En legendarisk fotograf följde med den första anfallsvågen vid Omaha Beach den 6 juni 1944. Robert Capas bilder från den allierade land­stigningen i Normandie är moderna klassiker.

Text: Jacob Wiberg
Från Militär Historia nr 6/2010

Det mediala trycket inför den allierade invasionen av Normandie var av förklarliga skäl mycket stort. Alla visste att något var på gång, men in i det sista hemlighölls datumet för dagen med stort D. Drösvis med reportrar och fotografer var utstationerade hos olika förband inom alla vapenslag. På tidningsredaktioner och nyhets­byråer gick man i spänd väntan på att de utsända skulle inkomma med de första nyheterna och bilderna från den gigantiska operationen.

Det var rena kapplöpningen; mycket prestige stod på spel. Den amerikans­ka tidskriften Life hade sex fotografer ackrediterade, bland dem den ungerskfödde Robert Capa. Vid det här laget, 1944, var han en av de verkliga veteranerna i sitt gebit; detta skulle bli den femte fronten i hans tredje krig. Redan 1936, vid 22 års ålder, hade han inlett sin bana som krigsfotograf med att bevaka spanska inbördeskriget. För sina bilder därifrån, med knappast tidigare skådad närhet till frontstrid, gav brittiska Picture Post honom 1938 epitetet The Greatest War Photographer in the World. Hans motto löd: ”Är inte bilderna tillräckligt bra, är du inte tillräckligt nära.”

Inför Normandieinvasionen är Capa stationerad på det amerikanska trupptransportfartyget USS Samuel Chase, som i väntan på att operationen ska blåsas igång ligger för ankar utanför Weymouth på den engelska sydkusten. Ombord spelas det tär­ning, skrivs avskedsbrev och dras upp anfallsstrategier med hjälp av modeller av den franska kusten.

Bland kategorierna planerare, brevskrivare och spelare hör Robert Capa avgjort till den senare. I sin memoarbok från kriget, Slightly Out of Focus, beskriver han hur han väljer vilken enhet ur första infanteridivisionens andra bataljon han ska följa när det blir allvar av: ”Krigsfotografen lägger sitt liv i potten. Han kan satsa på den eller den hästen, eller stoppa det tillbaka i fickan i sista stund. Jag är en spelare. Jag bestämde mig för att följa med kompani E i den första anfallsvågen.”

Klockan två på morgonen den 6 juni meddelas ur fartygets högtalarsystem att det är dags. Capa får gasmask, flytväst och en spade. Han lämnar sin Rolleiflex ombord och stoppar ner sina två tyska Contax-kameror och film i en vattentät väska.

Tidig frukost. Mässpojkar i vit uniform serverar korv, ägg och kaffe. Aptiten runt borden är måttlig.

Omaha Beach i gryningen den 6 juni 1944. Amerikanska soldater ur 1. infanteridivisionen tar skydd vid strandhinder av stål. I bakgrunden kämpar landstigningsfarkoster i den kraftiga sjöhävningen. D-dagen har inletts. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

Klockan fyra är det samling på däck för de tvåtusen soldaterna. Sjögången är kraftig och det är besvärligt att göra loss landstignings­farkosterna som svänger och slår i sina kättingar. Väl i sjön blir Capa och de övriga genast blöta och många drabbas av sjösjuka.

Långsamt börjar det att ljusna. På avstånd hörs ljudet av strid. Några landstigningsbåtar som redan tömt sin last av soldater återvänder för påfyllning. Så stöter farkosten emot fransk botten och bogrampen fälls. Framför sig, genom rökdiset och bortom landstigningshinder av stål, ser de stranden, närmare bestämt den sektor av Omaha Beach som kallas ”Easy Red”. Capa fotograferar soldaterna när de lämnar farkosten jagade av visslande kulor. Båtsmannen, som snabbt vill bort från den utsatta platsen, ger honom en spark i baken.

”Vattnet var kallt och stranden låg hundra meter bort”, skriver Capa i Slightly Out of Focus. ”Kulorna rev hål i vattnet omkring mig, och jag satte av mot närmaste hinder. En soldat nådde fram samtidigt och för en stund delade vi skydd. Han tog bort vattenskyddet från sitt vapen och började skjuta mot land utan att sikta.”

Med sitt karakteristiska nonchalant ironiska sätt berättade Capa senare för en vän: ”Det var väldigt otrevligt där, och eftersom jag inte hade något annat för mig, började jag fotografera”. En utbränd pansarvagn femtio meter närmare stranden blir nästa betäckning.

På vägen dit passerar han kroppar som guppar i vattnet. Fler bilder. Med kulor och granater vinande över sig rabblar han en mening från tiden i Spanien: ”Es una cosa muy seria. Es una cosa muy seria.” [”Detta är mycket allvarligt.”] I skydd av ett par soldater når han slutligen land och kastar sig platt mot sanden.

Strandens lutning erbjöd visst skydd från kulregnet och utan att våga resa sig tar Capa fram sin andra Contax och börjar fotografera ur grodperspektiv. ”Från luften måste Easy Red ha sett ut som en öppnad sardinburk. [...] Förgrunden av bilderna var fulla av våta stövlar och gröna ansikten. Ovanför stövlarna och ansiktena fylldes fotona av rök från granaterna; utslagna tanks och sjunkande landstigningsfarkoster bildade fond.” Efter en stund är filmen slut. Med våta, skakande händer försöker han byta film, men rullen förstörs innan den kommit på plats.

En amerikansk soldat tar sig i land på Omaha Beach den 6 juni 1944. Långt senare (2007) identifieras han av tidningen Times som infanteristen Huston "Hu" Riley. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

Sen får Robert Capa nog. ”En ny sorts rädsla skakar hela kroppen och förvrider ansiktet”, berättar han. Med spaden försöker han gräva ner sig, men sten under sanden gör det omöjligt. Omkring honom ligger flera döda. Han ser en landstigningsbåt i närheten och reser sig upp och skyndar mot den. Han intalar sig att han bara ska torka sina händer…

Med kamerorna över huvudet i det höga vattnet kommer han fram och dras ombord. Så smäller det till och han täcks med fjädrar. Båtens överbyggnad har träffats av en granat och fjädrarna kommer från dunjackor. Flera besättningsmän har sprängts i bitar. Trots svåra skador lyckas båten komma iväg ut till havs. Capa går ner i maskinrummet och sätter ny film i kamerorna. Under återfärden till moderskeppet tar han bilder av soldater som får blodtransfusioner på däck. Ombord på Samuel Chase igen, sex timmar sedan han lämnat fartyget, är de sista soldaterna på väg mot den franska kusten. Capa följer inte med. Han kollapsar helt utmattad.

John G Morris var under kriget ansvarig bildredaktör på Lifes Londonkontor. Han minns den ödesdigra tisdagsmorgonen den 6 juni 1944 som grå och kall. Kring halv nio kommer den korta nyhetsbulletin från BBC som alla väntat på: ”Under general Eisenhowers befäl har allierade marinstridskrafter understödda av starkt allierat flyg inlett landsättningen av allierade arméer vid norra Frankrikes kust nu på morgonen.”

På kvällen, efter en dag av oviss väntan, återvänder fotografen Bert Brandt från Acme Newspictures med de första bilderna. Det är fotografier tagna på avstånd av en odramatisk landstigning. Inte tillräckligt spännande för redaktionerna. Tisdag blir onsdag. Mer foton anländer till London, men inget av särdeles intresse för de krävande tidningsmakarna.

Kring halv sju på kvällen ringer någon och meddelar att Robert Capas bilder är på väg. Vid nio kommer de. En handskriven lapp talar om på vilka filmer det finns ”action”, att uppdraget varit mycket tufft, och att Capa anlänt till England med en sjuktransport, men återvänt till Normandie med en gång.

Enligt vad John Morris kommer ihåg lämnas nu filmerna till en laboratorieassistent vid namn Dennis Banks för framkallning. Andra källor hänvisar till den då endast femtonårige Larry Burrows, sedermera själv berömd krigsfotograf i Vietnam. Hur som helst. Det är mycket bråttom. Bilderna måste bli klara, och skickas iväg för att granskas av censuren. Därefter ska materialet hinna med ett postflyg till USA innan Lifes deadline för nästa nummer löper ut.

När bilderna framkallats står det klart att de är enastående. Från labbet kommer lyriska omdömen. Men en stund senare kommer Banks springande och snyftar till Morris: ”De är förstörda! Förstörda! Capas filmer är förstörda!” Det som inte får hända har skett. De helt unika bilderna av den första amerikanska anfallsvågens landstigning vid Omaha Beach, tagna under extrem livsfara, tycks vara borta. Allt är förgäves.

Ett av de tio Capa-foton från landstigningen som publicerades i tidningen Life den 19 juni 1944. Suddigheten förklarades med att fotografens händer darrade. Orsaken var dock en annan - filmrullarna förstördes genom en miss vid framkallningen. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

I ivern att få fram färdiga bilder snabbt hade torkprocessen skyndats på. Luckorna till skåpet där filmerna skulle torkas stängdes. Det blev för varmt och emulsionen smälte.

Under själva landstigningen tog Capa två filmrullar med sina småbildskameror – 72 bilder. Vanmäktig håller Morris upp filmerna mot ljuset. Den första rullen är totalförstörd. Men på den andra finns faktiskt elva filmrutor som det går att se något i. Men bilderna som klarade sig var grumliga och suddiga.

Ett par dagar senare, när Capa får vetskap om vad som hänt i fotolabbet, blir han djupt besviken och menar att de bilder som klarat sig inte var någonting jämfört med de som förstörts. När bilderna publiceras i Life den 19 juni förklarar bildtexten att det är på grund av att fotografens händer skakat så våldsamt som bilderna är ”slightly out of focus”.

För eftervärlden har dessa fotografier mer än några andra kommit att symbolisera D-dagen. Måhända innebär suddigheten att känslan av autenticitet och fara förhöjs.

Efter landstigningsäventyret följde Robert Capa de amerikanska trupperna i fälttåget mot Paris. I Saint-Lô slog han följe med vännen Ernest Hemingway (den amerikanske författaren verkade som krigskorrespondent) och upplevde en hel del dramatik i hans sällskap.

När Paris befriades den 25 augusti 1944 tog sig Capa in i staden som en av de första utländska journalisterna. Som ung hade han levt och verkat i Paris och det var här han började kalla sig Robert Capa. Ursprungligen hette han Endre Friedmann. Regissören Frank Capra lär ha inspirerat till efternamnet, skådespelaren Robert Taylor till förnamnet. Han berättade senare att sökaren på hans kamera blev våt av tårar när han fotograferade de segerrusiga massorna längs general de Gaulles segertåg från Triumf-bågen till Nôtre-Dame.

Några dagar efter D-dagen. Franska fiskare betraktar döden och förödelsen på stranden vid Saint-Laurent-sur-Mer (Omaha Beach). I luften syns spärrballonger vars stålvajrar skulle avskräcka fientligt flyg på låg höjd. Bild: Robert Capa/Magnum Photos/IBL.

Med sina närgångna bilder av krig satte Robert Capa en ny standard för krigsfotografiet. För en utomstående betraktare ter sig hans närbevakning av strider vansinnig, närmast suicidal. I belgiska Bastogne var han i krigets slutskede med om en pansarstrid. Ett befäl lär ha fällt följande kommentar: ”Han tycktes rusa runt bland stridsvagnarna som en malplacerad och ynklig liten cirkusdirektör mitt i en hjord av trumpetande elefanter.”

Är krigsfotografi som företeelse överhuvudtaget försvarbart? Är foto­graferna inte bara ett gäng simpla profitörer som med patologisk längtan efter spänning slår mynt av andra människors elände? Svaret är att det är de kanske delvis, men de flesta har också goda intentioner: att genom sina bilder visa upp krigets konsekvenser och därmed, förhopp­ningsvis, på sikt motverka det.

”Sakta men säkert”, erkände Capa 1938 under kriget mellan Japan och Kina, ”börjar jag känna mig som en hyena. Även om man vet vad ens arbete är värt, så tar det på nerverna. Och alla misstänker att man är en spion eller att man vill tjäna pengar på andras bekostnad.” Men det går inte att blunda för det faktum att det fanns och finns ett tävlingsmoment; först och bäst tjänar mest och får flest nya uppdrag.

En annan högst mänsklig drivfjäder är prestige och berömmelse – något Capa åtnjöt i stora doser.

Helt klart avskydde Robert Capa krig och vad det gör med människor. Han led själv en tragisk förlust när hans fästmö, den tyska fotografen Gerda Taro (egentligen Pohorylles), omkom under en pansarvagn i Spanien 1937. Kanske låg detta bittra minne bakom att han tillsynes vårdslöst satte sitt eget liv på spel för de bästa bilderna.

Krigsfotografier är bilder som gör oss illa berörda. Ändå tittar vi efter en gång till. Bilderna fascinerar. Vi förundras över den mänskliga ondskan, över vanvettet – att det är möjligt. Känslorna som väcks är starka. De lär oss något om vad det innebär att leva och att dö; att vara människa.

