Få vapensystem har blivit så mytomspunna som den tyska 88-millimeterskanonen – luftvärnskanonen som blivit mer omskriven som pansar­värnsvapen. Trots avgörande insatser i ökenkriget och på östfronten har dess överlägsenhet ofta överdrivits.

Text: Christer Bergström
Från Militär Historia nr 5/2013

Onsdagen den 27 maj 1942 slog ökenräven Erwin Rommel till mot brittiska 8. armén i östra Libyen. Trots en brittisk överlägsenhet med 630 stridsvagnar mot 320 tyska och 240 italienska lätta stridsvagnar valde Rommel att gå till anfall. Hans plan var att genom ett överraskningsanfall kringgå de brittiska försvarsställningarna söderifrån och slå till rakt mot hamnstaden Tobruk. Det innebar en framstöt nio mil norrut, bakom de starka brittiska ställningarna i väster.

Det var en operation som balanserade på den tunna gräns mellan genialitet och dumdristighet som var så typisk för Rommel. Han chansade på att hans motståndare, general Neil Ritchie, inte skulle ha gjort det Rommel själv skulle ha gjort i dennes ställe – grupperat starka pansarreserver i öster. Men här tog Rommel grundligt miste. Genom Ultra, som avkodade tyska radiomeddelanden, var Ritchie förvarnad om sin motståndares planer.

Några timmar senare befann sig såväl Rommels planer som hela Afrikakåren i ett tillstånd av fullkomligt kaos. Ritchies 8. armé hade inte bara slagit till mot Rommels underhållsförband utan även satt in ett stort antal av den amerikanska medeltunga stridsvagnen Lee/Grant, som med sin 75 mm kanon var vida överlägsen samtliga stridsvagnar i Afrikakåren.

Angripna av starka formationer av brittiska stridsvagnar flydde de tysk-italienska underhållsstyrkorna i panik. Mitt i detta virrvarr av retirerande fordon, och med fientliga stridsvagnar bara ett par kilometer bort, befann sig general Rommel själv. I denna stund var Afrikakåren och dess ryktbare chef nära att fångas in och oskadliggöras av Ritchies pansar. Det kunde mycket väl ha slutat så om det inte varit för överste Alwin Wolz, chefen för tyska luftvärnsregemente 135.

Wolz lyckades bland de flyende fordonen få stopp på ett halvdussin fordonsdragna 88 mm luftvärnskanoner. Dessa gick hastigt i eldställning.

”Feuer frei!” (fri eldgivning), ropade Wolz och 88:orna gav eld. På 1 500 meters avstånd blev de första brittiska stridsvagnarna träffade och fattade eld. Detta fick det brittiska anfallet att tillfälligt stanna upp.

Nu ingrep general Walter Nehring, en av Rommels kår­chefer. Han beordrade Wolz att bilda en ”luftvärnsfront” mot de brittiska stridsvagnarna. Inom kort grupperades sexton 88 mm luftvärnskanoner i en U-form österut. När de brittiska pansarförbanden på nytt försökte gå till anfall möttes de av en förödande eldgivning. På kvällen markerade två dussin rökpelare lika många förstörda brittiska stridsvagnar. Inte bara Afrikakåren, utan hela Rommels offensiv var räddad. I flera dagar höll luftvärnskanonerna tillbaka de brittiska stridsvagnarna. Till slut lyckades Rommel bryta igenom och nå tillbaka till de egna linjerna i väster, och snart kunde hans Pansararmé Afrika åter gå till anfall.

Den 21 juni 1942 föll Tobruk med 30 000 allierade krigsfångar som resultat, och en månad senare stod Rommels trupper vid el-Alamein. Detta var höjdpunkten på Erwin Rommels militära karriär. Grundläggande för denna enastående militära framgång var de tunga luftvärnskanoner som ingripit i markstriderna.

Den tyska 88 mm kanonen är utan tvekan den mest kända artilleripjäsen i andra världskriget, förmodligen i hela krigshistorien. Den användes med stor framgång i ett flertal roller – som luftvärn, som pansarvärn och även som konventionellt artilleri. Just på grund av dess stora framgångar omges 88:an, som den kort och gott kom att kallas, av åtskilliga myter och legender.

Till att börja med är dess användning mot stridsvagnar – trots att den ursprungligen tillverkades som en ren luftvärnskanon – intimt förknippad med Erwin Rommel. Men som vi sett skedde den kanske mest avgörande insatsen av 88:or i markstrid i Nordafrika på initiativ inte av Rommel, utan av ett par av dennes underställda officerare. Rommel använde dock 88:or med stor framgång genom hela ökenkriget. Under de brittiska anfallen i både juni och november 1941 hade 88:or använda mot brittiska stridsvagnar spelat en mycket viktig roll.

Under större delen av ökenkriget utgjorde tunga luftvärnskanoner det största hotet mot de brittiska medeltunga stridsvagnarna, enligt vad brittiska stridsrapporter meddelar. Vid ett tillfälle observerade britterna en utdragen kolonn om 35 tyska stridsvagnar, som kunde ha utplånas genom ett flankanfall av en dold brittisk pansarstyrka. Men den brittiske befälhavaren vägrade att gå till anfall då det visade sig att tyskarna grupperat ”en bataljon 88 mm kanoner” i samma område.

Även om britterna tillskrev den berömda 88:an äran för allt detta, utgjorde 88:orna bara en del av de tunga luftvärnskanoner som axelmakterna använde i markstriderna i Nordafrika. Exempelvis förfogade Afrikakåren i maj 1942 även över 117 erövrade sovjetiska 76,2 mm pansarvärnskanoner – som i likhet med 88:an kunde slå ut en Lee/Grant frontalt på tvåtusen meters avstånd.

Rommel själv hade satt in 88 mm luftvärnskanoner redan under invasionen i väster i maj 1940, när hans 7. pansardivision vid ett tillfälle utsattes för ett brittiskt motanfall. När det visade sig att de brittiska Matilda-stridsvagnarna inte kunde bekämpas av Rommels lättare beväpnade stridsvagnar beordrade Rommel sin divisions luftvärn att ingripa. Dess 88:or svarade för merparten av de 35 brittiska stridsvagnar som förstördes, vilket avgjorde slaget till tyskarnas fördel.

Men Rommel var ingalunda först med att använda 88:an i markstrider. Redan under spanska inbördeskriget 1936–39 hade den tyska Kondorlegionen upptäckt hur effektiv pjäsen var mot bunkrar och stridsvagnar. En tysk general skrev en rapport om detta, vilket gav generaler som Rommel idén att använda den mot kraftigare bepansrade brittiska och franska stridsvagnar.

Den ursprungliga idén kom dock från Erhard Milch, som i början av första världskriget tjänstgjorde i det tyska artilleriet. När han senare överfördes till flyget tog han med sig sina observationer att tyska 75 mm luftvärnspjäser svarat för merparten av de utslagna allierade stridsvagnarna i Flandern. När Milch tjugo år senare tjänstgjorde som statssekreterare i det tyska luftfartsministeriet kunde han ge det tyska flygvapnets luftvärn i uppdrag att förbereda sig på bekämpning av stridsvagnar.

Uppfattningen av 88:an som en och samma pjäs härstammar förmodligen från allierade skildringar från kriget, men är inte heller helt korrekt. En legend som odlats med särskild förkärlek i Sverige är att den första 88:an skulle ha varit en svensk konstruktion. Faktum är att den tyska vapentillverkaren Krupp på 1920-talet skickade en grupp ingenjörer till svenska Bofors för att där utveckla ett nytt koncept för tunga luftvärnskanoner. Detta hängde samman med de restriktioner i fråga om att utveckla nya artilleripjäser som Tyskland ålagts enligt Versaillesfreden efter första världskriget. Med svenska myndigheters och Bofors benägna bistånd kunde tyska och svenska ingenjörer i Bofors ta fram en pjäs med 75 mm kaliber. Den tyska militären var dock inte nöjd med denna, utan ville ha en pjäs av kaliber 88 mm, som var standard i den tyska marinen.

År 1928 var prototypen för den sedermera så berömda 88:an färdig. Denna gick tillbaka på den 88 mm luftvärnskanon L 45 som Krupp utvecklat redan under första världskriget. Fem år senare, när Hitler kommit till makten i Tyskland, inleddes serieproduktionen hos firma Krupp i Essen. Denna kanon fick beteckningen FlaK 18 – Flieger­abwehrkanone 18.

FlaK 18 var en av de första i den nya generationen av tunga luftvärnskanoner som kunde bekämpa fientliga flygplan på de allra högsta flyghöjderna. Monterad på en korsformad lavett kunde den dessutom skjuta horisonten runt (i likhet med den tidiga L 45). Genom ett halvautomatiskt laddsystem kunde den komma upp i en eldhastighet på omkring tjugo granater i minuten, vilket vid den tiden var bättre än hos andra motsvarande vapen.

Den tidiga luftvärnskanonen, FlaK 18, var försedd med en enklare form av kalkylator (pjäsdator) som försåg skytten med tre skjutvärden: avstånd och elevation (vinkel) till målet samt inställning av granatens luftbrisad. Dessa värden presenterades i skyttens sikte som tre lysande cirklar. Skyttens uppgift var att genom sitt riktarbete sammanföra dessa tre cirklar på målet och därefter avfyra pjäsen.

Då det visade sig att det långa eldröret på 88:an snabbt blev överhettat på grund av den höga eldhastigheten, modifierades pjäsen så att den försågs med två utbytbara delar till eldrör. Dessutom utrustades den med en pansarsköld och en ny och kraftigare lavett. Den sistnämnda var försedd med stödben som kunde fällas ned så att pjäsen kunde avfyras medan den ännu stod på sin hjulvagn.

Dessa modifikationer började produceras från 1936, och den nya 88:an fick beteckningen FlaK 36. Denna och FlaK 18 var dock i stort sett identiska – den enda skillnaden var att pjäser med det större lavettkors 36 kallades FlaK 36, medan de som monterats på lavettkors 18 kallades FlaK 18.

Från 1930-talet och under hela andra världskriget förblev 88:an den absolut viktigaste tunga luftvärnspjäsen i det tyska flygvapnets luftvärn. Av 2 618 tunga pjäser i september 1939 svarade 88:orna för omkring 2 500. Vid det laget hade en förbättrad siktanordning tagits fram, och de pjäser som försågs med denna fick beteckningen FlaK 37. I princip var det dock fortfarande samma kanon.

De tyska 88 mm FlaK 18/36/37 spelade en viktig roll i markstriderna inte bara i Frankrike 1940 och Nordafrika 1941–43, utan även på östfronten. När Hitler gick till anfall mot Sovjetunionen i juni 1941 mötte tyskarna kraftigt bepansrade sovjetiska stridsvagnar av typerna T-34 och KV som deras egna stridsvagnar och pansarvärnskanoner inte kunde rå på förrän på mycket kort håll. Under några av de första sammandrabbningarna med dessa pansarmonster blev 88:orna tyskarnas räddning.

Men även här finns det en mytbildning kring 88:an. Uppgifter i ryska arkiv visar att högst en tjugondel av alla T-34-förluster 1941–42 orsakades av 88 mm kanoner. Huvuddelen av förlusterna berodde på att otillräckligt tränade sovjetiska stridsvagnsbesättningar helt enkelt inte förstod att till fullo utnyttja de taktiska fördelarna av sina vagnars bättre bepansring, utan manövrerade till positioner där mindre tyska pansarvärnskanoner kunde slå ut dem på nära håll.

Under tiden utvecklades helt nya 88 mm kanoner. Den första av dessa, försedd med ett 158 cm längre eldrör, togs fram av firma Rheinmetall och fick beteckningen FlaK 41/L 74. Beteckningen L 74 innebär att eldrörets längd var 74 gånger längre än kalibern (74 x 88 mm = 6 512 mm). Med denna, som för första gången togs i bruk under striderna i Tunisien i början av 1943, kunde tyskarna beskjuta fientliga flygplan på upp till 12 000 meters höjd. Den kunde också slå igenom 127 mm pansar på 2 000 meters avstånd – vilket de tidigare 88:orna inte kunde förrän på omkring 1 200 meters håll. Men på grund av dess komplexitet blev bara drygt 400 tillverkade åren 1943–44.

Under tiden tog Krupp fram ytterligare en ny 88 mm kanon, PaK 43 (Panzerabwehrkanone 43) – den första ”egentliga” 88 mm pansarvärnskanonen. Denna L 71-kanon sattes för första gången in i strid monterad på pansarvärnskanonvagnar under slaget om Kursk på östfronten i juli 1943. PaK 43 kunde slå igenom 153 mm pansar i 30 graders frontlutning på 2 000 meters håll, och var således kapabel att slå ut även de kraftigast bepansrade av fiendens stridsvagnar på stort avstånd. Sammanlagt tillverkades under kriget 3 500 PaK 43, flertalet av dessa som fordonsdragna pansarvärnskanoner.

En annan 88 mm kanon var stridsvagnskanonen KwK 36 (Kampfwagenkanone 36). Denna hade samma längd som Flak 36 och använde samma granater, men var försedd med en elektrisk avfyrning. Denna kanon togs huvudsakligen fram för att monteras i de nya Tigerstridsvagnarna. När Tigern sattes in i strid för första gången – på östfronten i slutet av 1942 – hade tyskarna en stridsvagn som utklassade varje stridsvagn på motståndarsidan. Detta tunga monster kombinerade en mycket kraftig bepansring med eldkraften hos den fruktade 88:an. Tigervagnarna organiserades i tunga pansarbataljoner. En av dessa, schwere Panzer-Abteilung 503, rapporterades mellan den 5 juli och 17 augusti 1943 ha slagit ut 389 sovjetiska stridsvagnar eller stormkanonvagnar och 265 pansarvärnskanoner mot en egen förlust av endast ett tiotal egna vagnar. PaK 43 byggdes i en modifierad form – KwK 43 – in i Tiger II, Königstiger, som sattes in i Normandie i juli 1944. KwK 43 var försedd med samma slags mynningsbroms och rekylbroms som de senaste PaK 43:orna utrustats med. Skillnaden mellan denna stridsvagnskanon och den första FlaK 18 var nu ganska långt.

En bataljon Königstiger ur Waffen-SS gjorde en uppseendeväckande insats under Ardenneroffensiven i december 1944, men vid det laget lämnade utbildningsnivån hos de nya stridsvagnsbesättningarna mycket i övrigt att önska. Flera Königstigrar blev stående sönderkörda längs framryckningsvägarna. Några slogs ut när de ställdes mot mångfaldigt överlägsna grupper av amerikanska Shermanvagnar, och flera fick överges på grund av bränslebrist.

När amerikanerna den 3 januari 1945 gick till anfall mot tyska ställningar utanför Bastogne, blev de emellertid mötta av två Königstigrar från Wehrmachts schwere Panzer-Abteilung 503. Dessa slog ut mellan 15 och 20 Sherman och avvärjde hela det amerikanska anfallet utan att någon enda av de egna vagnarna gick förlorade.

Königstiger må ha varit överlägsen allt vad de allierade hade att sätta upp i stridsvagnsväg, men att tyskarnas 88:or ska ha varit lika överlägsna alla luftvärns- eller pansarvärnskanoner på motståndarsidan är en myt. I själva verket förfogade Tysklands motståndare över pjäser som var lika bra och i vissa fall till och med bättre än tyskarnas 88:or: den brittiska 17-pundaren, den amerikanska 90 mm M1/M2 och den sovjetiska 85 mm M1939.

Det revolutionerande med den tyska FlaK 18/36/37 var den tyska metoden att sätta in den i stor skala i markstrider. Under Ardenneroffensiven vintern 1944–45 kom den också till stor användning som reguljärt artilleri, och svarade för en stor andel av de amerikanska förlusterna under detta blodiga vinterslag.

