschmitt Bf 109 under ett uppdrag över Medelhavet drabbas eskaderchef Johannes Steinhoff av en djup känsla av modfälldhet. Vaka, värme, köld och stress har hunnit ifatt honom, och han glider långsamt in i sömnen. Han inser att han måste återvinna motivation och skärpa – annars kommer han att störta i havet. Då minns han att han har något i knäfickan:

… en decimeterlång linneremsa med cellofanöverdrag under vilket det finns fem eller sex mjölkvita tabletter [---]. Pervitin står det på remsan. Tabletter mot trötthet, har doktor Sperrling sagt. Jag öppnar förpackningen och tar först fram två, sedan tre av de små tabletterna från underlaget, tar snabbt bort andningsmasken från ansiktet och börjar tugga sönder tabletterna. De smakar avskyvärt bittert …

Steinhoff har, utan att förstå det, överdoserat met­amfetamin – ett centralstimulerande läkemedel. Snart får han känna på preparatets effekter, både positiva och negativa: ”Jag är klarvaken, hjärtslagen dånar i öronen. Varför är himlen plötsligt så ljus? Det skarpa ljuset gör ont i ögonen.” Steinhoff är skärpt och vaken, upplever sinnesintrycken starkare. Hans dystra funderingar är försvunna – nu upplever han självtillit och en stark närvarokänsla: ”Nu vet jag åter, vad jag så länge har glömt: att flygning är berusande skönt …”

Efter återkomsten till basen kommer Steinhoff på andra tankar. När han träffar förbandsläkaren Sperrling frågar han vad Pervitin egentligen är för goja och om man inte hellre borde varna piloter för det? När läkaren får veta att Steinhoff tagit tre tab­letter svimmar han nästan och förbjuder honom att under resten av dagen ”ens från utsidan röra vid ett flygplan”.

Amfetamin syntetiserades redan 1887, men det var först på 1920-talet som den farmaceutiska industrin fick upp intresset för ämnet. Det första amfetaminbaserade läkemedlet lanserades i början av 1930-talet i form av en astmamedicin med handelsnamnet Benzedrine. Genom forskning, bruk och missbruk blev dåtiden varse amfetaminets stimulerande effekt: vakenheten ökar, likaså fokuseringsförmågan, samtidigt som hungerkänslor dämpas och smärta och leda blir lättare att stå ut med. Av denna anledning kom olika amfetaminpreparat att utforskas och marknadsföras för att behandla bland annat narkolepsi, depression och övervikt. Den drogkultur som vi idag förknippar med amfetamin låg långt in i framtiden.

En modifierad form av amfetamin, metamfetamin, lanserades av Temmler-Werke i Berlin 1938 och ­såldes fritt på den tyska apoteksmarknaden under namnet Pervitin.

Militären blev intresserad och tester genomfördes, men innan man hade hunnit styra upp användningen började Pervitin användas ute på förbanden – även så under invasionen av Polen hösten 1939. De praktiska erfarenheterna visade att det var framför allt piloter, stridsvagnsförare och lastbilschaufförer som kunde ha nytta av Pervitin för att stå emot sömnbrist och hålla sig igång, trots att de passerat gränsen för psykisk och fysisk utmattning.

Nu tog de tyska makthavarna ett fastare grepp om Pervitinet i Tyskland. Det var inte längre receptfritt på den civila marknaden, men enorma mängder började produceras för militära ändamål: 35 miljoner tab­letter av Pervitin och det liknande Isophan ska ha distribuerats till Wehrmacht och Luftwaffe under Blitzkrieg-perioden april–juli 1940.

Parallellt började man se problemen med missbruk. Primärt handlade det om att personal som hade tillgång till tabletterna började knapra i sig dem på ett vårdslöst sätt – i och utanför tjänsten. Skepsisen tilltog, och snart gjorde myndigheterna en tvärvändning: Pervitin klassades som narkotika från och med våren 1941, och användes därefter betydligt mer restriktivt inom det militära.

Men de användes fortfarande, bland annat på östfronten. I januari 1942 befann sig 500 tyska soldater omringade av Röda armén och försökte bryta sig ut genom en nattmarsch. Nedanstående är ett referat av fältläkarens rapport:

Snön låg på vissa ställen lårdjup och temperaturen var nere på minus trettio. Efter sex timmars marsch började många av soldaterna ge upp; den fysiska utmattningen var total och kampviljan uttömd. Vissa av dem la sig ner i snön, likgiltiga inför sin egen död. De som var värst däran gavs i detta läge två Pervitintabletter var. Efter en halvtimme började de känna sig mycket bättre. De återfick tankeskärpan och målmedvetenheten, och kunde plåga kroppen framåt. Läkaren noterade att en soldat som fick dubbel dos inte tycktes bli piggare av detta; däremot förfrös han fötterna och fick dras på en släde sista biten.

Ironiskt nog var det nu de allierade på allvar fick upp intresset för amfetaminpreparat. Precis som i Tyskland var det redan många som använde till exempel Benzedrine på eget bevåg. En rad militära forskningsprojekt genomfördes av britterna, men trots att resultaten inte var särskilt övertygande så började wakey-wakey pills delas ut till viss personal.

Först ut 1941 var personal på långflygning, till exempel ubåtsspanare som måste hålla skärpan i timtals över de ödsliga vattenvidderna. Från och med 1942 började Benzedrine även användas mer regelmässigt av personal i det strategiska bombflyget – inte bara för att bekämpa trötthet, utan även för att öka skärpa och motivation. Överhuvudtaget var intresset stort bland britterna när det gällde amfetaminets påverkan på kampvilja och stridsmoral.

Även inom den brittiska armén var man nyfiken på amfetaminets möjligheter, inte minst Bernard Montgomery som lät beställa stora kvantiteter inför uppgörelsen vid el-Alamein. Anvisningarna i november 1942 från den brittiska befälhavaren i Mellanöstern tillät personalen att ta upp till 20 milligram per dag i högst fem dagar, vilket är en relativt hög dos. Det finns minst en friendly fire-incident från slaget där frågan har ställts om inblandade soldaters omdöme var påverkat av amfetamin.

En broschyr om utmattning från Storbritanniens Air Ministry tryckt 1943 vittnar dock om att det fanns kunskap kring benzedrinets baksidor:

Den som tar Benzedrine upplever att han har full kontroll över situationen och att han kan fortsätta lösa sina uppgifter utan vila; han bedömer att han presterar väl, när han i själva verket gör alla möjliga typer av misstag.

Amerikanerna bedrev också forskning på amfetaminets effekter. Till att börja med rådde skepsis om det hade några fördelar jämfört med koffein, men samma sak skedde här som hos tyskar och britter: det var si och så med att invänta forskningsresultaten, och bruket läckte in i organisationen. I februari 1943 meddelade arméns Supply Service att Benzedrinetabletter på 5 milligram fanns tillgängliga. Eisenhower beställde utan dröjsmål en halv miljon tabletter till trupperna i Nordafrika. Benzedrine användes sedan under hela kriget av armén, flyget och marinkåren.

Synen på amfetamin var relativt oförändrad under de första decennierna efter andra världskriget. Därefter har den legala användningen begränsats betydligt, men än idag används amfetaminbaserade go-pills – under strikt medicinsk kontroll – inom den amerikanska krigsmakten vid till exempel transatlantiska flygningar. ★

BOKTIPS ★ Kampen om Messinasundet (1973) av Johannes Steinhoff ★ Pervitin tests, use and misuse in the German Wehrmacht av Peter Steinkamp i antologin Man, Medicine, and the State (2006), redaktör Wolfgang U Eckart.

Författaren Ernest Hemingway deltog i fyra krig, både som krigskorrespondent och med gevär i hand. Arton år gammal blev han den förste amerikan som sårades vid den italienska fronten i första världskriget.

Text: Thomas Oldrup
Från Militär Historia nr 1/2011

Många av oss känner Ernest Hemingway (1899–1961) som en av förra århundradets bästa författare med en ojämförlig språklig skärpa, i synnerhet i sina noveller. I sina böcker anknyter han till machoämnen som tjurfäktning, fiske, jakt, supande – och krig. Hemingway deltog personligen i hela fyra krig, både som krigskorrespondent och som menig soldat. Som ung journalist anmäler han sig frivilligt till en halvårslång period som ambulansförare åt amerikanska Röda korset. Han avseglar från New York den 23 maj 1918.

När de unga frivilliga anländer till Paris möts de av ett massivt bombardemang från tyska kanonställningar. Hemingway ser sin chans att skriva ett dramatiskt ögonvittnesreportage åt Kansas City Star, där han har en halvårslång lärotid bakom sig. Han tar en taxi ut till området där bomberna faller och får bland annat se Madeleinekyrkan sprängas av en granat.

Från Frankrike beordras Hemingway till Milano. Samma dag som han kommer dit exploderar en ammunitions­fabrik, så han får genast fullt upp. Sitt elddop får Hemingway när han bär sargade kroppar och avslitna lemmar till ett temporärt bårhus. Italien är ett land i krig, så det är huvudsakligen kvinnor som arbetar på fabriken. Det gör ett outplånligt intryck på den 18-årige Hemingway att gå omkring bland de utspridda och lemlästade kvinnokropparna.

Arbetet blir emellertid snart enformigt; Hemingway delar ut choklad och cigaretter till de stridande soldaterna. Själva krigsskådeplatsen är vid fronten längst upp i norr, där det italienska kungadömet utkämpar bittra strider mot det österrikiska kejsardömet.

D en 8 juli 1918, efter bara en månad i Europa, blir Hemingway svårt sårad i Fossalta di Piave. En österrikisk granat exploderar cirka en meter från honom. En man som står mellan Hemingway och nedslagsplatsen dör direkt. Mannen tar visserligen upp en del av sprängkraften, men Hemingway skadas ändå allvarligt. Han blir så chockad att han inte känner någon smärta. I stället bär han en sårad soldat till en förstahjälpen-post. Först då inser han hur illa tilltygad han är, och han svimmar. Senare konstateras det att han har 237 sår på benen.