Många kanske inte känner till att Capa även tog bilder vid sidan om krigsskådeplatserna – med framgång. Framförallt var han en människoskildrare med stor medkänsla för individen på andra sidan linsen.

Den amerikanske författaren John Hersey sammanfattade vid något tillfälle Capas talang som en blandning av humanism, mod, smak, ett romantiskt sinne, distans till teknikaliteter, instinkt för det passande – och förmågan att kunna koppla av.

Men det var som krigsfotograf Robert Capa vann världsrykte och det var som sådan han skulle dö. Det sista uppdraget (för Life) förde honom 1954 till det som skulle bli Vietnamkriget. Den 25 maj följde han med en fransk armékolonn in i Röda flodens delta, vid Thai Bihn nära Hanoi. Upptagen med att fotografera några soldater i ett risfält trampade han på en mina. Han blev 40 år gammal. ★

Jacob Wiberg är journalist och ingår i redaktionen för Militär Historia.

Se Times film om Robert Capas fotografier från D-dagen:

Evakueringen vid Dunkerque blev räddningen för britternas slagna armé. För Hitler blev händelserna i den franska hamn­staden utgångs­punkten för ett av hans mest ödesdigra beslut – att marschera mot Moskva.

Text: Niclas Sennerteg
Från Militär Historia nr 5/2010

De utmattade och smutsiga brittiska soldaterna som skeppades hem från Dunkerque 1940 blev synnerligen förvånade av det översvallande välkomnandet vid hemkomsten. Alla från befälhavaren för den Brittiska expeditionskåren (BEF), Lord Gort, ned till de meniga soldaterna visste att det tyska Wehrmacht hade besegrat dem grundligt och att de enbart hade sluppit undan med blotta förskräckelsen. De hade förlorat alla sina fordon, tunga vapen och hade bara kvar kläderna på kroppen.
En av de hemvändande var överstelöjtnant Brian Horrocks, bataljonschef i BEF, som anlände till Ramsgate ombord på en liten holländsk lastbåt:

Jag såg inte fram emot vår ankomst. Man kunde inte säga att vi hade höljt oss i ära i vårt första möte med tyskarna. Sålunda var jag överraskad över att se de vinkande, hurrande massorna… Vi kunde ha varit stora segrare istället för en besegrad armé som återvände hem efter att ha förlorat nästan all utrustning.

Soldaterna som steg i land i de brittiska kanalhamnarna i slutet av maj och början av juni 1940 hälsades med leenden, glada tillrop, te, kakor, cigaretter och filtar. Förklaringen var att den brittiska allmänheten trots den hårda nyhetscensuren hade förstått hur illa kriget mot Tyskland gick och lättnaden blev därför oerhört stor i folklagren över att de flesta soldaterna kunde räddas undan död eller krigsfångenskap. För att förhindra att nederlaget påverkade krigsmoralen spred brittiska regeringen snabbt historier om heroiska krigsinsatser som inte alltid överensstämde med verkligheten.

Churchill och de andra krigsledarna i London behövde dock inte bekymra sig så mycket. Varje man som kom hem var ytterligare en soldat som kunde hjälpa till att försvara de brittiska öarna mot en tysk invasion, det var alla medvetna om. Ur denna situation föddes en brittisk Dunkerque-myt om att nationen i tider av nöd alltid sluter sig samman, precis som man ansåg att folket hade gjort när spanska armadan hotade i slutet av 1500-talet.

Den 10 maj 1940 hade lugnet upphört på västfronten när de tyska arméerna plötsligt gick till anfall mot Frankrike, Holland, Belgien och Luxemburg. De snabba tyska framgångarna överraskade de flesta. Många äldre generaler i såväl Berlin som Paris och London hade befarat en upprepning av det förra världskrigets fasansfulla ställningskrig i Flandern. Inte ens inom den tyska militärledningen var man fullt på det klara med vilken enorm potential man besatt i sina moderna stridskrafter.
1914 hade det tyska huvudanfallet kommit via det neutrala Belgien. Nu väntade sig den allierade krigsledningen att de tyska huvudstyrkorna skulle ta sig runt den mäktiga franska Maginotlinjen samma väg. Medan den brittiska expeditionskåren tillsammans med franska styrkor ryckte in i Belgien för att möta de tyska arméerna innan de nått franska gränsen, började det hända stora saker i flanken och bakom ryggen på dem. Via de skogsklädda Ardennerna, där de allierade inte trott att det var möjligt för fienden att föra fram stora styrkor, började tyska kolonner målmedvetet rycka fram mot väster. Först när det var för sent reagerade de allierade på det framrusande hotet.
De tyska styrkorna hade framgångar över hela linjen. Fyra dagar efter anfallet bröt armégrupp A igenom i Ardennerna och ryckte hastigt fram i riktning mot Engelska kanalen. Följande dag segrade armégrupp B i Holland och den 20 maj var de brittisk-franska styrkorna i Belgien i praktiken avskurna från sina försörjningsleder söderut på grund av den snabba tyska framstöten från Ardennerna till kanalkusten. En rad allierade motanfall för att öppna landvägen igen misslyckades. De tyska trupperna svängde norrut för att erövra hamnarna och hindra evakuering.

Situationen för de 400 000 man starka brittisk-franska trupperna i Belgien blev ännu mer utsatt den 25 maj när Belgien kapitulerade. Den 26 maj var de allierade hopträngda i en slags korridor som sträckte sig från kusten 95 kilometer inåt land och var 24–40 kilometer bred. Huvuddelen av BEF stod då vid Lille, 64 kilometer från Dunkerque medan Rundstedts stridsvagnar bara var 15 kilometer därifrån. ”Bara ett mirakel kan rädda BEF nu”, skrev en av de brittiska kårcheferna, general Alan Brooke i sin dagbok.
Inte ens den hårt censurerade brittiska pressen kunde dölja för allmänheten hur illa situationen var och den 26 maj utropades av kungen till en nationell bönedag för armén. Men hjälpen till britterna kom från oväntat håll.

Tvärtemot vad man kunde tro verkade Hitler vara både nervös och obeslutsam under dessa dagar. När han på morgonen den 24 maj besökte general­överste von Rundstedts högkvarter gav han plötsligt order om att general von Kleists pansarstyrkor, som stod i begrepp att storma de sista kvarvarande hamnarna (Ostende och Dunkerque), skulle göra halt och istället svänga söderut för att gå mot Frankrike, medan infanteristyrkor skulle ta över sektorn vid Dunkerque.
I tre dagar stod de tyska trupperna stilla medan britter och fransmän mitt framför näsan på dem organiserade en ny försvarslinje och samlade en armada av småbåtar (bland annat handelsfartyg, fiskebåtar och fritidsbåtar) för att evakuera soldaterna från Dunkerques stränder.
Evakueringen, som britterna kallade för operation Dynamo inleddes den 26 maj och avslutades den 4 juni. På dessa nio dagar räddades sammanlagt 338 226 soldater (198 229 britter och 139 997 fransmän). När tyska trupper till sist kunde hissa hakkorsflaggan över Dunkerque hade de bara tagit 30 000–40 000 franska soldater som krigsfångar men fått ett väldigt krigsbyte av lastbilar, stridsvagnar, artilleripjäser och annan tung materiel. Cirka 64 000 fordon av olika slag och en halv miljon ton drivmedel och andra förråd tillhörde det som föll i tyska händer.

Allierade soldater väntar på att bli evakuerade från stranden utanför Dunkerque. Trots britternas stora nederlag kunde dessa soldater bilda stommen i de förband som fortsatte kampen mot Tyskland.

Förlusten av all denna tunga materiel skulle få långvariga konsekvenser för de brittiska styrkorna som led brist på det mesta. Till exempel var militären tvungen att göra civila lastbils- och bussvrak från skrotupplagen kördugliga igen och vissa av dessa reliker användes fortfarande som trupptransporter under kriget i Nordafrika flera år senare. Även om själva evakueringen var ett underverk ändrade det inte det faktum att BEF hade lidit ett komplett nederlag i första ronden mot Wehrmacht. Men de flesta soldater hade överlevt och kunde sedan bilda stommen i de förband som fortsatte kämpa mot Tyskland.

I det första segerruset funderade inte Hitler och de tyska militärledarna så mycket över konsekvenserna av Dunkerque, eftersom det verkade vara av mindre betydelse i jämförelse med pärlbandet av stora segrar. När det så småningom klarnade vilken oerhörd blunder det hade varit att hejda framryckningen i tre dagar började alla inblandade skylla på varandra. Den senare fältmarskalken von Manstein ansåg att Hitler hade begått ett ”fatalt misstag” och även Rundstedt lade efter kriget hela skulden på Hitler. Hitler själv sade efteråt att han hade velat ge britterna en utväg för att göra dem villiga att gå med på vapenstillestånd. Det låter som en efterhandskonstruktion, även om Hitlers beundran för det brittiska kolonialimperiet är väl omvittnad. Vid ett tillfälle förklarade han att terrängen runt Dunkerque hade varit för svår för stridsvagnar och en annan gång påstod han att han inte velat förvandla området till ett slagfält, eftersom det skulle ingå i ett flandriskt lydrike efter kriget.

Det man med säkerhet vet är att generalöverste Rundstedt den 24 maj förklarade för Hitler att han tillfälligt ville göra halt för att ge sina trupper tid att ordna sig före den fortsatta offensiven mot Frankrike, och att Hitler därefter gav order till Rundstedt att hejda framryckningen vid Dunkerque. Mot de historiker som lägger hela skulden på Rundstedt kan man invända att även om den skriftliga ordern kom från Rundstedt skulle han aldrig utfärdat den utan Hitlers godkännande.

Ett tänkbart scenario är att Hitler tog Rundstedts argument som en förevändning, inte för att låta britterna slippa ur greppet, utan för att låta Luftwaffe få en större del av äran. För det första var Hitler fast besluten att krossa de franska och brittiska arméerna för att befästa Tysklands ställning som enda stormakt på kontinenten. För det andra utgjorde de slagna brittisk-franska styrkorna vid Dunkerque inte längre något hot, medan det fortfarande stod intakta franska arméer längre söderut. För det tredje trodde ingen i den tyska militärledningen (eller i den brittiska!) att det skulle vara möjligt för de allierade att evakuera annat än en bråkdel av de kringrända styrkorna på grund av det tyska luftherraväldet och bristen på lämpliga transportfartyg.

Kvällen före Hitlers möte med Rundstedt hade den konspiratoriskt lagde chefen för Luftwaffe, Hermann Göring, ringt Hitler och lovat att flygvapnet skulle slutföra jobbet vid Dunkerque för att inte låta några gamla armégeneraler få hela äran för segern. Den typen av argument kunde lätt vinna Hitlers hjärta eftersom Luftwaffe var mer nazistiskt genomsyrat än den konservativa armén. Görings telefonsamtal kan därför ha haft en avgörande inverkan på händelseutvecklingen vid Dunkerque. Men Luftwaffechefens ord var bara tomt skryt, det tyska flyget visade sig inte ha tillräckligt med resurser för att hejda evakueringen genom flygangrepp. Först när evakueringen hade pågått i fyra dagar gick det upp för den tyska marinen att det omöjliga höll på att ske.

När de sista soldaterna räddades från Dunkerque var Frankrikes timma redan slagen. Den 14 juni föll Paris och den 17 juni bad Frankrike om vapenvila. Fyra dagar senare undertecknades vapenstilleståndet i Compiègne i samma järnvägsvagn som tyskarna hade undertecknat vapenstilleståndet 1918.
När Hitler i början av juli fick ett översvallande mottagande som segerherre i Berlin stod han på höjdpunkten av sin popularitet. Det var förmodligen de mest spontana folkliga hyllningar han fick motta under hela sin tid.
Då, på toppen av sin karriär sommaren 1940, verkar Hitler inte ha haft någon klar plan för hur kriget skulle fortsätta efter att Storbritannien tydligt visat att man, trots sin svaghet, inte var villig att söka fred. Vid tiden för det franska vapenstilleståndet hade han talat med sina militära ledare om att reducera armén och börja införa en nazistisk nyordning i Europa – så säker var han på att britterna skulle ge upp. Men han hade helt missbedömt den brittiska motståndsviljan och blev tillfälligt rådlös när den stod klar för honom. Under sensommaren och hösten utkristalliserades emellertid tre olika alternativ för krigets fortsättning: Invasion av Storbritannien, offensiv i Medel­havet eller ett anfall mot Sovjetunionen.