Gamla 88 mm kanoner bidrog på ett avgörande vis till att bromsa in Pattons motoffensiv i Ardennerna, något som gjorde att tyska 5. pansararmén kunde dra sig tillbaka utan att bli avskuren. Detta sista stora vinterslag bidrog därigenom ytterligare till mytbildningen kring 88:an. Man kan knappast träffa någon amerikansk veteran från Ardennerslaget som inte med respekt i rösten talar om tyskarnas fruktade 88:or.

Insatsen av FlaK-88:orna i markstriderna gjorde ett så stort intryck på de allierade att användningen av dessa pjäser för deras ursprungliga uppgift, luftvärn, kommit lite i skymundan. Fram till krigsslutet tillverkade Tyskland 26 000 tunga luftvärnspjäser – alltså sådana som hade en räckvidd på över 5 000 meters höjd, där de allierade tunga bombplanen opererade. Av dessa utgjorde FlaK 18/36/37 omkring 80 procent.

Nästan hälften av alla amerikanska fyrmotoriga bombflygplan som sköts ned i Europa under andra världskriget föll offer för luftvärn. Flertalet av dessa sköts ned av 88 mm kanoner. Därtill skadsköt luftvärnet mer än 26 000 fyrmotoriga allierade bombplan mellan augusti 1942 och juni 1944, och många av dessa blev därefter ett lätt byte för tyskt jaktflyg. Utöver den rena skadeverkan på fientliga flygplan hade det tyska luftvärnet effekten att de hindrade de allierade bombflygarna från att fälla sina bomber med precision.

Sammantaget var de olika tyska 88 mm kanonerna ett av andra världskrigets mest effektiva vapen. Det berodde förvisso på vapnets effektivitet, men denna utökades av tyskarnas kreativa sätt att använda sina luftvärnspjäser. Detta utgör grunden till mytbildningen kring den berömda 88:an.

Christer Bergström har skrivit ett tjugotal internationellt lovordade böcker om andra världskriget, flertalet på engelska. Hans kommande bok ges ut på svenska i år och handlar om Ardenneroffensiven 1944–45.

BOKTIPS: 88 mm Classic Weapons – The Flak/PaK 8.8cm (1998) av Chris Ellis ★ 88 mm FlaK 18/36/37/41 and PaK 43 1936–45 (2002) av John Norris.

Generalmajor Adolf von Schell fick uppdraget att utarbeta den tyska anfallsplanen mot Sverige. Sex divisioner hade behövts för en lyckad invasion enligt Schells beräkningar. Men hur nära var Tyskland att sätta planen i verket?

Text: Anders Frankson
Från Militär Historia nr 4/2013

I mitten av februari 1942 godkände regeringen en mobilisering av stora delar av det svenska försvaret. Det innebar att den svenska beredskapen nådde en av sina högsta nivåer med närmare 300 000 man under vapen i slutet av samma månad. Som lägst under kriget var en femtedel så många, 60 000, i tjänst.

Hela hösten 1941 hade rykten om ett tyskt anfall mot Sverige cirkulerat och de hade fortsatt under början av 1942. Till slut kunde varken överbefälhavaren Olof Thörnell eller regeringen ignorera varningarna, alla hade Danmarks och Norges öden den 9 april 1940 i färskt minne.

Den svenska styrkeuppbyggnaden under februari 1942 skedde i huvudsak i södra och mellersta Sverige för attkunna möta tyska landstigningar vid kusten och eventuella luftlandsättningar på de stora isarna Vänern och Vättern, men det skedde även en uppbyggnad i Norrland och Jämtland.

En anledning till att hotet från tyska landstigningar sågs som allvarligast var att den svenska militära underrättelsetjänsten visste att de tyska förbanden i Norge inte förberedde någon invasion längs landgränsen, medan den var osäker på läget i Tyskland och Baltikum.

Det som låg som till grund för spekulationerna om en tysk invasion var rykten om att de västallierade skulle landstiga längs den norska kusten i syfte att understödja Röda armén på östfronten. Det hade blivit en andra front som kraftigt försvårat de tyska ansträngningarna att erövra Murmanskområdet. I Sverige gjordes bedömningen att den allierade invasionen troligen inte skulle ske just då, men att Tyskland kunde anfalla Sverige i preventivt syfte för att säkra sin norra flank innan de inledde sin sommaroffensiv på östfronten 1942.

En mängd rykten och bedömningar florerade vilket skapade oro hos den svenska militärledningen och samlingsregeringen, men de insåg efter ett tag att hotet var överdrivet och beredskapen trappades ner. Februari­krisen var ett av de tillfällena under kriget som den svenska beredskapen var som störst. Andra tillfällen var under finska vinterkriget (november 1939 till mars 1940), tiden efter det tyska anfallet på Norge och Danmark den 9 april 1940 och slutligen på hösten 1943 då avtalet med Tyskland om transiteringstrafiken sades upp. Det enda tillfälle det fanns en ordentlig tysk styrka på gång i Norge som skulle kunna riktas direkt mot Sverige var under våren och sommaren 1943. Då fanns det även en plan.

I februari 1943 fick generalmajor Adolf von Schell, befälhavare för 25. pansardivisionen i Norge, order att genomföra en studie om ett tyskt anfall på Sverige. Eftersom det inte verkade brådskande tog Schell god tid på sig och först efter en påstötning från arméhögkvarteret i Norge lämnade han den 6 april in planen.

Den ställde krav på totalt sex tyska anfallsdivisioner med understödsförband, varav två pansardivisioner och en motoriserad division. Detta skulle ha motsvarat drygt 100 000 man, 250 artilleripjäser kaliber 10,5 cm eller större samt minst 400 stridsvagnar och stormkanonvagnar om förbanden var vid full styrka. Planen var uppdelad i två operationer och arméhögkvarterets operationsansvarige, Bernhard von Lossberg, ansåg att båda krävdes för en snabb ockupation av Sverige.

Den norra anfallsstyrkan skulle utgå från Trondheim och Röros mot Östersund och bestå av en infanteridivision och en pansardivision. Efter Östersund var det kusten vid Sundsvall som gällde. Den södra anfallsstyrkan skulle bestå av fyra divisioner där den motoriserade skulle passera Falun, Avesta och Uppsala på sin väg till Stockholms­området medan pansardivisionen skulle ta vägen över Ludvika och Västerås. Flankdivisionerna skulle sättas in via Vänern och Karlstad respektive Filipstad mot Västerås. Dessutom skulle det genomföras mindre landstigningar i norr (kanske Örnsköldsviksområdet) och Roslagen samt mindre luftlandsättningar vid vitala objekt.

Dessa styrkor fanns inte tillgängliga i Norge där nästan alla divisioner var bundna i försvaret av kusten. En infanteridivision och en blivande pansardivision var vad som fanns i reserv i början av 1943.

Schell skrev efter kriget att planen var en skrivbordsprodukt. Den egna styrkan utformades efter vad som behövdes med hänsyn till terrängen och motståndaren, det vill säga de svenska styrkorna. I planen utgick han från att ingen av de svenska stridsvagnarna, som hade 37 mm kanoner som beväpning, skulle vara några problem för de nya tyska stridsvagnarna Panzer III, med lång 5 cm kanon, eller Panzer IV, med lång 7,5 cm kanon. Dock levererades väldigt få av dessa till de tyska styrkorna i Norge. Av de 191 stridsvagnar som fanns inför sommaren 1943 var endast 59 moderna Panzer III och Panzer IV. Sverige hade lika många stridsvagnar som tyskarna, men nya leveranser var på gång.

Den tyska flottan kom att involveras i invasionsplanerna och såg inga större problem med att hantera sin svenska motsvarighet, men hade en del allvarliga invändningar. En risk som flottan framhöll var att Östersjön förlorades som träningsområde för ubåtsvapnet om den blev en stridszon. Andra invändningar var att en invasion skulle ge problem med underhållstransporter till Finland, att den svenska järnmalmsexporten skulle strypas liksom transittrafiken genom Sverige till de norska hamnarna där tyska flottan bland annat hade sina tunga fartyg. Dessutom fanns risken att amerikanskt och brittiskt flyg kunde gripa in om Sverige inte slogs ut snabbt. Det fanns även farhågor för att Röda flottan, som var instängd vid Kronstadt och Leningrad, kunde våga på sig en utbrytning vilket skulle göra Östersjön till en fullskalig stridszon. Ur tyska flottans synvinkel var det viktigare att erövra det belägrade Leningrad än att anfalla Sverige.

I en studie genomförd av OKW 1942 hävdades att Sverige inte besatt någon operativ offensiv förmåga. Hela den svenska krigsmakten var uppbyggd för försvar och avvärjningsstrid medan offensiva rörliga anfallsförband saknades, vilket minimerade risken för ett svenskt mot­anfall. Man ansåg att de svenska stridsvagnarna i huvudsak var ett understödsvapen till infanteriet. Liknade åsikter fanns även i den brittiska militära underrättelsetjänstens material om svenska försvaret. Bland annat menade britterna att en degenerering av officerskåren pågått sedan slaget vid Leipzig 1813 och att svenska officerare bara tänkte lokalförsvar. Utöver det påpekades mängder av brister, speciellt inom flygvapnet och pansartrupperna.

Hitler och det tyska överkommandot (OKW) bekymrade sig under hela ockupationstiden för allierade landstigningar längs den norska kusten där det förekom en del allierade kommandoräder. Antalet kustartilleri­batterier ökade enormt under 1942 när Atlantvallen byggdes ut, samtidigt som den tyska armén i Norge då hade vuxit till tolv divisioner eller 166 000 man. Den var främst insatt som kustförsvar längs den långa kusten och hade egentligen inga resurser för ett anfall mot Sverige.

Under våren 1943 ville Hitler skapa en stark reserv i Norge så att befälhavaren där, Nikolaus von Falkenhorst, hade handlingsfrihet. I slutet av april bestämde Hitler att reserven under senhösten 1943 skulle bestå av fyra infanteridivisioner och två pansardivisioner varav Schells 25. pansardivision var en. Den nya pansardivisionen skulle skapas av förband som dragits tillbaka från östfronten, kanske var det 26. pansardivisionen som höll på att formeras i Frankrike som Hitler tänkte på. Men i juli 1943 skickades den istället till Italien, samtidigt som OKW meddelade Falkenhorst att inte heller två av de nya infanteridivisionerna skulle komma till Norge. De behövdes på andra krigsskådeplatser och tankarna på en stark reserv i Norge började urholkas.

Den 20 augusti kom order om att 25. pansardivisionen skulle föras över till Frankrike. Anledningen till den drastiska ändringen var att Hitler inte längre hade den handlingsfrihet som han haft i april 1943. Segern vid tredje slaget om Charkov i mars hade fått den högsta ledningen att börja hoppas på nya segrar i öster. Men det var bara en temporär svängning i krigslyckan, sedan kom de tyska motgångarna med sommaroffensiven vid Kursk, de sovjetiska erövringarna av Belgorod och Orjol samt de allierades landstigning på Sicilien. Hitler kunde inte längre unna sig lyxen att bygga upp och hålla en reserv på sex divisioner i Norge utifall det skulle behövas mot allierade landstigningar eller anfall mot Sverige.

Det militära hot mot Sverige som höll på att byggas upp i Norge under våren 1943 var helt borta under hösten samma år och skulle aldrig mer återkomma.

Det stora hotet mot Sverige var faktiskt inte Adolf Hitler då han verkade nöjd så länge järnmalmen kom i utbyte mot tyskt kol och Sverige inte ställde till för mycket problem. Hitler hade stort fokus på ekonomiska frågor och det han ansåg att Tyskland behövde från Sverige var malmen. Fungerade leveransen av den så var Hitler lugn.

Han var däremot besviken på Sverige i en annan fråga. Efter att historiens största fälttåg hade inletts 1941, hans invasion av Sovjetunionen, var Sveriges reaktion ljum. Landet som nästan alltid hade krigat med Ryssland verkade inte bry sig. Sveriges eftergift till Tyskland var att låta tyska 163. infanteridivisionen åka järnväg genom Sverige. Detta imponerade inte på Hitler men däremot på den brittiska militära underrättelsetjänsten som ansåg att svenskarna inte givit efter för mycket utan de verkade snarare förvånad över att det bara gällde en division.

Det stora hotet mot Sverige under kriget var snarare den brittiska premiärministern Winston Churchill. Inte för att han ville starta krig med Sverige utan för att han ville landstiga i Norge. Det hade inneburit att britterna skurit av den tyska möjligheten att sjövägen förstärka sina trupper i Norge. Tyskarnas enda alternativ hade varit via Sverige. Britterna själva insåg att de egentligen var det största hotet mot Sverige, eller som de skrev i hemliga rapporter sommaren 1942: ”Det är osannolikt att Tyskland skulle invadera Sverige såvida inte vi invaderar Norge.” Nu kom aldrig någon allierad landstigning även om Churchill hade det uppe på agendan flera gånger. Hitler behövde aldrig fatta beslutet att anfalla Sverige för att säkra kontrollen över Narvik och Norge.

Anders Frankson är militärhistorisk författare. Han har medverkat i flera böcker om andra världskriget och är aktuell med antologin Legendariska fältherrar – från Hannibal till Rommel.

BOKTIPS ★ Nya fronter? – 1943 (2002) av Bo Hugemark (red) ★ Krigsfall Sverige! – Tysklands anfallsplaner mot Sverige 1943 (2006) av Jan Linder ★ Sveriges militära beredskap 1939–1945 (1982) av Carl-Axel Wangel (red).

Som radaroperatör i den japanska flottan var Taro Takai med om inte mindre än sex större sjöslag under andra världskriget. Två gånger slutade det med att hans fartyg sänktes, men Takai undkom kriget med livet i behåll.

Text: Dan Öberg
Från Militär Historia nr 12/2012

Den före detta kaptenen i den japanska flottan Taro Takai är fortfarande ung i sinnet även om hans fysiska ålder är hög. Han svarar eftertänksamt på frågorna och när minnet sviktar så läser 90-årige Takai högt från de otaliga intervjuer han givit tidigare. Det har trots allt gått närmare sjuttio år sedan han upplevde Stillahavskriget.

Taro Takai föddes under det nionde året i Taisho-perioden (1920) i Gifuprefekturen på huvudön Honshu. Han växte upp på landet tillsammans med sex syskon och inspirerad av faderns militära bana sökte han sig till Kaigun – den japanska flottan – efter att ha gått klart motsvarande gymnasiet. 1937 började Takai officersutbildningen vid sjökrigsskolan i Edajima.

★ Varför sökte du dig till flottan?

– Jag kommer från en militär släkt. Mina föräldrar kunde försörja mig fram till examen men efter det var jag tvungen att finna ett yrke. Ett av ledorden i dåtidens Japan var fukokukyohei – ”rikt land, stark militär” – och det gjorde att flottan kändes rätt. Då var det faktiskt lika svårt att komma in på sjökrigs­skolan som på Tokyo universitet, mina föräldrar tyckte att det var fantastiskt att jag blev antagen. Jag tog examen den 15 november 1941, bara veckor innan kriget började.

★ Vad gjorde du efter examen?

– Vanligtvis åkte man jorden runt och övade på ett fartyg efter examen. Det var en av de saker som var attraktivt med flottan, att man fick se världen. Jag hade sett fram emot det. Men på grund av det stundande kriget och den bistra tid som följde blev det inte så. Jag mönstrade på den tunga kryssaren Furutaka och då jag knappt hade gjort någon övningstid på ett örlogsfartyg och fortfarande var fänrik så kände jag mig väldigt oerfaren. Vi lämnade flottbasen i Kure den 30 november 1941 och lade ankar vid Hahajima, en ö inte långt från Iwo Jima.

Den 4 december lade vi ut och när vi kommit ut på havet öppnade fartygschefen ett förseglat meddelande. Där stod det att Japan skulle gå i krig den 8 december 1941.

Vi i besättningen blev förvånade då det fortfarande var fyra dagar dit.

★ Hur kändes det?

– En nervositet spred sig först bland besättningen. Men för mig personligen var det en känsla av lättnad, äntligen händer det. Man måste förstå att det hade varit spänt under en lång tid mellan Japan och USA. Att kriget blev ett faktum gjorde att tillvaron fylldes med en högre mening.