”Vi tog av byxorna och de gamla benen satt kvar. Men som de såg ut! Folk förstod inte hur jag kunde gå 150 meter med hål genom båda knäna, två stora hål i högerskon och dessutom en tyngd att bära på”, skrev han från sjuksängen i ett brev till sina föräldrar.

H emingway återhämtar sig sakta på Röda korsets sjukhus, där han förälskar sig i en vacker sjuksköterska, den 26-åriga Agnes von Kurowsky. Hon har beskrivit att han var så rädd för att läkarna skulle amputera hans skadade ben att han låg i sängen och grävde ut granatsplittret med en fickkniv. Den 18-årige Hemingway blir den förste amerikanen på den här fronten som såras allvarligt. För sin insats får han både den relativt vanliga medaljen Croce di Guerra och den något mer spektakulära Medaglia d’Argento al Valore.

Hemingway for till Spanien 1937 som korrespondent under spanska inbördeskriget. Samtidigt som han deltog vid fronten är han innen i sin mest kreativa period som författare. Bild: Robert Capa/Magnum/IBL.

Den 21 januari 1919 reser Hemingway tillbaka till USA på ett truppfartyg. Han får 1 400 dollar som kompensation för skadorna som han ådragit sig. Pengarna använder han till att vara ledig ett helt år. Hemma i Oak Park haltar han omkring med käpp, iklädd uniform och naturligtvis med medaljen på bröstet. Han reser också runt och håller föredrag för tio dollar styck. Under dessa viftar han med de nedblodade byxorna som han hade på sig den där dagen. I stigande grad antar han en identitet som tuffing, veteran och äventyrare.

Med tanke på att Hemingway använder sig av sina erfarenheter från första världskriget i två romaner och åtskilliga noveller är det värt att nämna att hans deltagande i kriget inte varade i mer än ett halvår. Större delen av denna tid tillbringade han dessutom i en sjukhussäng bland engelska sjuksköterskor. År 1929 gav han ut romanen Farväl till vapnen om sina upplevelser i Italien.

S panska inbördeskriget är det andra krig som Hemingway deltar i. Han älskar Spanien och har sedan länge haft på känn att ett inbördeskrig ska bryta ut i landet. Men först våren 1937 beger han sig till Madrid, då i egenskap av Spanienkännare och krigskorrespondent för North American Newspaper Alliance. Hans första reportage är från den 22 mars, då ett blodigt slag står vid staden Brihuega. I Spanien arbetar han också tillsammans med en holländsk filmregissör på en propagandafilm för den stridande republiken. Han skriver och talar in texten till filmen med titeln The Spanish Earth.

D en spanska huvudstaden inspirerar Hemingway, som älskar det dekadenta internationella livet på Hotel Gaylord i skuggan av en revolution. Francos trupper står strax utanför stadsgränsen och varje kväll lyssnar Hemingway till häpnadsväckande anekdoter från fronten och hetsiga idealistiska diskussioner. Han ansluter sig helhjärtat till den antifascistiska fronten.

Men krigslyckan vänder och året efter lämnar Hemingway Spanien, desillusionerad över att republiken håller på att förlora inbördeskriget. Något av det sista han upplever i Spanien är det fruktansvärda slaget vid Ebro, där 30 000 regeringstrogna dödas på en flodbrädd. Vissa hävdar att han redan under inbördeskriget fungerade som hemlig agent, knuten till utrikesministeriet och senare CIA.

Åren under spanska inbördeskriget blir hans mest produktiva period. Mellan 1936 och 1940 skriver han ofantliga mängder material med utgångspunkt i kriget och även sin mest omfattande och ambitiösa roman Klockan klämtar för dig (1940), som filmas ett par år senare med Ingrid Bergman och Gary Cooper i huvudrollerna.

D et tredje krig som Hemingway är med om är japansk-kinesiska kriget. Han åker på sin tredje bröllopsresa med Martha Gellhorn, även hon en driven reporter, och de skickar båda hem reportage till två olika tidskrifter. Åren 1940–41 besöker de fronten vid Guangzhou (Kanton) och låter sig fotograferas tillsammans med den politiske och militäre ledaren Chiang Kai-shek. Kriget får stor internationell betydelse, eftersom det snart leder till att Japan går med i andra världskriget på tysk-italiensk sida.

Hemingway i Frankrike 1944 tillsammans med överste Charles T Lanham, som anses vara förlagan till romanfiguren överste Cantwell i boken Över floden in bland träden.

Hemingway förutser och varnar för angreppet mot Pearl Harbor. En kort tid före attacken besöker han flottbasen på Hawaii och konstaterar att den är oerhört utsatt. Arméns och flottans chefer borde skjutas, skriver han i harmsna brev efter angreppet. Eftersom han förutsåg angreppet mot Pearl Harbor har de amerikanska myndigheterna stort förtroende för honom – och även för hans nästa, fullkomligt bisarra projekt.

På Kuba, där han numera har bosatt sig, inleder han en personlig jakt på påstådda fascistagenter och imaginära tyska ubåtar i farvattnen utanför sitt hem. Han får grönt ljus från de amerikanska myndigheterna att starta den så kallade Crook Factory, en nio man stark kontraspionageenhet som håller till i hans hus. Han tillåts också utrusta sin fiskebåt med bazookor och granater, så att han kan hitta och sänka eventuella tyska ubåtar som patrullerar i de karibiska farvattnen. Han får tusen dollar i månaden för verksamheten. Så småningom tappar emellertid myndigheterna tron på hans paranoida projekt. Under denna period framstår Hemingway mest av allt som en äventyrslysten och nedsupen pirat och gerillaledare.

Ä ventyr får Hemingway sitt lystmäte av under det fjärde och sista kriget han deltar i. Redan långt före D-dagen lär Hemingway ha gått ut med att han ville bli den första civilisten som intog Paris. År 1944 skickas han till Europa för att rapportera om andra världskriget. Han är rasande över att han inte tillåts gå i land tillsammans med soldaterna under landstigningen på D-dagen den 6 juni 1944. I stället får han följa händelserna på avstånd från ett landstigningsfartyg. Han vill ha en aktivare roll än han hade som skrivbordskorrespondent i Madrid. Det är slut med att bara titta på.

Hemingway hävdar själv att han dödar flera tyska soldater i Normandie den 3 augusti när han kastar ner granater i en källare där tyskar påstås befinna sig. Han går dock inte själv ner i källaren efteråt för att kontrollera uppgiften. Att han den 22 november skjuter en eller flera tyskar när de angriper ett tillfälligt högkvarter i Hürtgenwald är däremot oomtvistligt.

I fält beskrevs Hemingway av sina soldatkamrater som en modig och äventyrslysten man som tog sig igenom kriget med två fältväskor i bältet, den ena med gin, den andra med vermouth.

I augusti 1944 anländer en berusad Hemingway tillsammans med en handfull män till ett nyligen befriat Paris. När de franska soldaterna drar in i huvudstaden lär en tydligt påverkad Hemingway ha suttit och druckit Pernod på Café de la Paix i safaridress och med ett reglementsvidrigt jaktgevär vid sin sida. Denna historia retar gallfeber på Charles de Gaulle, som krävt att Paris skulle befrias av fransmän ur hans egen armé, vilket leder till en mindre diplomatisk kris.

Under kriget bar Hemingway inte det tecken som visade att han är krigskorrespondent och han anklagades för att bland annat att ha inrättat ett eget högkvarter – med adjutant, kartrum och allt – och för att ha hindrat de officiella styrkornas framryckning. För att ta sig ur knipan tvingades Hemingway ljuga under ed. Det kan mycket väl ha varit så att hans profetia om att han skulle bli den första civilisten i Paris gick i uppfyllelse, men det skedde med tvivelaktiga metoder som inbegrep kontakter med Washington. Under manövern satte Hemingway delar av den amerikanska armén i rörelse i onödan och utsatte därmed meniga soldater för livsfara.

Efter kriget reser Hemingway runt i Frankrike, Tyskland och Italien och skildrar ett utbombat, krigshärjat Europa. Å r 1954 får Hemingway Nobelpriset i litteratur. Hans krigserfarenheter betyder väldigt mycket, dels för hans självbild, dels för hans författarimage. Det är värt att notera att hans tre bästa romaner – Och solen har sin gång, Farväl till vapnen och Klockan klämtar för dig – alla tar avstamp i krig. Hemingway är bättre än någon annan på att skildra den känsla av meningslöshet som fanns under och efter de två världskrigen.

Hans fascination för skjutvapen blev också hans död. Under sina sista levnadsår lider han av kraftiga depressioner, och under en av dessa stoppar han in ett dubbelpipigt tolvkalibrigt jaktgevär av märket Boss i munnen och trycker av. Ernest Hemingway blev 62 år gammal.

BOKTIPS ★ Hemingway (1987) av Kenneth S Lynn ★ Ernest Hemingway (1999) av David Sandison

En legendarisk fotograf följde med den första anfallsvågen vid Omaha Beach den 6 juni 1944. Robert Capas bilder från den allierade land­stigningen i Normandie är moderna klassiker.

Text: Jacob Wiberg
Från Militär Historia nr 6/2010

Det mediala trycket inför den allierade invasionen av Normandie var av förklarliga skäl mycket stort. Alla visste att något var på gång, men in i det sista hemlighölls datumet för dagen med stort D. Drösvis med reportrar och fotografer var utstationerade hos olika förband inom alla vapenslag. På tidningsredaktioner och nyhets­byråer gick man i spänd väntan på att de utsända skulle inkomma med de första nyheterna och bilderna från den gigantiska operationen.