Det första alternativet, invasion av Storbritannien, var en operationsplan som Hitler drev med vankelmod och viss tvehågsenhet. Å ena sidan verkar han ha tvekat på grund av sin beundran för hur britterna skapat sitt kolonialvälde. Han hade på 1930-talet rent av drömt om en allians med britterna och kunde aldrig förstå varför de vägrade ge honom fria händer på kontinenten. Hitlers tvekan att invadera grundades också på farhågan att det brittiska kolonialväldet i så fall skulle falla sönder och att Sovjetunionen då skulle ta över Indien, Japan ta Sydostasien och USA Kanada.
Först den 16 juli gav Hitler order om att en invasion skulle förberedas (operation Sjölejon) och de flesta historiker är i dag ense om att Hitler vid det laget verkade vara redo att ta risken att landstiga. Vinsterna som väntade honom var enorma, medan ett nederlag skulle få lika stora negativa följder. Om invasionen lyckades skulle det omöjliggöra en amerikansk intervention i kriget, om den misslyckades skulle det tvärtom uppmuntra amerikanerna att ingripa och krossa myten om Tysklands o­övervinnelighet. Om trupperna kunde skeppas över kanalen var saken klar, eftersom britterna efter debaclet vid Dunkerque bara kunde ställa upp en enda fullt utrustad infanteridivision.

Franska och brittiska soldater i tysk fångenskap leds bort från hamnen i Dunkerque. Många av dem hade kämpat för att hålla tyskarna borta från staden medan evakueringen pågick.

Problemet för tyskarna var att flottans resurser varken räckte för att genomföra de nödvändiga trupptransporterna eller skydda dem mot den mäktiga brittiska flottan. Marinchefen Erich Raeder trodde att Luftwaffe skulle kunna neutralisera Royal Navy samtidigt som en sjöblockad fick britterna på knä. Den påfallande lätthet med vilken Hitler i september 1940 sköt upp invasionen av de brittiska öarna hade av allt att döma med att ett av hans favoritprojekt i Östeuropa plötsligt framstod som väldigt attraktivt.
På samma gång som han gav order om operation Sjölejon hade han på allvar börjat fundera kring ett anfall mot sin gamla ideologiska ärkefiende Sovjetunionen, som Tyskland tillfälligt befann sig i allians med. Hitler ansåg att det inte gick att lita på Stalin och misstänkte att Storbritannien satte sitt hopp till Sovjetunionen, men funderingarna låg djupare än så. Redan i Mein Kampf på 1920-talet hade Hitler drömt om tyskt ”livsrum” i Östeuropa och dessa idéer fick förnyad aktualitet 1940. Två saker fick Hitlers tankar att gå i den riktningen, dels finska vinterkriget 1939–40, dels den sovjetiska ockupationen av Baltikum och Bessarabien sommaren 1940.
Vinterkriget avslöjade hur svag och illa ledd Röda armén blivit efter Stalins utrensningar av officerare, medan expansionen i Baltikum och Bessarabien (som redan avtalats i Molotov-Ribbentroppakten) fick Hitler att börja frukta för fortsatt sovjetisk maktutvidgning i Europa, även om det inte existerade något omedelbart hot. I Hitlers tankevärld var det emellertid oförlåtligt att låta en potentiell fiende växa sig starkare istället för att krossa honom när han fortfarande var svag.

Om Tyskland besegrade Storbritannien först skulle Hitler ha de resurser som behövdes för att slåss mot Sovjetunionen och han var därför redo att under en tid ge operation Sjölejon en chans. Först när den planen lades på hyllan växte behovet av att slå till mot Sovjetunionen, enligt den tyske diktatorns sätt att tänka. Med tanke på Röda arméns eländiga skick skulle ett fälttåg mot Sovjetunionen bli en snabb affär på några veckor eller månader, det var Hitler och en del av hans militära medarbetare övertygade om. Därför skulle risken för ett utdraget tvåfrontskrig, som han till varje pris ville undvika, vara obefintlig. Det skulle helt enkelt vara lättare att invadera Sovjetunionen än att gå i land på de brittiska öarna menade både Hitler och hans militära rådgivare. När Sovjetunionen besegrats skulle han åter kunna vända blicken mot Storbritannien.
En invasion av Sovjetunionen analyserades därför i tyska arméns generalstab, men under sommaren och hösten 1940 handlade det enbart om teoretiska studier eftersom Hitler ännu inte ville binda sig.
Ungefär när operation Sjölejon kallnade dök den tredje alternativa strategin upp, vilket hade sitt ursprung i marinledningen och utrikesministeriet. Den var också riktad mot Storbritannien men innebar ett mer indirekt och perifert tillvägagångssätt. Det handlade om att skapa ett alliansblock mellan Italien, Tyskland, Spanien och Vichy-Frankrike för att driva bort britterna från Medelhavet.

Mer konkret gick det ut på att tyska trupper i samarbete med Spanien skulle erövra Gibraltar samt att ge stöd åt en italiensk offensiv från Libyen mot Suezkanalen. Av denna Medelhavsstrategi blev det till en början bara en tumme eftersom Spanien inte ville gå med i kriget, och det gick inte heller att få med Vichy-Frankrike och Italien på samma sida. På senhösten hade Hitler därför blivit så skeptisk mot Medelhavsalternativet att han började återvända till idén han hade kläckt under sommaren – att invadera Sovjetunionen.
Ännu i samband med den sovjetiske utrikesministern Molotovs statsbesök i Berlin i november 1940 var den fortsatta tyska strategin inte fastställd. Men besöket fick vågskålen att definitivt tippa över till det sovjetiska alternativet. Molotov krävde att få öka Sovjetunionens område i Centraleuropa, på Balkan och i Finland, men ett ökat sovjetiskt inflytande i Europa ville Hitler absolut inte se.
I början av december började han leta efter en lämplig plats för ett högkvarter i Ostpreussen nära den framflyttade sovjetiska gränsen och den 18 december satte han på allvar igång planeringen av invasionen av Sovjetunionen med sitt direktiv nummer 21: ”Tyska krigsmakten måste vara redo att krossa Sovjetunionen i ett snabbt fälttåg även före avslutningen av kriget mot England…”

Det oklara läget efter Dunkerque var därmed till ända. På grund av sin natur som hasardspelare och till följd av Italiens agerande drogs Hitler även in i Medelhavsstrategin som han under hösten varit tveksam till. År 1941 skulle Europa få se kriget utvidgat till ett världskrig där segern definitivt gled Hitler ur händerna.
Dunkerque var dock något som han aldrig glömde och när de västallierade ryckt fram till Tysklands västgräns på senhösten 1944 hoppades Führern skapa ett nytt Dunkerque. Brittiska och amerikanska trupper skulle jagas ut i havet genom en ny överraskande offensiv i Ardennerna men tiden hade sprungit ifrån den tyske diktatorn.
Följderna av Dunkerque 1940 fortsatte gnaga hans sinne och ännu i sitt politiska testamente som han dikterade i det brinnande Berlin den 26 februari 1945 anklagade han Churchill för att ha varit osportslig när denne vägrat att sluta fred med honom:

Churchill var helt oförmögen att uppskatta den sportsmannaanda som jag hade visat genom att avstå från att skapa en irreparabel spricka mellan britterna och oss själva. Vi avstod faktiskt från att förinta dem vid Dunkerque. ★

Niclas Sennerteg är journalist och författare.

Hitler gav order om att Norge i april 1940 skulle erövras i ett överraskningsanfall. Det var avgörande för Tyskland att hinna före de allierade till den viktiga hamnen i Narvik. Mot ett passivt norskt försvar, flera tillfälligheter och med mycket tur gick planen i lås.

Text: Michael Tamelander & Niklas Zetterling
Från Militär Historia nr 3/2010

Flera år innan andra världskriget bröt ut satt militärer, ekonomer och politiker i länder som Tyskland, Storbritannien och Frankrike och studerade förutsättningarna för ett storkrig. De försökte bedöma behovet av resurser, inte minst industrikapacitet och råvaror. Till de viktigaste hörde stålindustrin och dess behov av järnmalm. Utan en omfattande stålproduktion skulle krigsmakterna snart få slut på ammunition, krigsfartyg, stridsvagnar, artilleripjäser och nästan allt annat som var nödvändigt för ett storkrig i Europa. De var också väl medvetna om behovet av att kunna transportera råvaror till sina industrier.
Norge var vid denna tid inte någon stor aktör på de ekonomiska världsmarknaderna, men det fanns två omständigheter som innebar att landet tilldrog sig stormakternas intresse. Den viktigaste var transporterna av svensk järnmalm till Tyskland. Den gick under en stor del av året via hamnen i Narvik, dit en järnväg byggts från malmfälten i Lappland eftersom de nordliga svenska hamnarna var isbelagda under vintern. Dessutom behövde Tyskland marinbaser varifrån sjöstridskrafter skulle ha lätt att anfalla brittiska transporter av råvaror och andra importprodukter över Atlanten. Möjligen skulle Norge ha kunnat förbli neutralt om det inte varit så att såväl britter som tyskar var övertygade om att motståndaren ämnade dra in Skandinavien i kriget och därför ville föregå dennes planer.

Under hösten 1939 visade Hitler ringa intresse för Skandinavien. Han fokuserade på det kommande anfallet i Västeuropa, som han ville inleda kort efter fälttåget i Polen. Påstötningar från chefen för den tyska flottan, amiral Raeder, som menade att Tyskland behövde marinbaser i Skandinavien gjorde inget direkt intryck på Führern. Under vintern 1939-40 inträffade dock tre händelser som hade stort inflytande på Hitlers beslut. Den första viktiga händelsen var det sovjetiska
anfallet på Finland i slutet av november 1939. Därmed drogs Norden in i storkriget. Den andra inträffade i januari 1940, då en tysk officer nödlandade i Belgien med en portfölj full med känsliga dokument rörande de tyska anfallsplanerna för Västeuropa. Denna incident, i kombination dels med dåligt väder, dels med behov av tid för förberedelser av armén, kom att leda till att tyskarna sköt upp det planerade anfallet till maj 1940. Slutligen inträffade i februari 1940 den så kallade Altmark-incidenten.

Kistor draperade med naziflaggor bärs i land efter den så kallade Altmark-incidenten.

Det tyska förrådsfartyget Altmark hade stött den tunga kryssaren Admiral Graf Spees operationer i Sydatlanten under 1939. I samband med dessa hade ett antal sjömän från handelsfartyg som kapats av det tyska örlogsfartyget förts över till Altmark. Hon återvände i början av 1940, men britterna fick kännedom om detta och försökte förhindra att Altmark nådde tyska hamnar. Det tyska fartyget sökte undkomma genom att gå in på norskt territorialvatten, men i Jössingfjord bordades hon av sjömän från brittiska jagare som befriade fångarna. Händelsen bidrog till att övertyga Hitler om att Norge var oförmöget att hävda sin neutralitet. Han valde att intensifiera förberedelser för ett anfall på landet.

Den tyska flottan hade studerat förutsättningarna för ett anfall på Norge under en längre tid, men det var först under februari 1940 som en konkret planläggning inleddes. Den utmynnade i en användbar anfallsplan redan den 8 mars. Tanken var att utnyttja överraskningsmomentet och den förmodade norska passiviteten till det yttersta. Genom att erövra de sex viktigaste städerna – Narvik, Trondheim, Bergen, Stavanger, Kristiansand och Oslo, som skulle anfallas från havet och luften – trodde sig tyskarna kunna lamslå den norska motståndsviljan. När de på detta sätt tagit kontrollen över de viktigaste hamnarna och flygfälten skulle det bli mycket svårt för britterna att genomföra effektiva motåtgärder.

Den tyska planen var på flera sätt revolutionerande. Det omedelbara syftet var att lamslå ett land genom ett överraskande, närmast kuppartat, anfall. Likartade exempel i krigshistorien dessförinnan var mycket ovanliga. Dessutom var anfallet mot Norge det första exemplet i historien där tre vapengrenar samverkade i en gemensam operation och där varje komponent var oundgänglig för framgången. Det fanns också en aspekt som kanske inte var så framträdande i själva planläggningen, men som skulle visa sig betydelsefull under den kommande operationen. Under denna skulle det flera gånger visa sig att det tyska luftherraväldet upphävde det brittiska sjöherraväldet, något som också var en milstolpe i krigföringens historia.

Luftwaffes framträdande roll var också ett av de viktigaste skälen till att även Danmark skulle angripas. Vid Ålborg fanns goda flygfält som skulle vara mycket värdefulla för tyskarna om de erövrades snabbt. Arméförband skulle korsa Danmarks sydgräns och snabbast möjligt köra rakt norrut, medan sjöburna förband sändes mot nyckelpunkter på de danska öarna, däribland Köpenhamn.

Överraskningsmomentet var centralt för tyskarnas plan. De förväntade sig att Norge inte skulle ha mobiliserat och att eldberedskapen hos kustartilleriet skulle vara låg. Vidare utgick de från att vitala flygfält, som Fornebu vid Oslo och Sola vid Stavanger, inte hade något försvar av betydelse. Skulle tyskarnas avsikter emellertid bli röjda var risken överhängande att Norge mobiliserade, vilket skulle omintetgöra Tysklands möjligheter att erövra landet. Dessutom var flera av de tyska målen, framför allt Trondheim och Narvik, belägna bortom Luftwaffes räckvidd. Det betydde att den starka brittiska flottan skulle kunna verka obehindrat i de nordliga farvattnen, förutsatt att de allierade i tid blev varse tyskarnas avsikter. Med andra ord var det tyska angreppet, som fått kodnamnet ”Weserübung”, knappast ens att tänka på om inte överraskning uppnåddes. Först när flygbaser erövrats i Norge och tagits i bruk av Luftwaffe skulle tyskarna kunna utmana det brittiska sjöherraväldet i norr.