– Jag kom att tjänst­göra ett år vardera på tre örlogsfartyg. Först var jag på Furutaka tills hon sänktes, därefter på jagaren Yukikaze som operatör för den första radarvarningsanläggning som installerades på ett örlogsfartyg. Slutligen från oktober 1943 var jag förlagd på hangarfartyget Zuikaku som radar­operatör tills hon sänktes i oktober 1944. Det blev min sista postering, därefter utbildade jag kadetter vid sjökrigsskolan fram till krigsslutet.

★ Hur gick det till när du mönstrade på?

– För Furutaka och Yukikaze mönstrade jag på i Japan men för Zuikaku var det marinbasen vid Truk som gällde. Vi flög till Truk (numera Chuuk) i Mikronesien, som var den viktigaste basen utanför det japanska fastlandet. På Zuikaku stod jag ofta utkik eller tittade på radarn men när vi låg i hamn handlade sysslorna mest om dagligt underhåll av fartyget. Varför just jag fick order om att mönstra på Zuikaku vet jag inte, men jag misstänker att det var på grund av min radarkunskap. Jag hade inte begärt att flyttas. Som sjöman kunde man inte begära eller ens uttrycka önskan om att förläggas på ett visst fartyg.

★Hur minns du tiden vid Truk?

– Vi hade en av världens största flottor och visste om det. Vid Truk låg en mycket stor mängd örlogsfartyg 1943. Det starkaste minnet jag har därifrån är att superslagskeppen Yamato och Musashi var mycket stora. Samt att jag såg amiral Isoroku Yamamoto i sin vita uniform. Det imponerade på mig.

★ Berätta lite om de sjöslag du medverkade i!

– På Furutaka var jag med vid sjöslagen vid Korallhavet, vid ön Savo utanför Guadalcanal och vid Kap Esperance (samtliga 1942). I det sistnämnda sänktes Furutaka.

På Yukikaze var jag bland annat med i de mycket intensiva ytfartygsstriderna vid Kolonbangara 1943 där vi identifierade de fientliga styrkorna med vår radarvarnare. På Zuikaku var jag med i slaget vid Filippinerna i juni 1944 och när hon sänktes vid Leyte i oktober 1944. Så jag sänktes två gånger.

★ Vad hände de gånger dina fartyg sänktes?

– Under utbildningen tränade vi mycket på att lära oss att simma under långa perioder. Till en början låg vi åtta timmar i vatten och övade på att långsamt hålla oss flytande. Först var det tufft men gradvis blev det enklare och mot slutet av utbildningen var det inget problem att trampa vatten i elva–tolv timmar på öppet hav. Det var till stor nytta när vi sänktes. Då jag sänktes med Furutaka låg jag en timme i vatten i beckmörker innan jag plockades upp av en jagare. Vid Leyte låg jag i vattnet bland brännolja, bråte och hajar i fyra timmar under amerikanska flygattacker innan jag räddades.

★ Vad hände vid Kolonbangara?

– Yukikaze var del av det som amerikanerna kallade för ”Tokyo Express” – de nattliga leveranserna av förnödenheter, ammunition och armésoldater som flottan fraktade till bland annat Salomonöarna under 1943. Vi var del av en styrka på fem jagare och den lätta kryssaren Jintsu. Min plikt på skeppet var att hitta motståndarna innan de hittade oss. Dagtid var vi tack vare våra utmärkta utkikar jämbördiga med amerikanerna som hade en effektiv radar men nattetid slogs vi på deras villkor. Det var dock annorlunda under slaget vid Kolombangara då vi som första fartyg hade fått radarvarnaren påkopplad och jag var operatör för denna. För mig personligen var det en revansch då jag ju var bland dem som sänktes i nattstrid på Furutaka. Under tiden innan slaget var jag väldigt exalterad då jag hoppades att vi skulle kunna ge igen med samma mynt.

★ Hur upplevde du slaget?

– Plötsligt när jag stod på bryggan på Yukikaze kom det ett anrop att vi via radarvarnaren hade regi­strerat en fientlig flottstyrka. Det var första gången det skedde i en skarp situation så vi var lite osäkra. Eftersom radarvarnaren inte plockar upp exakt position utan bara indikerar att fientlig radar används så visste vi inte exakt var motståndaren befann sig. Vi kunde dock se riktningen och när Jintsu bröt linjen och slog på sökljuset åt det hållet såg vi dem. Då utbröt en häftig eldväxling med artilleri och torpeder. Vi satte tilltron till våra Long Lance-torpeder som var formidabla. Det var känslosamt för mig när våra torpeder träffade motståndarens örlogsfartyg. Jag var ju ansvarig för att hitta fienden och att jag kunde uppfylla den plikten gjorde mig mycket lättad. Tittar man på resultatet så var det nog mycket tack vare radarvarnaren som vi lyckades nå en seger vid Kolombangara.

★ 1943 svängde krigslyckan till de allierades fördel – hur påverkade det er sjömän?

– Vi kände alla att kriget gick sämre och det var jobbigt. Man hoppades att det återigen skulle vända. Det var dock inte så att vi dagligen tänkte i termer av seger och förlust utan man ville göra sitt yttersta. Om man funderar på alltför stora saker så blir det svårt att fokusera på sitt jobb. Vi tänkte alltid på striden, det var anledningen till att vi var där. Jag blev nervös innan strid men under tiden den pågick tänkte man inte så mycket. Jag tycker inte att moralen på fartyget förändrades i slutet av kriget. Den var mycket god hela vägen. Det förekom så vitt jag vet inga bråk eller mobbning ombord. Man pratade dock väldigt lite med meniga sjömän som officer, förutom med den grupp man förde befäl över.

★ 1944 sänks Zuikaku som en del av slaget vid Leyte som också kommit att kallas historiens största sjöslag. Vad hände?

– Vi hade hoppats kunna återta initiativet vid slaget om Filippinerna. Tyvärr blev resultatet det motsatta. Alla ombord var väl insatta i vår roll som lockbete vid Leytebukten. Vi skulle dra till oss de amerikanska hangarfartygsgrupperna. Det kändes jobbigt då vi visste att oavsett hur väl vi lyckades med vår uppgift så krävdes det även att våra vapenbröder lyckades. Själva slaget var ensidigt och vi fick mycket stryk. När Zuikaku sänktes försökte jag tillsammans med andra övertala fartygschefen att rädda sig själv men han följde fartyget i djupet. Zuikaku hade över 40 graders lutning när jag lämnade henne. Jag försökte att simma ifrån så långt jag kunde för att slippa dras med i djupet. Men det blev ett otroligt baksug när hon sjönk och det gjorde att jag drogs ned djupt under vattnet. Efter att ha kämpat mot vattenlagren, mörkret och ett tryck som spräckte trumhinnorna så lyckades jag till slut ta mig upp till ytan. Där drev jag som sagt runt i över fyra timmar medan jag hoppades på räddning. När jag väl hade börjat ge upp blev jag räddad av jagaren Waka­tsuki. Det var sista gången jag var i strid.

Takai gick efter en lång civil karriär i pension i slutet av 1980-talet. Han är fortfarande aktiv bland annat som talesman för veteranerna i Zuikaku-sällskapet. ★

Dan Öberg har disputerat i Japan och är lektor vid Försvarshögskolan. Mer om Taro Takai och andra japanska sjömäns upplevelser av Stillahavs­kriget kan du läsa om i den nyutkomna boken Kampen om Stilla havet av Dan Öberg och Niklas Zetterling.

Luftwaffes misslyckande med att föra in underhåll till den instängda 6. armén går varken att skylla på vädret eller för få transportplan. Christer Bergström visar att de två vanligaste förklaringarna inte håller – och lyfter istället fram jaktflygets betydelse.

Text: Christer Bergström
Från Militär Historia 11/2012, temanummer om slaget om Stalingrad

På julaftonsmorgonen 1942 rådde full panik på det stora tyska transportflygfältet ute på det vindpinade slättlandet tjugo mil väster om Stalingrad. Sovjetiskt pansar hade under natten trängt in i byn Tatsinskaja ett par kilometer längre norrut, och nu förberedde sig styrkan för att angripa flygplatsen. En fullständig katastrof var i antågande – Tatsinskaja var den viktigaste basen för den armada av tyska transportflygplan som flög in underhåll till den omringade 6. armén i Stalingrad, och det fanns inte mer än svaga truppstyrkor till flygfältets försvar.

I en temperatur på någon minusgrad, med sikten starkt begränsad genom snödis och en molnhöjd på bara femtio meter rådde en väderlek som flygmeteorologerna betecknar som QBI – endast instrumentflygning är möjlig – och dessutom var risken för isbildning på flygplanen överhängande. Det var en av de sämsta dagarna för flygning under hela slaget om Stalingrad. Men nu rullade sovjetiska stridsvagnar fram mot flygfältet, och deras granater slog upp stora jordfontäner runt de parkerade flygplanen. Några flygplan träffades och vrakdelar kastades vida omkring.

Inom loppet av tjugo minuter hade 124 transportflygplan lämnat marken för att ta sig till den nya flygbasen Salsk, 13 mil längre sydvästerut, där samtliga landade utan incidenter i det lika usla vädret. Av 170 transportflygplan som funnits på Tatsinskaja blev knappt 50 kvar, många av dem hade skjutits sönder av den sovjetiska eldgivningen. Det var en enastående bragd av de tyska transportflygarna och den visar deras mycket höga kompetens i instrumentflygning.

Det var bara ett problem. Detta var den transportflygstyrka som under tre–fyra veckor före evakueringen hade förklarat det låga antalet flygningar till Stalingrad med ”dåligt väder”, ”risk för nedisning” och att uppemot 80 procent av flygplanen var flygodugliga.

Att den tyska luftbron till Stalingrad misslyckades med att förse den omringade 6. armén med ett tillräckligt underhåll är välkänt. Istället för utlovade 500 ton om dagen lyckades Luftwaffe inte leverera mer än ett dagsgenomsnitt på 94 ton. Vissa dagar flög transportplanen inte alls.

Följden blev att 6. armén bröt samman. När den kapitulerade den 31 januari 1943 var 91 000 undernärda soldater allt som återstod av det som några månader tidigare varit Tysklands starkaste armé. I mer än en månad hade de omringade soldaterna tvingats leva på 50 gram bröd om dagen. Under de första veckorna efter kapitulationen avled 50 000 tyska krigsfångar i sviterna av sjukdomar som de förlorat all motståndskraft mot. Det var resultatet av misslyckandet för den tyska luftbron.

Att Stalingradarmén inte kunde försörjas från luften skulle ha sin förklaring i att den tillgängliga transportflygstyrkan var för liten och att det dåliga vädret omöjliggjorde någon större insats hör till and­ra världskrigets mest seglivade myter.

Till att börja med stod världens största koncentration av transportflygplan till 6. arméns förfogande redan när den blev omringad den 22 november 1942: En armada på 320 tremotoriga Junkers Ju 52 var vid det laget insatta i en lufttransportoperation till Stalingrad som organiserats och pågått sedan augusti 1942. Därtill kom 30 Heinkel 111-bombare som användes för transportändamål. På grund av de dåliga vägförbindelserna och de stora avstånden mellan de tyska urlastningsstationerna i det ockuperade Sovjetunionen var det nödvändigt att försörja den framskjutna 6. armén från luften ända från den tyska offensivens början.

Eftersom varje Ju 52 kunde ta en last på 2 ton och en He 111 kunde ta 1,2 ton visade enkel aritmetik att det inte ens skulle krävas att alla flygplan gjorde var sin flygning om dagen för att de 500 ton som Luftwaffechefen Hermann Göring utlovat skulle uppnås.

Då Göring i november 1942 gjorde denna utfästelse hade färre transportplan flugit in i snitt 442 ton förnödenheter till Stalingrad sedan tre månader tillbaka. Dessutom skrapade Luftwaffe ihop alla tillgängliga transportflygplan från flygskolor och olika staber och skickade dem som ytterligare förstärkning till transportflyg­armadan vid Stalingrad, som på kort tid växte till imponerande dimensioner. Det fanns alltså alla förutsättningar för att klara ett dygnsgenomsnitt på 500 ton.

Under en tidigare luftförsörjningsoperation till en omringad tysk truppstyrka, vid Demjansk i början av 1942, hade en jämnstor styrka av transportflygplan lyckats flyga in 273 ton om dagen – tre gånger mer än vad man senare klarade av vid Stalingrad. Och då var förhållandena vid Stalingrad i flera avseenden betydligt gynnsammare än vid Demjansk. Där var tyskarna begränsade till ett enda flygfält med bara en landningsbana, medan den betydligt större Stalingradkitteln förfogade över flera stora och välutrustade flygbaser. Därtill hade tyskarna i Stalingrad installerat radioledfyrar som gjorde att transportflygarna kunde navigera till landningsbanorna i hur dålig sikt som helst. Detta hade helt saknats i Demjansk.

Varje vecka anlände nya flygplan från Europas alla hörn för att förstärka Stalingrads transportflygstyrka. Bland dessa fanns, förutom åtskilliga Ju 52, två flottiljer tvåmotoriga Ju 86 (det flygplan som svenska flygvapnet använde under beteckningen B 3), en eskader med de nya He 177 med två dubbelmotorer, fyrmotoriga Focke Wulf 200 samt några av de gigantiska fyrmotoriga Junker 290 som kunde ta en last på 45 ton. De besättningar som flög dessa maskiner var utan tvivel världens mest drivna flygare vad gäller instrumentflygning.

Hur kunde då luftbron bli ett så katastrofalt misslyckande? För att få svar på den frågan måste vi söka oss till den andra sidan. Medan tyska och sovjetiska soldater utkämpade en ursinnig strid om Stalingrads husruiner hade ett av andra världskrigets största luftslag utkämpats ovanför deras huvuden. Under månaderna augusti och september 1942 satte båda sidor in gräddan av sina respektive flygvapen i en kamp om luftherraväldet över den omstridda staden. Varje dag rasade enorma luftstrider.

Det slutade med en total seger för det tyska flygvapnet, som dragit samman några av sina absolut bästa jaktflygare i vad som förmodligen är den största koncentrationen av flygaress som någonsin skådats. Faktum är att merparten av de tyska jaktflygarna vid Stalingrad var ett ess enligt det amerikanska sättet att räkna (minst fem luftsegrar). Den främsta bland dem, kapten Hermann Graf, härjade så till den milda grad bland de sovjetiska formationerna att han sköt ned 62 flygplan under en månad. Därmed kom han – som första flygare i krigshistorien – upp i ett sammanlagt antal av 200 luftsegrar.

I de sovjetiska flygförbanden blev förlusterna så höga att man tog in stora mängder piloter som inte fått mer än en rudimentär snabbutbildning på flygskola. Resultatet blev ännu högre förluster. Till slut tvingades de göra något som var ganska otypiskt för Röda armén under andra världskriget – de kastade in handduken. I början av oktober 1942 överlämnade de luftrummet över Stalingrad åt tyskarna och ställde in det mesta av sina flygoperationer dagtid i området. Därmed var det förmodligen största luftslag som någonsin utkämpats över ett så begränsat område, en enda stad, till ända.

Bara några veckor senare hamnade tyskarna i kris på flera andra fronter. I början av november 1942 krossades Erwin Rommels styrkor vid el-Alamein. Några dagar senare landsteg de allierade i de franska kolonierna Marocko och Algeriet och ryckte fram österut i ryggen på axelmakterna i Nord­afrika. Och slutligen, den 25 november, gick Röda armén till storoffensiv väster om Moskva.

Med det sovjetiska flygvapnet nere för räkning vid Stalingrad beslöt tyskarna att flytta bort större delen av sitt jaktflyg till dessa andra krisområden. Hermann Graf togs ur strid helt och hållet eftersom propagandaminister Joseph Goebbels inte ville riskera det psykologiska bakslag som skulle bli följden av att en så stor krigshjälte stupade.