Det var rena kapplöpningen; mycket prestige stod på spel. Den amerikans­ka tidskriften Life hade sex fotografer ackrediterade, bland dem den ungerskfödde Robert Capa. Vid det här laget, 1944, var han en av de verkliga veteranerna i sitt gebit; detta skulle bli den femte fronten i hans tredje krig. Redan 1936, vid 22 års ålder, hade han inlett sin bana som krigsfotograf med att bevaka spanska inbördeskriget. För sina bilder därifrån, med knappast tidigare skådad närhet till frontstrid, gav brittiska Picture Post honom 1938 epitetet The Greatest War Photographer in the World. Hans motto löd: ”Är inte bilderna tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära.”

Inför Normandieinvasionen är Capa stationerad på det amerikanska trupptransportfartyget USS Samuel Chase, som i väntan på att operationen ska blåsas igång ligger för ankar utanför Weymouth på den engelska sydkusten. Ombord spelas det tär­ning, skrivs avskedsbrev och dras upp anfallsstrategier med hjälp av modeller av den franska kusten.

Bland kategorierna planerare, brevskrivare och spelare hör Robert Capa avgjort till den senare. I sin memoarbok från kriget, Slightly Out of Focus, beskriver han hur han väljer vilken enhet ur första infanteridivisionens andra bataljon han ska följa när det blir allvar av: ”Krigsfotografen lägger sitt liv i potten. Han kan satsa på den eller den hästen, eller stoppa det tillbaka i fickan i sista stund. Jag är en spelare. Jag bestämde mig för att följa med kompani E i den första anfallsvågen.”

Klockan två på morgonen den 6 juni meddelas ur fartygets högtalarsystem att det är dags. Capa får gasmask, flytväst och en spade. Han lämnar sin Rolleiflex ombord och stoppar ner sina två tyska Contax-kameror och film i en vattentät väska.

Tidig frukost. Mässpojkar i vit uniform serverar korv, ägg och kaffe. Aptiten runt borden är måttlig.

Omaha Beach i gryningen den 6 juni 1944. Amerikanska soldater ur 1. infanteridivisionen tar skydd vid strandhinder av stål. I bakgrunden kämpar landstigningsfarkoster i den kraftiga sjöhävningen. D-dagen har inletts. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

Klockan fyra är det samling på däck för de tvåtusen soldaterna. Sjögången är kraftig och det är besvärligt att göra loss landstignings­farkosterna som svänger och slår i sina kättingar. Väl i sjön blir Capa och de övriga genast blöta och många drabbas av sjösjuka.

Långsamt börjar det att ljusna. På avstånd hörs ljudet av strid. Några landstigningsbåtar som redan tömt sin last av soldater återvänder för påfyllning. Så stöter farkosten emot fransk botten och bogrampen fälls. Framför sig, genom rökdiset och bortom landstigningshinder av stål, ser de stranden, närmare bestämt den sektor av Omaha Beach som kallas ”Easy Red”. Capa fotograferar soldaterna när de lämnar farkosten jagade av visslande kulor. Båtsmannen, som snabbt vill bort från den utsatta platsen, ger honom en spark i baken.

”Vattnet var kallt och stranden låg hundra meter bort”, skriver Capa i Slightly Out of Focus. ”Kulorna rev hål i vattnet omkring mig, och jag satte av mot närmaste hinder. En soldat nådde fram samtidigt och för en stund delade vi skydd. Han tog bort vattenskyddet från sitt vapen och började skjuta mot land utan att sikta.”

Med sitt karakteristiska nonchalant ironiska sätt berättade Capa senare för en vän: ”Det var väldigt otrevligt där, och eftersom jag inte hade något annat för mig, började jag fotografera”. En utbränd pansarvagn femtio meter närmare stranden blir nästa betäckning.

På vägen dit passerar han kroppar som guppar i vattnet. Fler bilder. Med kulor och granater vinande över sig rabblar han en mening från tiden i Spanien: ”Es una cosa muy seria. Es una cosa muy seria.” [”Detta är mycket allvarligt.”] I skydd av ett par soldater når han slutligen land och kastar sig platt mot sanden.

Strandens lutning erbjöd visst skydd från kulregnet och utan att våga resa sig tar Capa fram sin andra Contax och börjar fotografera ur grodperspektiv. ”Från luften måste Easy Red ha sett ut som en öppnad sardinburk. [...] Förgrunden av bilderna var fulla av våta stövlar och gröna ansikten. Ovanför stövlarna och ansiktena fylldes fotona av rök från granaterna; utslagna tanks och sjunkande landstigningsfarkoster bildade fond.” Efter en stund är filmen slut. Med våta, skakande händer försöker han byta film, men rullen förstörs innan den kommit på plats.

En amerikansk soldat tar sig i land på Omaha Beach den 6 juni 1944. Långt senare (2007) identifieras han av tidningen Times som infanteristen Huston "Hu" Riley. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

Sen får Robert Capa nog. ”En ny sorts rädsla skakar hela kroppen och förvrider ansiktet”, berättar han. Med spaden försöker han gräva ner sig, men sten under sanden gör det omöjligt. Omkring honom ligger flera döda. Han ser en landstigningsbåt i närheten och reser sig upp och skyndar mot den. Han intalar sig att han bara ska torka sina händer…

Med kamerorna över huvudet i det höga vattnet kommer han fram och dras ombord. Så smäller det till och han täcks med fjädrar. Båtens överbyggnad har träffats av en granat och fjädrarna kommer från dunjackor. Flera besättningsmän har sprängts i bitar. Trots svåra skador lyckas båten komma iväg ut till havs. Capa går ner i maskinrummet och sätter ny film i kamerorna. Under återfärden till moderskeppet tar han bilder av soldater som får blodtransfusioner på däck. Ombord på Samuel Chase igen, sex timmar sedan han lämnat fartyget, är de sista soldaterna på väg mot den franska kusten. Capa följer inte med. Han kollapsar helt utmattad.

John G Morris var under kriget ansvarig bildredaktör på Lifes Londonkontor. Han minns den ödesdigra tisdagsmorgonen den 6 juni 1944 som grå och kall. Kring halv nio kommer den korta nyhetsbulletin från BBC som alla väntat på: ”Under general Eisenhowers befäl har allierade marinstridskrafter understödda av starkt allierat flyg inlett landsättningen av allierade arméer vid norra Frankrikes kust nu på morgonen.”

På kvällen, efter en dag av oviss väntan, återvänder fotografen Bert Brandt från Acme Newspictures med de första bilderna. Det är fotografier tagna på avstånd av en odramatisk landstigning. Inte tillräckligt spännande för redaktionerna. Tisdag blir onsdag. Mer foton anländer till London, men inget av särdeles intresse för de krävande tidningsmakarna.

Kring halv sju på kvällen ringer någon och meddelar att Robert Capas bilder är på väg. Vid nio kommer de. En handskriven lapp talar om på vilka filmer det finns ”action”, att uppdraget varit mycket tufft, och att Capa anlänt till England med en sjuktransport, men återvänt till Normandie med en gång.

Enligt vad John Morris kommer ihåg lämnas nu filmerna till en laboratorieassistent vid namn Dennis Banks för framkallning. Andra källor hänvisar till den då endast femtonårige Larry Burrows, sedermera själv berömd krigsfotograf i Vietnam. Hur som helst. Det är mycket bråttom. Bilderna måste bli klara, och skickas iväg för att granskas av censuren. Därefter ska materialet hinna med ett postflyg till USA innan Lifes deadline för nästa nummer löper ut.

När bilderna framkallats står det klart att de är enastående. Från labbet kommer lyriska omdömen. Men en stund senare kommer Banks springande och snyftar till Morris: ”De är förstörda! Förstörda! Capas filmer är förstörda!” Det som inte får hända har skett. De helt unika bilderna av den första amerikanska anfallsvågens landstigning vid Omaha Beach, tagna under extrem livsfara, tycks vara borta. Allt är förgäves.

Ett av de tio Capa-foton från landstigningen som publicerades i tidningen Life den 19 juni 1944. Suddigheten förklarades med att fotografens händer darrade. Orsaken var dock en annan - filmrullarna förstördes genom en miss vid framkallningen. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

I ivern att få fram färdiga bilder snabbt hade torkprocessen skyndats på. Luckorna till skåpet där filmerna skulle torkas stängdes. Det blev för varmt och emulsionen smälte.

Under själva landstigningen tog Capa två filmrullar med sina småbildskameror – 72 bilder. Vanmäktig håller Morris upp filmerna mot ljuset. Den första rullen är totalförstörd. Men på den andra finns faktiskt elva filmrutor som det går att se något i. Men bilderna som klarade sig var grumliga och suddiga.

Ett par dagar senare, när Capa får vetskap om vad som hänt i fotolabbet, blir han djupt besviken och menar att de bilder som klarat sig inte var någonting jämfört med de som förstörts. När bilderna publiceras i Life den 19 juni förklarar bildtexten att det är på grund av att fotografens händer skakat så våldsamt som bilderna är ”slightly out of focus”.

För eftervärlden har dessa fotografier mer än några andra kommit att symbolisera D-dagen. Måhända innebär suddigheten att känslan av autenticitet och fara förhöjs.

Efter landstigningsäventyret följde Robert Capa de amerikanska trupperna i fälttåget mot Paris. I Saint-Lô slog han följe med vännen Ernest Hemingway (den amerikanske författaren verkade som krigskorrespondent) och upplevde en hel del dramatik i hans sällskap.

När Paris befriades den 25 augusti 1944 tog sig Capa in i staden som en av de första utländska journalisterna. Som ung hade han levt och verkat i Paris och det var här han började kalla sig Robert Capa. Ursprungligen hette han Endre Friedmann. Regissören Frank Capra lär ha inspirerat till efternamnet, skådespelaren Robert Taylor till förnamnet. Han berättade senare att sökaren på hans kamera blev våt av tårar när han fotograferade de segerrusiga massorna längs general de Gaulles segertåg från Triumf-bågen till Nôtre-Dame.