Flygfältet Fornebu utanför Oslo i april 1940. Bild: Willi Ruge/Bundesarchiv

Tyskarna var emellertid inte ensamma om att smida planer för Skandinavien. Även britter och fransmän kastade sina blickar framför allt mot Narvik och den svenska järnmalmen. De samlade styrkor som skulle transporteras till norra Skandinavien och sätta sig i besittning av Narvik och de lappländska malmfälten. Den första åtgärden var emellertid att man avsåg minera de farvatten som malmfartygen trafikerade på väg från Narvik till Tyskland. På så sätt kom bägge sidor att, ovetande om varandra, påbörja operationer riktade mot Skandinavien.

I början av april samlades tyska armé­förband i hamnar längs Östersjö­kusten och Nordsjökusten. De kom dels från den 3. bergsdivisionen, dels från infanteridivisioner som inte deltagit i Polen. Merparten av enheterna i de sistnämnda var nyligen uppsatta. Soldaterna hade ingen aning om varför de förts till hamnarna. Då man inte ville riskera att röja den kommande operationen hade förbanden inte ens fått någon utbildning eller övning i landstigningsoperationer.
Eftersom avståndet mellan de olika tyska hamnarna och målen varierade stort avseglade inte alla styrkor samma dag.

I stället lämnade de tyska krigsfartygen sina hemmahamnar vid olika tidpunkter och satte efter ett noggrant utarbetat schema kurs mot den norska kusten. Sammanlagt rörde det sig om sex kryssare, 14 jagare samt ett antal transportfartyg och mindre örlogsfartyg. Det mulna vädret ökade chanserna att undgå upptäckt och när väl fartygen nått ett stycke ut på havet informerades armésoldaterna om sitt kommande uppdrag.

Det sades att det skulle bli en lätt operation. Örlogsfartygen skulle segla förbi det oförberedda norska försvaret och debarkera trupperna, som snabbt skulle inta nyckelpunkter som mobiliseringsförråd, sambandsknutpunkter och ministerier. I själva verket var det mer komplicerat än så, framför allt vid inbrytningen i Oslofjorden. Där skulle man först passera ett antal fort i den yttre försvarsgördeln, för att sedan tvingas passera de stora pjäserna vid Oscarsborgs fästning. Med detta gjort skulle örlogsfartygen ankra utanför Oslo och sätta i land soldaterna. Planen vilade tungt på antagandet att norrmännen skulle bli överraskade och handlingsförlamade.

General Nikolaus von Falkenhorst (till vänster) ledde operationen.

Förutom den sjöburna invasionsstyrkan hade tyskarna sina fallskärmssoldater. Luftlandsättningar skulle göras för att erövra flygfälten Sola och Fornebu. Därefter kunde förstärkningar tas in via transportflyg. Få av armésoldaterna informerades om denna del av operation ”Weser­übung”. Men det fanns ytterligare en viktig sak som ingen av dem visste, inte ens de tyska planläggarna – den brittiska flottan hade lättat ankar och satt kurs mot Norge för att genomföra en mineringsoperation.
Kvällen den 8 april 1940 var mörk med ett lätt dis över havet när den styrka som skulle erövra Oslo närmade sig inloppen till fjorden. Ett norskt bevakningsfartyg sänktes vid 23-tiden, men hann få iväg tre varningsraketer. När tyskarna närmade sig de yttre forten på Bolaerne och Rauöy var försvararna därför delvis förvarnade och klockan 00.20 gick flyglarmet i Oslo.

Samtliga tyska försök att tysta forten verkade misslyckas. Antingen kom man vilse när man skulle landsätta soldaterna eller så stötte man på så beslutsamt motstånd att man tvingades backa. Vid marinbasen Horten, norr om forten, lyckades emellertid hälften av den anfallande styrkan, 90 tyska soldater, ta sig i land, trots att deras fartyg kom i strid med nya norska bevakningsfartyg.

Chefen för denna styrka bad under parlamentär helt fräckt att få tala med baskommendant Smith-Johansen, vilken också var befälhavare för samtliga yttre fort. Han bluffade norrmannen att den tyska styrkan var långt större och att Luftwaffe skulle bomba Horten om inte kommendanten omedelbart sträckte vapen. Den senare ringde upp marinstaben i Oslo. I förvirringen uppfattade denna inte att Horten fortfarande var i norska händer, utan trodde att basen redan bombats och mer eller mindre tagits av tyskarna. Marinstaben gav därför Smith-Johansen en order att ge upp basen, vilken den senare i sin tur misstolkade till att gälla hela hans försvarsområde. De häpna tyskarna insåg att inte bara Horten utan också forten inställde stridshandlingarna.

Samtidigt hade huvudstyrkan fortsatt uppför Oslofjorden. I täten gick den tunga kryssaren Blücher, följd av den tunga kryssaren Lützow och deras lättare systerfartyg Emden. De hade beskjutits från forten innan dessa fått order att inställa elden, men dimman och norrmännens förvirring hade skyddat fartygen. Snart närmade de sig emellertid en betydligt farligare punkt. Fästningen vid Oscarsborg, som låg mitt i rännan upp mot Oslo, hade tre 28-centimeterskanoner och ett torpedbatteri.

På Oscarsborg studerade befälhavaren, överste Eriksen, örlogsfartygen som närmade sig i diset. Han var, trots stor tvekan hos några av sina underlydande, fast besluten att skjuta. När rapporter kommit in om att batterierna i söder befann sig i strid hade Eriksen bemannat pjäserna med de få män han hade till sitt förfogande. Att ladda om skulle inte vara möjligt, för detta behövdes kompletta besättningar. Det kunde bara bli tal om två skott, men när dessa avlossades på kort avstånd klockan 04.21 blev det två fullträffar. Blücher blev genast manöveroduglig. Bränder lyste upp fartyget och blandades med mynningsflammor från fler, mindre batterier runt Oslo. Kryssaren hade besvarat elden och när det inte längre sköts från Oscarsborg trodde man för ett ögonblick att operationen kunde fortsätta bara Blücher återfick styrförmågan.

Den tyska tunga kryssaren Blücher brinner i Oslofjorden efter två torpedträffar. Fotot är taget från fästningen Oscarsborg

Men snart var fartyget inom skotthåll från torpedbatteriet på norra Kaholmen. Två nya explosioner överröstade dånet från artilleriet i Oslofjorden, följt strax därpå av en smäll högre än alla andra när en ammunitionsdurk sprang i luften. Blücher kastade ankar utanför Askholmarna. Två timmar senare kantrade hon och sjönk. Fartyget tog cirka 1 000 av sina 2 400 man med sig i det iskalla vattnet. Resten av besättningen och de ombordvarande armésoldaterna lyckades rädda sig i land. De kvarvarande örlogsfartygen hade redan vänt och seglat söderut. Det sjöburna anfallet mot Oslo hade misslyckats och hoppet stod nu till fallskärmsjägarna som skulle anfalla Fornebu.

Medan dramat vid Oscarsborg utspelat sig hade natten ersatts av morgonen. De sju norska Gladiatorjaktplan som fanns på Fornebu fick order att starta. Piloterna, som samma morgon sett fram emot en lugn dag i fred, befann sig plötsligt i strid med 80 tyska bomb- och jaktplan. De sköt sannolikt ned tre tyskar, men ett av planen tvingades kraschlanda med piloten skadad. Två andra landade på Fornebu, där de sköts i brand av tyska jaktplan. Resten fick order att landa på andra flygfält.

Snart närmade sig de tyska soldater som skulle ta flygfältet. Enligt planen skulle tyska jaktplan bereda väg för bomb- och transportplanen med fallskärmsjägare som skulle landa vid Fornebu. När sedan flygfältet var intaget, skulle både flygburna förstärkningar och de tyska jaktplanen landa på flygfältet. Det blev inte så. Transportplanen med jägarna hade återkallats på grund av vädret. Order att även kalla tillbaka förstärkningarna gjordes, men signalen blev missförstådd, så dessa transportplan fortsatte mot målet. När de kom fram kunde de inte se den signal som sade att fältet var erövrat och började cirkla ovanför.

Erövringen av Oslo såg ut att ha misslyckats helt, men nu hade tyskarna åter en gnutta tur. Jaktplanen hade i det närmaste slut på bränsle och hellre än att kraschlanda i terrängen, tog piloterna chansen att landa på Fornebu trots beskjutningen. När transportpiloterna såg detta antog de att fallskärmsjägarna faktiskt tagit Fornebu – de brinnande vraken efter Gladiatorerna tycktes bekräfta strider – och landade de också. Tyskarna led avsevärda förluster i den strid som följde, men snart hade norrmännen slut på ammunitionen och flygfältet var i tyska händer.

Även om Fornebu var säkrat låg resultatet av operationen mot Oslo emellertid ännu i vågskålen. Om norrmännen fått tid att samla sina trupper i huvudstaden och snabbt begett sig till flygfältet, skulle de fåtaliga tyskarna där troligtvis besegrats. Men återigen log Fru Fortuna mot angriparna. I Oslo befann sig två kompanier ur konungens garde som var insatsberedda, samt ett tredje som nyligen avrustats.
Om de två första satts in mot Fornebu direkt skulle de ha kunnat återta fältet. Ett av dessa skickades emellertid i bussar för att ta hand om de tyska soldater som tagit sig i land från Blücher och när man en stund senare insåg att tyskarna landsatt trupper på Fornebu fanns ingen transport för det kompani som var kvar i huvudstaden. I all hast försökte man ordna nya fordon.

Tunga kryssaren Admiral Hipper transporterade de soldater som ockuperade Trondheim. Bild: Eitel Lange/Bundesarchiv

De övriga delarna av operation ”Weserübung” gick bättre för tyskarna än det gjorde vid Oslo. Trots att brittiska flottstyrkor befann sig i området för att genomföra mineringarna, var det endast vid några få tillfällen som de två sidorna stötte ihop. Luftlandsättningen vid Sola vid Stavanger hade lyckats och vid Bergen kunde staden intas efter en kort strid mot kustbatterierna. Den styrka som gick mot Trondheim fick kontakt med Royal Navy och sänkte en brittisk jagare innan man, med kryssaren Admiral Hipper skadad, gick in i Trondheimsfjorden. Endast ett av kustbatterierna öppnade eld och detta tystnade snart när strömförsörjningen till strålkastarna bröts av ett turskott från Admiral Hipper. Befälhavaren i Trondheim bestämde sig för att inte göra motstånd då signalerna från Oslo var otydliga och han bedömde att det förelåg risk för flyganfall.

Även Kristiansand och Egersund togs och längst upp i norr, vid Narvik, kunde tyskarna ta sig i land och erövra staden. I det sista fallet skedde det emellertid inte utan allvarliga norska förluster. De två pansarskeppen som låg i hamnen valde att ta strid. Bägge sänktes och 270 norska sjömän omkom. Även om Narvik kapitulerat undkom dock enstaka norska enheter och de skulle senare bli de första att börja bjuda motstånd i norra Norge.

I Oslo hade försvaret vid Oscarsborg gett regeringen tid att bestämma handlingsalternativ. Det beslöts att kampen skulle fortsätta och att regeringen och kungafamiljen skulle lämna huvudstaden. Vid sjutiden på morgonen lämnade de Oslo för att via tåg bege sig till Hamar. Samtidigt försökte tyskarna sig på en kupp av samma slag som gett dem marinbasen Horten. Föregångna av två lastbilar med uppsutten trupp marscherade 600 tyska soldater vid två-tiden mot Oslo från flygfältet. I denna timme hade även det andra norska gardeskompaniet satt sig i rörelse, men i stället för att köra mot Fornebu direkt valde dess chef att närma sig via avvägar. En ny möjlighet att stoppa tyskarna gick förlorad, eftersom de närmade sig på den stora vägen. Tyskarna marscherade in i huvudstadens centrum. De var inte speciellt många, men ingen hade möjlighet att räkna. Oslo hade fallit.

När det stod klart att kungafamiljen och regeringen begivit sig till Hamar försökte tyskarna fånga dem. Den tyske flygattachén i Oslo, kaptenen Eberhard Spiller, samlade 100 fallskärmssoldater ur det förband som skulle ha hoppat över Fornebu och rekvirerade i all hast ett antal fordon. I dessa satte man fart mot Hamar. Samtidigt hade regeringen samlats på nytt under eftermiddagen. Att situationen var kritisk undgick ingen. Huvudstaden var i tyska händer, så också Trondheim, Bergen och Narvik. Danmark hade redan kapitulerat. Kontakten med norska styrkor som befann sig på andra platser var minst sagt bristfällig. Mötet avbröts abrupt av nyheten om att tyska styrkor var på väg mot Hamar.