Under tiden byggde Röda armén upp de styrkor som skulle genomföra operation Uranus, anfallet som skulle omringa tyskarna i Stalingrad. I detta ingick inte bara att stora flygstyrkor tillfördes området, man satte även igång med en intensiv träning av flygarna. Det sovjetiska flyget vid Stalingrad blev därmed oerhört mycket större och mycket starkare än vad det varit bara ett par månader tidigare. Bland annat bildades särskilda elitförband som utgjordes av enbart mycket erfarna och skickliga flygare. När Uranus inleddes förfogade de sovjetiska anfallsstyrkorna över drygt 1 500 stridsflygplan. Den erkänt skicklige marskalken Aleksandr Novikov, chefen för det sovjetiska arméflyget, anlände till området för att personligen leda och organisera de sovjetiska flygoperationerna.

Allt tyskarna hade att sätta upp mot denna flygstyrka var det femtiotal jaktflygplan Messerschmitt Bf 109 som lämnats kvar vid Stalingradsektorn när allt annat jaktflyg överförts till andra sektorer. Luftwaffe förfogade också över omkring 600 bomb- och spaningsflygplan i området, men det var bara jaktplanen som kunde utmana det sovjetiska flyget om luftherraväldet.

Det sovjetiska flygvapnet behärskade luftrummet från mot­offensivens första stund. Tyskarnas jaktpiloter – en av dem var den berömde Johannes Steinhoff – var visserligen fortfarande mer erfarna och skickligare än merparten av flygarna på den sovjetiska sidan. Den 28 november kastade sig Steinhoff och hans jaktflottilj i Jagdgeschwader 52 över formationer av sovjetiska attackflygplan av typ Il-2 Sjturmovik med jakteskort och sköt utan egna förluster ned ett dussin av de sovjetiska maskinerna. Genom att skjuta ned två jaktplan kammade Steinhoff själv hem sin 114:e luftseger. En av hans piloter, löjtnant Gerhard Barkhorn, nådde sin 82:a. Två dagar senare vann major Wolf-Dietrich Wilcke, chefen för det tyska jaktflyget i Stalingrad, sin 140:e luftseger. Mot sådana ”super­ess” – Steinhoff hade vid det laget erfarenhet av 720 stridsflygningar sedan krigets början – stod sig alla de allierade flygvapnen slätt.

Men allt de tyska jaktflygarna kunde åstadkomma mot den numerära övermakten var nålstick. Luften över slagfältet vimlade av sovjetiska flygplan. Inga var mer medvetna om det än de tyska transportflygare som sattes att flyga sina tungt lastade, långsamma och svagt beväpnade Junkers Ju 52 från Tatsinskaja och det intilliggande Morozovsk till Stalingrad. Dessa blev snart ett populärt byte för de sovjetiska jaktpiloterna.

”Att flyga ett transportflygplan till Stalingrad blev rena självmordsuppdraget” minns Gerhard Kerscher, som själv spakade en Ju 52 i luftbron till Stalingrad.

Den sista november var överstelöjtnant Nikolaj Kitajev, chefen för sovjetiska 131. jaktregementet, ute på patrull med en formation på fyra jaktplan Lavotjkin La-5. Kitajev var ett ess med åtta luftsegrar på sin meritlista – ett antal som han hade höjt till 29 när han stupade i strid ett drygt år senare. Plötsligt fick han syn på fyra tyska jaktplan som på ett märkligt sätt pendlade från sida till sida någon kilometer bort. När Kitajev tittade extra noga upptäckte han flera vitmålade Junkers 52-transportplan som lågsniffade över den snötäckta marken långt under Bf 109-maskinerna. Om det inte varit för de tyska jaktplanen hade Kitajev aldrig fått syn på dessa.

Kitajev beordrade två av sina flygare att angripa transportplanen medan han själv, tillsammans med sin rotetvåa, tog sig an jakteskorten. Kitajev anföll först. Han sköt ned en Bf 109 och band de andra tre i en virvlande jaktstrid. Detta gjorde det möjligt för de andra två sovjetiska jaktpiloterna att ta sig an Ju 52:orna. När dessa två skjutit slut på sin ammunition låg fem av de tremotoriga tyska flygplanen som brinnande vrak på stäppen.

Den tyske jaktflygaren Hans Ellendt, som flög som Gerhard Barkhorns rotetvåa i Steinhoffs flottilj under slaget om Stalingrad, minns hur transportflygarna snart ändrade inställning till jakteskort:

De ville inte längre ha någon jakt­eskort eftersom de, med rätta, ansåg att det drog de ryska jaktflygarnas uppmärksamhet till sig. Vi jaktflygare var ju tvungna att kretsa i luften ovanför dem för att inte förlora vårt taktiska överläge när ryssarnas jakt kom. Faktum är att transportflygarna hade större chans att klara sig om de flög på mycket låg höjd, då de kunde hoppas att undgå att bli upptäckta. Allra helst flög de i dåligt väder.

Den 4 december utnyttjade 67 transportplan ett kraftigt snöfall med tjock dimma till att flyga in 141 ton. Endast ett av dem blev nedskjutet. Tre dagar senare landade nära 200 transportflygplan med 350 ton förnödenheter i Stalingrad. Marskalk Novikov, den sovjetiske flygbefälhavaren, insåg att något måste göras. Han beordrade nu 8. och 16. luftarméerna – som tillsammans förfogade över omkring 250 jaktplan – att helt koncentrera sig på att hindra de tyska transportflygplanen från att nå fram till Stalingrad.

Den 8 december slet sovjetiska jaktplan de tyska transportflygförbanden i stycken. Enligt tysk förluststatistik – som är högst fragmentarisk för slaget om Stalingrad – gick 20 av 140 insatta transportflygplan förlorade den dagen. Det innebar en förlustkvot på fjorton procent, vilket är helt oacceptabelt för vilken militär styrka som helst. Den 11 december blev 14 av cirka 130 transportplan nedskjutna; de som tog sig igenom levererade 200 ton förnödenheter vilket var helt otillräckligt.

Vid det laget tvingades general Friedrich Paulus, 6. arméns chef, att skära ned ransonerna för sina mannar med mellan 30 och 50 procent. Nu började hungersnöden för de omringade soldaterna.

Och det skulle bli värre. Den 12 december blev 20 transportplan nedskjutna medan många andra tvingades vända. Endast 55 lyckades ta sig fram till Stalingrad. En av de tyska transportflygarna, Fritz Linke, noterade i sin dagbok efter en flygning till Stalingrad: ”Vi möter den vanliga välkomstkommittén: luftvärn, jaktflyg, bombfällande Sjturmoviks, etcetera.”

Varje dag överöste 6. armén de tyska lufttransportförbanden med klagomål på att inte fler transportplan sattes in. Det nästan stående svaret blev: Svårt att flyga på grund av nedisning. Men den 18 december, när solen sken från en klar himmel, levererades ynka tio ton till Stalingrad luftvägen. Den dagen – och framöver – motiverade lufttransportförbanden sin låga aktivitet med att flertalet flygplan inte kunde flyga på grund av tekniska fel. Men den 20 december, när dåligt väder rådde och det sovjetiska flyget tillfälligtvis försvunnit från luftrummet runt Stalingrad för att sättas in mot den tyska motoffensiven i söder, flögs nästan 300 ton in till Stalingrad. Men med det sovjetiska flyget tillbaka igen den 22 december – då bland annat transportflygbasen vid Pitomnik blev kraftigt bombad – sjönk antalet landande transportplan till 33. Nästa dag var siffran 72. Den 24 december startade så 120 transportplan, men då var det inte för att flyga till Stalingrad, utan för att undfly de sovjetiska styrkor som brutit igenom till deras egen flygbas.

Ibland angav transportflygförbanden att det inte gick att flyga därför att anläggningarna i Stalingrad inte medgav några landningar. Inne i Stalingrad var general Paulus rasande. ”Alla anläggningar på flygplatserna är i lika gott tillstånd som tidigare”, telegraferade han den 18 januari. ”När piloterna uppger någonting annat så är det bara ett uttryck för deras bristande insatsberedskap!”

Den 16 januari 1943 anlände den hårdföre fältmarskalk Erhard Milch till transportflygförbanden för att undersöka vad som egentligen stod på. Den dagen rapporterades endast 56 transportplan operationsdugliga. Dessa flög den 17 januari in 82 ton förnödenheter.

Milch skred till verket med nävar av järn. Först avskedade han transportflygchefen generalmajor Viktor Carganico. Därefter hotade han var och en som svek med krigsrätt och förklarade att från och med nu skulle det flygas. ”Den flottiljchef som inte lyder mina order kommer utan vidare att skjutas”, deklarerade Milch.

Det gav resultat. Den 21 januari flögs 200 ton förnödenheter in till Stalingrad. Men denna sista kraftansträngning kom för sent. Den stora flygbasen Pitomnik hade redan fallit i Röda arméns händer, och på kvällen den 21 januari föll Gumrak. Under dramats sista dagar var de tyska transportflygarna hänvisade till att fälla förnödenheter med fallskärm över ett krympande område till den inringade 6. armén. 200 ton förnödenheter släpptes ned 27–29 januari – merparten därav hamnade i Röda arméns händer.

När 6. armén kapitulerade den 31 januari 1943 hade inte bara den tyska armén tillfogats sitt största militära bakslag någonsin – det var också ett stort nederlag för Luftwaffe. Mellan den 19 november 1942 och den 31 januari 1943 förlorade Luftwaffe 900 flygplan på östfronten. Av dessa var 488 transportflygplan. Det var en åderlåtning som i synnerhet det tyska transportflyget aldrig skulle hämta sig ifrån. För den tyske flygvapenchefen Hermann Göring innebar slaget om Stalingrad en prestigeförlust som han aldrig blev kvitt. ★

Christer Bergström har skrivit ett tjugotal böcker om andra världskriget, varav flertalet med flyget i fokus.

BOKTIPS ★ Stalingrad – The Air Battle (2010) av Christer Bergström ★ Black Cross Red Star (2006) av Christer Bergström.

Matematiker, schackspelare och korsordsmästare utgjorde grunden i Bletchley Park – kodknäckarnästet som lyckades bemästra tyskarnas Enigmamaskin. Under slaget om England kunde RAF därför följa Luftwaffe steg för steg.

Text: Kenneth Wase
Från Militär Historia nr 10/2012

I takt med att radiotrafiken ökade blev signalspaning den viktigaste delen av underrättelsetjänsten under 1900-talet. Men den började redan under amerikans­ka inbördeskriget på 1860-talet då kavalleri­patruller opererade bakom fiendens linjer och tappade deras telegraflinjer på trafik. Det är dock med radiotelegrafins genombrott som signalspaningen fick sin stora roll. Kortvågstelegrafi kunde avlyssnas mycket långt från sändaren utan risker för lyssnaren.

Redan under första världskriget erhölls många avgörande underrättelser via signalspaning. Till exempel sände ryssarna sina dispositioner och planer på okodad kortvågs­telegrafi inför slaget vid Tannenberg 1914. Dessa snappades upp av tyska armén och var en viktig orsak till tyskarnas seger. Även britterna hade nytta av signalspaning när man 1916 avlyssnade tysk marintrafik och därmed blev förvarnade om Skagerraksslaget.

Radioförbindelser växte oerhört under första världskriget och därmed volymen på vad som kunde avlyssnas. Samtidigt blev man alltmer medveten om riskerna och ökade därför skyddet i form av kryptering. Att för hand först kryptera och sedan dekryptera meddelanden var en mycket tids­ödande process med stor risk för misstag. Vad som behövdes var alltså en maskin som på mekanisk väg kunde omvandla klartext till krypto och krypto till klartext.

Redan under slutet av första världskriget uppfann den tyske ingenjören Arthur Scherbius en mekanisk kryptomaskin som han döpte till Enigma. Det var en tämligen enkel och helt mekanisk maskin som den tyska krigsmakten inte var intresserad av. Under 1920-talet kombinerades mekaniken med elektronik så att antalet inställningar mångdubblades till tiotusentals och säkerheten i kryptot ökade. För att den mottagande maskinen skulle kunna läsa inkommande meddelanden korrekt skickades färdigtryckta kodnycklar med kurir där inställningarna angavs. Nycklarna byttes i allmänhet varje dygn.

De första inom den tyska krigsmakten att använda Enigma var flottan som 1926 köpte in en variant av den kommersiella Enigma D. Därefter skaffade de andra vapenslagen egna varianter och mot slutet av 1920-talet var Enigma den vanligaste tyska krypteringsapparaten.

Var då dessa apparater säkra? Om man menar att det inte under några omständigheter gick att knäcka chiffret är svaret nej. Det var alltid möjligt att dechiffrera ett meddelande om man hade tillräckligt med tid och tillräckligt många matematiker. Tanken med krypteringen var att en motståndare inte skulle ha resurser att hinna dechiffrera meddelandet medan det fortfarande var aktuellt.

För att korta dechiffrerings­tiderna krävdes att man visste hur kryptoapparaterna var konstruerade och hur kodnycklarna fungerade.Man måste även konstruera en egen apparat som motsvarade den sändande för att kunna ta emot det krypterade meddelandet på rätt sätt. I Tyskland gjorde man bedömningen att de allierade aldrig skulle klara av alla delarna.

Men det var just vad som hände. Redan 1932 hade den polska underrättelsetjänsten lyckats få information från en agent inom den tyska myndighet som distribuerade krypterade meddelanden. Efter briljant arbete från polska Biuro Szyfrów (Chifferbyrån) samt en hel del tur kunde man konstruera en apparat som motsvarade den militära enigman och därmed ta emot krypterade meddelanden.

Polska ingenjörer lyckades även konstruera en analog beräkningsmaskin, Bomba (bomben), som underlättade nyckelrekonstruktionen. Under 1930-talet kunde alltså den polska underrättelsetjänsten läsa delar av Tysklands krypterade militära radiotrafik.

Hur stora delar av trafiken man kunde läsa berodde på hur mycket misstag som begicks av den sändande enheten. Dessa misstag kallas cribs och var avgörande för att i rimlig tid knäcka nycklarna. Det kunde till exempel vara inledningsfraser som alltid var likadana eller att någon glömt att lägga in dagens nyckel och börjat sända på en redan knäckt nyckel.

De polska instegen i Enigmatrafiken lämnades över till de allierade 1939 och var avgörande för att britterna skulle komma igång med sin verksamhet i Bletchley Park.

1938 hade den brittiska militära underrättelsetjänsten MI6 köpt egendomen Bletchley Park några mil utanför London. Dit flyttade GC&CS (Government Code and Cypher School), det vill säga signalspaning och krypto. All kodknäckning koncentrerades till Bletchley Park och det var här som de underrättelser som blev Ultra togs fram. Upphovet till namnet var att man behövde en högre säkerhetsnivå än den då högsta most secret – det blev ultra secret. De polska erfarenheterna visade att det fanns en stor potential i signalspaning om man hade tillräckliga resurser. Organisationen måste ökas från några hundra före kriget till flera tusen. Man behövde matematiker, shackspecialister och korsordsexperter – de hittades bland annat genom korsordstävlingar i pressen. Till organisationen knöts ett antal inhämtningsstationer runt om i det brittiska imperiet, vilka samlade in det råmaterial som Bletchley Park jobbade med.

Mycket grovt kan processen beskrivas som följer: Ett uppsnappat meddelande gick först till grundbearbetning i form av registrering, pejlresultat, identifiering med anropssignaler med mera. Därefter var det matematikernas tur. De letade efter cribs för att få fram dagens nyckel och körde olika varianter i de förbättrade beräkningsmaski-ner som utvecklats ur den polska Bomba. Om man lyckades att få fram meddelandet översattes det och skickades vidare till underrättelseutvärdering. Här bedömdes hur viktigt meddelandet var och liknande meddelanden lades samman till en rapport. Slutligen bestämdes till vem resultatet skulle delges. Sändlistan var ytterst sparsam på grund av risken för att Ultra skulle röjas.