Några dagar efter D-dagen. Franska fiskare betraktar döden och förödelsen på stranden vid Saint-Laurent-sur-Mer (Omaha Beach). I luften syns spärrballonger vars stålvajrar skulle avskräcka fientligt flyg på låg höjd. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

Med sina närgångna bilder av krig satte Robert Capa en ny standard för krigsfotografiet. För en utomstående betraktare ter sig hans närbevakning av strider vansinnig, närmast suicidal. I belgiska Bastogne var han i krigets slutskede med om en pansarstrid. Ett befäl lär ha fällt följande kommentar: ”Han tycktes rusa runt bland stridsvagnarna som en malplacerad och ynklig liten cirkusdirektör mitt i en hjord av trumpetande elefanter.”

Är krigsfotografi som företeelse överhuvudtaget försvarbart? Är foto­graferna inte bara ett gäng simpla profitörer som med patologisk längtan efter spänning slår mynt av andra människors elände? Svaret är att det är de kanske delvis, men de flesta har också goda intentioner: att genom sina bilder visa upp krigets konsekvenser och därmed, förhopp­ningsvis, på sikt motverka det.

”Sakta men säkert”, erkände Capa 1938 under kriget mellan Japan och Kina, ”börjar jag känna mig som en hyena. Även om man vet vad ens arbete är värt, så tar det på nerverna. Och alla misstänker att man är en spion eller att man vill tjäna pengar på andras bekostnad.” Men det går inte att blunda för det faktum att det fanns och finns ett tävlingsmoment; först och bäst tjänar mest och får flest nya uppdrag.

En annan högst mänsklig drivfjäder är prestige och berömmelse – något Capa åtnjöt i stora doser.

Helt klart avskydde Robert Capa krig och vad det gör med människor. Han led själv en tragisk förlust när hans fästmö, den tyska fotografen Gerda Taro (egentligen Pohorylles), omkom under en pansarvagn i Spanien 1937. Kanske låg detta bittra minne bakom att han tillsynes vårdslöst satte sitt eget liv på spel för de bästa bilderna.

Krigsfotografier är bilder som gör oss illa berörda. Ändå tittar vi efter en gång till. Bilderna fascinerar. Vi förundras över den mänskliga ondskan, över vanvettet – att det är möjligt. Känslorna som väcks är starka. De lär oss något om vad det innebär att leva och att dö; att vara människa.

Många kanske inte känner till att Capa även tog bilder vid sidan om krigsskådeplatserna – med framgång. Framförallt var han en människoskildrare med stor medkänsla för individen på andra sidan linsen.

Den amerikanske författaren John Hersey sammanfattade vid något tillfälle Capas talang som en blandning av humanism, mod, smak, ett romantiskt sinne, distans till teknikaliteter, instinkt för det passande – och förmågan att kunna koppla av.

Men det var som krigsfotograf Robert Capa vann världsrykte och det var som sådan han skulle dö. Det sista uppdraget (för Life) förde honom 1954 till det som skulle bli Vietnamkriget. Den 25 maj följde han med en fransk armékolonn in i Röda flodens delta, vid Thai Bihn nära Hanoi. Upptagen med att fotografera några soldater i ett risfält trampade han på en mina. Han blev 40 år gammal. ★

Jacob Wiberg är journalist och ingår i redaktionen för Militär Historia.

Se Times film om Robert Capas fotografier från D-dagen:

Evakueringen vid Dunkerque blev räddningen för britternas slagna armé. För Hitler blev händelserna i den franska hamn­staden utgångs­punkten för ett av hans mest ödesdigra beslut – att marschera mot Moskva.

Text: Niclas Sennerteg
Från Militär Historia nr 5/2010

De utmattade och smutsiga brittiska soldaterna som skeppades hem från Dunkerque 1940 blev synnerligen förvånade av det översvallande välkomnandet vid hemkomsten. Alla från befälhavaren för den Brittiska expeditionskåren (BEF), Lord Gort, ned till de meniga soldaterna visste att det tyska Wehrmacht hade besegrat dem grundligt och att de enbart hade sluppit undan med blotta förskräckelsen. De hade förlorat alla sina fordon, tunga vapen och hade bara kvar kläderna på kroppen.
En av de hemvändande var överstelöjtnant Brian Horrocks, bataljonschef i BEF, som anlände till Ramsgate ombord på en liten holländsk lastbåt:

Jag såg inte fram emot vår ankomst. Man kunde inte säga att vi hade höljt oss i ära i vårt första möte med tyskarna. Sålunda var jag överraskad över att se de vinkande, hurrande massorna… Vi kunde ha varit stora segrare istället för en besegrad armé som återvände hem efter att ha förlorat nästan all utrustning.

Soldaterna som steg i land i de brittiska kanalhamnarna i slutet av maj och början av juni 1940 hälsades med leenden, glada tillrop, te, kakor, cigaretter och filtar. Förklaringen var att den brittiska allmänheten trots den hårda nyhetscensuren hade förstått hur illa kriget mot Tyskland gick och lättnaden blev därför oerhört stor i folklagren över att de flesta soldaterna kunde räddas undan död eller krigsfångenskap. För att förhindra att nederlaget påverkade krigsmoralen spred brittiska regeringen snabbt historier om heroiska krigsinsatser som inte alltid överensstämde med verkligheten.

Churchill och de andra krigsledarna i London behövde dock inte bekymra sig så mycket. Varje man som kom hem var ytterligare en soldat som kunde hjälpa till att försvara de brittiska öarna mot en tysk invasion, det var alla medvetna om. Ur denna situation föddes en brittisk Dunkerque-myt om att nationen i tider av nöd alltid sluter sig samman, precis som man ansåg att folket hade gjort när spanska armadan hotade i slutet av 1500-talet.

Den 10 maj 1940 hade lugnet upphört på västfronten när de tyska arméerna plötsligt gick till anfall mot Frankrike, Holland, Belgien och Luxemburg. De snabba tyska framgångarna överraskade de flesta. Många äldre generaler i såväl Berlin som Paris och London hade befarat en upprepning av det förra världskrigets fasansfulla ställningskrig i Flandern. Inte ens inom den tyska militärledningen var man fullt på det klara med vilken enorm potential man besatt i sina moderna stridskrafter.
1914 hade det tyska huvudanfallet kommit via det neutrala Belgien. Nu väntade sig den allierade krigsledningen att de tyska huvudstyrkorna skulle ta sig runt den mäktiga franska Maginotlinjen samma väg. Medan den brittiska expeditionskåren tillsammans med franska styrkor ryckte in i Belgien för att möta de tyska arméerna innan de nått franska gränsen, började det hända stora saker i flanken och bakom ryggen på dem. Via de skogsklädda Ardennerna, där de allierade inte trott att det var möjligt för fienden att föra fram stora styrkor, började tyska kolonner målmedvetet rycka fram mot väster. Först när det var för sent reagerade de allierade på det framrusande hotet.
De tyska styrkorna hade framgångar över hela linjen. Fyra dagar efter anfallet bröt armégrupp A igenom i Ardennerna och ryckte hastigt fram i riktning mot Engelska kanalen. Följande dag segrade armégrupp B i Holland och den 20 maj var de brittisk-franska styrkorna i Belgien i praktiken avskurna från sina försörjningsleder söderut på grund av den snabba tyska framstöten från Ardennerna till kanalkusten. En rad allierade motanfall för att öppna landvägen igen misslyckades. De tyska trupperna svängde norrut för att erövra hamnarna och hindra evakuering.

Situationen för de 400 000 man starka brittisk-franska trupperna i Belgien blev ännu mer utsatt den 25 maj när Belgien kapitulerade. Den 26 maj var de allierade hopträngda i en slags korridor som sträckte sig från kusten 95 kilometer inåt land och var 24–40 kilometer bred. Huvuddelen av BEF stod då vid Lille, 64 kilometer från Dunkerque medan Rundstedts stridsvagnar bara var 15 kilometer därifrån. ”Bara ett mirakel kan rädda BEF nu”, skrev en av de brittiska kårcheferna, general Alan Brooke i sin dagbok.
Inte ens den hårt censurerade brittiska pressen kunde dölja för allmänheten hur illa situationen var och den 26 maj utropades av kungen till en nationell bönedag för armén. Men hjälpen till britterna kom från oväntat håll.

Tvärtemot vad man kunde tro verkade Hitler vara både nervös och obeslutsam under dessa dagar. När han på morgonen den 24 maj besökte general­överste von Rundstedts högkvarter gav han plötsligt order om att general von Kleists pansarstyrkor, som stod i begrepp att storma de sista kvarvarande hamnarna (Ostende och Dunkerque), skulle göra halt och istället svänga söderut för att gå mot Frankrike, medan infanteristyrkor skulle ta över sektorn vid Dunkerque.
I tre dagar stod de tyska trupperna stilla medan britter och fransmän mitt framför näsan på dem organiserade en ny försvarslinje och samlade en armada av småbåtar (bland annat handelsfartyg, fiskebåtar och fritidsbåtar) för att evakuera soldaterna från Dunkerques stränder.
Evakueringen, som britterna kallade för operation Dynamo inleddes den 26 maj och avslutades den 4 juni. På dessa nio dagar räddades sammanlagt 338 226 soldater (198 229 britter och 139 997 fransmän). När tyska trupper till sist kunde hissa hakkorsflaggan över Dunkerque hade de bara tagit 30 000–40 000 franska soldater som krigsfångar men fått ett väldigt krigsbyte av lastbilar, stridsvagnar, artilleripjäser och annan tung materiel. Cirka 64 000 fordon av olika slag och en halv miljon ton drivmedel och andra förråd tillhörde det som föll i tyska händer.

Allierade soldater väntar på att bli evakuerade från stranden utanför Dunkerque. Trots britternas stora nederlag kunde dessa soldater bilda stommen i de förband som fortsatte kampen mot Tyskland.

Förlusten av all denna tunga materiel skulle få långvariga konsekvenser för de brittiska styrkorna som led brist på det mesta. Till exempel var militären tvungen att göra civila lastbils- och bussvrak från skrotupplagen kördugliga igen och vissa av dessa reliker användes fortfarande som trupptransporter under kriget i Nordafrika flera år senare. Även om själva evakueringen var ett underverk ändrade det inte det faktum att BEF hade lidit ett komplett nederlag i första ronden mot Wehrmacht. Men de flesta soldater hade överlevt och kunde sedan bilda stommen i de förband som fortsatte kämpa mot Tyskland.