I all hast bröt man upp och fortsatte flykten till Elverum. Där fortsatte samtalen om vad som bäst borde göras. Man enades om att motståndet måste fortsätta. Därefter var det dags att bege sig till Nybergssund vid svenska gränsen, för mörkret hade fallit och tyskarna närmade sig nu Elverum.

I avsikt att stoppa dem hade man ett kompani gardesrekryter samt 20 officerare och underofficerare. Detta förstärktes med ett antal män ur lokala skytteklubben samt medlemmarna i en gasövningskurs. De som inte hållit i ett gevär tidigare fick en kurs på tio minuter. Sedan placerade man ut försvaret på ömse sidor av vägen. Norrmännens starkaste kort var två vattenkylda kulsprutor. Med denna styrka skulle man hejda 100 välutbildade tyska fallskärmssoldater, utrustade med kulsprutor, kpistar och handgranater.

Bakhållet fungerade inte. Innan tyskarna nådde upp till den barrikad man placerat över vägen, anlände ett antal civila fordon som övergavs på vägen. När Spiller väl dök upp stannade de så långt ifrån positionen att kulsprutorna inte hade skottfält och striden inleddes på ett längre avstånd än vad som varit tänkt. Norrmännen drog sig i oordning tillbaka till Midtskogsgården, där man slutligen kunde skjuta med kulsprutorna. En förvirrad strid pågick i natten och tyskarna tvingade norrmännen allt längre bakåt.
Så avtog eldgivningen. En lada hade börjat brinna och några tyskar sprang dit för att släppa ut djuren. Enstaka skott fortsatte att falla, men snart insåg försvararna att tyskarna drog sig tillbaka. Nio norrmän hade skadats.
På den tyska sidan hade ett underbefäl dödats och kapten Spiller själv sårats så allvarligt att han skulle dö några dagar senare. Det hade inte varit något större slag vid Midt­skogen, men tyskarna hade stoppats. Regeringen och kunga­familjen kunde räddas och striden för Norge fortsätta, först i landets norra delar, sedan från England.

Tyskarna hade förväntat sig att inget nämnvärt motstånd skulle fortsätta i Norge efter invasionsdygnet. De hade räknat fel och redan striderna den 9 april visade att de lyckats endast tack vare en stor portion tur och många tillfälligheter. Tyskarna hade emellertid också visat att de var snabba att utnyttja de tillfällen som dök upp, något som skulle visa sig vara en stor fördel för dem under de strider som kom att äga rum i Norge under de kommande två månaderna. I all hast improviserade de fram en fungerande operation ur något som hade kunnat sluta i fiasko. Anfallet mot Danmark gick däremot enligt plan och tyskarna kunde på några timmar ta kontrollen över sin nordliga granne.

I London och Paris mottogs rapporterna om tyska angrepp mot Norge med förvåning och misstro. Gradvis fattades dock beslut som innebar att undsättningsstyrkor skulle sändas till Norge för att stödja landet i dess kamp mot angriparna. Det skulle emellertid dröja åtskilliga dygn innan hjälpen kom. Ingen visste det ännu, men den skulle dessutom vara förgäves. Förvisso återerövrades Narvik i slutet av maj 1940, men händelser på andra platser i världen fick de västallierade att sedan dra sig ur. Norge skulle vara ockuperat fram till 1945. ★

Michael Tamelander och Niklas Zetterling är militärhistoriker och författare.

BOKTIPS ★ Den nionde april (2004) av Michael Tamelander och Niklas Zetterling ★ The Doomed Expedition – The Campaign in Norway (1989) av Jack Adams.

Den amerikanska marinkåren utkämpade i februari 1945 oerhört blodiga strider på en liten japansk vulkanö.

Text: Niclas Sennerteg
Från Militär Historia nr 2/2009

Den japanska ön Iwo Jima heter i dag Ioto.

Under andra världskriget kämpade marinkåren huvudsakligen i Stilla havet, som de allierade ledarna länge betraktade som en sekundär krigsskådeplats i jämförelse med Europa.
Marinkårssoldater deltog i de flesta landstigningsoperationer på öar som besatts av japanska trupper, men ingenstans blev marinkårens förluster relativt sett så blodiga som på Iwo Jima.

Iwo Jima, cirka 1 200 kilometer sydöst om den japanska huvudön Honshu, ingår i ögruppen Vulkanöarna och har tillhört Japan sedan slutet av 1800-talet. Ön heter egentligen Ioto (”Svavelön”), men japanska flottan missförstod tran­skriberingen av namnet, som därefter fick bli Iwo Jima. I dag heter ön emellertid åter officiellt Ioto.
Våren 1944 började japansk militär befästa ön för att hindra en amerikansk landstigning. Om Vulkanöarna gick förlorade till amerikanerna skulle det innebära ytterligare flygbaser från vilka fienden kunde anfalla Japan.

När en amerikansk invasionsflotta slutligen dök upp i mitten av februari 1945 var de cirka 21 000 japanska försvararna väl förberedda. Ända sedan sommaren 1944 hade den japanske befälhavaren, generallöjtnant Tadamichi Kuribayashi, utarbetat ett sinnrikt försvarssystem med välbefästa stödjepunkter som var sammankopplade. Han hade frångått den rådande japanska doktrinen att förlägga allt försvar på stranden (där det amerikanska skeppsartilleriet kunde förinta det) och istället organiserat försvaret på djupet. Den slocknade vulkanen Suribashi i öns södra ände hade han förvandlat till något som liknade en schweizerost med försvarsverk och artilleriställningar dolda bakom tjocka ståldörrar.

Den 19 februari landsteg de första amerikanska marinkårssoldaterna på ön efter ett mördande bombardemang av skeppsartilleri och bombflyg. När alla trupper så småningom kommit i land skulle cirka 70 000 soldater ur 3., 4. och 5. marinkårsdivisionerna finnas på ön.
När första anfallsvågen kommit i land möttes de bara av kratrar och en kompakt tystnad, vilket fick dem att tro att det inledande bombarde­manget hade utplånat de flesta för­svararna. Snart vaknade emellertid den japanska garnisonen till liv och tog anfallarna med fullständig överraskning.

Amerikanerna drabbades av mycket svåra förluster när de fångades i öppen terräng. Den lösa vulkansanden lämpade sig inte att gräva skyddsgropar i och det fanns nästan ingen växtlighet som skyddade för insyn.
Marinkårssoldaterna nötte sig dock sakta fram under extremt hårda strider och lyckades efter fem dagar skära av berget Suribashi från resten av ön. Eftersom vanliga eldhandvapen var verkningslösa mot de väl förskansade japanerna fick marinkårssoldaterna främst lita till eldkastare och granater för att rensa bunkrar, tunnlar och värn.

Iwo Jima, februari 1945. Nyligen landsatta marinkårssoldater tar skydd mot japansk automateld bakom en vall av vulkansand.

En dyrköpt läxa för amerikanerna var upptäckten att försvarsverken var förbundna med varandra genom ett nätverk av underjordiska tunnlar. Det medförde att bunkrar som en gång rensats från fiender plötsligt blev aktiva försvarsnästen igen när amerikanerna minst anade det.

General Kuribayashi sparade sina trupper och undvek så länge som möjligt att sätta in dem i de brukliga självmordsanfallen. Hans plan var att bjuda ett så segt motstånd som möjligt och tillfoga amerikanerna så stora förluster han kunde för att avskräcka dem från att landstiga på de japanska huvudöarna.
Striderna fortsatte därför att vara synnerligen hårda och övergick inte sällan till närstrider man mot man.

Efter att motståndet hade brutits på Suribashi övergick amerikanerna till att krossa japanerna på norra delen av ön, där försvarsverken var lika besvärliga att slå ut som de varit i själva berget. När den sista motståndsfickan slutligen utplånats den 21 mars 1945, mer än en månad efter landstigningen, var nästan alla i den japanska garnisonen döda.

Av 22 786 japanska soldater hade 21 703 stupat i striderna eller begått rituellt självmord. Bland de döda fanns även general Kuribayashi och hans närmaste officerare.
Amerikanerna förlorade 27 909 soldater, varav 6 825 stupade. Detta var till exempel mer än det totala antalet allierade förluster på D-dagen 6 juni 1944. Slaget om Iwo Jima var enda gången då marin­kåren led större förluster än japanerna (även om de flesta japanerna var döda). Några civila förluster förekom inte eftersom den lilla lokalbefolkningen hade evakuerats innan striderna utbröt.

Endast 216 japaner kunde tas tillfånga. Här och där på ön fortsatte dock japanska soldater att hålla sig gömda efter att striderna upphört och de sista två gav upp först 1951. ★

Under andra världskriget mätte fartyg som det brittiska HMS Hood och tyska Bismarck sina krafter i Atlanten. Även om hangar­fartygen gjorde detta vapensystem för­åldrat redan i krigets slut­skede använde USA moderni­serade slag­skepp mot mål i Irak så sent som 1991.

Text: Niklas Zetterling
Från Militär Historia nr 1/2010

Sommardagen den 21 juni 1919 hade världen haft drygt ett halvår på sig att hämta andan från det förödande krig som härjat under drygt fyra år, sedan utbrottet i augusti 1914. Som en följd av nederlaget hade den tyska högsjöflottan, Hochseeflotte internerats i brittiska Grand Fleets huvudbas, Scapa Flow på Orkneyöarna. Detta var ett uttryck för den oerhört stora vikt britterna lade vid herraväldet över haven. Det var också en följd av den marina kapprustning som under decenniet före 1914 hade lett till en tilltagande misstro mellan Storbritannien och Tysk­land, vilket var en orsak till att britterna ställde sig på samma sida som Frankrike 1914.

Den tyska flottan hade i oktober 1918 fått order att gå till havs för ett sista stort slag mot den numerärt överlägsna brittiska flottan – en ”ärofull undergång” – men ett myteri bland matroserna förhindrade detta och blev till en länk i en kedja av händelser som resulterade i det tyska kejsardömets fall. Istället fick de tyska krigsfartygen och deras besättningar utstå nesan att ankra i Scapa Flow där de förblev under överinseende av den forna fienden fram till den 21 juni 1919.
Denna dag inträffade emellertid något dramatiskt. På order av konteramiral Ludwig von Reuter, som hade tagit på sig det föga ärofulla uppdraget att föra fartygen till Scapa Flow, borrade de tyska besättningsmännen sina fartyg i sank.

Första världskrigets marina kraftmätning hade kretsat kring slagfartygen, men det hade förvånansvärt sällan kommit till drabbning mellan sjöstyrkor bestående av de tunga örlogsfartygen. Det viktigaste undantaget var Skagerrakslaget 1916, men det resulterade inte i något entydigt avgörande. En grundläggande orsak var den ekonomiska obalansen. Slagskepp och slagkryssare var oerhört dyra vapensystem och kunde därmed endast produceras i nämnvärda antal länder med stark ekonomi och möjlighet att avdela en stor del av resurserna till produktion av tunga örlogsfartyg. Tyskland hade visserligen en stark industri, men dess flotta kunde inte räkna med att större delen av resurserna avsattes för sjöstridskrafter.

När Tyskland efter Versaillesfreden förbjöds inneha slagfartyg framstod bataljer mellan slagfartyg på Atlanten eller dess randhav som föga sannolika under överskådlig tid. I Stilla havsområdet var däremot risken större och en marin kapprustning hotade. För att stävja denna oroväckande utveckling samlades de marina stormakterna – USA, Japan, Storbritannien, Frankrike och Italien – i Washington 1921 för att förhandla fram rustningsbegränsningar. Detta mål uppnåddes och under
ett drygt decennium fick varven runt om i världen mycket få beställningar av tunga örlogsfartyg. När Hitler tog makten i Tyskland 1933 tog utvecklingen emellertid en ny vändning.

Två mindre slagskepp, Scharnhorst och Gneisenau, påbörjades 1934, men det var till de efterföljande Bismarck och Tirpitz som förhoppningarna främst knöts. När Bismarck stod klar för operationer på Atlanten våren 1941 var hon det mest imponerande slagskeppet som dittills stävat på haven. Bepansring, bestyckning, fartresurser, eldledning och torpedskydd höll mycket hög standard.
Likt alla vapensystem var det naturligtvis en kompromiss, där en balans mellan olika egenskaper eftersträvats för att passa det tilltänkta operativa syftet. I det tyska fallet var avsikten att använda slagskeppen för anfall mot brittiska konvojer.

Den brittiska slagkryssaren HMS Hood sänktes i maj 1941 av Bismarck. Av besättningen på 1477 man överlevde endast tre.

Tidigare erfarenheter hade visat att britterna ibland skyddade konvojer med slagskepp, vilket avskräckt tyskarna från att attackera dem. Bismarck ansågs dock vara så pass kraftfull att även brittiska konvojer eskorterade av slagskepp skulle kunna anfallas. Trots det instruerades amiral Lütjens, som skulle föra befälet under den första operation Bismarck skulle delta i, att agera försiktigt med Bismarck och den splitter nya tunga kryssaren Prinz Eugen under operationen, som fick namnet Rheinübung.
Orsaken var enkel. Även om Bismarck var ett mycket slagkraftigt fartyg var hon ingalunda osårbar och vid operationer långt ute på Atlanten skulle hon behöva slinka förbi de brittiska öarna innan hon kunde nå hamn för att genomgå eventuella reparationer. Dessutom var inte de brittiska örlogsfartygen målet för den tyska krigföringen, utan handelsfartygen.