Winston Churchill menade att Ultra var ”gåsen som lägger guldägg men aldrig kacklar”. Att gåsen inte kacklade var helt avgörande för tillgången på guldägg. Hade tyskarna fått klart för sig att deras kryptering forcerats hade de med relativt enkla metoder kunnat försvåra och i många fall omöjliggöra att fler underrättelser kunde utvinnas.

För att skydda källorna var det med få undantag bara armégruppschef eller motsvarande som fick Ultras meddelanden. Inga åtgärder fick vidtas på grundval av underrättelserna om inte fienden övertygades om att de upptäckts på något annat sätt. Det vanligaste var att sända ett spaningsplan till det aktuella området. När tyskarna rapporterade att planet observerats visste man att täckmanteln fungerat. Till havs kunde fartyg skickas ut som lät sig upptäckas. När inget annat fanns att tillgå kunde man till en uppdiktad spionring sända gratulationer med klen kryptering som tyskarna lätt kunde forcera.

I de fall då ingen realistisk täckmantel kunde tas fram förekom det att man inte gjorde något alls, ofta med egna förluster som följd. Det är ett av krigets stora mirakel att tyskarna aldrig misstänkte omfattningen av Ultra. Detta trots att över 12 000 människor var direkt inblandade i projektet och att effekterna på kriget var avgörande.

Under slaget om England hade till exempel chefen för jaktflyget, Hugh Dowding, en direktlinje från Bletchley Park och visste hela tiden Luftwaffeförbandens basering och numerär. Han fick i god tid reda på ändringar i deras strategi och ofta förvarning om aktuella flygräder. Luftwaffe var den del av Wehrmacht som var sämst på signaldisciplin och kodhantering under hela kriget och Bletchley Park hade mycket god koll på de tyska flygförbanden.

På marksidan tog det något längre tid att upparbeta en tillräcklig kunskapsmängd för att kunna följa förband och skeenden över tiden. Den första avgörande insatsen skedde inte mot Enigmatrafik utan mot ett svenskkonstruerat italienskt kryptosystem.

I december 1940 inleddes operation Compass i Egypten mot den framryckande italienska 10. armén, vilken var mer än tre gånger så stark som samväldesstyrkorna. Två månader senare hade den upphört att existera och största delen av Italienska Libyen var ockuperat av britterna. Underrättelserna via Ultra gav information om de italienska förbandes gruppering, styrka och i många fall vilka uppgifter de hade. Informationsövertaget var enormt och avgörande för den allierade segern.

Följden av operation Compass blev att Tyskland såg sig tvingat att hjälpa Italien i Nordafrika och den tyska Afrikakåren bildades. Den uppträdde över stora ytor och förlitade sig på kortvågstrafik och använde därmed Enigma flitigt. Genom Ultra kunde det brittiska Middle East Command följa de tyska förbanden vilket gav de allierade stridskrafterna ett viktigt övertag som ledde till segern i Nordafrika.

Efter den allierade invasionen av Normandie i juni 1944 försåg Ultra de allierade markstridskrafterna med ett ofantligt antal operativa och taktiska underrättelser. I slutet av kriget producerade Bletchley Park cirka 90 000 avkodade och översatta meddelanden i månaden.

Det var sannolikt i sjökriget som Ultra hade den mest avgörande påverkan. Den tyska Kriegsmarine var den del av Wermacht som var bäst på kodhantering. Signaldisciplinen var hög och misstagen få. Inledningsvis ansåg därför kryptologerna på Bletchley Park att det inte lönade sig att försöka forcera systemet. Matematikern Alan Turing gav sig dock i kast med uppgiften sent 1939. Han jobbade ensam och förklarade att ”ingen annan gjorde något åt det och jag kunde få ha det för mig själv”. Tidigt 1940 hade han kommit så långt att delar av den tyska marintrafiken var tillgänglig. Man kunde nu undvika en del av ubåtarna genom att låta konvojerna ändra rutt.

Efter sjunkbombsattacker den 9 maj 1941 övergavs den tyska ubåten U-110 söder om Island. Innan hon sjönk lyckades britterna lägga beslag på Enigman och boken med aktuella nycklar. Detta innebar att all trafik kunde läsas under flera veckor och att nyckelforceringen blev avsevärt enklare framöver. Konvojförlusterna minskade fram till februari 1942 då Kriegsmarine införde en ny Enigma. Under tio månader kunde inte Bletchley Park avkoda trafiken och förlusterna steg till kritiska nivåer. I oktober lyckades man återigen borda en tysk ubåt (U-559), denna gång i Medelhavet, och komma åt Enigman och nycklarna. Med hjälp av dessa lyckades ett team med bland annat Alan Turing skapa nya metoder så att ubåtstrafiken återigen blev tillgänglig och förlusterna minskade drastiskt.

Att de kanske viktigaste vapnen under andra världskriget inte var monsterstridsvagnar eller atombomber utan kortvågsmottagare och primitiva beräkningsapparater är fortfarande relativt okänt. En anledning till det är att fram till 1974 var allt om Bletchley Park och Ultra hemligt. En annan är att allierade generaler hellre tog åt sig äran själva, till exempel Bernard Montgomery var knappast intresserad av att berätta att han inför slaget vid el-Alamein 1942 förutom klar styrkeöverlägsenhet även hade tillgång till fiendens dispositioner, en stor del av hans stridsplan och dessutom kunde läsa Erwin Rommels lägesrapporter till Berlin. ★

Kenneth Wase är militärhistoriker och avdelningsdirektör på Försvarets radioanstalt FRA, som står för den svenska signal­spaningen.

BOKTIPS ★ The Ultra secret (1974) av F W Winterbotham ★ The Codebreakers (1966) av David Kahn ★ Alan Turing – The Enigma (1992) av Andrew Hodges.

På Sword Beach stormade nära tvåhundra franska kommandosoldater i land mot Oustrieham. De var en liten men symboliskt viktig del i den allierade styrka som skulle befria Frankrike från den tyska ockupationen.

Text: Karl-Gunnar Norén
Från Militär Historia nr 5/2012

I invasionsflottan som under natten 5–6 juni styrde mot Normandies kust stångade sig två LCI landstigningsfarkoster med franska kommandosoldater fram i den grova sjön. De leddes av örlogskapten Philippe Kieffer som imponerad av de brittiska kommandostyrkorna fått tillstånd att sätta upp en fransk motsvarighet i England. De knappt 180 fransmännen var inför invasionen integrerade i brittiska 4. commando. De var alla frivilliga och noggrant utvalda, hade hårdtränat för uppgiften och memorerat gator och byggnader i Ouistreham, och gjort klart för sig hur det tyska försvaret skulle bekämpas. Varje man visste gruppens uppgift, och den skulle genomföras till varje pris.

Ouistreham längst österut på invasionskusten var en mycket starkt utbyggd ställning. Uppgiften att erövra ställningen och omedelbart därefter hålla flanken mot anfallande tyska styrkor var avgörande för hela invasionen. Inom några timmar kunde tyskarna sätta in 21. pansardivisionen och 12. SS pansardivisionen och det krävdes elitförband för att stå emot dem.

Männen i 4. commando hade befunnit sig i sina fartyg sedan den sista dagen i maj och den värsta fienden hittills hade varit sjösjukan. Nu kom krigets verklighet upp alldeles intill dem då tre tyska torpedbåtar klockan 05.30 den 6 juni dök upp ur rökslöjan och avlossade sina torpeder. De missade fransmännens fartyg men träffade den norska jagaren Svenner. Hon bröts i två delar och sjönk hundra meter från fransmännens fartyg.

Med början klockan 07.31 landsteg de franska kommandosoldaterna på Swordstrandens Red Queen-sektor. För de franska kommando­soldaterna som levt i exil medan familjerna stannat i Frankrike var en otålig väntan över. Nu skulle de, tillsammans med franska flygare och matroser, delta i befrielsen av sitt eget land.

Då Frankrike efter Tysklands framgångsrika offensiv våren 1940 begärde vapenstillestånd klövs nationen i tre delar. Den första och största med Paris och den strategiskt viktiga Atlantkusten ockuperades av Tyskland. Resten av Frankrike administrerades från den lilla kurorten Vichy. Den franske överbefälhavaren, marskalken Philippe Pétain, ställde sig här i spetsen för en tyskvänlig lydregering som även behöll kontrollen över de flesta av Frankrikes kolonier samt den mycket betydelsefulla franska flottan. Det tredje Frankrike bestod av ett fåtal kolonier samt fransmän i exil, men även den växande motståndsrörelsen i hemlandet räknades hit. Från England gjorde sig general Charles de Gaulle till en samlande kraft för Forces Françaises Libres, de fria franska styrkorna. Dessa från början ganska blygsamma enheter växte till att i juni 1944 omfatta omkring 400 000 man i armé, flygvapen och flotta.

Forces Françaises Libres upphörde formellt den 1 augusti 1943 då de slogs samman med tidigare Vichytrogna förband i Afrika. Dessa hade bytt sida på hösten 1942 när det tyska motståndet i Nord­afrika brutit samman. Den nya armén fick namnet Armée Française de la Libération.

Den övergripande uppgiften för 4. commando var att tillsammans med sin brigad förena sig med den brittiska 6. luftburna divisionen efter att de kämpat ned motståndet vid stranden. Tillsammans skulle de hålla den vänstra flanken av de allierades brohuvud under invasionen.

Med fransmännen i spetsen skulle 4. commando slå ut det starkt befästa Riva Bella-kasinot i Oustrieham och artilleribatterierna framför det, samt oskadliggöra den högsta tyska observationsbunkern på hela Atlantvallen. Den var med sex våningar nära 16 meter hög och hade avståndsinstrument med 40 kilometers räckvidd. Därifrån leddes eldgivningen för batterierna som försvarade Orne och Caen­kanalen. Bunkern användes också som högkvarter för den tyska kustförsvarsledningen.

I Ouistreham rådde ingen särskild beredskap, och soldaterna i den tyska 716. infanteridivisionen sov antagligen ganska gott tidigt på morgonen den 6 juni. Stormen som härjat flera dagar hade bedarrat framåt kvällen den 5 juni, men havet var fortfarande upprört. Den otillåtna, smala träspången över det breda diket på baksidan av kasinot låg kvar.

Soldaterna i denna statiska division var äldre tyskar och sovjetiska krigsfångar som fått välja mellan fortsatt fångenskap eller att anmäla sig som ”frivillig”. Stridsvärdet varierade, men divisionen skulle göra hårt motstånd. Flyende trupp får stora förluster och tyska soldater som övergeav sin post utan order arkebuserades senast dagen efter. Men några skulle ha tur, en del av öst­bataljonernas soldater skulle för andra gången bli krigsfångar, nu hos de allierade.

3. infanteridivisionen hade gått i land på Red Queen-avsnittet före fransmännen. De hade inte helt kunnat eliminera strandhindren och den ena av de franska landstigningsfarkosterna, LCI 523, kraschade in i ett av dem och kom inte längre. Men vattnet var inte djupare än att soldaterna ändå kunde ta sig iland via smala och svajiga ramper på båda sidor om bogen. För LCI 527 gick det sämre. Hennes propeller slogs sönder mot ett hinder och ramperna förstördes av direktträffar. Soldaterna fick under eldgivning istället debarkera via nät som slängdes ut längs sidorna. Det gick långsamt, somliga soldater var så otåliga att de hoppade rakt ner i vattnet och vadade iland, en osäker manöver med en 40 kilos ryggsäck, vapen i händerna och fickorna fulla av ammunition.

Vare sig fransmännen debarkerade direkt på stranden eller vadade sista biten fick de se samma fruktansvärda syn, unga grabbar ur den första anfallsvågen låg döda eller sårade i vattnet eller uppe på stranden, där många försökt gräva skydd mot den mördande elden hellre än att fortsätta.

De brittiska och franska kommandosoldaterna var lite äldre och framför allt bättre tränade; de visste att det var självmord att stanna medan att fortsätta kunde betyda överlevnad, trots att detta alternativ verkade farligare. Nu rusade de framåt genom de öppningar som sprängts i taggtrådshindren och vidare över minfältet och äntligen, äntligen kunde de som klarat gatloppet vika av mot vänster in bakom de första byggnaderna i Ouistreham.

114 man plus sex anknutna brittiska signalister och sjukvårdare nådde samlingspunkten. 63 fransmän hade antingen stupat eller sårats så svårt att de inte kunde ta sig vidare. Här bytte många ut sina stålhjälmar mot de gröna baskrar som var kommandotruppernas signum, om de inte gjort det redan innan (som en av få arméenheter kunde kommandosoldaterna välja själva).

På samlingsplatsen gjorde sig både britter och fransmän sig redo för nästa viktiga moment. De tunga ryggsäckarna med allt som behövdes för den fortsatta framryckningen längs kanalen lades av för bättre rörlighet i den kommande striden. Befälen kontrollerade vilka som nått platsen och reorganiserade sina grupper. Samtidigt skyddade små grupper med Bren-kulsprutor samlingsplatsen mot tyska motanfall. Här bakom husraden var det nästan overkligt tyst efter kaoset nyss, nu bortom det värsta stridslarmet kunde man prata med vanlig samtalston.

Före avfärden från South­ampton hade brigad­chefen överste Dawson i sann interallierad anda beslutat att framryckningen mot kasinot skulle ske med fransmännen i täten, ledda av kapten Kieffer. Detta blev mycket uppskattat. Nu blev kommandosoldaterna de första fransmännen att befria sitt land.

Hälften av fransmännen, under löjtnant Alex Lofi, avancerade längs den bakre huvudgatan, den väg man tränat så omsorgsfullt veckorna innan avfärden. De hade tur och passerade flera obemannade kulspruteställningar, men innan de kom fram till sitt mål råkade de in i svår granatkastarbeskjutning som ytterligare decimerade styrkan. Strax därpå låg det kraftigt förstärkta kasinot rakt framför dem, en byggnad omgiven av väl maskerade skyttegravar och stridsvagnsdiken.

Lofi grupperade på botten­våningarna i husen intill och öppnade eld med alla vapen, inklusive några Vickers GO flygplanskulsprutor med mycket hög eldhastighet och PIAT raketgevär, en brittisk motsvarighet till bazooka fast utan bakblås. Dessa vapen fick svag effekt mot kasinot men fungerade bättre mot ställningarna utanför. Fransmännen försökte sig på en attack som slogs tillbaka.

Kapten Kieffer med den andra franska truppen närmade sig kasinot bakifrån, tills de stötte på en betongvägg – ett stridsvagnshinder som inte upptäckts på flygfoton innan invasionen och som därför inte övats. Muren blev mest till nackdel för kasinots försvarare eftersom den dolde de anfallande, och genom en trång öppning kunde Kieffers män pressa sig igenom. Också de grupperade och öppnade eld. Försvararna svarade med eldgivning från en 88 millimeters kanon som fullständigt raserade ett hus – som fransmännen precis lämnat.

Den brittisk-franska attacken mattades av men kasinot var fortfarande intakt. Då dök en fransk gendarm upp, veteran från första världskriget, och erbjöd sig att visa var tyskarnas telefonkablar mellan observationsbunkern och batterierna löpte. Några man följde honom och efter lite grävande var tyskarnas förbindelser brutna.

Kieffer var missnöjd med läget. Lofi och hans män hölls nere av den fientliga eldgivningen, själv planerade han att försöka sig på en attack, då han över radion uppfattade att några brittiska amfibiestridsvagnar som rensat stranden nu var på väg in i Oustrieham. Kieffer tog sig snabbt till dem och återkom inte långt därefter triumferande, uppsutten på en stridsvagn. Han dirigerade själv dess eldgivning mot kasinots försvar, varpå de fientliga kanonerna tystades. Kommandosoldaterna stormade in och rensade upp. Inom en halvtimme var kasinot erövrat och kommandogruppens tolv första fångar inräknade.