I det första segerruset funderade inte Hitler och de tyska militärledarna så mycket över konsekvenserna av Dunkerque, eftersom det verkade vara av mindre betydelse i jämförelse med pärlbandet av stora segrar. När det så småningom klarnade vilken oerhörd blunder det hade varit att hejda framryckningen i tre dagar började alla inblandade skylla på varandra. Den senare fältmarskalken von Manstein ansåg att Hitler hade begått ett ”fatalt misstag” och även Rundstedt lade efter kriget hela skulden på Hitler. Hitler själv sade efteråt att han hade velat ge britterna en utväg för att göra dem villiga att gå med på vapenstillestånd. Det låter som en efterhandskonstruktion, även om Hitlers beundran för det brittiska kolonialimperiet är väl omvittnad. Vid ett tillfälle förklarade han att terrängen runt Dunkerque hade varit för svår för stridsvagnar och en annan gång påstod han att han inte velat förvandla området till ett slagfält, eftersom det skulle ingå i ett flandriskt lydrike efter kriget.

Det man med säkerhet vet är att generalöverste Rundstedt den 24 maj förklarade för Hitler att han tillfälligt ville göra halt för att ge sina trupper tid att ordna sig före den fortsatta offensiven mot Frankrike, och att Hitler därefter gav order till Rundstedt att hejda framryckningen vid Dunkerque. Mot de historiker som lägger hela skulden på Rundstedt kan man invända att även om den skriftliga ordern kom från Rundstedt skulle han aldrig utfärdat den utan Hitlers godkännande.

Ett tänkbart scenario är att Hitler tog Rundstedts argument som en förevändning, inte för att låta britterna slippa ur greppet, utan för att låta Luftwaffe få en större del av äran. För det första var Hitler fast besluten att krossa de franska och brittiska arméerna för att befästa Tysklands ställning som enda stormakt på kontinenten. För det andra utgjorde de slagna brittisk-franska styrkorna vid Dunkerque inte längre något hot, medan det fortfarande stod intakta franska arméer längre söderut. För det tredje trodde ingen i den tyska militärledningen (eller i den brittiska!) att det skulle vara möjligt för de allierade att evakuera annat än en bråkdel av de kringrända styrkorna på grund av det tyska luftherraväldet och bristen på lämpliga transportfartyg.

Kvällen före Hitlers möte med Rundstedt hade den konspiratoriskt lagde chefen för Luftwaffe, Hermann Göring, ringt Hitler och lovat att flygvapnet skulle slutföra jobbet vid Dunkerque för att inte låta några gamla armégeneraler få hela äran för segern. Den typen av argument kunde lätt vinna Hitlers hjärta eftersom Luftwaffe var mer nazistiskt genomsyrat än den konservativa armén. Görings telefonsamtal kan därför ha haft en avgörande inverkan på händelseutvecklingen vid Dunkerque. Men Luftwaffechefens ord var bara tomt skryt, det tyska flyget visade sig inte ha tillräckligt med resurser för att hejda evakueringen genom flygangrepp. Först när evakueringen hade pågått i fyra dagar gick det upp för den tyska marinen att det omöjliga höll på att ske.

När de sista soldaterna räddades från Dunkerque var Frankrikes timma redan slagen. Den 14 juni föll Paris och den 17 juni bad Frankrike om vapenvila. Fyra dagar senare undertecknades vapenstilleståndet i Compiègne i samma järnvägsvagn som tyskarna hade undertecknat vapenstilleståndet 1918.
När Hitler i början av juli fick ett översvallande mottagande som segerherre i Berlin stod han på höjdpunkten av sin popularitet. Det var förmodligen de mest spontana folkliga hyllningar han fick motta under hela sin tid.
Då, på toppen av sin karriär sommaren 1940, verkar Hitler inte ha haft någon klar plan för hur kriget skulle fortsätta efter att Storbritannien tydligt visat att man, trots sin svaghet, inte var villig att söka fred. Vid tiden för det franska vapenstilleståndet hade han talat med sina militära ledare om att reducera armén och börja införa en nazistisk nyordning i Europa – så säker var han på att britterna skulle ge upp. Men han hade helt missbedömt den brittiska motståndsviljan och blev tillfälligt rådlös när den stod klar för honom. Under sensommaren och hösten utkristalliserades emellertid tre olika alternativ för krigets fortsättning: Invasion av Storbritannien, offensiv i Medel­havet eller ett anfall mot Sovjetunionen.

Det första alternativet, invasion av Storbritannien, var en operationsplan som Hitler drev med vankelmod och viss tvehågsenhet. Å ena sidan verkar han ha tvekat på grund av sin beundran för hur britterna skapat sitt kolonialvälde. Han hade på 1930-talet rent av drömt om en allians med britterna och kunde aldrig förstå varför de vägrade ge honom fria händer på kontinenten. Hitlers tvekan att invadera grundades också på farhågan att det brittiska kolonialväldet i så fall skulle falla sönder och att Sovjetunionen då skulle ta över Indien, Japan ta Sydostasien och USA Kanada.
Först den 16 juli gav Hitler order om att en invasion skulle förberedas (operation Sjölejon) och de flesta historiker är i dag ense om att Hitler vid det laget verkade vara redo att ta risken att landstiga. Vinsterna som väntade honom var enorma, medan ett nederlag skulle få lika stora negativa följder. Om invasionen lyckades skulle det omöjliggöra en amerikansk intervention i kriget, om den misslyckades skulle det tvärtom uppmuntra amerikanerna att ingripa och krossa myten om Tysklands o­övervinnelighet. Om trupperna kunde skeppas över kanalen var saken klar, eftersom britterna efter debaclet vid Dunkerque bara kunde ställa upp en enda fullt utrustad infanteridivision.

Franska och brittiska soldater i tysk fångenskap leds bort från hamnen i Dunkerque. Många av dem hade kämpat för att hålla tyskarna borta från staden medan evakueringen pågick.

Problemet för tyskarna var att flottans resurser varken räckte för att genomföra de nödvändiga trupptransporterna eller skydda dem mot den mäktiga brittiska flottan. Marinchefen Erich Raeder trodde att Luftwaffe skulle kunna neutralisera Royal Navy samtidigt som en sjöblockad fick britterna på knä. Den påfallande lätthet med vilken Hitler i september 1940 sköt upp invasionen av de brittiska öarna hade av allt att döma med att ett av hans favoritprojekt i Östeuropa plötsligt framstod som väldigt attraktivt.
På samma gång som han gav order om operation Sjölejon hade han på allvar börjat fundera kring ett anfall mot sin gamla ideologiska ärkefiende Sovjetunionen, som Tyskland tillfälligt befann sig i allians med. Hitler ansåg att det inte gick att lita på Stalin och misstänkte att Storbritannien satte sitt hopp till Sovjetunionen, men funderingarna låg djupare än så. Redan i Mein Kampf på 1920-talet hade Hitler drömt om tyskt ”livsrum” i Östeuropa och dessa idéer fick förnyad aktualitet 1940. Två saker fick Hitlers tankar att gå i den riktningen, dels finska vinterkriget 1939–40, dels den sovjetiska ockupationen av Baltikum och Bessarabien sommaren 1940.
Vinterkriget avslöjade hur svag och illa ledd Röda armén blivit efter Stalins utrensningar av officerare, medan expansionen i Baltikum och Bessarabien (som redan avtalats i Molotov-Ribbentroppakten) fick Hitler att börja frukta för fortsatt sovjetisk maktutvidgning i Europa, även om det inte existerade något omedelbart hot. I Hitlers tankevärld var det emellertid oförlåtligt att låta en potentiell fiende växa sig starkare istället för att krossa honom när han fortfarande var svag.

Om Tyskland besegrade Storbritannien först skulle Hitler ha de resurser som behövdes för att slåss mot Sovjetunionen och han var därför redo att under en tid ge operation Sjölejon en chans. Först när den planen lades på hyllan växte behovet av att slå till mot Sovjetunionen, enligt den tyske diktatorns sätt att tänka. Med tanke på Röda arméns eländiga skick skulle ett fälttåg mot Sovjetunionen bli en snabb affär på några veckor eller månader, det var Hitler och en del av hans militära medarbetare övertygade om. Därför skulle risken för ett utdraget tvåfrontskrig, som han till varje pris ville undvika, vara obefintlig. Det skulle helt enkelt vara lättare att invadera Sovjetunionen än att gå i land på de brittiska öarna menade både Hitler och hans militära rådgivare. När Sovjetunionen besegrats skulle han åter kunna vända blicken mot Storbritannien.
En invasion av Sovjetunionen analyserades därför i tyska arméns generalstab, men under sommaren och hösten 1940 handlade det enbart om teoretiska studier eftersom Hitler ännu inte ville binda sig.
Ungefär när operation Sjölejon kallnade dök den tredje alternativa strategin upp, vilket hade sitt ursprung i marinledningen och utrikesministeriet. Den var också riktad mot Storbritannien men innebar ett mer indirekt och perifert tillvägagångssätt. Det handlade om att skapa ett alliansblock mellan Italien, Tyskland, Spanien och Vichy-Frankrike för att driva bort britterna från Medelhavet.