Redan då Bismarck och Prinz Eugen seglade genom Kattegatt, den 20 maj 1941, siktades fartygen av svenskt flyg och informationen läckte snart till britterna. Ett av de viktigaste fundamenten för operation Rheinübung – överraskning – hade därmed underminerats redan på ett tidigt skede. Trots att tyskarna hade skäl att misstänka att sekretessen röjts fortsatte operationen. Mycket riktigt beslöt befälhavaren för brittiska Home Fleet, amiral John Tovey, att sända slagstyrkor för att möta tyskarna. Först att avsegla var slagkryssaren Hood och slagskeppet Prince of Wales, senare följde Tovey själv ombord på slagskeppet King George V, tillsammans med slagkryssaren Repulse.

Lütjens valde att segla i en båge norr om Island för att nå fram till konvojrutterna på Atlanten. Denna kurs ledde till att han kom nära nog på kontrakurs med Hood och Prince of Wales i Danmarkssundet. När Lütjens siktade det brittiska förbandet blev han villrådig. Skulle han ta strid eller inte? Först när britterna hade öppnat eld bestämde han sig och gav order att besvara elden. Nästan omgående fick de tyska artilleristerna elden att ligga rätt. Efter några få minuter slog en granat från Bismarck igenom Hoods pansar och fick en ammunitionsdurk att explodera. Endast tre man ur slagkryssarens besättning överlevde fartygets plötsliga undergång. Tyskarna vilade inte på lagrarna, utan skiftade omgående elden till Prince of Wales, som träffades flera gånger och tvingades dra sig ur strid.

Överlevande tyska sjömän från den av britterna sänkta Bismarck räddas ombord HMS Dorsetshire.

Trots den lysande segern hade den tyska planen i praktiken omintetgjorts. Bismarck hade skadats. Visserligen inte allvarligt, men det var ändå tillrådligast att avbryta operationen och sätta kurs mot en lämplig hamn.
I detta skede visade sig faran med att försöka passera brittiska baser och sjöstyrkor på väg tillbaka till hamnar på kontinenten. Under färden mot S:t Nazaire träffades Bismarcks roder av en torped, vilket gjorde henne manöver­oduglig och därmed till ett lätt byte för britterna. Större delen av hennes besättning dog då hon sänktes den 27 maj.

Utan tvekan hade britterna en stor portion tur under operation Rheinübung, men det fanns flera andra omständigheter som talade emot den tyska sjökrigföringen. Även om Bismarck var en slagkraftig konstruktion var det koncept hon skulle passa in i behäftat med allvarliga brister. För att finna konvojerna krävdes god förmåga att avspana stora havsområden, men samtidigt var det nödvändigt för de tyska krigsfartygen att undgå upptäckt.
I praktiken krävde alltså det tyska sjökrigskonceptet att Tyskland hade god förmåga att spana över Atlanten, medan Storbritannien inte hade det, och dessutom saknade förmåga att på ett bra sätt övervaka sjölederna till Atlanten.

Detta var inte realistiskt med tanke på de geografiska förutsättningarna, som medgav betydligt bättre baser för brittiska stridskrafter. Därtill gick teknikutvecklingen i en riktning som talade emot konceptet. Tillkomsten av radar, spaningsflyg med lång räckvidd, samt ökningen av antalet hangarfartyg ökade risken för att de tyska fartygen upptäcktes på Atlanten eller på väg dit. Slutligen fanns en annan begränsning för tyskarna. Sjökrigföring kräver tillfredsställande tillgång på brännolja, men tyskarna hade stor brist på denna vitala vara. Det krigföringskoncept som de tyska slagskeppen skulle ingå i hade i praktiken ingen möjlighet att lyckas och än värre blev naturligtvis situationen för Tyskland när USA gick med i kriget.

Washingtonfördraget medgav britterna att färdigställa två slagskepp av Nelson-klass, vilka blev de enda två nya slagskepp som togs i tjänst under 1920-talet. De var visserligen kraftigt bestyckade, men de var inte mycket snabbare än de slagskepp som dominerat under första världskriget, vilket skulle visa sig vara en allvarlig operativ begränsning. De brittiska varven kom emellertid att få beställningar som innebar moderniseringar av de kanske bästa slagfartygen från första världskriget, nämligen Queen Elizabeth-klassen. Dessa ansträngningar kunde dock inte tillfredsställa den brittiska flottans önskemål om fullt moderna slagskepp när krigsmolnen tornade upp sig vid mitten av 1930-talet. En helt ny klass, kallad King George V-klassen efter det fartyg som först färdigställdes, beställdes. Totalt skulle fem sådana tas i tjänst (King George V, Prince of Wales, Duke of York, Anson och Howe). De var något mindre än tyskarnas Bismarck och svagare i fråga om bestyckning, bepansring, fart och aktionsradie.
Dessa tillkortakommanden blev tydliga när King George V och Prince of Wales deltog i jakten på Bismarck, men de brittiska slagskeppen användes inom ramen för ett mer realistiskt strategiskt koncept. Detta, tillsammans med en rejäl dos tur, innebar att jakten slutade på ett för britterna lyckosamt sätt.

Det fanns emellertid sprickor även i den brittiska mari­tima strategin. Det allvarligaste problemet var omfattningen av det brittiska imperiet, vilket innebar att sjöstyrkor behövdes på många håll. Sommaren 1941 hade detta ännu inte nått sin kulmen, men i och med den allt hotfullare situationen i Ostasien ställdes detta på sin spets. För att stävja hotet från Japan ville Churchill sända en stark marin stridsgrupp till Singapore, men marinledningen ställde sig tveksam.

Förlusten av HMS Repulse och HMS Prince of Wales. Bilden har tagits från ett japanskt torpedflyg. HMS Repulse, som syns i bildens nederkant, har precis träffats av en bomb. Flera missar syns i vattnet omkring henne.

Den brittiske premiärministern fick emellertid sin vilja igenom och i början av december anlöpte Prince of Wales och den äldre slagkryssaren Repulse Singapore. Ett hangar­fartyg, HMS Indomitable, skulle egentligen ha ingått i eskadern, men hon skadades i en grundstötning och måste utgå.
När japanska styrkor anföll Malackahalvön den 8 decem­ber beslöt britterna att sända sina slagfartyg till området norr om Singapore, för att anfalla japanska styrkor som landsattes på Malackas östkust. Sökandet efter dessa var emellertid resultatlöst och vad värre var, de två brittiska fartygen upptäcktes av en japansk ubåt, som inom kort rapporterade observationen. Japanskt landbaserat flyg sändes för att angripa den brittiska eskadern.

Britterna saknade flygskydd och situationen förvärrades av att radarn på Prince of Wales inte fungerade som den skulle. Den japanska flygstyrkan bestod av både bombplan och torpedplan. Det var de sistnämnda som visade sig effektivast. Repulse träffades av åtminstone två torpeder och sjönk klockan 12.23 den 10 december. Anfallen riktades även mot den moderna Prince of Wales, som träffades av fyra torpeder och sjönk en knapp timme senare.

När Prince of Wales gick till botten var det första gången ett modernt slagskepp som manövrerade fritt till havs sänktes av flygstridskrafter. Britterna hade inte varit helt omedvetna om hotet från luften eftersom de hade avsett att inkludera ett hangarfartyg i sjöstyrkan. Emellertid hade flygplan tidigare bara lyckats skada moderna slagskepp, inte sänka dem, vilket kan ha bidragit till att britterna underskattat hotet från luften.

Förlusten av de två slagfartygen kom som en kalldusch för Churchill. Händelsen visade att flygskydd var av stor vikt, men kanske framför allt tydliggjorde den att de brittiska åtagandena runt om i världen var mer omfattande än vad landets militära resurser mäktade med.
Efter förlusten av eskadern baserad i Singapore kom endast smärre brittiska sjöstridskrafter att sändas till Ostasien de närmaste åren. Den brittiska flottan behövde koncentrera sina resurser, vilket inbegrep slagskeppen, till framför allt Nordatlanten men även Medelhavet.

Fram till december 1941 hade andra världskriget främst varit en europeisk angelägenhet, men i och med angreppet på Pearl Harbor tre dagar innan Prince of Wales och Repulse sänktes kom kriget att bli globalt. Anfallet mot Pearl Harbor genomfördes av hangarfartygsbaserat flyg, vilket inte var förvånande med tanke på att Japan satsat förhållandevis mycket på hangarfartyg. Slagskeppen hade trots det en framträdande roll i den japanska flottan. Visserligen hade Washingtonfördraget satt stopp för produktion av nya slagskepp – och därmed bidragit till att resurser överfördes till hangarfartygsproduktion – men när dylika hinder inte längre påverkade under 1930-talet började den japanska flottan projektera en serie gigantiska slagskepp.
Betydande resurser lades också på modernisering av de japanska slagskepp som härstammade från första världskriget, men de militära förhoppningarna sattes framför allt till de nya fartygen av Yamato-klass. Med ett deplacement som väl översteg 60 000 ton var de betydligt större än några andra slagskepp som kom att tjänstgöra under andra världskriget. De gavs en huvudbestyckning om nio 46 centimeters kanoner. Syftet var att de skulle kunna sänka sina motståndare redan på stort avstånd.

Ironiskt nog låg den japanska flottan i framkant vad gällde utvecklingen av det vapensystem som skulle komma att ta över efter slagskeppen som havsviddernas dominant. De sex hangarfartyg som anföll Pearl Harbor var en osedvanligt kraftfull slagstyrka, där de välutbildade piloterna var en mycket viktig komponent. Alla var dock ännu inte övertygade om detta, och de två jättelika slagskeppen Yamato och Musashi skulle bli färdiga för operationer efter anfallet på Pearl Harbour, där endast äldre amerikanska slagskepp hade förstörts eller skadats.

De stora japanska slagskeppens historia är på flera sätt symptomatisk för slagskeppserans slut. Yamato var flaggskepp under slaget vid Midway i början av juni 1942, men kom inte i strid. Systerfartyget Musashi blev operativt senare under 1942. Arbetet på det tredje fartyget i serien ­– Shinano – hade ännu inte kommit lika långt och det beslöts att hon istället skulle färdigställas som hangarfartyg.

Det japanska slagskeppet Yamato attackeras av amerikanskt bombflyg under slaget vid Leytebukten, oktober 1944.

Under 1942 och 1943 träffades både Musashi och Yamato vid varsitt tillfälle av torpeder avfyrade från amerikanska ubåtar, men i övrigt blev de inte indragna i några stridshändelser. Sommaren 1944 eskorterade Yamato hangarfartyg under slaget i Filippinska sjön, där hon endast öppnade eld vid ett tillfälle – mot japanska flygplan. De två giganterna spelade en mer framträdande roll i slaget vid Leyte, som är ett samlingsnamn för flera betydande sjöslag som utkämpades kring Filippinerna i slutet av oktober 1944.

Både Yamato och Musashi ingick i huvudstyrkan som skulle tränga igenom San Bernardino-sundet i mellersta Filippinerna och angripa amerikanska landsättningar. De upptäcktes av amerikanska ubåtar och anfölls av hangarfartygsbaserat flyg. Yamato träffades av tre bomber, men kunde ändå fortsätta operationen. Musashi drabbades betydligt hårdare. Inte mindre än 17 torpeder och 19 bomber träffade henne, vilket ledde till att hon sjönk. Trots detta fortsatte den japanska styrkan genom sundet och kom i strid med amerikanska sjöstyrkor vid Samar, men vände snart tillbaka utan att ha åstadkommit något betydande resultat.

Likt Tyskland hämmades Japan av en allvarlig brist på brännolja, vilket innebar att de tunga örlogsfartygen tvingades förbli i hamn en stor del av tiden. Situationen blev än mer desperat 1945. När amerikanska styrkor landsteg på Okinawa sändes Yamato för att bekämpa landstigningsstyrkorna, men hon medförde bara brännolja nog för att ta sig dit och inte hem igen. I slutänden spelade det inte så stor roll. Det japanska slagskeppet utsattes för anfall av ett mycket stort antal flygplan och sjönk efter åtskilliga bomb- och torpedträffar. Yamato blev därmed det sista slagskeppet som sänktes under operationer till havs.

Det amerikanska slagskeppet USS Iowa avfyrar en bredsida med sina 40,6 cm-kanoner. Tryckvågen syns tydligt i vattenytan. Flygfoto från 1984.

På flera sätt liknar den amerikanska utvecklingen den japanska flottans process. Washingtonfördraget innebar ett stopp för nyproduktion av slagskepp, men under andra halvan av 1930-talet inleddes ett omfattande slagskeppsprogram. Likt Japan hade också USA arbetat med utvecklingen av hangarfartyg.  Det fanns emellertid också några avgörande skillnader. Den amerikanska varvskapaciteten var långt större än den japanska, vilket naturligtvis innebar att USA skulle kunna producera långt fler fartyg än Japan om sådana beslut fattades. Därtill hade USA god tillgång på brännolja, vilket medgav stor frihet att sätta in de fartyg som varven producerade.