Nästa uppgift för kommandot var att återgå till samlingsplatsen, ta på de tunga ryggsäckarna och rycka fram längs Caenkanalen. Under konstant eldgivning tog fransmän och britter sig över broarna till Ornes östra strand och marscherade de 15 kilometrerna upp till byn Hauger där man klockan 21.30 uppnådde kontakt med den 6. luftlandsatta divisionen. Utan denna förstärkning skulle divisionen ha hamnat i ett mycket kritiskt läge. Nu grupperade franska och brittiska kommandosoldater i och runt byn, grävde skytte­gravar i omedelbar kontakt med fienden och strax efter midnatt var invasionens vänstra flankskydd säkrat. Det skulle ta fyra dagar innan kommandosoldaterna fick tillfälle att vila. Fransmännens förluster var 21 stupade och 93 sårade, inklusive Kieffer som sårats två gånger.

Träspången som glömts kvar utanför kasinot? Den hade fransmännen god nytta av under stormningen. Att ta sig ner i och upp ur ett brett dike kostar människoliv.

I invasionen deltog en hel flottilj franska örlogsfartyg, vilket var en medveten gest av det allierade högkvarteret. De franska och brittiska flottorna behövde en gemensam uppgift eftersom de hade ett smärtsamt minne att kurera. Då Churchill efter Frankrikes nederlag 1940 fruktade att Hitler skulle ta över den franska flottan ställde han ett ultimatum: Överlämna fartygen till oss, annars skjuter vi dem i sank. De franska amiralerna valde det senare, och under striden som följde sänktes åtskilliga fartyg och 1 300 franska sjömän miste livet.

Den lätta kryssaren Georges Leygues undkom att sänkas av britterna utanför Algeriet i april 1940. I november 1942 anslöt hon med resten av Vichyflottan till Storbritannien. Nu svarade Georges Leygues tillsammans med sitt systerfartyg Montcalm för viktig artilleribeskjutning mot de tyska befästningarna ovanför Omahastranden, samtidigt som fregatterna Escarmouche, Aventure och korvetten Roselys eskorterade den amerikanska 5. kårens landstigningsfarkoster in mot stranden.

Det utmönstrade slagskeppet Courbet från 1911 var det fartyg som förde Kieffer till England och hans kommandouppgift. Nu var Courbet, fylld med betong, sänkt som vågbrytare med hela sitt artilleri intakt i Mulberryhamnen utanför Arromanches och kunde beskjuta de tyska ställningarna. Tyskarna fick henne på hjärnan. Trots att hon redan stod stadigt på botten torpederades, bombades och besköts slagskeppet gång på gång, och några dagar senare meddelades den tyska allmänheten triumferande i radiosändningar att ”det franska slagskeppet Courbet blivit allvarligt skadat och drivit iland”.

För de fria franska styrkorna och för de Gaulle var det oerhört viktigt att man fick delta i invasionen. General Eisenhower hade redan före Dagen D lovat de Gaulle att franska soldater skulle få vara de första in i Paris om man lyckades ta sig i land den 6 juni. I förlängningen hägrade ett fritt Frankrike och de Gaulles fjärde republik som ett västallierat land. Nu kämpade, om än i små styrkor, franska soldater, sjömän och piloter i de allierade styrkorna för att befria sitt land.

Dessutom hade den franska motståndsrörelsen gjort omfattande sabotageinsatser mot de tyska kommunikationslinjerna bakom Normandiefronten, som försinkade tyska reserver och försvårade underhållstransporterna.

Karl-Gunnar Norén är militärhistorisk författare och har skrivit flera böcker om andra världskriget.

BOKTIPS ★ Slaget om Normandie (2002) av Karl-Gunnar Norén ★ The Fight­ing Fourth – No. 4 Commando at war 1940–45 (2010) av James Dunning ★ The struggle for Europe (1952) av Chester Wilmot.

Många olika kamouflagemålningar har prövats genom åren för att få stridsvagnar att bli mindre synliga på slagfältet. Richard Areschoug har synat de vanligaste försöken.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 1/2012

När motordrivna fordon kom i militär tjänst var de endera i sina civila färger eller målade i samma nyanser som använts på artilleri och hästdragna fordon. Vanligen rörde det sig om olika olivgröna eller grå nyanser.

Britternas första pansarbilar var målade i en ljusgrå färg som liknade den på örlogsfartyg. Undantaget var marinflygets pansarbilar som var i Daimler khaki-green. Då de sedan tog fram världens första stridsvagn, Mark I, kallades dessa Landship eftersom de sågs som en typ av slagskepp på land. Det återspeglade sig i målningen som var ljusgrå. Det ändrades dock redan innan deras första insats. Då hade ett komp­li­cerat målningsmönster tagits fram av överstelöjtnant Solomon J Solomon, som var konstnär i det civila. Det utgjordes av fläckar i rött, grönt, blått och brunt. Allt för att bryta upp fordonets siluett. Snart slopades målningen och den grå färgen kom tillbaka innan allt snart åter blev khakigrönt, snarlikt Daimlers färg.

Utvecklingen var i stort den samma i alla länder under perioden, man gick från komplicerade mönster till en färg. Med tanke på hur slagfälten såg ut under kriget spelade inte kamouflaget så stor roll. Fordonen täcktes snart av ett miljöanpassat kamouflage av lera.

Då freden kom fanns det åter tid för puts och målning, något som även återspeglade sig på stridsvagnarna. Flerfärgskamouflage blev populärt igen och var ofta halvblankt eller till och med blankt så att allt skulle se snyggt ut. Två viktiga undantag fanns dock, USA och Sovjet­unionen, som båda använde enfärgad, mörkgrön målning. USA:s nyans var den klassiska Olive Drab.

Kolonialmakter som Italien och Storbritannien hade ökenområden och tog fram målning som skulle passa där. Basfärgen blev olika ljust bruna nyanser med kamouflage ovanpå. Detta var till för att bryta upp stridsvagnens konturer. I det speciella, skarpa ljuset i öknen var skuggornas färger annorlunda. Det återspeglade sig i att främst britterna använde kontrastmålning i ljusblått, grågrönt och brunt.

När andra världskriget bröt ut var alltså de flesta nationers fordon i någon typ av kamouflage. Nästan direkt, under finska vinterkriget, kom behovet av vintermålning. Här användes en borttvättbar vit kalkfärg.

Liksom under första världskriget gick de flesta stridande snabbt över till en enfärgad målning. Många källor har angivit att allt tyskt pansar från krigsutbrottet var helt mörkt pansargrått, men så var det inte. Ett chokladbrunt kamouflage användes fram till hösten 1940. Detta är dock svårt att avgöra på svartvita bilder av dammiga fordon.

Britterna slopade sina tre gröna nyanser och började använda en jordbrun färg. Ovanpå denna användes vanligen en asfaltssvart färg. Den målades på i stora rundade fält som såg ut som Musse Piggs öron så självklart kallades det Micky Mouse-schemat. Liknade målning användes på sandfärgen i Nordafrika. Här utvecklades även en udda sandfärg med rosastick, kallad Desert Pink. Innan tyskarna fick ökenfärger användes nödlösningar som att smeta in vagnarna med lera eller att spruta dem med olja och strö sand ovanpå.

Då USA kom med i kriget tog man fram nyanser för att måla på Olive Drab så fordonen passade in i stridsmiljön, exempelvis öknen. I Europa förekom även kontrastmålning i svart, men enbart Olive Drab var vanligast och enkelt att genomföra vid massproduktion. Sovjet, som också massproducerade, använde en liknande olivgrön färg.

Tyskarna behöll pansargrått som bas fram till våren 1943 då den ersattes av en sandgul nyans. Till denna hörde två kamouflage­färger, rostrött och mörkgrönt. De kom ut till varje fordon som en pasta som fick späs och appliceras av besättningen efter hur man tyckte var lämpligt. Det gav utrymme till oändligt många variationer. När sedan de allierade fick luftherra­välde var det vanligt att tyskarna använde grenar och buskar för att öka kamouflageeffekten, framförallt då fordonen stod stilla. Mot slutet av kriget blev basfärgen grön med brunt och sandgrått ovanpå.

Efter andra världskrigets slut var det först enfärgad målning som gällde. Färgen förändrades däremot i sammansättning. Den gjordes IR-säker för att undgå upptäckt när fienden använde mörkersikten och värmekameror. Den var även lättare att tvätta ren från kontaminering från ABC-stridsmedel.

Den stora förändringen i USA:s målning kom i början av 1970-talet då amerikanska armén utvecklade åtta målningsscheman för olika regioner, de flesta baserade på fyra färger. Denna komplicerade målning kunde både penselmålas eller sprutas. Ungefär samtidigt tog andra nationer, även Sverige, fram egna kamouflage. Ett av de mera udda var det som användes av britternas styrkor i Berlin. Här målades Chieftain-stridsvagnarna så att de såg ut som tegelmurar.

En nackdel med alla kamouflage var att man lätt på håll kunde se vilken nationalitet fordonen hade. För att komma ifrån det gick USA först över till helt gröna fordon. Senare införde alla Natoländer, utom britterna, standardmålning i mörkgrönt, rödbrunt och svart.

Genom att tyngdpunkten på dagens konflikter har förskjutits till Mellanöstern och Afghanistan är det ökensand som dominerar exempelvis i USA:s krigsmakt.

Även om kamouflage fortfarande har en viss inverkan gör det moderna, sensorbaserade kriget denna mindre, något som märktes i Irak 2003 då mörkgröna M1A2 Abrams användes i ökenmiljö. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare.

BOKTIPS ★ Wehrmacht – Heer 1939–1945 Camouflage Colors (2000) av Tomás Chorý ★ British Tank Markings and Names (1978) av B T White ★ US Armour Camouflage And Markings 1917–45 (1984) av Steven J Zaloga.

Mer information om sommar-, vinter- och flerfärgskamouflage samt kamouflage på svenska stridsvagnar hittar du i Militär Historia nr 1/2012!

Under andra världskriget orsakade inget annat vapensystem lika stora förluster som fältartilleriet. Med förbättrad eldledning och flexiblare användning blev effekten på slagfältet förödande.

Text: Marco Smedberg
Från Militär Historia nr 11/2011

Det råder ingen tvekan om vilket vapen­system som var det mest effektiva under andra världskriget. Olika typer av spränggranater från artilleripjäser, kanoner och granatkastare orsakade störst förluster. Enligt en samman­ställning vid en av den tyska 362. infanteridivisionens två förbandsplatser på den italienska krigsskådeplatsen i november 1944 orsakades hela 85 procent av divisionens förluster av allierad granateld. Motsvarande siffra från östfronten där divisionen hade stridit tidigare var 61 procent.

Denna fördelning stämmer ganska väl med annan statistik från kriget. I en pansardivision hade det tillkommit en post för personalförluster i stridsfordon orsakade av pansarbrytande ammunition på mellan fem och tio procent. Tyskt artilleri var också effektivt och orsakade 70 procent av de allierade infanteri­förbandens förluster.

Den stora skillnaden mellan de båda världs­krigens artilleri var inte så mycket själva pjäserna som ammunition, kringfunktioner och bättre radio­utrustning. Under första världskriget var den vanligaste ammunitionssorten granatkartescher där granatkroppen var fylld med blykulor. De hade stor verkan mot oskyddade soldater men var närmast verkningslösa mot trupp i skydd. Under andra världskriget var Sovjetunionen ensamt om att fortfarande i stor omfattning använda kartescher, medan övriga länders artilleri använde spränggranater som detonerade vid anslag (ögonblicksbrisad) eller i luften med hjälp av olika sorters tändrör (luftbrisad). Spränggranaternas verkan var dels genom tryckvågen, dels genom det splitter som spreds vid brisaden.

Mellankrigstiden innebar också framsteg inom områden som meteorologi, ljudmätning, eldledning och radiosamband vilket sammantaget förbättrade förmågan att lokalisera fientliga batterier, ökade eldens precision och medförde att eldledare enklare och snabbare kunde leda fler skjutande förband.

Redan före andra världskriget fanns det sofistikerade eldledningsmetoder. Men i den tyska armén prioriterades anfallsstrid och tempo, vilket även påverkade deras artilleri. Kapten Berggren var svensk militärattaché i Tyskland och följde en övning 1938. Han imponerades av personalens prestationer och utbildningsnivå. I sin rapport skrev han:

De tyska officerarna hade aktning för de mer komplicerade skjutmetoder som tillämpades i den franska armén, men synes inte vara villiga att tillägna sig dessa. Tyskarna har en panisk förskräckelse för tidsödande procedurer. Det sistnämnda återspeglas i de genomförda övningarna, där förmågan att snabbt leverera eld tillmättes större vikt än exakt precision.

Mellankrigstidens allmänna motorisering påverkade även artilleriet. Tack vare lastbilar gick det fortare att omgruppera artilleripjäserna och föra fram ammunition. Med terränggående lastbilar och i bästa fall bandkanoner ökade artilleriets möjligheter att gruppera pjäserna i terrängen, vilket var en stor förbättring jämfört med att vara bunden till vägar både när det gällde förflyttningar och grupperingsplatser. Detta gällde dock inte alla förband. Medan de västallierade arméerna under andra världskriget var helt motoriserade använde både den sovjetiska och den tyska armén fortfarande i stor utsträckning dragdjur. Allt artilleri i de tyska infanteridivisionerna 1939–45 var hästdraget. Däremot drogs artilleripjäserna i de tyska pansardivisionerna oftast av terränggående halvbandvagnar. I dessa divisioner hade dessutom ofta något eller några batterier pansrade bandkanoner.

Under andra världskriget utgjordes ryggraden i arméernas fältartilleri av de olika divisionernas artilleriregementen. De bestod normalt av tre artilleribataljoner som i sin tur utgjordes av tre batterier om fyra till sex pjäser, vilket gjorde att varje artilleriregemente förfogade över cirka 45 pjäser. Högre upp i organisationen fanns förstärkningsartilleri med tyngre pjäser som kraftsamlades där man ville åstadkomma genombrott. Dessutom hade infanteriet granatkastare i olika kalibrar vilka i den tyska och de västallierade arméerna ingick i skyttebataljonerna. Däremot organiserade Röda armén särskilda granatkastarförband som tillhörde artilleriet.

Pjäsernas kaliber motsvarade ungefär deras maximala skottvidd. En tio centimeters pjäs sköt cirka tio kilometer och en femton centimeters pjäs runt femton kilometer. På maximal skottvidd minskade dock precisionen som var bäst på cirka halva maxavståndet.

I princip verkade artilleri genom att man med eldtillstånd reglerade vem som disponerade vilka artilleriförband. När batterierna sedan sköt observerades nedslagen av en eldledare som gav korrektioner till pjäsplatserna om elden låg fel. Vid anfallsstrid gjordes en eldplan i vilken man beräknade ammunitionsinsatserna mot olika mål. I försvarsstrid strävade man efter att skjuta mot planerade spärreldlägen när fiendens anfall nådde dessa. En förutsättning var då att det fanns något artilleriförband med tillräckligt med ammunition som kunde öppna eld. Man sköt även icke observerad (kartledd) eld, vanligen i form av störningseld. Nackdelen var att man inte kunde se resultatet och riskerade att skjuta mot ”tomma” mål. Artilleriet var ett komplext system som ställde stora krav på personalen för att fungera, särskilt i rörlig strid där det också var viktigt att snabbt kunna växla eldtillstånd.

Den stora ammunitionsförbrukningen var ett problem. Det räckte att beskjuten trupp hade någon form av skydd för att det skulle krävas förvånansvärt många granater för att åstadkomma någon verkan. I en infanteridivision stod i genomsnitt det organisatoriskt ingående artilleriet för runt 80 procent av den totala ammunitionsförbrukningen. Detta ställde stora krav på transporter; särskilt inför offensiver krävdes att man förde fram mycket ammunition. Samtidigt hade angriparen fördelen av att veta var och när ammunitionen skulle behövas. Försvarets problem var att i förväg bestämma sig för var man skall lägga upp sina förråd av ammunition. De tidskrävande underhållstransporterna styrde i sin tur hur länge stridsmomenten kunde pågå innan ammunition och andra förnödenheter tog slut. Var vägnätet dåligt och vädret besvärligt tog transporterna extra tid, vilket ofta var fallet höst och vintertid på östfronten och i Italien.