Mer konkret gick det ut på att tyska trupper i samarbete med Spanien skulle erövra Gibraltar samt att ge stöd åt en italiensk offensiv från Libyen mot Suezkanalen. Av denna Medelhavsstrategi blev det till en början bara en tumme eftersom Spanien inte ville gå med i kriget, och det gick inte heller att få med Vichy-Frankrike och Italien på samma sida. På senhösten hade Hitler därför blivit så skeptisk mot Medelhavsalternativet att han började återvända till idén han hade kläckt under sommaren – att invadera Sovjetunionen.
Ännu i samband med den sovjetiske utrikesministern Molotovs statsbesök i Berlin i november 1940 var den fortsatta tyska strategin inte fastställd. Men besöket fick vågskålen att definitivt tippa över till det sovjetiska alternativet. Molotov krävde att få öka Sovjetunionens område i Centraleuropa, på Balkan och i Finland, men ett ökat sovjetiskt inflytande i Europa ville Hitler absolut inte se.
I början av december började han leta efter en lämplig plats för ett högkvarter i Ostpreussen nära den framflyttade sovjetiska gränsen och den 18 december satte han på allvar igång planeringen av invasionen av Sovjetunionen med sitt direktiv nummer 21: ”Tyska krigsmakten måste vara redo att krossa Sovjetunionen i ett snabbt fälttåg även före avslutningen av kriget mot England…”

Det oklara läget efter Dunkerque var därmed till ända. På grund av sin natur som hasardspelare och till följd av Italiens agerande drogs Hitler även in i Medelhavsstrategin som han under hösten varit tveksam till. År 1941 skulle Europa få se kriget utvidgat till ett världskrig där segern definitivt gled Hitler ur händerna.
Dunkerque var dock något som han aldrig glömde och när de västallierade ryckt fram till Tysklands västgräns på senhösten 1944 hoppades Führern skapa ett nytt Dunkerque. Brittiska och amerikanska trupper skulle jagas ut i havet genom en ny överraskande offensiv i Ardennerna men tiden hade sprungit ifrån den tyske diktatorn.
Följderna av Dunkerque 1940 fortsatte gnaga hans sinne och ännu i sitt politiska testamente som han dikterade i det brinnande Berlin den 26 februari 1945 anklagade han Churchill för att ha varit osportslig när denne vägrat att sluta fred med honom:

Churchill var helt oförmögen att uppskatta den sportsmannaanda som jag hade visat genom att avstå från att skapa en irreparabel spricka mellan britterna och oss själva. Vi avstod faktiskt från att förinta dem vid Dunkerque. ★

Niclas Sennerteg är journalist och författare.

Hitler gav order om att Norge i april 1940 skulle erövras i ett överraskningsanfall. Det var avgörande för Tyskland att hinna före de allierade till den viktiga hamnen i Narvik. Mot ett passivt norskt försvar, flera tillfälligheter och med mycket tur gick planen i lås.

Text: Michael Tamelander & Niklas Zetterling
Från Militär Historia nr 3/2010

Flera år innan andra världskriget bröt ut satt militärer, ekonomer och politiker i länder som Tyskland, Storbritannien och Frankrike och studerade förutsättningarna för ett storkrig. De försökte bedöma behovet av resurser, inte minst industrikapacitet och råvaror. Till de viktigaste hörde stålindustrin och dess behov av järnmalm. Utan en omfattande stålproduktion skulle krigsmakterna snart få slut på ammunition, krigsfartyg, stridsvagnar, artilleripjäser och nästan allt annat som var nödvändigt för ett storkrig i Europa. De var också väl medvetna om behovet av att kunna transportera råvaror till sina industrier.
Norge var vid denna tid inte någon stor aktör på de ekonomiska världsmarknaderna, men det fanns två omständigheter som innebar att landet tilldrog sig stormakternas intresse. Den viktigaste var transporterna av svensk järnmalm till Tyskland. Den gick under en stor del av året via hamnen i Narvik, dit en järnväg byggts från malmfälten i Lappland eftersom de nordliga svenska hamnarna var isbelagda under vintern. Dessutom behövde Tyskland marinbaser varifrån sjöstridskrafter skulle ha lätt att anfalla brittiska transporter av råvaror och andra importprodukter över Atlanten. Möjligen skulle Norge ha kunnat förbli neutralt om det inte varit så att såväl britter som tyskar var övertygade om att motståndaren ämnade dra in Skandinavien i kriget och därför ville föregå dennes planer.

Under hösten 1939 visade Hitler ringa intresse för Skandinavien. Han fokuserade på det kommande anfallet i Västeuropa, som han ville inleda kort efter fälttåget i Polen. Påstötningar från chefen för den tyska flottan, amiral Raeder, som menade att Tyskland behövde marinbaser i Skandinavien gjorde inget direkt intryck på Führern. Under vintern 1939-40 inträffade dock tre händelser som hade stort inflytande på Hitlers beslut. Den första viktiga händelsen var det sovjetiska
anfallet på Finland i slutet av november 1939. Därmed drogs Norden in i storkriget. Den andra inträffade i januari 1940, då en tysk officer nödlandade i Belgien med en portfölj full med känsliga dokument rörande de tyska anfallsplanerna för Västeuropa. Denna incident, i kombination dels med dåligt väder, dels med behov av tid för förberedelser av armén, kom att leda till att tyskarna sköt upp det planerade anfallet till maj 1940. Slutligen inträffade i februari 1940 den så kallade Altmark-incidenten.

Kistor draperade med naziflaggor bärs i land efter den så kallade Altmark-incidenten.

Det tyska förrådsfartyget Altmark hade stött den tunga kryssaren Admiral Graf Spees operationer i Sydatlanten under 1939. I samband med dessa hade ett antal sjömän från handelsfartyg som kapats av det tyska örlogsfartyget förts över till Altmark. Hon återvände i början av 1940, men britterna fick kännedom om detta och försökte förhindra att Altmark nådde tyska hamnar. Det tyska fartyget sökte undkomma genom att gå in på norskt territorialvatten, men i Jössingfjord bordades hon av sjömän från brittiska jagare som befriade fångarna. Händelsen bidrog till att övertyga Hitler om att Norge var oförmöget att hävda sin neutralitet. Han valde att intensifiera förberedelser för ett anfall på landet.

Den tyska flottan hade studerat förutsättningarna för ett anfall på Norge under en längre tid, men det var först under februari 1940 som en konkret planläggning inleddes. Den utmynnade i en användbar anfallsplan redan den 8 mars. Tanken var att utnyttja överraskningsmomentet och den förmodade norska passiviteten till det yttersta. Genom att erövra de sex viktigaste städerna – Narvik, Trondheim, Bergen, Stavanger, Kristiansand och Oslo, som skulle anfallas från havet och luften – trodde sig tyskarna kunna lamslå den norska motståndsviljan. När de på detta sätt tagit kontrollen över de viktigaste hamnarna och flygfälten skulle det bli mycket svårt för britterna att genomföra effektiva motåtgärder.

Den tyska planen var på flera sätt revolutionerande. Det omedelbara syftet var att lamslå ett land genom ett överraskande, närmast kuppartat, anfall. Likartade exempel i krigshistorien dessförinnan var mycket ovanliga. Dessutom var anfallet mot Norge det första exemplet i historien där tre vapengrenar samverkade i en gemensam operation och där varje komponent var oundgänglig för framgången. Det fanns också en aspekt som kanske inte var så framträdande i själva planläggningen, men som skulle visa sig betydelsefull under den kommande operationen. Under denna skulle det flera gånger visa sig att det tyska luftherraväldet upphävde det brittiska sjöherraväldet, något som också var en milstolpe i krigföringens historia.

Luftwaffes framträdande roll var också ett av de viktigaste skälen till att även Danmark skulle angripas. Vid Ålborg fanns goda flygfält som skulle vara mycket värdefulla för tyskarna om de erövrades snabbt. Arméförband skulle korsa Danmarks sydgräns och snabbast möjligt köra rakt norrut, medan sjöburna förband sändes mot nyckelpunkter på de danska öarna, däribland Köpenhamn.

Överraskningsmomentet var centralt för tyskarnas plan. De förväntade sig att Norge inte skulle ha mobiliserat och att eldberedskapen hos kustartilleriet skulle vara låg. Vidare utgick de från att vitala flygfält, som Fornebu vid Oslo och Sola vid Stavanger, inte hade något försvar av betydelse. Skulle tyskarnas avsikter emellertid bli röjda var risken överhängande att Norge mobiliserade, vilket skulle omintetgöra Tysklands möjligheter att erövra landet. Dessutom var flera av de tyska målen, framför allt Trondheim och Narvik, belägna bortom Luftwaffes räckvidd. Det betydde att den starka brittiska flottan skulle kunna verka obehindrat i de nordliga farvattnen, förutsatt att de allierade i tid blev varse tyskarnas avsikter. Med andra ord var det tyska angreppet, som fått kodnamnet ”Weserübung”, knappast ens att tänka på om inte överraskning uppnåddes. Först när flygbaser erövrats i Norge och tagits i bruk av Luftwaffe skulle tyskarna kunna utmana det brittiska sjöherraväldet i norr.

Flygfältet Fornebu utanför Oslo i april 1940. Bild: Willi Ruge/Bundesarchiv

Tyskarna var emellertid inte ensamma om att smida planer för Skandinavien. Även britter och fransmän kastade sina blickar framför allt mot Narvik och den svenska järnmalmen. De samlade styrkor som skulle transporteras till norra Skandinavien och sätta sig i besittning av Narvik och de lappländska malmfälten. Den första åtgärden var emellertid att man avsåg minera de farvatten som malmfartygen trafikerade på väg från Narvik till Tyskland. På så sätt kom bägge sidor att, ovetande om varandra, påbörja operationer riktade mot Skandinavien.

I början av april samlades tyska armé­förband i hamnar längs Östersjö­kusten och Nordsjökusten. De kom dels från den 3. bergsdivisionen, dels från infanteridivisioner som inte deltagit i Polen. Merparten av enheterna i de sistnämnda var nyligen uppsatta. Soldaterna hade ingen aning om varför de förts till hamnarna. Då man inte ville riskera att röja den kommande operationen hade förbanden inte ens fått någon utbildning eller övning i landstigningsoperationer.
Eftersom avståndet mellan de olika tyska hamnarna och målen varierade stort avseglade inte alla styrkor samma dag.