De största slagskeppen som byggdes vid amerikanska varv var de fyra fartygen i Iowa-klassen. Dessa blev de sista amerikanska slagskeppen, och de kom även att delta i flera av krigen efter 1945. Först 1943 togs Iowa i tjänst och vid denna tidpunkt hade hangarfartygen definitivt tagit över rollen som den viktigaste fartygstypen i de storskaliga sjöoperationerna i Stilla havet. Iowa och hennes efterföljande systerfartyg kom därför i stor utsträckning att användas till eskort av hangarfartyg. För denna roll var de mer lämpade än de japanska Yamato-fartygen, tack vare högre fart samt bättre luftvärn och radar.

En annan roll som de amerikanska slagfartygen tilldelades var bombardemang av landstigningsstränder. Inledningsvis tjänstgjorde emellertid Iowa i Atlanten, bland annat genom att föra president Roosevelt till Casablanca för att denne skulle kunna fortsätta till Tehe­ran för en konferens med Stalin och Churchill hösten 1943.

I januari 1944 seglade Iowa genom Panamakanalen för att delta i flera operationer tillsammans med hangarfartyg. Hon besköt även mål på land för att stödja amerikanska arméstridskrafter. Under slaget vid Leyte tillhörde Iowa den snabba hangarfartygsstyrkan, vars flygplan anfallit Yamato och sänkt Musashi. Chefen för den amerikanska styrkan, amiral Halsey, förleddes av optimistiska rapporter att tro att den japanska styrkan som anföll rakt österifrån hade blivit slagen i grunden. Han gav därför order att sätta en nordlig kurs och anfalla en annan japansk styrka.

Precis innan Iowa kom nära nog för att kunna öppna eld mottogs alarmerande rapporter. Den japanska styrka som man trott var slagen hade anfallit den amerikanska enhet som stödde landstigningen vid Leyte. Iowa och de andra fartygen kring henne fick order att göra helt om, men när de nådde fram till det hotade området hade japanerna redan seglat därifrån. Iowa lades in på varv i början av januari 1945 efter att ha fått skador i samband med en storm. Man passade då på att förbättra radar- och eldledningssystemen. Under april månad deltog hon i operationerna vid Okinawa. Därefter följde flera uppdrag där Iowa bekämpade mål på det japanska fastlandet. När Japan till slut kapitulerade spelade Iowa och hennes systerfartyg Missouri en framträdande roll. De seglade in i Tokyobukten, där den japanska kapitulationen undertecknades ombord på Missouri.

Tokyobukten den 2 december 1945. En japansk delegation undertecknar en villkorslös kapitulation ombord på USS Missouris däck. Längst fram i hög hatt ses Japans utrikesminister Mamoru Shigemitsu, intill honom försvarsministern Yoshijiro Umezu.

Vid tiden för andra världskrigets utbrott närde många uppfattningen att slagskeppen skulle fälla avgörandet till havs. Så blev inte fallet och orsakerna till detta framträdde egentligen långt före 1939. Grundproblemet var att de allt större och kraftfullare slagfartygen blev allt dyrare. Därtill var deras konstruktion huvudsakligen sådan att de lämpade sig för att kämpa mot sina likar. Sjökriget handlade emellertid främst om transportleder.

Visst kunde slagskeppen angripa sådana, men de var inte optimerade för det. Andra vapensystem var bättre lämpade och kostade mindre. Det har anförts att slagskeppen blev föråldrade på grund av att de var sårbara för nya stridsmedel, men andra fartygstyper var än mer sårbara men för den skull inte föråldrade.

Hangarfartygen hade tre stora fördelar framför slagskeppen. Flygplanen medgav en betydligt större spaningsförmåga, och flyg hade betydligt större räckvidd än slagskeppens kanoner. Dessutom kunde anfall sättas in utan att mer än en förhållandevis billig resurs exponerades för fienden. Allt detta gav också hangarfartygen möjlighet att angripa fler typer av mål. Det är därför knappast förvånande att de ersatte slagskeppen som sjökrigets slagkraftigaste instrument. Något som dock kvarstår är det faktum att sådana fartyg är dyra och endast ett fåtal länder har de ekonomiska och andra förutsättningar som krävs för att operera med hangarfartyg.

Slagskepp ur Iowa-klassen tjänstgjorde även i strid efter 1945, till exempel i Koreakriget, Vietnamkriget och Kuwait­kriget 1991. I det sistnämnda var fartygen även bestyckade med kryssningsrobotar av typen Tomahawk. I dag kan två av slagskeppen besökas som museum (Missouri och New Jersey), de återstående två ligger i malpåse.

Niklas Zetterling är militärhistoriker och författare.

I slutet av 1944 ville Hitler vända krigslyckan och gå till anfall på västfronten. Ett tiotal pansardivi­sioner skulle rycka fram genom Ardennerna mot Antwerpen. Detta skulle resultera i ett stort neder­lag för de väst­allierade och ge tyskarna tid att hejda Röda armén och få fram nya ”supervapen”.

Text: Mathias Forsberg
Från Militär Historia nr 2/2010

Anfallsplanen drogs upp av Hitler och uppgiften att genomföra operationen gavs till fältmarskalken Gerd von Rundstedt, befälhavare för de tyska styrkorna i väst tillsammans med fältmarskalken Walter Model, chef för armégrupp B. Norra flygeln omfattade generalöversten i SS (SS-Oberstgruppenführer) Sepp Dietrichs 6. SS-pansararmé med Antwerpen som mål. I söder skulle general Hasso von Manteuffels 5. pansararmé anfalla mot Bryssel.
Den här gången var det inte fråga om en klassisk tysk kniptångsmanöver utan de båda pansararméerna skulle anfalla sida vid sida i full fart mot kanalkusten. Hitler hoppades att upprepa framgången från 1940 med ett klassiskt genombrott på djupet.

Både von Rundstedt och Model hade varit skeptiska mot planen från början. Tyskarna led brist på erfaret manskap, drivmedel och ammunition. Dessutom skulle anfallet ske under allierat luftherravälde. Det var inte möjligt att anfalla i så stor skala med sådana förutsättningar, ansåg de, och hade föreslagit en mindre ambitiös plan, mer inriktad på försvar, men den avfärdades av Hitler som förespråkade ett anfall i stor skala.

Planen var beroende av en rad osäkra faktorer. Eftersom pansardivisionerna inte hade tillräckligt med drivmedel för att avancera till kusten var trupperna tvingade att erövra amerikanska bensinförråd intakta under vägen. Vidare krävde anfallet dåligt väder för att underhållstransporterna inte skulle slås ut av massiva
allierade flyganfall.
Operationen var också i tidsnöd. Det fick inte ta mer än fyra dygn att etablera ett brohuvud på den västra sidan av floden Meuse och tyskarna var beroende av överraskningsmomentet om anfallet skulle ha en chans att lyckas.
På den amerikanska sidan av frontlinjen rådde lugn inför julfirandet. De amerikanska styrkorna hade gått i vinteride och ingen trodde att den sargade tyska armén var kapabel till motoffensiv. En ihärdig amerikansk underrättelseofficer varnade för att tecknen tydde på att tyskarna planerade en offensiv i Ardennerna, men hans överordnade avfärdade det hela och skickade istället iväg honom på permission i Paris. Ardennerna betraktades som ett lugnt frontavsnitt och de amerikanska trupperna var antingen nyanlända divisioner eller sargade divisioner som återhämtade sig efter landstigningen i Normandie.

Stridsgrupp Peiper på väg mot Malmédy.

I gryningen den 16 december öppnade det tyska artilleriet eld och tog amerikanerna med fullständig överraskning. Infanterienheter ur 6. pansararmén gick till attack mot de amerikanska posteringarna för att bana väg för pansarförbanden.
Stridsgrupp Peiper, namngiven efter SS-översten (SS-Standartenführer) Joachim Peiper, var den mest kända anfallsstyrkan. Stridsgruppen inledde sin framryckning med cirka 4 800 man och 600 fordon ur 1. SS-pansardivisionen Leibstandarte SS Adolf Hitler. Peiper hade före offensiven varit tveksam inför uppgiften men prövat att köra en pansarkolonn i stridsformering 80 kilometer under en natt och insett att planen var möjlig – åtminstone under övning.

Men Peiper drabbades omedelbart av förseningar. De inledande infanterianfallen drog ut på tiden samtidigt som pansaret fastnade i trafikstockningar. Stridsgruppen bildade en över 20 kilometer lång kolonn eftersom området vid sidan av vägen inte var farbart. Snön och kylan under Ardenneroffensiven kom först efter ett par dagar och när anfallet inleddes var det ett par plusgrader med snöblandat regn som förvandlade terrängen till gyttja.
Peiper lät sin tunga pansarbataljon med Tiger II-stridsvagnar åka längst bak eftersom han snabbt insåg att om ett sådant 68-tonsmonster blev utslaget på en slingrig skogsväg skulle det hejda hela offensiven i timmar.

Peipers stridsgrupp kom inte i strid förrän vid tretiden på morgonen den 17 december. Men under dagen hade Peiper ryckt fram längs de skogiga vägarna i god takt och lyckats avancerade cirka 20 kilometer. Amerikanerna upprättade mindre stödjepunkter av hoprafsad personal men de kämpades alla ned omgående. Flera fordonskolonner körde rakt på den tyska täten och slogs ut. Vid Baugnez överraskade stridsgruppen ett transportförband och tog ett nittiotal amerikaner till fånga. Någon timme efter att täten fortsatt började fångarna att avrättas i en okontrollerad aktion som senare kom att kallas massakern i Malmédy. Peipers stridsgrupp sköt över 200 krigsfångar och ett antal belgiska civila under sin framryckning.

Styrkan fortsatte att avancera och körde ytterligare 10 kilometer mot Stavelot den 18 december. När tyskarna nalkades orten försvarades den bara av ett amerikanskt ingenjörskompani. Amerikanerna sköt med alla sina vapen och Peiper gav order om halt i tron att garnisonen var starkare än den i själva verket var. Peiper hade planerat att avancera mot sydväst, men den vägen spärrades i och med detta och istället skickade han sina tätförband mot nordost och Trois Ponts. Först på morgonen den 19 december intogs Stavelot.
På väg mot La Gleize stötte Peipers förband på 30. amerikanska infanteridivisionen, som grupperat längs vägen och gav ett helt annat motstånd än de hoprafsade enheter Peiper dittills hade stött på. Än värre blev det när amerikanska eftertrupper gick till motanfall också vid Stavelot och återtog staden. Peiper var plötsligt avskuren från sitt underhåll. Men han beslöt att fortsätta offensiven den 20 december och lita på att de efterföljande infanteriförbanden skulle öppna vägarna igen.
På det norra frontavsnittet lyckades 12. SS-pansardivisionen Hitlerjugend, som utmärkt sig väl i Normandie, bara avancera ett par kilometer längs Peipers norra flank. Vid byarna Rocherath och Klinkert stoppades pansardivisionens tät av en infanteribataljon ur amerikanska 2. infanteridivisionen. Flera anfall slogs tillbaka och till slut satte tyskarna in pansarregementet i ett direkt frontalanfall.

Inte heller det lyckades utan resulterade i över 30 totalförstörda stridsvagnar. Först klockan 17.45 den 18 december retirerade amerikanerna. Då återstod endast 217 man av bataljonens 600 soldater, men de hade uppehållit en SS-pansardivision i över tre dagar. Hitlerjugend, som redan var långt efter schemat, hade under tiden börjat omgruppera söderut för att köra på samma vägar som stridsgrupp Peiper.

Utanför staden Malmédy i Belgien avrättades ett hundratal amerikanska krigsfångar av SS-trupper. Efter kriget genomfördes rättegångar där 73 personer dömdes för massakern.

På en del ställen var det uppenbart att de tyska soldaterna inte var tillräckligt utbildade. I 3. fallskärmsjägardivisionens sektor, vars ”fallskärmsjägare” var överskottspersonal från Luftwaffe, sköt en amerikansk pluton ned en halv bataljon på ett fält efter att tyskarna flera gånger fantasilöst anfallit frontalt. Amerikanska vittnesmål talade förundrat om hur de aldrig hade varit med om att tyskt infanteri uppträtt så amatörmässigt.
Inledningsvis uppstod förvirring i de allierades högkvarter i Paris. Frågan var om det handlade om en tysk huvudoffensiv och hur pass omfattande den var. General Omar Bradley, befälhavare för amerikanska 12. armégruppen, trodde att det var en fördröjningsoperation, men britterna som mindes det liknande anfallet 1940 varnade för att det kunde röra sig om en fullt utvecklad offensiv genom Ardennerna.