Generallöjtnant Mark Clark var chef över den amerikanska 5. armén som landsteg i Salernobukten i Italien. Under ett kritiskt skede i september 1943 organiserade han personligen ett improviserat försvar mot ett hotande tyskt genombrott. Han visar hur effektiv artilleri­elden kunde vara:

På södra sidan av Calore försvarades den hotade övergången av delar av amerikanska 158. och 189. artilleribataljonen med pjäserna i eldställningar beredda att bestryka terrängen med direktriktad eld. Vi kastade in alla som råkade finnas till hands för att förtäta försvaret som också förstärktes med sex 57 millimeters pansarvärnspjäser. Jag ingrep personligen genom att beordra en militärorkester att beväpna sig och försvara en kulle i den tunna improviserade stridslinjen som skyddade artilleripjäserna. När de tyska stridsvagnarna närmade sig vadet öppnade både vi och tyskarna eld. Vadet och vägen dit samt skogsridåerna där de tyska stridsvagnarna sökte eldställningar formligen försvann i alla detonationer. En intensiv eldduell följde. Trots den starka avvärjningselden gjorde tyskarna flera försök att komma över vadet men försvaret var för starkt. Dessutom anlände sju amerikanska bandkanoner under striden och öppnade omgående eld. Efter cirka en timmes strid drog sig tyskarna tillbaka i skymningen. Då hade våra artilleripjäser avlossat 3 950 granater.

Ett effektivt sätt att minska verkan av fiendens artilleri var att bekämpa hans pjäser, vilket dock ställde stora krav på att lokalisera målen med tillräcklig noggrannhet. Genom att från olika platser mäta in skjutande pjäsers mynningsknallar eller mynningsflammor fick man skärningspunkter som sedan kunde beskjutas.

Under striderna på den italienska krigsskådeplatsen i samband med de allierades övergång av floden Gari­gliano norr om Neapel upplevde den brittiske artilleristen J Gascoigne-Pees två besvärliga dagar i januari 1944. Han tillhörde ett batteri utrustat med bandkanoner M 7 Priest (en amerikansk 10,5 centimeters haubits monterad på chassi av stridsvagnen Lee, senare även Sherman) som utsattes för tysk artilleribekämpning:

Det första illavarslande tecknet var en ensam granat som slog ner när tyskarna började skjuta in sig mot vårt batteri. Strax därpå började granater falla ner omkring oss samtidigt som vi fortsatte med att ge eld mot våra mål. Efter ett tag avtog den tyska artillerielden för att sedan tillta i styrka. Ett ammunitionsupplag började brinna. Läget började bli ohållbart med luften full av splitter, och order gavs om att omgruppera. Detta skedde under stor brådska, av hundra man i batteriet såraders arton av den tyska elden.

Nästa dag besköts vi kontinuerligt. Personalen klarade sig någorlunda men splitter slog sönder utrustning och satte eld på flera ammunitionsupplag. Först när flera pjäser blivit träffade och slagits ut gavs order om ny omgruppering. Då kreverade granater runt omkring oss, träd föll omkull och luften var fylld med den fräna stanken från exploderande granater.

På den krigsavgörande östfronten var det tyska artilleriet länge tillräckligt bra för att kunna kompensera Röda arméns överlägsna numerär. Bristen på tyska infanteriförband innebar att deras front ofta var glest besatt med luckor mellan olika försvarade stödjepunkter. I dessa oförsvarade luckor var tyskarna beroende av att snabbt kunna skjuta med artilleri, vilket ofta hejdade sovjetiska framstötar.

Likt andra funktioner inom Röda armén var dess artilleri ett jämförelsevis stelbent system vars effekt byggde på överlägsen numerär. Det stora problemet var bristen på välutbildad personal. Den som fanns koncentrerades till viktiga vapensystem och funktioner för att dessa överhuvudtaget skulle kunna fungera. Det var orsaken till att Röda armén, till skillnad från tyskarna, försökte undvika att utnyttja artilleri i försvarsstrid då detta ansågs för komplicerat.

Visserligen förbättrades det sovjetiska artilleriets kvalitet under kriget men man nådde aldrig upp till tysk eller västallierad standard. I slutet av kriget understöddes sovjetiska offensiver av tusentals artilleripjäser grupperade hjul vid hjul som systematiskt sköt mot planerade och inregistrerade mål. Om tyskarna flyttade sig gjorde det sovjetiska artilleriets eldorkaner ingen nytta. Men trots Röda arméns brister tillfogade dess artillerield tyskarna drygt 50 procents förluster vilket innebar över en miljon man.

I Italien 1943 och i Frankrike 1944 upptäckte tyskarna för sent hur utvecklingen på artilleriets område sprungit ifrån dem. Brittiskt och särskilt amerikanskt artilleri var fullt motoriserat, hade en effektivare eldledning och – inte minst viktigt – en överlägsen underhållsorganisation som såg till att skjutande förband hade gott om ammunition. Tyskarna led nu brist på det mesta och när de tvingades retirera var deras hästdragna artilleri ofta för långsamt för att hinna undan.

Tyska förband som omgrupperades från östfronten till Italien eller till Frankrike vittnade om att verkan av de allierades artillerield var mycket värre än vad de upplevt på östfronten. Att tyska 362. infanteridivisionen förlorade 61 procent i indirekt eld på östfronten och 85 procent i Italien visar på hur effektivt amerikanskt och brittiskt fältartilleri faktiskt var. I brohuvudet vid Salerno i Italien upplevde sergeant Ross Carter striderna runt staden Altavilla i september 1943. De tyska motanfallen mot en bataljon ur amerikanska 504. fallskärmsregementet föregicks av störningseld och hejdades av koncentrerad artillerield:

När vi försökte bättra på våra skyddsgropar sade en stabssergeant hånfullt till oss att man lika bra kunde ta skydd under ett olivträd, vilket han själv gjorde. Strax därpå utsattes ställningarna för tysk eld från 88:or och granatkastare. Jag hörde en kraftig detonation i närheten och när jag tittade upp låg sergeanten under trädet med ena foten bredvid sig prydligt avklippt jäms med fotknölen.

Vi låg i våra värn och sköt prick lugnt som på en skjutbana. Efter tre hejdade tyska anfall började vår ammunition ta slut. En av våra artilleri­eldledare upptäckte att tyskarna förberedde ett fjärde anfall och begärde eldtillstånd med sina tolv 155 millimeters artilleripjäser varpå 160 granater slutligen hejdade tyskarnas försök att återta höjd 424. Våra förluster var 21 stupade och ett stort antal sårade fallskärmsjägare, de flesta i vad som upplevdes som en ändlös artilleribeskjutning. Men vi uppskattade att tyskarnas förluster var åtta gånger större än våra. ★

Marco Smedberg är redaktör för Militär Historia.

BOKTIPS ★ The Guns 1939–45 (1969) av Ian Hogg ★ The Russian Front – Germany’s War in the East 1941–45 (1978) redaktör James Dunnigan.

NÄTTIPS ★ USA:s reglemente för fältartilleriet: www.scribd.com/doc/58855256/Fm-6-20-Field-Artillery-Field-Manual-Tactics-and-Technique-2-January-1941

Citaten i artikeln är hämtade ur böckerna Andra världs­krigets utbrott (2007) av Niklas Zetterling och Marco Smedberg samt Från Sicilien till Rom (2006) av Marco Smedberg.

Med fala damer, skräckinjagande hajkäftar och de senaste seriefigurerna har flygare gjort sina plan personliga, men inte alltid rumsrena, under hela 1900-talet. USA har varit ledande, men det var en italienare som startade trenden.

Text: Richard Areschoug
Från Militär Historia nr 10/2011

Flygare är ofta individualister som gärna vill sätta en personlig prägel på sina flygplan. Ett av de populäraste sätten har varit att göra det genom inte alltid så politiskt korrekt Nose Art – figurer målade på planets nos.

I flygets barndom förekom det knappast någon speciell målning, inte ens nationalitetsbeteckningar fram till 1913. Då förändrades allt när en italiensk Nieuport-Macchi flygbåt målades som ett sjöodjur. Det startade en trend som varar än i dag.

Inledningsvis målades ofta små, diskreta namn på maskinerna. Ett exempel var det tyska flygaresset Ernst Udet som döpte alla sina plan till ”Lo” efter sin blivande fru. Under första världskriget fick framförallt de tyska jaktplanen spektakulära, färggranna målningar. När sedan de första amerikanska piloterna kom över till Europa började de kopiera den tyska stilen och andra nationer följde efter. Men inte Storbritannien som ville ha allt så uniformt som möjligt.

I Italien målade esset Francesco Baracca en stegrande häst på sin SPAD XIII. Efter att Baracca stupat skänkte hans mor märkningen till Enzo Ferrari och det är därför biltillverkaren har detta märke.

Under första världskriget dök även de första ansiktena upp. De platta fronterna på stjärnmotorutrustade maskiner var som gjorda för ögon och mun kring luft­intagen. De som hade radmotor kunde i stället få en hajkäft och ytterligare en tradition var född.

Efter första världskriget var det åter till ordningen, även om vissa enheter ibland hade lite färggrannare och större förbandsmarkeringar. Det blev istället civila flygplan som dekorerades med speciella målningar. Ofta var det maskiner som deltog i långflygningstävlingar eller flygrace.

Den militära noskonsten återkom vid mitten av 1930-talet på ett oväntat sätt. Många av de tyska flygplanen i Legion Condor i spanska inbördeskriget fick special­målningar. En populär figur var Musse Pigg som fanns på flera olika flygplans­typer. Musse kände dock inga politiska gränser och på den republikanska sidan prydde han stjärten på ett sovjetiskt jaktplan. Här använde också den internationella brigadens flyg seriefiguren Karl-Alfred som dekor. De tecknade figurerna blev populära som personlig märkning, men även som förbandsmärken i främst USA.

American Volunteer Group, som stred mot japanerna i Kina, utrustades med Curtiss Hawk 81 (P-40) våren 1941. Planet var som gjort för att måla en hajkäft på och snart hade alla maskiner en sådan. De olika divisionerna inom förbandet fick också speciella markeringar. En, Hell’s Angels, hade vingförsedda, nakna flickor. Enligt myten var det några piloter från detta förband som efter kriget startade det ökända motor­cykelgänget.

Precis som under första världskriget var brittiska Royal Air Force negativt inställd till specialmålningar på sina plan. Inledningsvis var det bara förbandsbeteckningar och någon diskret text som godkändes. De plan som skänkts till flygvapnet genom insamlingar brukade få en omfattande text om givarna. Med tiden, då framförallt förlusterna i bombkriget steg, lättades restriktionerna för noskonst och främst bombplanen började målas. Noskonsten var dock fortfarande relativt diskret och inriktade sig på att håna fienden. Inom det kanadensiska och australiska flyget var det däremot vanligare med lättklädda kvinnor. Man kan allmänt tala om en avståndsfaktor, även när det gällde RAF-plan. Ju längre bort från hemlandet planen var, desto mera lättklädd var noskonsten. Allierade P-40-piloter i Nordafrika tog efter American Volunteer Group och målade hajkäftar på sina plan.

Den nation som verkligen frossade i noskonst var USA. Målningarna anspelade ofta på sprit, spel och kvinnor, och det är lätt att förstå vad flygarna saknade mest i fält. Namnen på planen var vanligen tvetydiga och i vissa fall rent vulgära. Exempel var Nip on Knees, Mount’N Ride och Finito Benito, Next Hirohito.

De ofta lättklädda damerna inspirerades av tidens tecknade pinuppor, men självklart även av filmstjärnor. Många av planen med kvinnlig fägring har blivit berömda, likaså konstnärerna bakom originalteckningarna. Bland dessa konstnärer sticker några ut. Den främste var peruanen Alberto Vargas som publicerade sina verk, Varga Girls, i Esquire. Ett stort antal plan, även brittiska, fick noskonst inspirerad av honom. Vid sidan av Vargas var Gil Elvgren den store i nischen. Bland hans övriga kända verk var den klassiska Coca-Cola-reklamen under 1940- och 50-talet. Bland de Hollywoodskådespelerskor som var förebilder till målningar fanns Betty Grable, Jane Russel och Rita Hayworth.

Det finns många olika analyser av noskonstens betydelse för soldaterna. Anhängare till Freud ser sexuella kopplingar i allt, medan andra ser noskonsten som ett sätt att ge maskinen en mänsklig karaktär. Somliga tolkar den bara som flygarnas kärlek till sitt plan.

Det populäraste motivet var pinuppor: 55 procent av de amerikanska planen hade kvinnor som noskonst. Resten hade seriefigurer, djur, slogans eller motiv kopplade till familjen. Till exempel var den B-29 som fällde första atombomben, Enola Gay, döpt efter pilotens mamma.

Efter andra världskriget införde USA ett förbud mot noskonst i fredstid. Det fanns några få undantag i form av plan som användes vid rekordförsök och experiment.

När Koreakriget bröt ut 1950 återupplivades noskonsten nästan direkt, trots att det från högre ort inte alltid sågs med blida ögon. Bland de nya förebilderna till konstverken fanns Marilyn Monroe. De plan som fick den mest spektakulära, men även mest avklädda konsten, var B-29. Detta resulterade i censur på de maskiner som var baserade i Kadena i Japan. Baschefens fru tyckte inte om de nakna kvinnorna, som därför kläddes med påmålade baddräkter. Vissa besättningar målade bara över en remsa med texten ”censur”. I Vietnam var noskonsten ytterligare nedtonad och det vanligaste var seriefigurer. Populärast var de ur Snobben. Somliga helikoptrar fick dock noskonst som kunde tävla med andra världskrigets. Här kan man tala om en riskfaktor; den som flög de farligaste uppdragen hade oftast den häftigaste målningen. När det åter blev fred försvann noskonsten nästan helt igen.

I andra nationer förekom noskonst sparsamt efter andra världskriget. Ett årligt återkommande evenemang är dock Tiger Meet, där alla Natoförband som har en tiger i sitt förbandsmärke möts. Vid dessa träffar målas alltid några deltagande maskiner i tigermålning. I USA släppte Strategic Air Command sitt förbud mot noskonst 1988, då de ansåg att denna främjade förbandets sammanhållning. Därefter har amerikanska plan åter börjat målas, ibland inspirerade av samma motiv som under andra världskriget.

Under kuwaitkriget 1991 fick noskonsten en renässans hos de flesta nationer inom alliansen. USA försökte tona ner sin, främst av politiska skäl för att inte stöta sina arabiska allierade. Britterna däremot verkar inte haft sådana betänkligheter och hade spektakulära målningar på sina ökenskära plan. Ett av de mest berömda var en Jaguar GR.1 som döpts till ”Sadman” där en tecknad Saddam Hussein sparkades av en brittisk armékänga.

Det var dock inte så lätt för konstnärerna att få tag i lämpligt material till sina verk. De enda färger som fanns via officiella vägar var för kamouflage. Det upptäckte flygteknikern och inbitne modellbyggaren kapten Kenny Letham vid 208. divisionen som flög Buccaneer för målmarkering åt laserbomber. Han skrev till sina föräldrar som skickade lämpliga färger. Därefter kunde förbandets plan för­gyllas med kvinnlig fägring och alla maskiner döptes även efter whiskysorter då man normalt var baserad i Skottland. Seriefigurer var precis som tidigare populära, men speglade naturligtvis en ny generations smak. En av de vanligaste på amerikanska plan blev Bart Simpson.

Under de senaste konflikterna i Afghanistan och Irak har noskons­ten fortsatt att flöda. Den har dock varit mera nedtonad i motivvalet, framförallt när det gäller kvinnobilder och framställningen av andra religioner. Istället har patriotismen lyfts fram tydligare. ★

Richard Areschoug är militärhistorisk författare med marin och flyg som special­områden.