I stället lämnade de tyska krigsfartygen sina hemmahamnar vid olika tidpunkter och satte efter ett noggrant utarbetat schema kurs mot den norska kusten. Sammanlagt rörde det sig om sex kryssare, 14 jagare samt ett antal transportfartyg och mindre örlogsfartyg. Det mulna vädret ökade chanserna att undgå upptäckt och när väl fartygen nått ett stycke ut på havet informerades armésoldaterna om sitt kommande uppdrag.

Det sades att det skulle bli en lätt operation. Örlogsfartygen skulle segla förbi det oförberedda norska försvaret och debarkera trupperna, som snabbt skulle inta nyckelpunkter som mobiliseringsförråd, sambandsknutpunkter och ministerier. I själva verket var det mer komplicerat än så, framför allt vid inbrytningen i Oslofjorden. Där skulle man först passera ett antal fort i den yttre försvarsgördeln, för att sedan tvingas passera de stora pjäserna vid Oscarsborgs fästning. Med detta gjort skulle örlogsfartygen ankra utanför Oslo och sätta i land soldaterna. Planen vilade tungt på antagandet att norrmännen skulle bli överraskade och handlingsförlamade.

General Nikolaus von Falkenhorst (till vänster) ledde operationen.

Förutom den sjöburna invasionsstyrkan hade tyskarna sina fallskärmssoldater. Luftlandsättningar skulle göras för att erövra flygfälten Sola och Fornebu. Därefter kunde förstärkningar tas in via transportflyg. Få av armésoldaterna informerades om denna del av operation ”Weser­übung”. Men det fanns ytterligare en viktig sak som ingen av dem visste, inte ens de tyska planläggarna – den brittiska flottan hade lättat ankar och satt kurs mot Norge för att genomföra en mineringsoperation.
Kvällen den 8 april 1940 var mörk med ett lätt dis över havet när den styrka som skulle erövra Oslo närmade sig inloppen till fjorden. Ett norskt bevakningsfartyg sänktes vid 23-tiden, men hann få iväg tre varningsraketer. När tyskarna närmade sig de yttre forten på Bolaerne och Rauöy var försvararna därför delvis förvarnade och klockan 00.20 gick flyglarmet i Oslo.

Samtliga tyska försök att tysta forten verkade misslyckas. Antingen kom man vilse när man skulle landsätta soldaterna eller så stötte man på så beslutsamt motstånd att man tvingades backa. Vid marinbasen Horten, norr om forten, lyckades emellertid hälften av den anfallande styrkan, 90 tyska soldater, ta sig i land, trots att deras fartyg kom i strid med nya norska bevakningsfartyg.

Chefen för denna styrka bad under parlamentär helt fräckt att få tala med baskommendant Smith-Johansen, vilken också var befälhavare för samtliga yttre fort. Han bluffade norrmannen att den tyska styrkan var långt större och att Luftwaffe skulle bomba Horten om inte kommendanten omedelbart sträckte vapen. Den senare ringde upp marinstaben i Oslo. I förvirringen uppfattade denna inte att Horten fortfarande var i norska händer, utan trodde att basen redan bombats och mer eller mindre tagits av tyskarna. Marinstaben gav därför Smith-Johansen en order att ge upp basen, vilken den senare i sin tur misstolkade till att gälla hela hans försvarsområde. De häpna tyskarna insåg att inte bara Horten utan också forten inställde stridshandlingarna.

Samtidigt hade huvudstyrkan fortsatt uppför Oslofjorden. I täten gick den tunga kryssaren Blücher, följd av den tunga kryssaren Lützow och deras lättare systerfartyg Emden. De hade beskjutits från forten innan dessa fått order att inställa elden, men dimman och norrmännens förvirring hade skyddat fartygen. Snart närmade de sig emellertid en betydligt farligare punkt. Fästningen vid Oscarsborg, som låg mitt i rännan upp mot Oslo, hade tre 28-centimeterskanoner och ett torpedbatteri.

På Oscarsborg studerade befälhavaren, överste Eriksen, örlogsfartygen som närmade sig i diset. Han var, trots stor tvekan hos några av sina underlydande, fast besluten att skjuta. När rapporter kommit in om att batterierna i söder befann sig i strid hade Eriksen bemannat pjäserna med de få män han hade till sitt förfogande. Att ladda om skulle inte vara möjligt, för detta behövdes kompletta besättningar. Det kunde bara bli tal om två skott, men när dessa avlossades på kort avstånd klockan 04.21 blev det två fullträffar. Blücher blev genast manöveroduglig. Bränder lyste upp fartyget och blandades med mynningsflammor från fler, mindre batterier runt Oslo. Kryssaren hade besvarat elden och när det inte längre sköts från Oscarsborg trodde man för ett ögonblick att operationen kunde fortsätta bara Blücher återfick styrförmågan.

Den tyska tunga kryssaren Blücher brinner i Oslofjorden efter två torpedträffar. Fotot är taget från fästningen Oscarsborg

Men snart var fartyget inom skotthåll från torpedbatteriet på norra Kaholmen. Två nya explosioner överröstade dånet från artilleriet i Oslofjorden, följt strax därpå av en smäll högre än alla andra när en ammunitionsdurk sprang i luften. Blücher kastade ankar utanför Askholmarna. Två timmar senare kantrade hon och sjönk. Fartyget tog cirka 1 000 av sina 2 400 man med sig i det iskalla vattnet. Resten av besättningen och de ombordvarande armésoldaterna lyckades rädda sig i land. De kvarvarande örlogsfartygen hade redan vänt och seglat söderut. Det sjöburna anfallet mot Oslo hade misslyckats och hoppet stod nu till fallskärmsjägarna som skulle anfalla Fornebu.

Medan dramat vid Oscarsborg utspelat sig hade natten ersatts av morgonen. De sju norska Gladiatorjaktplan som fanns på Fornebu fick order att starta. Piloterna, som samma morgon sett fram emot en lugn dag i fred, befann sig plötsligt i strid med 80 tyska bomb- och jaktplan. De sköt sannolikt ned tre tyskar, men ett av planen tvingades kraschlanda med piloten skadad. Två andra landade på Fornebu, där de sköts i brand av tyska jaktplan. Resten fick order att landa på andra flygfält.

Snart närmade sig de tyska soldater som skulle ta flygfältet. Enligt planen skulle tyska jaktplan bereda väg för bomb- och transportplanen med fallskärmsjägare som skulle landa vid Fornebu. När sedan flygfältet var intaget, skulle både flygburna förstärkningar och de tyska jaktplanen landa på flygfältet. Det blev inte så. Transportplanen med jägarna hade återkallats på grund av vädret. Order att även kalla tillbaka förstärkningarna gjordes, men signalen blev missförstådd, så dessa transportplan fortsatte mot målet. När de kom fram kunde de inte se den signal som sade att fältet var erövrat och började cirkla ovanför.

Erövringen av Oslo såg ut att ha misslyckats helt, men nu hade tyskarna åter en gnutta tur. Jaktplanen hade i det närmaste slut på bränsle och hellre än att kraschlanda i terrängen, tog piloterna chansen att landa på Fornebu trots beskjutningen. När transportpiloterna såg detta antog de att fallskärmsjägarna faktiskt tagit Fornebu – de brinnande vraken efter Gladiatorerna tycktes bekräfta strider – och landade de också. Tyskarna led avsevärda förluster i den strid som följde, men snart hade norrmännen slut på ammunitionen och flygfältet var i tyska händer.

Även om Fornebu var säkrat låg resultatet av operationen mot Oslo emellertid ännu i vågskålen. Om norrmännen fått tid att samla sina trupper i huvudstaden och snabbt begett sig till flygfältet, skulle de fåtaliga tyskarna där troligtvis besegrats. Men återigen log Fru Fortuna mot angriparna. I Oslo befann sig två kompanier ur konungens garde som var insatsberedda, samt ett tredje som nyligen avrustats.
Om de två första satts in mot Fornebu direkt skulle de ha kunnat återta fältet. Ett av dessa skickades emellertid i bussar för att ta hand om de tyska soldater som tagit sig i land från Blücher och när man en stund senare insåg att tyskarna landsatt trupper på Fornebu fanns ingen transport för det kompani som var kvar i huvudstaden. I all hast försökte man ordna nya fordon.

Tunga kryssaren Admiral Hipper transporterade de soldater som ockuperade Trondheim. Bild: Eitel Lange/Bundesarchiv

De övriga delarna av operation ”Weserübung” gick bättre för tyskarna än det gjorde vid Oslo. Trots att brittiska flottstyrkor befann sig i området för att genomföra mineringarna, var det endast vid några få tillfällen som de två sidorna stötte ihop. Luftlandsättningen vid Sola vid Stavanger hade lyckats och vid Bergen kunde staden intas efter en kort strid mot kustbatterierna. Den styrka som gick mot Trondheim fick kontakt med Royal Navy och sänkte en brittisk jagare innan man, med kryssaren Admiral Hipper skadad, gick in i Trondheimsfjorden. Endast ett av kustbatterierna öppnade eld och detta tystnade snart när strömförsörjningen till strålkastarna bröts av ett turskott från Admiral Hipper. Befälhavaren i Trondheim bestämde sig för att inte göra motstånd då signalerna från Oslo var otydliga och han bedömde att det förelåg risk för flyganfall.

Även Kristiansand och Egersund togs och längst upp i norr, vid Narvik, kunde tyskarna ta sig i land och erövra staden. I det sista fallet skedde det emellertid inte utan allvarliga norska förluster. De två pansarskeppen som låg i hamnen valde att ta strid. Bägge sänktes och 270 norska sjömän omkom. Även om Narvik kapitulerat undkom dock enstaka norska enheter och de skulle senare bli de första att börja bjuda motstånd i norra Norge.