Den amerikanske överbefälhavaren Dwight D. Eisenhower satte de enda tillgängliga reserverna, 82. och 101. luftburna divisionerna, i beredskap och gav dem förflyttningsorder. General George S. Patton, en av Bradleys armébefälhavare, vidtog snabbt åtgärder för att snabbt överföra pansarförband från sin amerikanska 3. armé norrut, en order som skulle visa sig vara framsynt.

I den södra sektorn blev offensiven mer lyckosam för tyskarna. Hasso von Manteuffels 5. pansararmé hade bedrivit mer aktiv stridsspaning och lagt större vikt vid infiltration. Medan SS-pansardivisionerna körde rakt på anföll Panzer Lehr och 2. pansardivisionen med den skicklighet som den tyska armén normalt uppvisade.
I samarbete med 18. volksgrenadierdivisionen framryckte tyskarna framgångsrikt. På morgonen den 18 december var större delen av amerikanska 106. infanteridivisionen inringad samtidigt som amerikanska 28. infanteridivisionen hade splittrats. Dagen därpå kapitulerade nästan 9 000 soldater, det högsta antal amerikanska fångar som tyskarna någonsin tog i en enskild operation. Tyskarna hade fått sitt genombrott.

Framryckningen inleddes mot staden Bastogne som var en knutpunkt för hela elva asfalterade vägar. Om tyskarna kontrollerade Bastogne skulle det bli lättare att försvara den södra flanken och för täterna att rycka fram mot nordost. Men tack vare Eisenhowers snabba order hade amerikanska fallskärmsjägare snabbt förflyttat sig österut och vid midnatt den 18 december rullade de första lastbilarna med fallskärmsjägare ur 101. luftburna divisionen Screaming Eagles in i Bastogne. Tillsammans med en stridsgrupp ur amerikanska 10. pansardivisionen upprättade de stödjepunkter och gjorde sig redo att möta pansarförbanden med den hoprafsade utrustning som de hade hunnit få med sig.
Enheter ur Panzer Lehr, 26. volksgrenadierdivisionen och 2. pansardivisionen inringade Bastogne och besköt staden med artilleri, medan återstoden av de båda pansardivisionerna rullade vidare västerut. Efter beskjutningen skickade tyskarna in en parlamentär som uppmanade brigadgeneralen McAuliffe att kapitulera. Generalen utbrast ”Nuts!”, tokstollar, och vägrade att kapitulera. När tyskarna begärde ett skriftligt svar skrev han helt sonika ”Nuts” på en lapp och överlämnade den till tysken som blev tvungen att fråga vad svaret betydde innan han återvände till de tyska linjerna. McAuliffe tillade: ”En sak till – om ni fortsätter att anfalla ska vi döda varenda en som försöker komma in i den här stan.”

Vägknuten Bastogne var viktig för utgången av offensiven. Enheter ur 101. luftburna divisionen, här på marsch ut från staden, lyckades dock hålla Bastogne och fördröja tyskarnas framryckningar.

Tyskarna använde två dagar till att stridsspana längs den amerikanska försvarslinjen och beskjuta försvarsställningarna med artilleri. De amerikanska förråden sinade snabbt och bristen på ammunition blev akut. Den 22 december gick tyskarna till anfall men lyckades inte att avancera mer än någon kilometer, terrängen och gyttjan gjorde det nästan omöjligt att ge understöd till flankerande anfall. Von Manteuffel avdelade ett regemente ur 15. pansargrenadjärdivisionen för ett nytt storanfall på julafton, men inte heller det lyckades bryta igenom det amerikanska försvaret. De inringade amerikanarna höll ut i Bastogne och hejdade den sista möjligheten för tyskt avancemang. McAuliffe fick rätt.

Eisenhower hade kallat de allierade armécheferna till en konferens den 19 december. Situationen var kaotisk och Bradley hade svårt att föra befäl över amerikanska 1. och 9. arméerna. Dessa överfördes istället, under stora protester, till brittiskt befäl under fältmarskalken Bernard Montgomery, befälhavare över brittiska 21. armégruppen och därmed samtliga samväldesstyrkor på kontinenten. Montgomery såg till att den brittiska 30. kåren grupperades längs broarna över Meuse som ett bakre lås. I söder gjorde goda amerikanska insatser och ett högt stridsvärde på förbanden att Patton kunde hålla ett högt framryckningstempo mot Bastogne.

Inför offensiven hade tyskarna planerat att åstadkomma maximal förvirring bakom de amerikanska linjerna genom subversivförband och fallskärmsjägare. Engelsktalande tyska soldater i amerikanska uniformer skulle infiltrera de amerikanska linjerna och skapa förvirring genom sabotage. De ingick i 150. pansarbrigaden under Otto Skorzenys befäl. Han var berömd för att 1943 ha fritagit Mussolini i en djärv kommandoraid i Italien.

Huvudstyrkan i brigaden på knappt 2 000 man var tänkt att använda amerikansk erövrad utrustning och avancera i täten framför stridsgrupp Peiper mot Meuse. På grund av trafikstockningarna kom de aldrig fram till täten förrän Peiper redan var avskuren, och Skorzeny begärde att få sättas in som regelrätt trupp. Detta beviljades och han valde att anfalla norr om Malmédy där han trodde att det amerikanska försvaret var svagt. Anfallet blev rena katastrofen och brigaden körde rakt in i förberedda försvarsställningar den 22 december. Efter detta drogs brigaden ur och upplöstes.
Några av soldaterna i amerikansk uniform lyckades sprida en del oreda, men de flesta tillfångatogs och avrättades kort därefter som sabotörer eftersom de stred
i amerikansk uniform. Ryktet om dem spreds däremot okontrollerat och överallt krävde nervösa vaktposter lösenord ”som bara amerikaner kunde känna till”, till exempel namnet på Musse Piggs flickvän eller huvudstäder i olika amerikanska delstater. Generalen Bradley själv fastnadei en sådan vägspärr där han fick frågan om huvudstaden
i Illinois. Bradley svarade korrekt Springfield, men vakten kvarhöll honom i tron om att det var Chicago.

De tyska fallskärmsjägarna, det vill säga de som faktiskt var riktiga fallskärmsjägare, lyckades inte mycket bättre. Den luftburna operation som skulle understöda offensiven på morgonen den 16 december fick skjutas upp på grund av vädret. Transportplanen lyckades den 17 december lyfta i snöstorm och vindförhållandena gjorde att fallskärmsjägarna spreds över ett stort område. Som mest lyckades bara 250 av förbandets 1 300 man återsamlas och de flesta bedrev spaning och störande verksamhet i smågrupper.

Nu började tiden rinna ut för tyskarna. I norr var Peipers stridsgrupp avskuren sedan den 19 december och styrkan krympte än mer efter att den amerikanska 82. luftburna divisionen tillkommit. Tyska anfall mot Stavelot, för att nå fram till Peiper misslyckades, och underhållssituationen blev snabbt katastrofal. Natten till den 24 december övergav Peiper alla fordon, kvarlämnade cirka 300 sårade och 107 amerikanska krigsfångar och bröt sig ut i skogarna till fots. På en vecka hade han förlorat över 2 000 soldater, alla sina stridsvagnar och var inte i närheten att uppnå sina mål. Endast 1 000 man lyckades ta sig tillbaka till de egna linjerna. Ändå presterade hans stridsgrupp bättre än de övriga SS-pansardivisionerna i 6. pansararmén.

Väster om Bastogne fortsatte Panzer Lehr och 2. pansardivisionen mot Meuse. På kvällen den 23 december uppnådde 2. pansardivisionen offensivens höjdpunkt när enheter ur divisionen rapporterade att de befann sig endast 9 kilometer från Meuse. Hitler jublade, officiella gratulationer kablades ut från Berlin och alla förväntade sig ett allmänt genombrott.  Men en brittisk Shermanstridsvagn Firefly dämpade snabbt glädjen. Från en dold position slog den ut två Panzer IV ur 2. pansardivisionens tät som rullade mot broarna. Övriga fordon i patrullen tvekade, retirerade och anfallet kom av sig. Den utsträckta 2. pansardivisionen var slutkörd, den saknade bränsle och ammunition.  Amerikanska förband strömmade till sektorn och störningsanfallen blev allt starkare.

När även amerikanska 2. pansardivisionen anlände med över 200 stridsvagnar blev läget hopplöst för tyskarna. Divisionschefen tvingades på eftermiddagen den 26 december beordra en allmän utbrytning med de kvarvarande förbanden. Över 1 500 soldater och ett hundratal stridsvagnar befann sig i de avskurna områdena. På nyårsafton 1944 hade färre än 700 man lyckats ta sig tillbaka till de tyska linjerna.

December 1944. Det amerikanska försvaret samlade sig snabbt efter det tyska överraskningsanfallet och gick till motoffensiv.

Samtidigt hade Pattons pansartrupper börjat slå sig fram mot Bastogne söderifrån. Klockan 16.45 på eftermiddagen den 26 december, nästan samtidigt som tyska 2. pansardivisionens anfall bröt samman vid Dinant, rullade ett pansarkompani från amerikanska 4. pansardivisionen in i Bastogne. McAuliffe saluterade kompanichefen i sin Sherman och skojade om att Screaming Eagles aldrig hade begärt någon undsättning.

Men slaget var inte över än. Luftstriderna inleddes först efter att markoffensiven nått sin klimax. Det dåliga väder som de första dagarna hållit flyget på marken blev bättre den 23 december och från julafton och framåt gick det allierade attackflyget till anfall i stor skala. Luftwaffe valde att sätta allt på ett kort i operation Bodenplatte, ett anfall som ursprungligen var tänkt att genomföras redan på offensivens första dag. I stället kraftsamlades över 1 000 jaktplan i anfall mot allierade flygfält den 2 januari 1945. Anfallet gick relativt bra och tyskarna slog ut nästan 500 allierade flygplan, de flesta på marken, samtidigt som det allierade jaktflyget undveks.

Vad tyskarna däremot inte hade räknat med var att de allierade, trots luftherraväldet, grupperat starkt luftvärn i närheten av sina baser som skydd mot V-1, flygande bomber. Över 200 tyska plan sköts ned av luftvärnet. Tyska plan blev också nedskjutna av det egna luftvärnet som inte blivit förvarnat om operationen. Totalt gick 280 plan förlorade. Medan de allierade förlusterna var ersatta efter bara en vecka var Luftwaffes förluster oersättliga.

I Ardennerna började tyskarna dra tillbaka sina pansardivisioner för transport till östfronten, där Stalin kraftsamlat för att slå mot Berlin i en offensiv som inleddes den 12 januari 1945. Patton föreslog att de allierade skulle slå mot frontutbuktningens mynning och inringa de tyska förbanden i Ardennerna. En plan som var von Rundstedts stora skräck eftersom det var exakt vad han skulle ha gjort om han varit allierad befälhavare, berättade han senare.
Eisenhower vågade dock inte riskera något i det kaotiska läget och lät de amerikanska styrkorna sakta återerövra Ardennerna på bred front. I slutet av januari var fronten återställd, men amerikanerna missade tillfället att förinta resterna av de tyska anfallsförbanden.

Tyskarnas offensiv misslyckades med sitt mål att så splittring mellan de allierade, men Montgomery var nära att göra jobbet åt tyskarna. Han höll en presskonferens där han arrogant berättade hur han ”hanterat” Ardenneroffensiven och därmed indirekt räddat amerikanerna.  Detta trots att britterna knappt varit i strid alls. Bradley, Eisenhower och Patton blev upprörda och den brittiske premiärministern Winston Churchill blev till slut tvungen att göra ett offent­ligt uttalande för att lugna ner situationen.

Även om historiens dom över den tyska Ardenneroffensiven med rätta varit hård, fanns det omständigheter som talade för planen. De allierades underhållssituation var ansträngd som en följd av att det mesta fick fraktas ända från basområdena i Normandie.  Hamnen i Antwerpen blev inte öppnad förrän den 28 november 1944 och tyska garnisoner höll flera av Frankrikes övriga viktiga hamnar.
Tyskarna kämpade väl och lyckades trots allt avancera åtta mil. Men även de amerikanska soldaterna gjorde bra ifrån sig. Förlusterna var jämnstora med runt 75 000 man på vardera sidan. Men tyskarna kunde inte ersätta sina förluster i manskap och materiel.
Genom att satsa allt på ett kort spelade Hitler bort sin sista chans på ett företag som hade små möjligheter att lyckas. De förband som förlorades i Ardennerskogarna hade i stället kunnat användas på östfronten så att tyskarna hunnit evakuera fler människor undan Röda arméns framryckning. Men att inse att kriget var förlorat och att det vore bättre att försöka rädda civilbefolkning var inte något som Hitler förstod. För honom gällde det att segra eller dö.

Mathias Forsberg är fil mag i historia. Hans senaste bok, skriven med Artur Szulc, Med förtvivlans mod (2008) handlar om Polens kamp. Han arbetar med en kommande bok om Ardenneroffensiven.

BOKTIPS ★ Hitler’s last gamble (1994) av Trevor N Dupuy ★ Battle of the Bulge – Hitler’s Ardennes Offensive (1991) av Danny S Parker.