BOKTIPS ★ Aircraft Nose Art – from World War I to Today (2003) av Jeffrey Ethell och Clarence Simonsen ★ Vintage Aircraft Nose Art (1987) av Gary M. Valant ★ Planes, Names & Dames Vol I–III (1990–95) av Larry Davis.

Myterna om att Josef Stalin planerade ett anfallskrig mot Tyskland är många, men utan belägg. Istället gjorde Stalin allt för att fördröja det tyska angreppet och hinna bygga upp Sovjets försvar.

Text: Lennart Samuelson
Från Militär Historias temanummer om Operation Barbarossa (nr 6/2011)

I ett berömt tal 1931 uppmanade Josef Stalin sina landsmän till stora uppoffringar för att genomföra en snabb industrialisering. Ett svagt Ryssland hade genom historien alltid blivit slaget – av mongolerna, svenskarna och turkarna – förklarade han, väl medveten om att Ryssland i många konflikter ofta varit den starkare parten. ”Sovjet är hundra år efter de utvecklade länderna och vi måste ta igen eftersläpningen inom tio år”, var det centrala budskapet som därefter skulle genomsyra propagandan. Precis tio år senare inträffade den militära sammandrabbning som Stalin kan tyckas ha förutsagt. Hur kan man bedöma detta decennium med tanke på att Tyskland 1941 framgångsrikt föreföll ha krossat den sovjetiska försvarsmakten och ockuperat enorma landområden?

Under hela 1930-talet fortsatte den modernisering av Röda armén som hade förespråkats av marskalk Michail Tuchatjevskij och andra framsynta ledare. Man satsade på moderna vapenslag för rörlig krigföring, som pansartrupper och flygstridskrafter som skulle kunna företa både långdistansbombningar och ge understöd till marktrupperna. Man experimenterade med luftlandsatta trupper från transportplan långt in på fiendens territorium. Sovjets vapenutveckling var inledningsvis beroende av teknikimport från väst men snart tog inhemska vapenkonstruktörer fram egna modeller av stridsvagnar, kanoner, flygplan och raketer.

En av de mest vittförgrenade utrensningarna under den stora terrorn 1937–38 riktade sig mot de högsta kadrerna i Röda armén. En ”militär-fascistisk komplott” påstods ha avslöjats och inleddes med att marskalk Tuchatjevskij och sju generaler avrättades för högförräderi i juni 1937. Inom några månader hade hundratals av deras bekanta och förbundna dömts efter nedbrytande förhör då de tvingats erkänna påhittade brott.

Man beräknar att omkring 4 000 officerare i den högsta arméledningen, särskilt de med lång erfarenhet, avrättades under den stora terrorn. Följden blev att man åren därpå saknade kompetent ledning för många förband. Officerare snabbutbildades för att kunna ta över de poster som blivit lediga. Konsekvensen blev en lägre kunskapsnivå och en minskad vilja att förnya doktrinerna eftersom många av de vägledande dokumenten för den moderna krigföringen hade skrivits av personer som stämplats som folkfiender. Ett mindre antal av dem som under utrensningarna dömts till Gulagläger blev rehabiliterade och frigivna redan några år senare.

Under Münchenkrisen 1938 visade väst att man var beredd till stora eftergifter gentemot Tyskland för att undvika krig. Moskva ställdes utanför förhandlingarna och tolkade detta som att London och Paris uppmuntrade Hitlers ambitioner österut. Men när Tyskland på våren 1939 annekterade hela Tjeckien vände sig västmakterna till Sovjetunionen i ett senkommet försök att bilda en allians mot fortsatt nazitysk expansion. Sommaren 1939 pågick utdragna överläggningar i Moskva mellan ryssar, britter och fransmän om ett avtal om försvar av Polen och andra stater som kunde hotas av Tyskland, men västländerna tvekade att gå med på bindande avtal.

Samtidigt hade Moskva försiktigt besvarat Berlins sonderingar om ett icke-angreppsavtal. Stalin spelade ett högt spel mot Hitler för att få ut så mycket som möjligt av ett sådant avtal. Han räknade med att i det annalkande storkriget skulle de västeuropeiska demokratierna och Tyskland förgöra varandra medan Sovjetunionen fick tid att rusta för att därefter kunna avgöra kriget. För Hitler innebar en överenskommelse med Stalin stora fördelar. Han skulle kunna göra upp med Polen och sedan vända sig västerut utan risk för ett tvåfrontskrig, vilket plågade Tyskland under första världskriget.

Vad västdiplomaterna inte uppnådde under månadslånga samtal åstadkom tyskarna på en dag. Den 23 augusti landade utrikesminister Joachim von Ribbentrop i Moskva. Samma kväll undertecknades ett non­aggressionsavtal av Ribbentrop och den sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov. I ett hemligt tilläggsprotokoll initierat av Stalin delades Polen upp mellan de nya bundsförvanterna. Litauen blev tyskt intresseområde medan Finland, Estland, Lettland och Rumänien tillföll Sovjet. Molotov-Ribbentroppakten, som avtalet vanligen kallas, offentliggjordes omgående. Att de svurna fienderna Tyskland och Sovjet­unionen plötsligt ingått en pakt slog världen med häpnad.

Ur militärstrategisk synvinkel försökte Moskva utnyttja uppgörelsen med Tyskland så mycket som möjligt för att införskaffa den nyaste tyska teknologin, särskilt på vapen­industrins område. Sovjet fick tillgång till tyskarnas senaste flyg- och stridsvagnsmodeller och upptäckte till sin förvåning att vissa sovjetiska stridsvagnar var mer sofistikerade än de tyska. Tyskland fick å sin sida strategiska råvaror och mineraler som var livsviktiga för dess vapenproduktion.

Men Sovjet hann inte bygga ut försvarslinjen längs den nya statsgränsen genom Vitryssland och Ukraina. Från sommaren 1940 arbetade den sovjetiska generalstaben frenetiskt med att förbereda landet för det kommande kriget. En rad lagar och förordningar skulle stärka krigsindustrins ställning och disciplinen på fabriker och kolchoser i allmänhet. Infrastrukturen i de nyligen annekterade områdena i Baltikum, Vitryssland och Ukraina byggdes ut. Samtidigt var Moskva noga med att fullfölja alla handelsavtal med Tyskland för att på så sätt konsolidera sin ställning utanför det pågående kriget, och inte ge Hitler någon förevändning att ändra sin inställning till Moskva.

Andra världskriget utvecklades inte så som Stalin trott till ett utdraget, utmattande krig mellan stormakterna Tyskland och Frankrike. Den snabba tyska segern tvingade Stalin till omtänkande, både om det moderna krigets karaktär och om villkoren för försvaret av Sovjet. Sedan Hitlers trupper genomfört segerparaden på Champs Elysée i Paris stod det klart att förr eller senare kunde Tyskland börja förbereda ett angrepp på Sovjetunionen.

En kärnfråga var hur ett kommande tyskt angrepp skulle fokuseras. Man utgick från att Tyskland måste begränsa anfallet till en huvudriktning. Frågan gällde om den skulle gå mot Ukraina med dess bördiga jordbruk och rika naturresurser eller mot Moskva som var Sovjetstatens administ­rativa centrum. Mellan dessa tänkbara anfallsriktningar låg de vidsträckta Pripjatträsken i Vitryssland som var omöjliga att forcera. Under långa diskussioner argumenterades för och emot dessa tänkbara tyska anfallsriktningar. I slutänden bedömdes den södra riktningen, mot Ukraina, som mest trolig. Dit koncent­rerades följaktligen de största sovjetiska styrkorna.

En annan viktig fråga under 1940–41 gällde om Hitler skulle våga angripa Sovjetunionen innan han besegrat Storbritannien; den tyska lärdomen från första världskriget borde ha varit att aldrig ställas inför risken av ett krig på både öst- och västfronten. Stalin tycks ha varit övertygad om att detta också var Hitlers närmast självklara insikt.

Men Hitler hade direkt efter Frankrikes fall i juni 1940 gett order om att uppdatera anfallsplanerna mot Sovjet­unionen, samtidigt som man förberedde operation Sjölejon för en landstigning i England. Att krossa Sovjetstaten och utrota bolsjevismen hade varit ett av Hitlers främsta mål och efter framgångarna för Tyskland 1938–40 hade han lyckats övertyga även de tvivlande militärerna om landets kapacitet. Under hösten 1940 togs det ena förslaget efter det andra fram för hur angreppet mot Sovjet skulle göras. I december fastställdes riktlinjerna för operation Barbarossa som siktade på att med tre anfallsvågor – mot Ukraina, Moskva respektive Leningrad – på kort tid under sommaren 1941 erövra de viktigaste delarna av Sovjet och tvinga fram förhandlingar om kapitulation.

Det dröjde inte länge innan sovjetiska agenter började rapportera till Moskva om olika tyska krigsförberedelser. Men tvärtemot vad som tidigare påståtts lyckades de inte få fram själva planen för operation Barbarossa. Man svävade alltså i okunnighet om de mest väsentliga delarna i den tyska anfallsplanen. Än mind­re fick man fram några entydiga uppgifter om den kommande tidpunkten för ett eventuellt anfall.

Under tiden genomfördes i allt mer hektiskt tempo en utbyggnad av Röda armén och produktionen av flygplan, stridsvagnar och kanoner ökades intill nästan full krigstida nivå. Vid årsskiftet 1940–41 hölls i Moskva stora konferenser med de högsta befälhavarna i armén respektive marinen. De avslutades med krigsspel på kartor för olika tänkbara tysk-sovjetiska scenarier i inledande krigsskede. Den sovjetiska doktrinen gick ut på att varje tänkbart tyskt angrepp skulle hejdas i ett gränsnära område varefter striderna skulle föras över på motståndarens territorium. Man överskattade sin förmåga att hejda ett angrepp eftersom man inte räknade med att Tyskland skulle kunna inleda kriget med ett så massivt angrepp som operation Barbarossa innebar.

Under första halvåret 1941 strömmade allt fler alarmerande underrättelser till Moskva om det förestående tyska angreppet. Landets främsta underrättelseofficerare kunde rapportera om olika datum för det kommande angreppet. Stalin hade i slutänden ansvaret för hur dessa rapporter skulle tolkas. Visserligen höjde han beredskapen och lät genomföra en dold mobilisering av stora reserver, men tvekade i det längsta att tro på ett tyskt angrepp den sommaren. Åtskilliga rapporter hade talat om ett tyskt angrepp i maj men visat sig felaktiga, andra innehöll sådana uppgifter att de med rätta kunde betraktas som planterad desinformation. Flera av de ledande inom den militära underrättelsetjänsten som kommit till slutsatsen om ett massivt tyskt angrepp i allians med andra fascistiska styrkor avfärdades.

När det framfördes varningar från premiärminister Churchill – som tack vare att man knäckt tyskarnas Enigmakoder kände till Barbarossaplanen – betraktade Stalin detta som britternas försök att provocera in Sovjet i ett krig mot Tyskland. Stalins huvudlinje tycks ha varit att gå med på förväntade krav på eftergifter från Hitlers sida – allt för att så länge som möjligt undvika krig. Berlin spelade skickligt och lät framföra att Hitler avsåg att ställa ultimatum till Moskva om landavträdelser eller nya ekonomiska överenskommelser. Hitler hade från första början gett order om en intensiv desinformationskampanj för att steg för steg vilseleda Moskva om vad Tyskland planerade. I flera hänseenden lyckades de över förväntan hålla Stalin ovetande om exakt hur och när angreppet skulle komma att inledas.

Trots att tyska flygplan under våren och försommaren 1941 genomförde otaliga överflygningar av sovjetiskt territorium hade det sovjetiska försvaret strikta order om att enbart avvisa dem och inte till något pris invecklas i strider som skulle kunna tas som förevändning av Tyskland att starta ett krig.

När Röda arméns ledning i maj 1941 lade fram ett förslag om ett föregripande angrepp mot de allt starkare tyska truppkoncentrationerna längs gränserna mot Sovjet förkastade Stalin planen; detta för att inte provocera fram ett fullskaligt krig som han ansåg att Sovjet ännu inte var berett för. De egna rapporterna från militärområdena längs Sovjets västgräns innehöll allt fler uppgifter som tydde på ett förestående angrepp. Stalin tillät inte arméledningen att genomföra en full mobilisering eftersom han ansåg en sådan som liktydig med krig. Om rapporterna om ett tyskt angrepp skulle visa sig felaktiga vore det kostsamt och riskabelt att åter hemförlova de mobiliserade soldaterna. Skulle däremot rapporterna vara korrekta så utgick Stalin från att Röda armén hade förmågan att hejda angreppet och därefter med initiativet i egna händer föra över striderna på tyskt territorium.

Om kriget på östfronten har åtskilliga mytbildningar spridits genom åren. Den första var Hitlers påstående redan i krigsförklaringen den 22 juni 1941 att ett preventivkrig blivit påtvingat Tyskland eftersom Sovjet skulle ha brutit mot vänskapsfördraget genom en stor sammandragning av trupper som stod redo att kasta sig över landet. Men de tyska arkiven har visat att naziledningen under 1941 inte hade några som helst indikationer på ett förestående sovjetiskt angrepp. Barbarossaplanen hade antagits i december 1940 därför att man bestämt sig för att krossa Sovjetstaten och utplåna det sovjetiska kommunistpartiet, inte för att man hade fått underrättelser om ett förestående angrepp.

En nyare mytbildning hävdar tvärtom att Stalin redan från slutet av 1930-talet skulle ha förberett ett anfallskrig mot Nazityskland. Stalin skulle listigt ha manövrerat det fascistiska Tyskland att starta världskriget för att försvaga de kapitalistiska demokratierna och förbereda marken för socialistiska revolutioner i Västeuropa med Röda armén som den avgörande faktorn. Anhängare till denna tes har försökt hitta indicier på att Sovjetledningen faktiskt utarbetade planer för ett angrepp som skulle ha inletts i juli 1941, men operation Barbarossa förekom Röda armén med endast några veckor. Man pekar på hur de sovjetiska arméerna i de främsta och bakre echelongerna stod grupperade för anfall men inte för ett försvar på djupet. Mot dessa teorier, som först lanserades 1987 av den avhoppade GRU-agenten Vladimir Rezun (skrev under namnet Viktor Suvorov), har tunga invändningar riktats både från ryska och amerikanska militärhistoriker. De logistiska förutsättningarna för krig utanför Sovjetunionens gränser skulle förhindrat Stalin att få generalernas stöd om han ens hade framkastat något sådant anfallsscenario som Rezun skisserat.

Visserligen ändrades tonläget i den sovjetiska militära propagandan på försommaren 1941 i mer offensiv, stridbar riktning. I ett tal till avgångsklasserna från krigsakademierna i början av maj talade Stalin i betryggande ordalag om Röda arméns offensiva styrka och pekade på att Tyskland förvisso vunnit stora framgångar men ingalunda kunde ha en stridsmakt som var omöjlig att besegra. Men varken Stalins högtidstal eller hans agerande som statschef under maj-juni 1941 tyder på att ett föregripande anfall mot Tyskland förbereddes. Han gjorde tvärtom febrila försök att hindra det krigsutbrott som han i likhet med de flesta bolsjeviker betraktade som oundvikligt.

Även sedan de första rapporterna på morgonen den 22 juni strömmat in om tyska attacker mot flygplatser, järnvägar och städer tvivlade Stalin på att det verkligen var något annat än enskilda tyska befälhavares provokationer. De följande tio dagarna med ständiga sammanträden för att ömsom med desperata order, ömsom rationellt omtänkande försöka hejda den tyska anfallsvågen skulle bli de mest ansträngande dittills i hans långa despotiska karriär. ★

BOKTIPS ★ 1939 – The Alliance That Never Was and the Coming of World War II (1999) av Michael J Carley ★ What Stalin knew – The Enigma of Barbarossa (2005) av David E Murphy ★ Stalin and the Inevitable War, 1936–1941 (2002) av Silvio Pons.