I Oslo hade försvaret vid Oscarsborg gett regeringen tid att bestämma handlingsalternativ. Det beslöts att kampen skulle fortsätta och att regeringen och kungafamiljen skulle lämna huvudstaden. Vid sjutiden på morgonen lämnade de Oslo för att via tåg bege sig till Hamar. Samtidigt försökte tyskarna sig på en kupp av samma slag som gett dem marinbasen Horten. Föregångna av två lastbilar med uppsutten trupp marscherade 600 tyska soldater vid två-tiden mot Oslo från flygfältet. I denna timme hade även det andra norska gardeskompaniet satt sig i rörelse, men i stället för att köra mot Fornebu direkt valde dess chef att närma sig via avvägar. En ny möjlighet att stoppa tyskarna gick förlorad, eftersom de närmade sig på den stora vägen. Tyskarna marscherade in i huvudstadens centrum. De var inte speciellt många, men ingen hade möjlighet att räkna. Oslo hade fallit.

När det stod klart att kungafamiljen och regeringen begivit sig till Hamar försökte tyskarna fånga dem. Den tyske flygattachén i Oslo, kaptenen Eberhard Spiller, samlade 100 fallskärmssoldater ur det förband som skulle ha hoppat över Fornebu och rekvirerade i all hast ett antal fordon. I dessa satte man fart mot Hamar. Samtidigt hade regeringen samlats på nytt under eftermiddagen. Att situationen var kritisk undgick ingen. Huvudstaden var i tyska händer, så också Trondheim, Bergen och Narvik. Danmark hade redan kapitulerat. Kontakten med norska styrkor som befann sig på andra platser var minst sagt bristfällig. Mötet avbröts abrupt av nyheten om att tyska styrkor var på väg mot Hamar.

I all hast bröt man upp och fortsatte flykten till Elverum. Där fortsatte samtalen om vad som bäst borde göras. Man enades om att motståndet måste fortsätta. Därefter var det dags att bege sig till Nybergssund vid svenska gränsen, för mörkret hade fallit och tyskarna närmade sig nu Elverum.

I avsikt att stoppa dem hade man ett kompani gardesrekryter samt 20 officerare och underofficerare. Detta förstärktes med ett antal män ur lokala skytteklubben samt medlemmarna i en gasövningskurs. De som inte hållit i ett gevär tidigare fick en kurs på tio minuter. Sedan placerade man ut försvaret på ömse sidor av vägen. Norrmännens starkaste kort var två vattenkylda kulsprutor. Med denna styrka skulle man hejda 100 välutbildade tyska fallskärmssoldater, utrustade med kulsprutor, kpistar och handgranater.

Bakhållet fungerade inte. Innan tyskarna nådde upp till den barrikad man placerat över vägen, anlände ett antal civila fordon som övergavs på vägen. När Spiller väl dök upp stannade de så långt ifrån positionen att kulsprutorna inte hade skottfält och striden inleddes på ett längre avstånd än vad som varit tänkt. Norrmännen drog sig i oordning tillbaka till Midtskogsgården, där man slutligen kunde skjuta med kulsprutorna. En förvirrad strid pågick i natten och tyskarna tvingade norrmännen allt längre bakåt.
Så avtog eldgivningen. En lada hade börjat brinna och några tyskar sprang dit för att släppa ut djuren. Enstaka skott fortsatte att falla, men snart insåg försvararna att tyskarna drog sig tillbaka. Nio norrmän hade skadats.
På den tyska sidan hade ett underbefäl dödats och kapten Spiller själv sårats så allvarligt att han skulle dö några dagar senare. Det hade inte varit något större slag vid Midt­skogen, men tyskarna hade stoppats. Regeringen och kunga­familjen kunde räddas och striden för Norge fortsätta, först i landets norra delar, sedan från England.

Tyskarna hade förväntat sig att inget nämnvärt motstånd skulle fortsätta i Norge efter invasionsdygnet. De hade räknat fel och redan striderna den 9 april visade att de lyckats endast tack vare en stor portion tur och många tillfälligheter. Tyskarna hade emellertid också visat att de var snabba att utnyttja de tillfällen som dök upp, något som skulle visa sig vara en stor fördel för dem under de strider som kom att äga rum i Norge under de kommande två månaderna. I all hast improviserade de fram en fungerande operation ur något som hade kunnat sluta i fiasko. Anfallet mot Danmark gick däremot enligt plan och tyskarna kunde på några timmar ta kontrollen över sin nordliga granne.

I London och Paris mottogs rapporterna om tyska angrepp mot Norge med förvåning och misstro. Gradvis fattades dock beslut som innebar att undsättningsstyrkor skulle sändas till Norge för att stödja landet i dess kamp mot angriparna. Det skulle emellertid dröja åtskilliga dygn innan hjälpen kom. Ingen visste det ännu, men den skulle dessutom vara förgäves. Förvisso återerövrades Narvik i slutet av maj 1940, men händelser på andra platser i världen fick de västallierade att sedan dra sig ur. Norge skulle vara ockuperat fram till 1945. ★

Michael Tamelander och Niklas Zetterling är militärhistoriker och författare.

BOKTIPS ★ Den nionde april (2004) av Michael Tamelander och Niklas Zetterling ★ The Doomed Expedition – The Campaign in Norway (1989) av Jack Adams.

Den amerikanska marinkåren utkämpade i februari 1945 oerhört blodiga strider på en liten japansk vulkanö.

Text: Niclas Sennerteg
Från Militär Historia nr 2/2009

Den japanska ön Iwo Jima heter i dag Ioto.

Under andra världskriget kämpade marinkåren huvudsakligen i Stilla havet, som de allierade ledarna länge betraktade som en sekundär krigsskådeplats i jämförelse med Europa.
Marinkårssoldater deltog i de flesta landstigningsoperationer på öar som besatts av japanska trupper, men ingenstans blev marinkårens förluster relativt sett så blodiga som på Iwo Jima.

Iwo Jima, cirka 1 200 kilometer sydöst om den japanska huvudön Honshu, ingår i ögruppen Vulkanöarna och har tillhört Japan sedan slutet av 1800-talet. Ön heter egentligen Ioto (”Svavelön”), men japanska flottan missförstod tran­skriberingen av namnet, som därefter fick bli Iwo Jima. I dag heter ön emellertid åter officiellt Ioto.
Våren 1944 började japansk militär befästa ön för att hindra en amerikansk landstigning. Om Vulkanöarna gick förlorade till amerikanerna skulle det innebära ytterligare flygbaser från vilka fienden kunde anfalla Japan.

När en amerikansk invasionsflotta slutligen dök upp i mitten av februari 1945 var de cirka 21 000 japanska försvararna väl förberedda. Ända sedan sommaren 1944 hade den japanske befälhavaren, generallöjtnant Tadamichi Kuribayashi, utarbetat ett sinnrikt försvarssystem med välbefästa stödjepunkter som var sammankopplade. Han hade frångått den rådande japanska doktrinen att förlägga allt försvar på stranden (där det amerikanska skeppsartilleriet kunde förinta det) och istället organiserat försvaret på djupet. Den slocknade vulkanen Suribashi i öns södra ände hade han förvandlat till något som liknade en schweizerost med försvarsverk och artilleriställningar dolda bakom tjocka ståldörrar.

Den 19 februari landsteg de första amerikanska marinkårssoldaterna på ön efter ett mördande bombardemang av skeppsartilleri och bombflyg. När alla trupper så småningom kommit i land skulle cirka 70 000 soldater ur 3., 4. och 5. marinkårsdivisionerna finnas på ön.
När första anfallsvågen kommit i land möttes de bara av kratrar och en kompakt tystnad, vilket fick dem att tro att det inledande bombarde­manget hade utplånat de flesta för­svararna. Snart vaknade emellertid den japanska garnisonen till liv och tog anfallarna med fullständig överraskning.

Amerikanerna drabbades av mycket svåra förluster när de fångades i öppen terräng. Den lösa vulkansanden lämpade sig inte att gräva skyddsgropar i och det fanns nästan ingen växtlighet som skyddade för insyn.
Marinkårssoldaterna nötte sig dock sakta fram under extremt hårda strider och lyckades efter fem dagar skära av berget Suribashi från resten av ön. Eftersom vanliga eldhandvapen var verkningslösa mot de väl förskansade japanerna fick marinkårssoldaterna främst lita till eldkastare och granater för att rensa bunkrar, tunnlar och värn.

Iwo Jima, februari 1945. Nyligen landsatta marinkårssoldater tar skydd mot japansk automateld bakom en vall av vulkansand.

En dyrköpt läxa för amerikanerna var upptäckten att försvarsverken var förbundna med varandra genom ett nätverk av underjordiska tunnlar. Det medförde att bunkrar som en gång rensats från fiender plötsligt blev aktiva försvarsnästen igen när amerikanerna minst anade det.

General Kuribayashi sparade sina trupper och undvek så länge som möjligt att sätta in dem i de brukliga självmordsanfallen. Hans plan var att bjuda ett så segt motstånd som möjligt och tillfoga amerikanerna så stora förluster han kunde för att avskräcka dem från att landstiga på de japanska huvudöarna.
Striderna fortsatte därför att vara synnerligen hårda och övergick inte sällan till närstrider man mot man.

Efter att motståndet hade brutits på Suribashi övergick amerikanerna till att krossa japanerna på norra delen av ön, där försvarsverken var lika besvärliga att slå ut som de varit i själva berget. När den sista motståndsfickan slutligen utplånats den 21 mars 1945, mer än en månad efter landstigningen, var nästan alla i den japanska garnisonen döda.

Av 22 786 japanska soldater hade 21 703 stupat i striderna eller begått rituellt självmord. Bland de döda fanns även general Kuribayashi och hans närmaste officerare.
Amerikanerna förlorade 27 909 soldater, varav 6 825 stupade. Detta var till exempel mer än det totala antalet allierade förluster på D-dagen 6 juni 1944. Slaget om Iwo Jima var enda gången då marin­kåren led större förluster än japanerna (även om de flesta japanerna var döda). Några civila förluster förekom inte eftersom den lilla lokalbefolkningen hade evakuerats innan striderna utbröt.

Endast 216 japaner kunde tas tillfånga. Här och där på ön fortsatte dock japanska soldater att hålla sig gömda efter att striderna upphört och de sista två gav upp först 1951. ★